Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Skivrecension: Farsta – Efter kalaset

by

Artist: Farsta
Titel: Efter kalaset
Betyg 4

När jag lyssnade på albumet för att recensera kom en kollega förbi och kommenterare: Lyssnar på du Thåström idag?

Nej, det gjorde jag inte. Jag lyssnade ju på ett punkband som gör sin albumdebut med ”Efter kalaset”. Albumet må vara bandets debutalbum men någon debut i den svenska musikvärlden och punkscenen handlar det ju inte om. Två av bandets medlmmar, Hasse Edström och Gunnar Ljungstedt, var medlemmar i Grisen Skriker och Ebba Grön så de kan helt klart räknas in bland nyckelspelare i 1970-talets svenska punkvåg.

Albumdebuten är en hyllning till förorten och nog osar det av svensk sjuttiotalspunk och att det finns mycket som känns thåströmskt har många förklaringar. Producenten, Ulf ”Rockis” Ivarsson har bland annat både spelat med Thåström och producerat Thåström.

Texterna är en av de bärande elementen, förstås. Musiken är skönt punkigt brötigt. Fast ändå är de något lugnare låtarna ”Efter kalaset” de som fastnar mest och som jag kommer på mig själv att smånynna på under dagen, liksom den starka ”Vad kan jag göra för dig?”, som kan vara årets vackraste kärlekssång om ett brustet förhållande.

Skivrecension: Imannu El – Hibernation

by

immanu

Artist: Immanu El
Titel: Hibernation
Betyg: 4

Immanu El avrundar musikåret med storslagen postrock och drömpop à Deportees och Sigur Ros. Hibernation är ett välkommet inslag i ett trist och kallt decembermörker.

Postrockbandet Immanu El från Jönköping, grundat av en blott 16-årig Claes Strängberg tillsammans med tvillingbrodern Per Strängberg, David Lillberg och Jonatan Josefsson är föga kända i Sverige. Desto större genomslagskraft har de fått internationellt. Sedan första skivan They’ll Come, They Come (2007) har bandet turnerat världen över och framträtt ett hundratal gånger i ett 30-tal länder. De har till och med kallats ett av Skandinaviens mest lovande liveband.

Hibernation är den fjärde fullängdaren. Den skiljer sig från tidigare alster på flera plan. Ljudbilden är fylligare och soundet går allt mera åt drömpophållet. Immanu El spelar psykedelisk postrock i samma anda som isländska Sigur Ros. Som postrockens motsvarighet till Deportees bjuder de på fina kärleksballader insvepta i lugnande gitarr- och basarrangemang. Musiken är ödesmättad och suggestiv. Immanu El bygger sakta upp sin ljudbild. Omega är skickligt utmejslad och liksom smyger sig på en för att mot slutet brisera ut i mäktig trumvirvel och energiskt gitarrspel. Tusen röster gör sig hörda i Voices, en vacker postrockballad om evig kärlek. Smäktande är Mt, om vännen som ser rakt igenom ditt skal. Claes Strängbergs mjuka stämma vaggar in oss i trygghetens sköte.

Hibernation är en fin hybrid av Sigur Ros-inspirerad postrock och snällpop à Deportees som får oss att glömma den trista vardagen i ett mörkt och kallt decemberrusk.

Text: Petter Stjernstedt

Skivrecension: Sleigh Bells – Jessica Rabbit

by

sleighbells

Artist: Sleigh Bells
Titel: Jessica Rabbit
Betyg: 3

Efter den explosiva debuten med Treats följde en rad produktiva år för Sleigh Bells. De knockade publiken på Park Lane under Stay Out West och du kunde bland annat höra deras låt Crown in the Ground i Sofia Coppolas The Bling Ring, vilket får ses som en kvalitetsstämpel med tanke på vilken finkänslighet hon brukar ha, inte minst när det kommer till hennes soundtracks. Problemet var bara att det samtidigt kändes som att albumen successivt sjunk i kvalitet. När Bitter Rivals kom 2013 kändes det mest som att de försökte återupprepa sig själva utan framgång. Men nu är Brooklyn-duon tillbaka efter tre års frånvaro och det med en nytänd gnista.

Det rör sig egentligen inte om några jätteskillnader. Det är fortfarande omisskänneligt Sleigh Bells, stökig pop i ordets allra mest positiva bemärkelse, men Alexis Krauss röst får ta allt större plats vilket påverkar helheten som är mer eklektisk. Även om det var just begränsningarna och den bipolära dynamiken som gjorde Treats till ett så pass unikt album känns den nya, lite mer ”nyanserade” och varierade ljudbilden också intressant – framför allt i de starkaste ögonblicken såsom singeln I Can Only Stare. Problemet är att albumet inte håller samma nivå rakt igenom. Höga toppar blandas ut med mindre spännande partier som inte riktigt lyckas gripa tag i en. Men vad gör det? Det viktigaste är ju att det är en återkomst till det Sleigh Bells jag saknat.

Bästa spår: I Can Only Stare

Skivrecension: Nisse Hellberg – Vägen Västerut

by

nissehellbegvagenvasterut

Artist Nisse Hellberg
Titel Vägen Västerut
Betyg 4
Release 11 november 2016

Nisse Hellberg, frontmannen och sångaren från Wilmer X släpper i dagarna ”Vägen västerut”, hans sjätte album under eget namn, producerat av Ola Gustafsson.

”Vägen västerut” är ett album som jag faller pladask för direkt och som håller och växer ännu mer efter många genomlyssningar. Första spåret ”Farväl lev och lär” sätter tonen direkt. Som albumets titel säger är det mycket country – men det är fortfarande bluesigt som Hellbergs musik ska vara. I några spår tar rockabillyn över mer. Jag är ingen rockabilly-fan, tvärtom. Men i Nisse Hellbergs blandning med blues, country och hans underfundiga texter och hesa röst fungerar också kryddningen med rockabilly.

Titeln på albumet skvallrar förstås en del om hur den låter. Det finns starka countryinfluenser i musiken och i texterna, som handlar mycket om kärlek och ofta olycklig sådan. Som han själv uttrycker det lyckas han tackla både allvarliga ämnen och bagateller med nåt slags cynisk glimt i ögat.

Det är inte första gången Nisse Hellberg visar sin kärlek till countrygenren. Hans kanske populäraste låt, ”Jag är bara lycklig när jag dricker (med Wilmer X och Olle Ljungström) sorteras väl under den kategorin. Nu har han tagit klivet ännu mer in i countrymusiken och låter den färga ett helt album.

Det är en särskilt country, signerad Hellberg men mycket energi och rock och blues – och rockabilly. Det är banjo och gitarr och hes röst.

I pressmaterialet vi fått berättar Nisse Hellberg om sin speciella musikblandning:
– Min musikaliska karriär tog en ny riktning 2006 med min soloplatta ”Snackbar blues”. Sedan dess har jag inte tittat tillbaka och jag trivs fortfarande med att lira en lite luftigare form av rock som vilar på rockabilly, blues och just country.

Ett bra album måste ha en bra blandning också, det räcker inte att rada upp flera låtar med potential att bli hits. Det har Hellberg lyckats fixa bra tillsammans med producenten. Där finns låtar som det rycker i benen när jag hör och jag kan inte sitta still och där finns några något långsammare mer vemodiga sånger.

Låtlista:
1. Farväl lev och lär
2. Leva ett vildare liv
3. En hel slev snikenhet
4. Under ett bord av glas
5. Nya sätt av såra mig
6. Träden växer till himlen
7. Stora och små saker
8. Vi är värda bättre
9. Kvarter 5A plats 0-61
10. Lådbilen
11. Bara timmar kvar
12. Världen kan vänta
13. Där moget folk sitter och minns

Skivrecension: Weyes Blood – Front Row Seat to Earth

by

weyes

Artist: Weyes Blood
Titel: Front Row Seat to Earth
Betyg: 4

Weyes Bloods fjärde fullängdare Front Row Seat to Earth är en Natalie Mering i sitt esse. Med trollska harmoniska melodier, harpa och renässansmusik, folk och psykedelia samt den renaste stämman tränger hon igenom allt sorl. Och kommer segrande ut på andra sidan.

Det känns lyxigt att få ”sitta på främsta raden” och få lyssna till när Natalie Mering, alias Weyes Blood, framför sina harmoniska melodier med sådan självklarhet och med glimten i ögat. Musikaliskt finns förgreningar med folkmusiker som Julia Holter, Feist och Joanna Newsom. Till skillnad från dessa konstmusiker är Mering mindre pretentiös. Hon tar inte sig själv på så stort allvar. Det indikerar det lustiga skivomslaget på där hon brer ut sig bland sanddynorna mot en bakgrund av en öppen himmel och ett mäktigt bergsmassiv. Där i det blöta ligger hon iklädd en neonblå jumper och vita gymnastikskor. Det kitschiga fotografiet visar på hur pass avslappnad hon är i sitt artistiska uttryck.

Front Row Seat to Earth, Merings fjärde fullängdare, är ambitiös och krävande musik. Vi tas med på en musikalisk upptäcktsfärd i renässansmusiken , folkmusiken samt 60- och 70-talets psykadelia. Ibland överraskar hon och slänger in ambient och electro i mixen. Hon berättar en saga som lätt kopplas till vår och hennes verklighet. Lika personlig som politisk är Front Row Seat to Earth som berör ämnen som skilsmässa och klimatförändringar och den snapchattande generationens distanserade förhållande till den hotade naturen. Melodierna seglar fram på moln. Pianot, trumpeten, harpan och brassorkestern. Instrumenten tillsammans med Merings lena stämma skapar en spännande dynamik.

Front Row Seat to Earth är stilsäker. Den enbart 28-åriga folksångerskan är en sällsynt talang som skickligt balanserar harmoniska melodier med texter av lyrisk kvalitet och komplexa musikbyggen. Inom en månad kommer årsbästalistorna att rulla in. Där förtjänar Mering en hög placering. Glöm inte vart ni hörde det först.

Text: Petter Stjernstedt