Skivrecensioner

Stína Ágústsdóttir trio

The Whale

4

Inspelad 10/1 2020 i studio Sundlaugin Reykjavik

Skivbolag: Smekkleysa

28:07

Svensk release: 26/3 2021

Sångerskan Stina Augustsdottir (rationaliserar genom att skippa accent fortsättningsvis) har bildat intim trio med pianisten Anna Gréta Sigurdardottir ( Håkan Broströms New Places, Terese Lien Evenstad, Max Schultz mm) och gitarristen Mikael Máni Ásmundsson. Samtliga har nominerats till diverse priser hemma i Island. Islänningarna har anknytning till Sverige. Kvinnorna som jag träffat vid separata tillfällen bor i Stockholm. Släkt till Stina har tjänstgjort som rektor på Nordiska Folkhögskolan, medan Anna Greta examinerats från Kungliga Musikhögskolan och på svensk mark blivit stipendiat x två. Mikael betraktar Sverige och Nederländerna som sina andra hemländer.

Stinas diskografi innehåller ett halvdussin alster plus flera ep. 44-åringen låter sig inte begränsas, varför hon undandrar sig etikett musikaliskt. Musiken kan vara akustisk eller elektronisk, trivs lika bra med storband som i intimt format, uppträder för tusenhövdad publik och på skohornstrånga Glenn Miller Café. Har en såväl gedigen som brokig bakgrund: Ingenjör i flera år (den mansdominerade världen förekom i mitt samtal med henne). Vidare har hon studerat klassisk sång på Island, pop i London och jazzsång i Montreal. Snacka om internationell utblick och bredd i sitt konstnärliga uttryck!

Måste vara första gången jag recenserar en produktion från den karga ön. Genom kulturella vänner finns kopplingar indirekt till Island. En god vän och före detta kulturredaktör (John Swedenmark) översätter på Nordiska Rådet pris – nivå skönlitteratur från Isländska, vilket medfört att jag introducerats för flera framstående författarskap, samt träffat ett par av dessa personer i Göteborg. Bland isländsk prosa och poesi i bokhyllorna finns också Isländska samtal av Håkan Broström, författarvän från Eskilstuna. På Göteborgs Filmfestival brukar Island vara väl representerat. Har sett åtskilliga sevärda filmer därifrån (recenserade A White, White Day från 2019), samt äger en bok om Isländsk films uppsving under senaste decennierna.

Av stilbildande särlingen Björk har jag två skivor och sett utomhuskonsert, vilket blir mer än mer relevant info i sammanhanget, eftersom The Whale är utgiven på det bolag som Björk och Sugarcubes startade. Och albumet spelades in i Sigur Rós berömda studio. En nydanande grupp jag sett på Skeppsholmen och har dvd (Heima 2007) med. En annan långlivad, flitigt turnerande fusiongrupp är Mezzoforte, vars grundare är far till Anna Greta. Denne saxofonist hade sångerskan Stina samarbetat med, redan innan hon i Sverige tog kontakt med Anna Greta (aktuell med solodebut). Märkliga sammanträffanden, eller hur?

Hög tid att berätta om ett album som redan tagits emot med öppna armar i Island. Vi får sex låtar, varav merparten covers. Hon som med glimten i ögat kallar sig sångdiva, alternativt jazz-ninja, integrerar maximalt på engelska med de två ackordinstrumenten. Första spåren erbjuder stor njutning. En superelastisk version av Joni Mitchells klassiker Both Sides Now , avlöses av suggestiv, lysande tolkning: Buckets Full Of Rain (Bob Dylan) från plattan Blood On Tracks. Alla tre ska ha bidragit med förslag på låtar, inklusive egna tonsättningar/ texter.

Man är inte i första hand ute efter att behaga. även om covers på Aaon Parks och Damien Rice marineras ytterst angenämt i sköna, ljusa toner. Cd:n präglas av ömsom light- taggig, ömsom sublim nerv. Tilltalas mucket av arty pop med starka refränger, jämte välavvägda ”utsvävningar”, solon inom givna ramar.. Det är sällsynt dynamiskt, vilket ger upphov yill oupphörligt fängslande stämningar. Augustsdottirs lätt beslöjade altstämma förmedlar en uppsjö av emotioner, understryker på ett suveränt sätt sångernas karaktär. Hur hon låter när hon töjer ut sitt dramatiska omfång? Hittar inga uppenbara jämförelser, närmaste associationer får bli Sinne Eeg, Sandy Denny samt den idag tyvärr bortglömda Berit Andersson.

I utsökta arrangemang räder sinnrik balans mellan en ovanlig treenighet. Elgitarren med sina raffinerade effekter inklusive svajarm styr ofta, ger sig iväg i fascinerande utflykter. Har aldrig tidigare hört Mikael Mani Asmundsson (släppte soloalbum 2019). Jublar över en ny upptäckt, vars sound kan liknas vid en korsning mellan Adrian Belew och John Abercrombie. I titellåten jämte ett par andra sekvenser anger Sigurdardottir melodiers textur genom sina pregnanta, ibland överraskande hårda och torra klanger. Ett par gånger spelar hon med ackuratess bitterljuva intron. Tycker mig höra att det knäpps på pianosträngar. Dogs (Damien Rice) präglas av bländande snyggt samspel mellan instrument.

Noterar lysande solon, slingrande och samtidigt sammanhållna melodier magnifikt exekverade. I avsaknad av beat framträder finurligt spetsiga konturer, jämte en otroligt uttrycksfull röst som är allt annat än oansenlig. Får för mig att man velat ge illusionen av natur i studion. Anar vind och porlande vatten. Ljudåtergivningen är som väntat superb.

Två sånger, delvis av experimentell art, innehåller aningen svårsmälta repetitiva inslag, exempelvis den bittra titellåten. En marginell randanmärkning som gör att jag avhåller mig från att utdela fullpoängare. Å andra sidan är helheten så enormt imponerande att The Whale är väl värd sina 4+. Föreligger heller ingen som helst risk att man tröttnar på denna märkvärdiga och högklassiga skiva.

Alla får medalj

Låtar om fåglar & annat

4

Inspelad och mixad 26-27/10 2019 i Signalverket, Malmö av Truls Nilsson och Finn Popke

Solters Records

42:25

Release: 12/12 2020

Alla får medalj bildades på Musikhögskolan i Malmö 2017. Initiativtagaren heter Frank William Reis, vars kompositioner utgör språngbräda för handplockade unga musiker på ett anmärkningsvärt debutalbum. Trumslagaren Reis – därutöver akustisk gitarr i tre korta, snarlika stycken som markerar skivans upplägg – kallar sig något så udda som sagoberättare. ”Varudeklarationen” är ambitiös så det förslår. Låtskrivaren ser lycka i de små tingen, vill förmedla tankar, upplevelser och känsloloopar. Målsättningen är nå ut till alla i sin omgivning, knyta an och beröra genom att inte väja för allvar eller komplicerade ämnen. För att få utlopp för denna sammansatta kreativitet formades Alla får medalj. Bandledaren hörs också i andra konstellationer: Clove Pink Tribe, Sparvhök och Celeste 11, Lucie med flera.

Gruppen består förutom honom själv av Johanna Jakobsson på altsax, Ludvig Samuelsson på sopran- och barytonsaxofon, gitarristen Robin Petersson, pianisten Gustaf Rosenberg, basisten Felisia Westberg samt Iris Bergcrantz på sång. För mig nya namn bortsett från de två sist nämnda som nyligen släppt skivor jag recenserat. Beträffande Bergcrantz ska påpekas att hon sjunger växelvis ordlöst och på svenska. I Visa till min mor står hon som textleverantör.

Hittar ingen uppgift om producent varför jag utgår från att bandledaren iklätt sig den kostymen. Att han som det verkar skippat denna viktiga bollplanksfunktion, innebär en risk, särskilt då det handlar om ett förstlingsverk. Min teori om att utexaminerade musikstuderande brinner av lust att visa allt vad de lärt sig, besannas i hög grad på Låtar om fåglar & annat. Lika attraherad en upphovsman kan bli av att omsätta ett kalejdoskop av idéer, lika knepigt kan det bli för lyssnaren att greppa musik med sådan utgångspunkt. En smaksak om utfallet betraktas som varierat eller spretigt och överlastat. Hur som helst absolut extraordinärt och uppseendeväckande att kombinera svävande jazz i folkton med hårt markerad spräck och gungande beat.. Men slutprodukten hade säkerligen blivit mindre abstrakt med extern producent.

Inledningsvis hörs mest gitarr med fint vibrato innan det ljusaste registret ur saxofonfamiljen tar vid. Noterar att Westberg på sin kontrabas har en framträdande roller i flera sekvenser, vilket är ett lyckat drag. Råder ingen tvekan om att den långe Reis styr skeendet genom sitt driv och fäbless för cymbaler och vispar, bygger sina låtstrukturer på precis lagom mycket rytmisk energi.

En låt väl värd att framhållas extra är Visa till mor. Med lugna, övervägda aktioner hittar samtliga musiker ett gemensamt flow, turas om att prägla melodin på ett dynamiskt sätt. Och den vokala prestationen är helgjuten. Ideligen illustreras hur obekymrat man behärskar sina instrument. I gott sällskap innehåller exempelvis ett alldeles utmärkt altsaxsolo av Johanna Jakobsson.

I analogi med viljan att vara sagoberättare låter det lekfullt. Varsamt och ystert om vartannat. Efter noggrann lyssning identifieras gäckande och skissartade tendenser. Somliga låtar går i varann, medan andra kan definieras som hisnande stilbrott, högst annorlunda sound. Iris Bergcrantz sopran känns igen. Såvitt jag kan bedöma är tonträffen total. Tyvärr lutar hennes imponerande röst åt det monokroma, ordlöst ”drillande” med samma omfång som i vissa melodier gör sången statisk, emellanåt en gnutta enformig.

Gruppen hör hemma i en europeisk, stundtals lätt avantgardistisk tradition. I bångstyriga Sneaky Chicken In The Shadows drar gitarristen på maximalt, vränger och vrider fram medryckande toner. Gillar överhuvudtaget skarpt mångsidigheten hos Robin Petersson! Hans rockbeat de luxe omvandlas efterhand till kakofoniska konturer, när intensivt brötiga ljud från blåsinstrument tar vid. Följs typiskt nog av en eggande kärleksballad med porlande tema på piano. Vacker sång av Bergcrantz. Förmodligen har septetten haft enormt kul när de framför en absurd sak betitlad Fakk duvor, duvor suger. Detta Heavy Metal-jazzstök antar sanslösa proportioner. Framstår som aggressivt på rekordnivå vad beträffar svenska jazzutgivningar.

Efter föregående hysteriska infall måste betonas att debutalbumet innehåller ett par längre sekvenser med jämn och behaglig puls, sekvenser som sprider suggestiv skönhet. Kulmen nås när gitarrist, pianist och basist bekvämt möts på samma plan. Kompositören är som antytts förtjust i kontraster, vill bjuda på en känslornas berg och dalbana. AFM går i mål med hoppfulla hjärtan och smittande leende . Sprittande sopransax visar vägen. Avslutningen bäddas in i ett befriande beat, stiger jublande mot skyn, lämnar lyssnaren tillfredsställd; förvisso något konfunderad sammantaget

Texterna med fåglar i blickfånget är minst sagt gåtfulla, en korsning mellan diffust poetiska och lustigt märkvärdiga. Vad gäller mitt omdöme bestämde jag mig i ett sent skede, ändrade från 3+ då här finns tillräckligt spännande och spänstig musik , även om inte varje låtidé hittade helt rätt. Projektets höga ambitionsnivå genomsyrar albumet. Argumentet som definitivt fällde avgörandet, var dock hur underbart musikerna spelade. De klickade fullständigt med varandra. Därtill levererade åtskilliga meningsfulla solon.

Hans Loelv

Grand Piano

4

Inspelat, mixat och mastrat i Riksmixningsverket/ RMV Studio, Stockholm av Alar Suurna

Ex. producent: Daniel Lantz

Do Music Records – distr. Border Music

32:39

Releasedatum: 12/2 2021 (fysiskt och digitalt)

Hans Loelv är den genreöverskridande pianisten och kompositören från Uppsala, vars musik jag fram tills några år sedan inte alls var förtrogen med. Man kan påstå att jag upptäckte honom genom att han (eller möjligen skivbolaget), upptäckte mig som recensent. Nu recenserar jag honom för tredje gången.

Den väldigt produktive 66-åringen verkar inte alls hämmas av rådande restriktioner. Nya skivan består av elva egna låtar – somliga tillkomna nyligen medan andra skrevs längre tillbaka i tiden – som framförs på den åtråvärda Fazioli-flygeln i Benny Anderssons studio på Skeppsholmen. Skivbolagets pressrelease berömmer pianisten för hans ömma anslag och frasering jämte målmedvetet utforskande av sinnesstämningar, omdömen lätta att instämma i.

Det är vanskligt att helt förlita sig på eget material, även om man besitter både avsevärd talang och dito erfarenhet. Utmaningen blir inte mindre av att ”tvingas” fånga lyssnaren enbart via pianots tangenter och pedaler. Tre lyckade exempel med övervägande original eller egna arr, som jag recenserat senaste åren, har varit album med Tommy Kotter, Mattias Nilsson och koncept-pianisten Anders Teglund. Loelv sällar sig stilmässigt i förhållandevis hög utsträckning till nämnda självständiga trio.

Hans musik saknar här drastiska övergångar, bortsett från slutackordens intensitet i That Was All. Istället för snabba löpningars expressivitet märks ett drömskt och gradvis böljande tonspråk. Grand Piano har tillägnats pianistens barnbarn, Elis åtta månader. När kompositionerna fungerar som mest fördelaktigt, bäddas mottagaren in i ett harmoniskt, vidsträckt rum, vars motpol kan jämställas med rastlöst bombardemang av intryck.

Trollbinder är ett ord som bör reserveras till ikoniska pianoverk såsom Jazz på svenska, Tavlor på en utställning samt givetvis The Köln Concert. Däremot korrekt att särskilt de stycken som placerats först, odlar känslosamma tillstånd av avskalade, öppna landskap genom successiva rörelser. Little Brother, Serenada och Song For a Lovely Wife celebrerar det vackra i livet utan att det blir jolmigt sentimentalt. Stor skönhet således!

Hör mestadels välbalanserade explicita melodibyggen. Registrerar mer av eftertänksamt moll än sprudlande dur. Vore missvisande att ens försöka sätta någon entydig etikett. Det närmaste jag kommer är jazzigt fria klanger framförda som kammarmusik i nordisk folkton. Ofta med en vidhängande visuell prägling. Finns tendenser till öppnande meditativa passager, fast en strukturell skärpa medför att de meditativa stråken sällan utvecklas. Därvidlag skiljer han sig från exempelvis en operameriterad soundtrack-stjärna som Michael Nyman. Naturligt nog utgår Loelv från sångbara melodier, varför man kan få för sig att de lyriskt ordlösa melodierna ibland kommenterar tiden vi lever i.

Anslag och pausering står i fokus, utgör framgångsrika hörnstenar. Och resonansen från flygeln är givetvis ypperlig. Men i samma andetag konstateras att tonen är ganska torr, rent av alltför hård emellanåt. Att utvärdera och utdela poäng är en grannlaga uppgift. Nivån på dessa elva original? Somliga stycken dippar en aning, saknar minnesvärd identitet. Därför var inte slutliga omdömet helt självklart, även om jag uppskattar hantverket, inklusive den reflekterande och sammanhängande linjen.

Senaste decenniet har jag live hört ett antal av nordens främsta pianister spela solo, i ett spann från Peter Jablonski, Monica Dominique och Steffan Scheja till Lars Jansson, Mattias Nilsson och Iiro Rantala x 2. Uppsalas pianohjälte är kanske inte samma bedårande instrumentalist, men likväl en fängslande musiker med egen estetik och ansenlig nimbus. Av de solopianister jag sett på 2000-talet påminner han till viss del om storheter som Stefan Nilsson och Elise Einarsdotter.

Anders Boson Jazz Ensemble

Kärleken

4

Inspelad i maj 2020 i Studio Epidemin, Göteborg

Producerad, mixad och mastrad av Johannes Lundberg

HOOB Records

37:22

Release: 19/2 2021

Trumpetaren och sångaren Anders Boson har en bakgrund i popbandet Fibes, Oh Fibes. Den väl mottagna solodebuten kom 2010. I fjol recenserade jag trion Boson/ Jardemark/ Bergström och närvarade på deras streamade release på hemmaplan i Lerum. Nu släpps en ambitiös satsning med företrädesvis original – skrivna av bandledaren och arrade av Erik Dahl (undantaget en låt Alex Mårdsjö tagit hand om) , vilka framförs av jazzmusiker med boende i Göteborg. De tillhör gräddan av vad som kan uppbringas, varför jag hört dem i olika konstellationer åtskilliga gånger live. Anders önske-ensemble består av Axel Mårdsjö på alt- och tenorsax, Jakob Sollerman (trombon), Simon Westman (piano), Olli Rantala (kontrabas) och Michael Edlund (trummor). Gästar på tre låtar gör Jonathan Kronevik spelandes flygelhorn. Somliga av dem har egna förstklassiga grupper, medan andra ingår i storband och andra sättningar.

Fyrtiosexårige socionomen från Floda har rört sig inom flera genrer, genomgående med en igenkännbar hållning. Inom hans nisch smaskas det inte på med tungt artilleri. Istället premieras innerlighet, noga utvalda toner och vackra eller snitsiga melodier. I pressutskick säger Boson att han betydligt mer än tidigare, betonat att tänka genreorienterat i en jazzig kontext. Vidare att han velat utmana sig själv och framhäva sin personlighet. Efter att ha lyssnat på Kärleken i hörlurar upprepade gånger nattetid, menar jag att uppsåtet lyckats. Låter mysigt och snyggt utan att tendera till att bli menlöst, tvärtom. Kompositionerna har attraktiv egenart, ofta kryddade med vemod. Man minns dem efteråt. Inuti en överordnad stämning rör sig melodierna i olika riktningar. Åtskilliga pärlor utkristalliseras. Musikerna spelar ypperligt, motsvarar högt ställda förväntningar.

Albumets sju spår inleds med en variant på Lawns av Carla Bley (henne hörde jag för första gången live i förfjol på Fasching). När ensemblens ledare sjunger den på svenska är den döpt till Världen utanför. En hoppingivande stämning etableras omgående. Texten marinerad i ögonblicksbilder smeker medhårs ackompanjerad av lyhört musicerande. Av covers görs en låt signerad folkrockiga Bon Iver, fint medryckande Blindsided. Här finns antydan till Michael Franks läckra sound anno tidigt 80-tal. Snärtigt och polerat så det förslår. Vokalisten och hans musiker ger angenäm kontur, genom finstilt sväng som fogar in sig i helheten.

Musikaliskt befinner sig männen på exakt samma våglängd, spelar med frapperande auktoritet. Skulle man uppskatta saxofonistens ålder uteslutande genom lyssning på hans solon, skulle man säkerligen dubbla Axel Mårdsjös ålder, i tron att han samlat på sig oceaner av erfarenhet. Kronevik på flygelhorn respektive Boson himself på trumpet behärskar fullkomligt det taktila handlag man eftersträvat. Hänförs av perfekt avvägning mellan det unisona och features, vilket givetvis låtskrivare och arrangör ska kreddas för.

Ensemblens ledare har extra mycket berömt basisten Olli Rantala, en musiker med absolut gehör vars lott alltför ofta är att hamna utanför rubriker och rampljus. Ett sådant här projekt faller platt utan finkänsligt, metodiskt trumspel. Därför ska framhållas att Michael Edlunds (Music Music Music med mera) bedrift utgör en väsentlig framgångsfaktor. Han kommer verkligen till sin rätt. Har aldrig hört Simon Westman spela bättre. På My Witness Of Love är pianisten i sitt esse, en magisk touch han bibehåller skivan igenom.

Ovan nämnda melodi doppad i ett nedtonat format, förtjänar beteckningen storartad. Har ett försiktigt uttryck över sig, utstrålar förundran och framför allt livsglädje. Bluesen ger mig Jan Sigurd-vibbar som i sin tur har Randy Newman som en av sina husgudar. Har Boson fått inspiration härifrån? Fröjdas åt hur Rantala och trombonist Jakon Sollerman färglägger. En visa lakoniskt betitlad Kärleken bjuder på förnämlig cocktailjazz, vars aura gör den perfekt under dygnets mörka timmar. Rytmisk figur kontinuerligt upprepad lägger grund för fantastisk ensemblespel. Stämmor och stil associeras naturligt till mytomspunna Kind of Blue. Basgången antar skepnad av Paul Chambers, likheter kan spåras till fler på denna ikoniska inspelning sent 50-tal. Låten heter Alvis. Trevliga Blindsided utstrålar hit-potential med typisk tonartshöjning. Väldigt vacker instrumental ballad avslutar. Den svävar lågintensivt, sträcker på sig ett lika intrikat som njutbart vis.

Inledningsvis kan hos oinitierade viss tveksamhet uppstå kring den vokala förmågan hos Anders Boson. Är det rösten som har begränsningar eller estetiskt val som medför att han framstår som Tommy Körbergs antites? Tror det senare efter ingående studier. Möjligen kan öronen till en början behöva anpassa sig, när han med spröd röst låter Chet Baker-idiomet styra. Sången visar sig efterhand inte bara vara behaglig och näraliggande hjärtats andetag, utan även anta subtila förgreningar.

Gänget som jag råkar känna genom min passion för småskalig livemusik, ska vara stolta över vad de åstadkommit. Blir djupt imponerad av nivån! Vidare ska ånyo betonas att kompositionerna är av förbluffande hög standard oavsett stil. Beundransvärt att man med Anders Boson i tätposition, klarat av att fokusera på en hängiven skapelseprocess i denna dystra tid där resignation ligger nära till hands.

Johannes Lundberg ska ha en jätteeloge för hur läckert finfördelat ljudet är, vilket innebär att skivan låter optimalt i hörlurar. Angående slutgiltigt omdöme: Kärleken inkasserar föga förvånande 4+

Anders Bergcrantz

Elevate

5

Inspelad, mixad och mastrad (utom Fountain of Youth) av Henrik Holst Hansen juli och oktober 2019 i Studio Three, Köpenhamn

Producent: Anders Bergcrantz

Vanguard Music Boulevard – dubbel vinyl / cd

58:09

Releasedatum: 30/10 2020

Om man inte vet är det påfallande ofta knepigt att pricka in konstnärers härkomst. För de av dem som ägnar sig åt att komponera och musicera är motsvarande fenomen inte sällsynt. Universella drag existerar. Att oinformerade lyssnares första impuls (tänk på när man fastnade för en låt på radion och missat vilka som spelar) långt ifrån alltid stämmer, brukar framgå tydligt när jazzmagasinet Orkesterjournalen genomför Osynliga spår med en framstående musiker. Blir tämligen ofta häpnadsväckande svårt för de som ska identifiera upphovsperson(er), ibland vilda gissningar.

I min konstruerade kategori ”svenskproducerad musik med påtaglig verkshöjd som låter osvensk”, placerar jag in sådana som The Hives, Soundtrack Of Our Lives, Tonbruket, projekt med Goran Kajfes, Anders Hagberg, Isabella Lundgren, flera av landets främsta storband, Peter Asplund, Ellen Andersson och givetvis Anders Bergcrantz.

Trumpetaren och låtskrivaren Bergcrantz har med bas i Malmö haft en lång och framgångsrik karriär. Han fick sitt genombrott i Tolvan Big Band och har gett ut ett tiotal skivor i eget namn, varav den förra var snubblande nära högsta betyg i Kulturbloggen. Pappa var jazzmusiker, ett arv som förts vidare till nya generationer i och med att familjen Bergcrantz – Laurin består av föräldrar och döttrar, samtliga professionella och omskrivna musiker. Man medverkar gärna på varandras utgivningar, Elevate inget undantag. Dessutom driver de skivbolag. För att anknyta till tesen ovan, ska framhållas att trumpetaren verkligen går hem i jazzens hemland. Tre gånger har den dubble Gyllene Skivan-vinnaren korats till ”Best Trumpeter in the World” av ansedd jazzblogg i Los Angeles.

Samtliga nio låtar bär den hyllade skåningens signatur, därtill arrangerade av honom bortsett från symfoniska stycket Fountain of Youth (arr Anna-Lena Laurin). Texten till Bagatelle har skrivits av Rebecca Bergcrantz (mest känd under artistnamnet Raindear). Vem spelar vad på denna lika storstilade som svindlade resa? På trumpet, flygelhorn, kornett samt percussion frontar huvudrollsinnehavaren själv. Denna gång har Anders anlitat en kärna av goda vänner och familj. Bottenplattan utgörs av pianist Sven Erik Lundeqvist, trumslagare Niclas Campagnol jämte Lasse Lundström på bas. På tre spår förekommer Tomas Franck (tenorsax) respektive Anders Chico Lindvall i avgörande insatser. Iris Bergcrantz (som jag under fjolåret recenserade i OJ) medverkar med sång i Dance och Fountain of Youth. Storasyster Rebecca sjunger sin egen text Bagatelle. Listan över vilka som bidragit blir komplett med Norrlandsoperans Symfoniorkester vars dirigent heter Ingar Bergby.

Recensionsex ska behandlas respektfullt. Önskvärt att kunna umgås med dem utan tidspress, lyssna både i hörlurar och via stereons massiva och balanserade ljud. Elevate låter mäktigt, har ett expansivt och avancerat formspråk genomlyst av förbluffande auktoritet. Efter första kontakt med plattans, stundtals experimentellt inriktade, femtioåtta minuter var jag en smula brydd; inte framme vid den fullpoängare som blev slutliga omdömet. Min kollega i OJ betonar klokt, öppenheten hos Bergcrantz för det krävande och komplexa. Inte konstigt egentligen att den vitala urladdningen, fordrar lyssnare villiga att anstränga sig. Efter ytterligare studier av låtarna -som ibland rör sig rakt fram, ibland går improviserade(?) omvägar – är jag helt uppfylld av ett fullmatat innehåll.

Måste betecknas som en lyxig utmaning att cirka ett kvartal efter release få möjlighet att berätta om en osvensk, kompromisslös produktion, vars sound utvecklas till ett statement uppdelat i svindlande sektioner. Blir åka av direkt, precis som på föregående album Soulfully Yours. Skillnaden är att denna gång registrerar jag en gemensam överordning, fast musiken växlar emellan hardbop, fusion, svävande ballader, progressive, orkesterklanger med mera.

Tycker mig höra att Bergcrantz med sin formidabla teknik, praktiserar användandet av övertoner likt kollegan Lasse Lindgren (som kuriöst nog uppvaktade på mitt 50-års kalas). I till exempel Dance, där dottern Iris strålande sjunger ordlöst, bevisar han definitivt att inga tecken till stagnation hörs. Ett av flera favoritspår som avlöses av lika ljuvliga Simplicity. Förutom Anders ofattbart magnifika solon, noteras glimrande prestationer från Campagnol och Lundeqvist. Den sedan decennier i Köpenhamn boende Tomas Franck gör ingen jazzentusiast besviken, tvärtom. Han borgar för kvalitet. Överraskar allra mest gör Anders Chico Lindvall med sina pedaler och andra fräcka effekter. Kan inte erinra mig ha hört honom (också bakgrund i Tolvan Big Band) lika eldfängd tidigare. Han går loss kopiöst flera gångar på sin elgitarr, skapar furiöst groove och spännande sound. I långa sekvenser triggas han att lira härligt distade toner utan uppenbar förebild. Atmosfären påminner stundtals om de läckert frihetliga uttryck som uppstod på 70-talet.

Mycket gynnsamt för Elevate hur arrangör Bergcrantz växlar anspänning med avspänt förhållningssätt, det ekvilibristiska med lugnt reflekterande. Dynamiken är således outstanding! Forever och Bagatelle kontrasterar ypperligt mot de intensiva, nästan spräckliga låtar de omges av. Enda gången jag inte hänger med hela vägen, är i ett antal dissonanta takter i Demons, även om jag gillar dess suggestiva karaktär och rent av älskar Chico Lindvalls och ”Svempas” avantgardistiska inpass. Sven Erik Lundeqvist (vars spel jag kunde njuta av med hans sammansvetsade trio i fjol på Unity), musicerar elegant med underbart ledigt anslag. I avskalade Maple Syrup ges han, såväl som rytmsektionen, utrymme för fräscha solon.

Finalen med Norrlandsoperans orkester är triumfartad. Flödande vacker, rikhaltig och uppstigande musik vars intro kan associeras till Ralph Lundsten. Symfonikernas klanger matchar sömlöst Anders Bergcrantz enastående bedrift som solist.

I förbigående ska inflikas att låtarna i sig inte är vad som sticker ut mest. Somliga melodier kan te sig aningen anonyma. Magin består istället av makalösa prestationer från medverkande musiker, toppat av frontmannens hisnande bravader. Stordåd uträttas sannerligen! Vidare pärlbandet av suggestiva stilar förenade under gemensamt paraply. Receptiva öron förförs av Anders Bergcrantz fenomenala känsla för dynamiskt eggande sound, en förmåga han här lyfter till högsta möjliga nivå. Behöver kanske inte ens påpekas att ljudet är perfekt?