Skivrecensioner

Stockholm Jazz Orchestra

Nature Spirits

5

Inspelad live på Örebro Universitet september 2017

Inspelning och mixning: Andrew Hallifax

Master: Tobias Carlsson Do Music records

Producent, kompositör och arrangör: Peter Knudsen

Do Music Records

52:21

Releasedatum: 7/6 2019

Första skivan med detta stjärngarnerade storband kom för trettio år sedan med Bob Brookmeyer vid rodret. Såg dem då på Skeppsholmen och äger liveskiva inspelad under 90-talet på Fasching. Sedan dess har musiker kommit och gått till huvudstadens stolthet. Och senaste åren har motsvarande sammansättningar – som ASJO och Ekdahl/ Bagge Big Band – kanske rent av varit mer aktiva. Men nu har det blivit dags för Stockholm Jazz Orchestra vars organisatör alltid(?) hetat Fredrik Norén (förste trumpetare). Man drämmer till med en folkloristisk svit av Peter Knudsen. Hans fyra satser förenar svängiga jazztoner med kärv impressionism, utifrån John Bauers målningar av övernaturliga väsen. Resultatet är överdådigt! Produktionen flödar av stilistisk elegans och sinnligt läckra arrangemang.

Peter Knudsen får anses vara en doldis i branschen, en pianist och kompositör som vet att behärska de finslipade verktygen, i form av toppklassmusiker med gemensamt uppdrag. Jag träffade honom kort i höstas. Hände i pausen av konsert med Derupeto, en kanonkvartett inriktad på global fusion med bland andra Reuben Farias. Knudsen blandade på sin debutskiva skandinavisk jazz och fransk 1900-tals musik. 39-åringen som gått Musikhögskolan i Göteborg, har belönats med flera stipendier.

Vågar påstå att somliga så kallade finsmakare kan uppvisa en fördomsfull attityd gentemot storbandsformatet. Dessa personer brukar hänvisa till att det låter alltför slickat, mesigt och motsatsen till hippt. Sådant tryggt och bekvämt sound finns och har funnits bevisligen. Men också den absoluta motsatsen: Till exempel Duke Ellington, Lionel Hampton, Thad Jones – Mel Lewis (sågs -78), Gil Evans Orchestra (sågs -90) och danska New Jungle Orchestra (sett två gånger). Sverige är priviligierade på denna front. Vi har haft tillgång till flera eminenta storband som fantasifullt utmanar. Några av dem: Tolvan Big Band och Bohuslän Big Band, orkestrar ledda av Ann-Sofi Söderqvist, Håkan Broström, Mats Holmqvist, Staffan Odenhall, Lasse Lindgren med flera.

Motsvarande potential har definitivt Stockholm Jazz Orchestra. Tack vare Peter Knudsens begåvning och musikernas bländande genomförande, sällar de sig till ovan nämnda innovativa kategori.

Genomarbetade arr ger utrymme åt fullödiga solister och extraordinärt unisont spel. Namnkunniga medlemmar uträttar sitt värv fullkomligt synkade, med storstilad passion och energi. I trombonsektionen sitter nestorn Bertil Strandberg. Samtliga i träblåset tillhör den yttersta eliten, förekommer i egen eller andras regi som uppskattade solister. Och trumpetarna uppvisar sprudlande form, toppat av hisnande vackra solon från Karl Olandersson respektive Magnus Broo. Vidare broderas sammanbindande mönster av pianisten Daniel Tilling, medan kompet ståtligt pockar på uppmärksamhet. Färglägger genom markerade basgångar och avancerade rytmer, gör Christian Spering i par med finske, forne fusionfantomen Jukkis Uutilla.

39-åringens programmusik innehåller som sig bör, ett trollbindande tonspråk. Mer eller mindre identifierbar naturmystik, lika lockande som kuslig. Det är sinnligt och potent, finurligt djärvt och oemotståndligt inbjudande. Okammade vildvuxna tendenser harmonierar strålande med utdragna, lyriska sekvenser. Stretchande toner och pulserande beat sätter guldkant på tillvaron för oss musikälskare. Första två satserna är väldigt bra., de därpå följande betitlade Elves Dancing in the Meadow och The Mountain Troll förtjänar att kallas magiska. Ett skäl är den underbara dynamiken. Olika stämmor matchas frekvent mot raffinerade rytmer. Kompet konverserar förunderligt smidigt med enskilda blåsinstrument upprepade gånger, vilket ger lyssnaren stor behållning.

Helmanliga kollektivet som rimligen ligger pyrt hos IMPRA, har verkligen musikaliska muskler. Man kan liknas vid en stadigt, ständigt växande träd, vars grenar skjuter iväg och gör ”personligt” avtryck. Ursäkta den krystade metaforen till för att framhäva skivans osedvanligt många och ganska långa solopartier, en skön mix av distinkt akrobatik och uttrycksfulla inpass. Ambitiöse Knudsen excellerar i att involvera solister, använder sig i skrivandet av de möjligheter som erbjuds. Taggade musiker går givetvis i land med sina uppgifter, uppträder utan antydan till nerver. Karl Olandersson är anmärkningsvärt återhållsam, soft snarare än attackerande. Klurigt spelande Andreas Gidlund frammanar ett dramatiskt förlopp, medan Fredrik Lindborg levererar mästerligt på vad jag tror är basklarinett i sista satsen. Karl-Martin Almkvist sträcker ut härligt, i ett pregnant meningsfullt avsnitt. Jacob Christoffersson ges förtroendet att vara i splendid isolation i en minut eller två, vilket funkar förträffligt. Introt som kreeras av Daniel Tilling sitter perfekt. Hörs att mest applåder tillfaller Magnus Broo, vars övertoner på trumpet låter enastående.

Här och var lyser det skandinaviska soundet igenom med förförisk närvaro, en framgångsformel för tonsättaren. Associerar till kompositörer som Bengt Hallberg och Georg Riedel, när de skrev för Sveriges Radios symfoniorkester och Dompans jazzgrupp, men också till den klangbildning som Gil Evans ägnade sig åt. När hela ensemblen krämar på i de sista takterna, ger allt de har inombords i ett tekniskt fyrverkeri; då inträffar ett tillstånd av sällsynt ”eargasm”.

Avishai Cohen

Arvoles

4

Inspelad i Nilento Studio utanför Göteborg i februari – mars 2019

Inspelning, mixning och mastring av Lars Nilsson

Producent: Avishai Cohen och Lars Nilsson

Razdaz (Avishai Cohens egen etikett)

41:26

Releasedatum: 7/6 2019

Sjuttonde(!) skivsläppet från en jazzvisionär, framröstad som en av de hundra mest inflytelserika basisterna under 1900-talet. Avishai Cohen började spela bas i 14-års åldern inspirerad av Jaco Pastorius Han växte upp på kibbutz i Israel. Flyttade i unga år till New York för att förkovra sig musikaliskt. För mig är han mest känd för att ha spelat ett antal år med Chock Corea och därifrån utvecklat sitt eget tonspråk, en mix av Mellanöstern, Östeuropa och den afrikansk-amerikanska jazztraditionen. För att ge en uppfattning om hans vida referensramar kan nämnas samarbeten med Bobby McFerrin, Roy Hargrove, Alicia Keys, Danilo Perez och London Symphony Orchestra. Såg hans fascinerande trio för ungefär tio år sedan på Nefertiti.

I likhet med landsmannen Shai Maestro – som värvades till trion i tonåren -hyser Cohen väldigt varma känslor för Sverige. Här är favoritstudion belägen ( min hemkommun) och här fick han sitt internationella genombrott. På Arvoles (betyder träd) framför han nio egna original jämte ett arr, tillsammans med pianisten Eichin Shirinov från Azerbaijan och Noam David på trummor. Kompletterar med blås på hälften av låtarna gör Björn Samuelsson (trombon) och Anders Hagberg (flöjt). Låtarna uppges vara så förknippade med kompositören, att de säga härstamma från hans dna, hans hjärtslag.

Tror det var Andres Lokko som nyligen hävdade hur svårt det är att skriva om musik. Ett avgörande skäl: finns ingen handling att relatera till (konceptalbum med begripliga texter undantagna). Skönjer ingen sammanhängande tråd hos Cohen, istället den tredelade mix som anges i första stycket av denna recension. I en noga planlagd anda av kreativ glädje rör sig den intrikata musiken. Blir nyfiken på att höra hur låtarna ter sig live. Kan mycket väl vara så att de då faller på plats, vilket inträffade med Shai Maestros senaste utgåva, när den blandades med andra alster.

I öppningsspåren en Mingus-liknade attack i introt, därpå en rullande takt fast förankrad i botten. I ett ystert uppfriskande tema hörs fängslande interaktion mellan pianisten och blåsarna från Västkusten. Inspelningen har genomförts med anmärkningsvärt djup och rymd, en förklaring till att Cohen söker sig till studion i Kållered. En paradox att soundet på samma gång är tätt och luftigt.

Låtskrivaren verkar roas av att bygga konstruktioner med suggestiva slingor, vars rytm han utgår från när han bereder plats åt improvisation/ solopartier. Gesture #2 är en avspänd ballad med lätt anslag, där trombon och flöjt finstämt understryker temat. Basisten tillåter sig många features, några av dem framförs med stråke. Childhood (for Carmel) är ett av de mest lyckade exemplen. En strålande komposition med glimrande spel från Samuelsson & Hagberg. Gesture#1 består av olika faser, antagligen den mest avancerade kompositionen. Märks tydligt att 49-årige israelen har en förkärlek för suggestiv, närmast hypnotisk rytmik, sprunget ur den minimalistiska skolan. Ovanpå fyller han genom lösa tyglar på med snärtiga melodistämmor. Avslutande Wings är en svängig historia, särskilt när Shirinov släpper loss med fräcka löpningar.

På grund av sin knixiga polyrytmik kräver flertalet låtar mycket av trumslagaren, vilket förstås Noam David fixar. Den lyriskt inriktade pianisten befinner sig ofta i framkant. Absolut en mycket hörvärd ny upptäckt! Den svenska gästande duon imponerar. Avishai Cohen själv vidmakthåller sin höga standard. Skjuter dock in två smärre invändningar. Alla låtar håller inte lika hög klass, vilket gör att man efterlyser fler låtskrivare. Dessutom hade jag om jag vore producent reducerat antalet bassolon.

Har lyssnat noga ett halvdussin gånger. Uppskattar det superba samspelet, individuella skickligheten och flera låtars spännande struktur. Men albumet som helhet är besvärligt att få grepp om. Ur ett intellektuellt perspektiv kan Arvoles avnjutas som konstverk. Tyvärr hänger inte hjärtat med i motsvarande grad. Taktbyten och skiften av stämningar resulterar i snudd på överbelastning, en alltför brokig bukett av idéer. Känns ofta kliniskt, ibland undflyende, långt ifrån tillräckligt märgfullt. Tekniskt sett oklanderligt och spelet moget från samtligas sida, varför betyget efter viss vända ändå blir högt.

Henrik Cederblom

Zobop

5

Inspelad oktober 2018 i Epedemin Studio, Göteborg av Hans Asteberg

Mixad och producerad av Henrik Cederblom

Master Petter Eriksson

Kakafon Records

41:33

Release: 17/5 2019

Ett debutalbum av någon som bör betraktas som raka motsatsen till lovande debutant. Henrik Cederblom har spelat diverse stränginstrument professionellt i ett antal decennier. Han är en studiomusiker och producent som jobbat med ecempelvis Daniel Lemma, Sofia Karlsson och Freddie Wadling. Har kunnat iaktta hans charmanta spel med den sist nämnde ikonen under ett par akustiska gig. Vidare har 53-åringen stor fallenhet för dansant världsmusik, så som den manifesteras hos Haiti-kännarna Simbi och Den Fule. För ett par år sedan lirade han mest mandolin i betagande Stjärnornas tröst på Göteborgs Stadsteater. Senaste tiden har det blivit turné med publikmagneten Mia Skäringer.

Bandet här formades i fjol efter ett par års experimenterande med olika sättningar. Förutom frontmannen består det av långvarige följeslagaren Sten Källman på saxofoner, basisten Viktor Turegård och Tapha Ndionhue bakom trumsetet. Slagverkaren Finn Björnulfson gästar i den jublande titellåten, som drar iväg mot det förlovade landet. Apropå sättningen ska meddelas att Henrik spelar elgitarr, lapsteel och hanterar vad som kallas beats. Av skivans åtta spår står han som upphovsman till samtliga, bortsett från Fillevaern (trad.), där han istället ansvarar för arret.

Den mogne debutanten uppger att låtarna i grunden är spelmansmusik, även om de klätts i en uppdaterad elektrifierad kostym. Låtars väsen och hur de arrangeras genom melodi och beat, har varit en central utgångspunkt. Och musikernas samspel resulterar i födelsen av en ny musikalisk värld, enligt bandledaren. Recensenten instämmer! Influenser har hämtats från vitt skilda håll: Frank Zappa, Jeff Beck, Tony Allen och Bill Frisell. (de två sistnämnda har jag sett på Skeppsholmen).

Öppningsspåret har valts ut till första singelsläpp. Suggestiva Giragala bärs fram av en lätt tassande melodisk figur. Lite sinnesutvidgande känsla över ett tungt alster, vars beat är fint utmejslat. Startskottet för denna först tillverkade komposition: en entonig mollstämning signerad Daft Punk. Ett ystert, expansivt groove i medium-tempo tar vid. Temat som sätter sig i skallen, har definitivt rötter i en spelmanstradition. Underligt att någon fiol inte har inkluderats. Franx besitter en svävande sökande karaktär, med förnämligt utsträckta ackord och en pigg saxofon. I Sköldpaddan är det härligt att höra hur en klangrik, energisk gitarr tvinnas samman med lekfull sopransax. Ytterst kapable Cederblom fyrar av ett skarpt solo.

Missade releasekonserten inför en danssugen publik. Var däremot närvarande på deras framträdande som ingick i Spelmansstämman på Konstepedemin nyligen. Jämfört med fullt ställ – inställningen då, är den inspelade produktionen mer städad, avsevärt ”snällare” även om det som framgått svänger ordentligt här och var. Det finfördelade ljudet är ypperligt. Måste understryka kompets väsentliga insats. Att de verkligen höll grytan kokade var slående live, vilket förstår också gör avtryck på skivan. De är föredömliga, gör allt rätt, är otvivelaktigt ett ramstarkt radarpar. Tapha Ndiongue är värd rungande applåder och Viktor Turegård (kontrabasist i Franska trion) är ett fynd. Den mannen har sensationellt god påverkan på denna fullträff. Basgångarna i exempelvis Drömmen är förträffliga.

Happy Buddha släpar sig fram med tydligt markerad takt och sensibel programmering. Svårt att sitta still och bara ta emot. Vad ska då sägas om titellåten, som skjuter sitt frenetiska tema framför sig, likt ett speedat Afro 70? Vilket sanslöst röjigt ös, när samma slinga oavbrutet repeteras, undantaget några smärre varianter. Lysande samspel! Absolut en megahit vars febriga rytmer, därtill gör den till en dansgolvsrökare. Slagverken, beat-effekterna och det ordlösa skanderat gör sitt till. Associerar både till Highlife-musik och bortglömde svenske storheten Per Cussion. Man checkar ut värdigt med mollanstrukna tongångar. Strålande saxofonspel av Källman avlöses av uttrycksfulla riff från Cederblom i en bärkraftig melodi. Allt medan kompet driver på och fyller i med grunder.

Första gångerna jag spelade igenom skivan, var jag inte lika upphetsad hela tiden. Ansåg att vissa låtar krävde mer ansträngning. Lärde mig successivt att hitta in i samtliga titlar. Mixen av pang- på sväng, psykedeliska svävande influenser och reflekterande inslag känns genuin, rent av unik. Samspel och solon är glimrande utförda. Sammantaget utan tvekan berättigat att utdela högsta betyg. Och live är de inom sitt gebit en oöverträffad enhet.