Stína Ágústsdóttir trio
The Whale
4
Inspelad 10/1 2020 i studio Sundlaugin Reykjavik
Skivbolag: Smekkleysa
28:07
Svensk release: 26/3 2021
Sångerskan Stina Augustsdottir (rationaliserar genom att skippa accent fortsättningsvis) har bildat intim trio med pianisten Anna Gréta Sigurdardottir ( Håkan Broströms New Places, Terese Lien Evenstad, Max Schultz mm) och gitarristen Mikael Máni Ásmundsson. Samtliga har nominerats till diverse priser hemma i Island. Islänningarna har anknytning till Sverige. Kvinnorna som jag träffat vid separata tillfällen bor i Stockholm. Släkt till Stina har tjänstgjort som rektor på Nordiska Folkhögskolan, medan Anna Greta examinerats från Kungliga Musikhögskolan och på svensk mark blivit stipendiat x två. Mikael betraktar Sverige och Nederländerna som sina andra hemländer.
Stinas diskografi innehåller ett halvdussin alster plus flera ep. 44-åringen låter sig inte begränsas, varför hon undandrar sig etikett musikaliskt. Musiken kan vara akustisk eller elektronisk, trivs lika bra med storband som i intimt format, uppträder för tusenhövdad publik och på skohornstrånga Glenn Miller Café. Har en såväl gedigen som brokig bakgrund: Ingenjör i flera år (den mansdominerade världen förekom i mitt samtal med henne). Vidare har hon studerat klassisk sång på Island, pop i London och jazzsång i Montreal. Snacka om internationell utblick och bredd i sitt konstnärliga uttryck!
Måste vara första gången jag recenserar en produktion från den karga ön. Genom kulturella vänner finns kopplingar indirekt till Island. En god vän och före detta kulturredaktör (John Swedenmark) översätter på Nordiska Rådet pris – nivå skönlitteratur från Isländska, vilket medfört att jag introducerats för flera framstående författarskap, samt träffat ett par av dessa personer i Göteborg. Bland isländsk prosa och poesi i bokhyllorna finns också Isländska samtal av Håkan Broström, författarvän från Eskilstuna. På Göteborgs Filmfestival brukar Island vara väl representerat. Har sett åtskilliga sevärda filmer därifrån (recenserade A White, White Day från 2019), samt äger en bok om Isländsk films uppsving under senaste decennierna.
Av stilbildande särlingen Björk har jag två skivor och sett utomhuskonsert, vilket blir mer än mer relevant info i sammanhanget, eftersom The Whale är utgiven på det bolag som Björk och Sugarcubes startade. Och albumet spelades in i Sigur Rós berömda studio. En nydanande grupp jag sett på Skeppsholmen och har dvd (Heima 2007) med. En annan långlivad, flitigt turnerande fusiongrupp är Mezzoforte, vars grundare är far till Anna Greta. Denne saxofonist hade sångerskan Stina samarbetat med, redan innan hon i Sverige tog kontakt med Anna Greta (aktuell med solodebut). Märkliga sammanträffanden, eller hur?
Hög tid att berätta om ett album som redan tagits emot med öppna armar i Island. Vi får sex låtar, varav merparten covers. Hon som med glimten i ögat kallar sig sångdiva, alternativt jazz-ninja, integrerar maximalt på engelska med de två ackordinstrumenten. Första spåren erbjuder stor njutning. En superelastisk version av Joni Mitchells klassiker Both Sides Now , avlöses av suggestiv, lysande tolkning: Buckets Full Of Rain (Bob Dylan) från plattan Blood On Tracks. Alla tre ska ha bidragit med förslag på låtar, inklusive egna tonsättningar/ texter.
Man är inte i första hand ute efter att behaga. även om covers på Aaon Parks och Damien Rice marineras ytterst angenämt i sköna, ljusa toner. Cd:n präglas av ömsom light- taggig, ömsom sublim nerv. Tilltalas mucket av arty pop med starka refränger, jämte välavvägda ”utsvävningar”, solon inom givna ramar.. Det är sällsynt dynamiskt, vilket ger upphov yill oupphörligt fängslande stämningar. Augustsdottirs lätt beslöjade altstämma förmedlar en uppsjö av emotioner, understryker på ett suveränt sätt sångernas karaktär. Hur hon låter när hon töjer ut sitt dramatiska omfång? Hittar inga uppenbara jämförelser, närmaste associationer får bli Sinne Eeg, Sandy Denny samt den idag tyvärr bortglömda Berit Andersson.
I utsökta arrangemang räder sinnrik balans mellan en ovanlig treenighet. Elgitarren med sina raffinerade effekter inklusive svajarm styr ofta, ger sig iväg i fascinerande utflykter. Har aldrig tidigare hört Mikael Mani Asmundsson (släppte soloalbum 2019). Jublar över en ny upptäckt, vars sound kan liknas vid en korsning mellan Adrian Belew och John Abercrombie. I titellåten jämte ett par andra sekvenser anger Sigurdardottir melodiers textur genom sina pregnanta, ibland överraskande hårda och torra klanger. Ett par gånger spelar hon med ackuratess bitterljuva intron. Tycker mig höra att det knäpps på pianosträngar. Dogs (Damien Rice) präglas av bländande snyggt samspel mellan instrument.
Noterar lysande solon, slingrande och samtidigt sammanhållna melodier magnifikt exekverade. I avsaknad av beat framträder finurligt spetsiga konturer, jämte en otroligt uttrycksfull röst som är allt annat än oansenlig. Får för mig att man velat ge illusionen av natur i studion. Anar vind och porlande vatten. Ljudåtergivningen är som väntat superb.
Två sånger, delvis av experimentell art, innehåller aningen svårsmälta repetitiva inslag, exempelvis den bittra titellåten. En marginell randanmärkning som gör att jag avhåller mig från att utdela fullpoängare. Å andra sidan är helheten så enormt imponerande att The Whale är väl värd sina 4+. Föreligger heller ingen som helst risk att man tröttnar på denna märkvärdiga och högklassiga skiva.