Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Ovant tonspråk både motsträvigt och förföriskt – Beches Indian Brew

by

Artist Beches Brew
Titel Beches Indian Brew
Betyg 4
Country & Eastern
Producent: Bengt Berger
Inspelning och mixning: Sigge Krantz
Inspelad live oktober 2016 i Stockholm, Malmö och Umeå

Indisk musik kan vara svår att begripa sig på för västerlänningar.  Finns en klassisk anekdot om hur Ravi Shankar på rockfestival grundligt stämde sin sitar. Då han var klar utbröt vilt jubel och applåder. I mindre skala har  samma ”komiska incident” inträffat i Berwaldhallen.  Samtidigt finns något lockande i det annorlunda, även om det råkar vara entonigt och ackordlöst. Tänk på vad George Harrison upptäckte och införlivade i Beatles.  Cirka tjugo år senare gjorde svenska Mynta Indian Time (-87), en framgångsrik symbios  med tablaspelare från Indien. Då var Jonas Knutsson och Max Schultz med.  Saxofonisten och gitarristen tillhör den  stora skara som utgör Beches Indian Brew.  Finns flera varianter av Beches Brew, av vilka jag live oftast hört västkustversionen. När bandledarens hustru en säsong jobbade i Göteborg, hörde jag åtskilliga gånger den grooviga spretande upplagan under lördagar på krogar i LInné.

Med några få undantag är all musik skriven av denna vansinnigt produktive bandledare, det vill säga Bengt Berger ( smeknamn Beche). Han har i  ett halvsekel varit verksam som trumslagare i grupper som Arbete & Fritid, Archimedes Badkar, Spjärnsvallet, Chapter Seven, Enteli, Bitter Funeral Beer Band och Berger – Knutsson – Spering. Genomgående har alltid varit förkärleken till det aviga, meditativa och spänstigt lekfulla. När sist nämnda grupp blev av med skivkontrakt bestämde Berger sig för att bilda eget 2005. Etiketten Country & Eastern föddes varvid många spännande projekt sjösattes.  Två stora influenser har genom åren varit musik från Västafrika och Indien, musik han studerat på plats. På Indian Brew medverkar mästare på karnatic (sydindisk) och hindustani (nordindisk) tradition i form av Akkarai Sisters på violin och sång och de två slagverksvirtuoserna K.U Jayachandra Rao och B. Shree Sundarkumar, jämte Bergers trumlärare från Ghana Doe Kushiator.

Har några dagar testat att utsätta mig för tongångar, väsensskilda från såväl europeisk konstmusik som afrikansk-amerikanska takter.  I vilken utsträckning går musiken hem hos mig? Hur klarar jag  att hantera det allt annat än prydliga soundet?  Har vacklat mycket i min bedömning. Fångas av ett längre mittenparti  innehållande en del raka beats och suggestiva melodier. Där finns ett långsamt  sugande stycke Dagar, Djur, i vars skiftande solistavsnitt  Akkarai Sisters, Jonas Knutsson och Max Schultz tillför  energi. I efterföljande lika lyckade Congo Square tillkommer Thomas Gustafsson på igenkännbar lödig sopransax. Som bonus bjuds vi på ett avspänt ensemblespel med aptitligt tema. Och ystra Kamelen  skulle hamnat högt på en world jazz – lista.

Att lyssna på en CD i sin stereoanläggning är en annan aktivitet än att lyssna live.  Tror  att jag som publik hade haft lättare att gilla de återkommande karnevaliska inslagen, låtar som skenbart eller medvetet saknar  konturer, bråkiga  sekvenser, repetitiva och gälla dissonanser. Efter att ha turnerat i Indien är albumet ett koncentrat av hur det lät senare samma år under konserter i Sverige.  Skivbolaget Country & Eastern vill förse marknaden med visst tuggmotstånd,  vilket bara bekräftar vad jag skrev i ett miniporträtt om Berger för LO-tidningen (Groovearbetare del 10). Den 74-årige stockholmaren och hans olika konstellationer kommer aldrig bli mainstream.

Efter viss vånda blir betyget välvilligt, mycket beroende på  förnämliga musiker, sådana som jag i decennier blivit förtjust i upprepade gånger i vitt skilda sammanhang. Hos dem finns en enorm erfarenhet och spelglädje samlad. Nöjer mig med att lyfta fram några av dessa storheter: Jonas Knutsson, Stefan Bellnäs, Livet Nord, Max Schultz och Thomas Jäderlund. Resten håller förstås också hög kvalitet.

Beches Indian Brew = Bengt Berger trummor, Stefan Belnäs bas, Thomas Gustafsson, Thomas Jäderlund och Jonas Knutsson saxofoner, Göran Klinghagen och Max Schultz gitarr, Livet Nord violin, Lise-Lotte Norelius syntar, Akkarai Sisters violin och röster,  K.U Jayachandra Rao slagverk (mridangam), B. Shree Sundarkumar slagverk (khanjira) samt Doe Kushiator slagverk.

Skivtips:   Beches Brew Big, livealbum från 2013

 

 

 

 

 

 

 

Skivrecension: Hammock – Mysterium

by

Artist Hammock
Album Mysterium
Release 25 augusti
4

Att mista en kär vän. Att slitas från barnet du ser som ditt eget. Smärtan. Känslorna. Plågan. Detta speglas med perfektion i Hammocks senaste Mysterium, ett instrumentalt album dedikerat den avlidne Clark Kern, Marc Byrds systerson.

Sigurs Ros, filmisk musik, stråkar och episka ljudlandskap. Fyra saker jag älskar. Därför hittar amerikanska Hammock fram till mig. Det började som ett hobbyprojekt. Gitarristerna Marc Byrd och Andrew Thompson från Nashville spelade in ett 40-tal låtar tillsammans på sidan om sitt nio-till-fem jobb som låtskrivare. Men ingen av dem kunde hålla sig borta från musiken. En skiva blev till två blev till tre…Efter sju lika episka album kommer duons åttonde alster Mysterium. Och kanske är detta duons hittills mest välspelade, tighta och finstämda. 

Med mäktig körsång, stråkar och storslagna vyer breder musiken ut sig likt en jättestor matta. Byrd och Thompson har i och med de tre senaste skivorna utvecklat sitt sound av ambient och post-rock à la Sigur Ros mot en mer orkestral inramning med stråkar och tunga elektroniska beats. På Mysterium tar de steget fullt ut och blommar ut i vackra serenader och storslagen orkestermusik.

Albumet har tillägnats Byrds systerson Clark Kern som för ett år sedan avled av den ärftliga sjukdomen neurofibromatos. En låt har fått namnet Remember my bewildered son. Sorgen och känslorna är närvarande. Duon bygger upp sin musik likt ett legotorn, kloss för kloss, når de högre och högre upp bland skyarna. Det är en mäktig känsla att höra Hammock bre ut sina vingar och lätta mark, som förnimmelsen av att utan livlina kasta sig ut från klippavsatsen med förhoppningen om att vågornas svall ska dämpa ens fall.

Albumets avskalade omslag minner om sorgen till saknade Clark Kern.

Mysterium är ett desperat rop på hjälp av en man vars hjärta genomborrats. Maktlös står Byrd där, ensam med en gråtande syster vid sin sida. Det är ett tappert försök att fylla tomrummet som Kern lämnar efter sig, briserande ljud som manifesterar den obeskrivliga känslan. En ton kan säga mer än tusen ord, särskilt när en slipad Hammock står vid rodret. Förstärkning får de av Peter Katis, bandmedlem i The National, Jónsi och Interpol och The Hamburg orkester Roman Vinuesa som bland annat översatt verk av mäktiga Budapest Art Choir. Och vid mixerbordet ser vi ingen mindre än Francesco Donadello som ljudmixat för Isländska Ólafur Arnalds. Det är en sammansmältning av visioner och talanger som slutar i en fontänorgasm av känslor och filmisk musik som ger lyskraft åt en annars kall och trist vardag.

Som slutkläm hör vi This is not Enough där de luftiga gitarrerna ges större utrymme att leka. Här kläs albumets koncentrerade sound i en poppigare kostym. Det är en spegling av ett mer distanserat förhållande till händelsen, som idag inte begränsar Byrd, men som Hammocks musik fortfarande känns i hela kroppen.  

Petter Stjernstedt

Svindlande hög nivå – Move av Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra

by

Foto Pelle Piano

5

Pitch Blue Records

Mixning: Tomas Florhed

Producent: Ann-Sofi Söderqvist

60:53

Inspelad live januari 2017 på Fasching Stockholm (spår 1 och 4 från Bangen Jazz & Blues Festival 2016 Sandviken)

Vilken slump att denna cd sänts till mig, att jag därmed kunnat ägna många timmar åt att granska innehållet. I början på månaden var jag nämligen press, när ASJO genomförde en konsert i Ystad  då repertoaren uteslutande hämtades från denna skiva. Live är ett nyckelord i sammanhanget, eftersom ju albumet  fått sin slutliga utformning på scen. Samtliga nio låtar är skrivna och arrangerade av den mycket ansedde orkesterledaren, sex av dem är vokala. Av dessa sånger har Lena Swanberg gjort texten till titelspåret och Play Me a Tune.  Söderqvist har haft stora framgångar med orkestern som bildades för sju år sedan. I egenskap av kompositör har hon fått flera utmärkelser och invalts i Kungliga Musikaliska Akademin. Vad jag  med stor behållning lyssnar på är deras tredje produktion.

Är beredd att upprepade gånger  utbrista i klyschan världsklass, merparten låtar och prestationer befinner sig på absolut översta pinnhålet. Exceptionellt  samtrimmade blåssektioner, otroligt lödiga solon och en enormt skicklig pådrivande storbandstrummis vid namn Rasmus Svensson-Blixt. Se där några odiskutabla  ingredienser.  Hela vägen lyckas låtskrivaren få till rätt avvägning mellan bärkraftiga svängiga alster och mer utmanande komplexa stycken, ofta lyckas hon fusionera båda perspektiven. Vet inte vad Söderqvist uppgivit som inspirationskällor. Hennes kreativa ådra tycker jag, syresätts av impulser från Clarke/ Boland Big Band, Carla Bley, Gil Evans, Maria Schneider, Mikael Råberg, Lasse Lindgren Big Constellation, Chick Corea, Thad Jones/ Mel Lewis, latinstyle och afrofunk.  Sålunda  hörs på nya skivan  flytande finesser, i vars blodomlopp motsatsen till anemi råder. Tesen bevisas föredömligt i låtar som balladen Home, dramatiska mästerverket Heroes samt snyggt orkestrerade Oskar´s Theme.

Älskar  densiteten och dynamiken! Hur  intensiteten stegras och når klimax i crescendon. Hur arrangemang med utplanande partier låter musiken sträcka ut. Vilket makalöst tryck det är i blåssektionerna. Vissa låtar blir som en språngbräda för instrumentalister av högsta standard.  Mottagaren  blir  tilltalad, noterar värdigheten och orkesterns förmåga att uttrycka skiftande känslor.  Som en katalysator fungerar Lena Swanbergs röst, vars omfångsrika stämband ljuder fantastiskt på ett antal låtar. Har live  hört henne med souldoft, i Söderqvist helkvinnliga internationella projekt Jazz Baltica All Star Big Band. Den elastiska  sången firar  stora triumfer, varje stavelse exekveras med hängivenhet och övertygelse. Helt enkelt underbart när hon  obehindrat sjunger ut, förföriskt befinner sig i det höga registret. Queen of All Gods jämte Heroes utgör två lysande exempel. Och titellåten puttrar suggestivt med sammanbindande sång.

Albumet exponerar ett kollektiv vars ensemblespel är förträffligt, besitter en oemotståndlig dragningskraft. Flera tematiska figurer har ett sådant  groove att man blir varm i hjärtat, vill lyfta i ett leviterande tillstånd.  Samtidigt ges generöst utrymme för solon.  Vilka kan inte undgå hedersomnämnande?  Jag fäste mig särskilt vid strålande Karl Olandersson (trumpet), Karl-Martin Almqvist (tenorsax) , Karin Hammar (trombon) samt Anders Åstrand (vibrafon).

Albumet inleds med skönt vresig trombon från Mats ”Dicken” Hedrenius, vars toner tillåts breda ut sig genom hela Evening Blues.  Ledsagade av ljuvligt framförda strofer av Lena Swanberg, avrundar orkestern i fullkomlig harmoni med eftertänksamma Reflections of a Blackbird. Beslutet att utdela en fullpoängare har inte varit självklart, utan växt fram.  Den ambitiösa låtskrivaren vill  mer än att stryka publiken medhårs, gillar att ta ut svängarna.  En framåtsyftande förädlande hållning i ett tonspråk, vars raffinerade klanger och rytmer gett jazzvärlden en fullmatad platta.

 

 

 

 

Skivrecension: Lana del Rey – Lust for Life

by


Artist Lana del Rey
Titel  Lust for Life
Betyg 5
Release 21 juli

”Lust for Life” är Lanas kronjuvel. Ett popalbum med influenser från såväl Amy Winehouse som 50-tals The Beatles och modern hiphop. Med mörka penseldrag målar Lana del Rey ett Amerika i förfall. Med tårögda ögon blickar hon ut över ett förödande politiskt landskap. Bedrövad, men ändå hoppfull, talar hon om framtiden som vårt gemensamma ansvar att förvalta. Med politisk träffsäkerhet och personlig touch träffar hon rätt. ”Lust for Life” är ett sällsynt skarpsynt album som kvalar in som en av årets starkaste musikupplevelser.

Lana del Rey, melankolins okrönte drottning, har vid blott 32 vårar fyllda gått och blivit politisk. I en intervju med Pitchfork kallar hon sig för feminist och förklarar varför det är viktigt att ta ställning för kvinnors rättigheter (abortlagar, begränsad föräldraledighet).
Is It the end of Amerika? No, it’s only the beginning, If we hold on to hope, we’ll have a happy ending When the world was at war before. We just kept on dancing, sjunger hon i “When The World Was At War We Just Kept On Dancing”. Hoppet finns med men ”Lust for Life”, Lanas fjärde fullängdare, genomsyras av dess motpol. Melankolin är svår att undfly. Den förkroppsligar Lana. Även på nya skivan där optimismen får ett större spelrum framkommer en påtaglig känsla av förtvivlan och maktlöshet. Men ”Lust for Life” i sin politiska vilja att förändra samhället till det bättre blir aldrig som fruktat ett politiskt pekoral. Lana är en skicklig berättare som utan pekpinnar och med träffsäkerhet målar upp ett Amerika i spillror.

”Lust for Life” är mångbottnad. Som ett politiskt och personligt koncentrat över Lana del Rey, hennes tankegångar om livet och tillvaron, fungerar albumet. Lana anno 2017 bär ingen amerikansk flagga. Hon är en drömmare med distans som känner av hotet både inifrån och utifrån det amerikanska samhället. I “Coachella – Woodstock In My Mind” sjunger sångerskan om Nordkoreas bombningar. Med subtila medel förmedlas känslan av att ständigt känna oron flåsa dig i nacken: In the next morning, they put out the warning. Tensions were rising over country lines. I turned off the music, tried to sit and use it. På “God Bless America – And All The Beautiful Women In It” uppmanar hon kvinnor att ta kampen och att stå enade när vinden blåser som hårdast:: Take me as I am, don’t see me for what I’m not. Only you can hear me tonight. Keep your light on, babe, I might be standing outside. You let me in, don’t leave me out, or leave me dry.  I det sublima och det direkta når Lana fram till lyssnaren.

Tematiskt står hon på tre ben – politiken, kärlekslyriken och det glamorösa Hollywood. Det må vara spretigt, men Lana engagerar från början till slut. Stor variation finns i musiken. ”Lust for Life” är ett expansivt album bestående av 16 låtar. Trots omfånget finns inte en tråkig minut. Musiken känns välbekant. Hennes signum, att blanda nytt med gammalt, hiphop med Beatles-rock, kvarstår. Till häxbrygden har adderats synthesizer, hiphop-beats och spännande gästartister. I “Summer Bummer” och “Groupie Love” klär Asap Rocky smakfullt in Lana i släpig R&B och hiphop. The Weeknd närmast överglänser sin huvudrollsinnehavare på dansanta ”Lust for Life”.  En nära sjuttioårig Stevie Nicks tar sig ton i bedårande “Beautiful People Beautiful Problems”. Hennes säregna raspiga stämma samklingar ljuvligt med Lanas mörka tonläge.  Och Sean Ono Lennons medverkan (John Lennons son) i “Tomorow Never came” resulterar i solskenspop med tydliga The Beatles-vibbar.

Lana backas upp av en stormannaorkester som lyfter både sång och musik till oanade höjder. Film-noir-känslan vi lärt oss förknippa med sångerskan är högst närvarande. Men Lana passar bäst in i det lilla, avskalade formatet. Pianoballaden “Change”- där sångerskan beskriver sitt politiska uppvaknande – är oerhört vacker. Likaså är albumets sista låt “Get Free”, en fin bit med både girlgroup-harmonier och reverb-effekter, som inkapslar känslan av frihet och klarsynthet hos en sångerska som vill avlägsna mörkret ifrån konsten. Hon må vara mörkrets gudinna, men med ”Lust for Life” brinner hoppets fackla allt starkare. För att citera Lana själv: Out of the black, into the blue.

Pettter Stjernstedt

 

Skivrecension: Mira Aasma – Mira Aasma

by

Artist Mira Aasma
Titel Mira Aasma
Betyg 4
Release 26 maj 2017

Suggestiv electronica som helt, totalt, suger in mig i musikens mystik. Mira Aasma har släppt sin debut-fullängdare, namngett efter sitt eget namn.

Hennes musik kär mörk och på samma gång lekfullt uppspelt. Bas möter fioler och körer och vardagsljud får leka sig in och tillsammans blir det en överväldigande helhet. Trots att hon är så ung, 20 år, har hon dessutom bra texter, de är poetiska och får oss att tänka och känna och fundera vidare på vem vi är, hur vi hittar oss själva, hur vi överlever när vi drabbas av svåra saker, vad är att leva och vad är att försvinna?

Mira Aasma släppte debutsingeln ”Ghost” i december 2015 och när EP:n ”Stetoscope” släpptes hyllades hon av flera stora musikbloggar, som Noisey, The 405 och Nordic by Nature. Jag tror inte jag blir ensam att falla pladask för hennes debutalbum. Det är ett album som inte bara fångar in mig direkt utan dessutom växer mer och mer efter varje lyssning, för där finns många fina detaljer som jag upptäcker allt eftersom.

Mitt favoritspår är inledningsspåret Snow White Wedding som är mäktigt.