Skivrecensioner

Maria Kvist trio

Jämtlandssångerna

5

Inspelad 6-7/11 2020 i Brison Studios av Linus Kåse

Prophone

33:39

Release: 3/5 2021

Vad jag kan erinra mig har jag förmodligen bara hört Maria Kvist live en gång. Det var när pianisten agerade kapellmästare för en kvinnligt dominerad orkester i musikalen Chicago på Stockholms Stadsteater. För senaste skivan erhöll hon i Kulturbloggen (4/5). Och denna gång är det på sin plats, att vara ännu mer generös i den samlade bedömningen. Finns absolut inget att anmärka på, tvärtom.

Kompositören, pianisten och sångerskan är välutbildat. Har genomgått Musikhögskolan liksom hennes spelkamrater, Robert Erlandsson på bas jämte trumslagaren Isak Andersson. Därtill har hon studerat vid Berklee i Bosten för bland andra Joanne Bracken, vars platta Keyed Up finns i min samling. Kvist växte upp Kälarne i Jämtland med musikaliska föräldrar. Pappa var dragspelare, själv började hon ta pianolektioner vid sex års ålder och nu släpps femte albumet i eget namn, en fortsättning på ep:n Sånger från Ängersjö. Hon har fått stipendium och utmärkelse för sin talang som kompositör plus nominering till Jazzkatten. 70-talisten leder både trio och kvartett.

Jämtlandssångerna består av nio låtar, samtliga skrivna av Kvist. Porlande toner i positivt mood inleder, i form av vokal gånglåt med ekon från Merit Hemmingsson och Jan Johansson. Två musikaliska pionjärer från Jämtland respektive Hälsingland. Har läst att Kvist haft Oscar Peterson som en av sina läromästare. Trots omisskännlig touch av lokalt traditionell musik märks också att somliga harmonier utgår från honom. Denna remarkabla fullträff präglas av jazzstuk marinerad i det nordiska idiom som gärna hämtar idéer från geografiskt bestämd folkmusik. Låtarnas beskaffenhet äger anmärkningsvärd kvalitet. Hur är det möjligt att kunna plöja tillräcklig ny mark i en sådan upptrampad fåra? Andra storheter som framgångsrikt hämtat ur motsvarande källa är exempelvis Lars Gullin, Nils Lindberg, Bengt-Arne Wallin, Jonas Knutsson och Oskar Stenmark.. Klokt av Kvist att designa delvis igenkännbart sound utifrån egna musikaliska rötter. Dessutom är mixen mellan ystert och reflekterande föredömligt utformad. Av titlarna att döma bjuds på exempelvis polska, gånglåt, snoa och visa.

Frambringaren av starka melodier styr förstås skeendet med tämligen självständigt anslag. Successivt blandar sig de understödjande männen mer aktivt in i ”hetluften”. Maria sätter igång vital duell med trumslagare Isak i Ansjörodd i femfyra. Med Robert på kontrabas upprättar hon pigga dialoger som bryter mönstret ett par gånger. Ett skäl till att jag skarpt gillar vad jag hör, är att inget höviskt bugande inför den stolta traditionen förekommer. Istället framstår noterna och hur de omsätts praktiskt som ett styrkebesked på egna ben, ömsom lekfullt, ömsom elegant.

I ett kvillrande glädjerusigt stycke betitlat Hemsjösnoa till Merit firar onekligen trion triumfer tillsammans. Vill flika in att nyligen recenserade jag Robert Erlandsson i sällskap med gitarrvirtuosen Gustav Lundgren. Basisten har egen kvartett, lirat med Norrbotten Big Band, Svante Thuresson, Jonas Kullhammar och Jacob Karlzon för att nämna några prominenta namn. Batterist Isak Andersson har åtskilliga långvariga samarbeten i andra genrer på meritlistan, gjort globala turnéer med Abba-tribute band, backat upp artister som Sven Bertil Taube, Pernilla Andersson och Samuel Ljungblad.

En höjdarlåt vars aviga harmonik påminner om excentrikern Monk måste framhållas särskilt. Med sin oemotståndliga hook tar Kovika med mig in i en gungande struktur. Sannolikheten att mottagaren genomströmmas av extas är påtaglig. Akustiska pianotrion levererar superb musik! Kvist och hennes musikaliska partners avrundar på ett synnerligen trevligt sätt. Låtskrivaren vars röst förvisso inte är hennes allra främsta tillgång, sjunger en eftertänksam visa om tidens gång.

Åtminstone sex gånger i min ungdom har jag vistats i Jämtland, ett par av dem i landskapets natursköna fjällvärld. Längre upp i landet har jag inte kommit. ”Carried away” på grund av den lockelse som fusionen jazziga toner + geografiskt bunden folkmusik utövar på mig? Kanske, men dessa ljuvliga musikstycken, det övertygande pianospelet och trions raffinerade samförstånd förtjänar en fullpoängare.

Lina Nyberg/ Daniel Karlsson

The Night And The Music

3

Inspelad i Runmarö Konserthus och i Studio Epidemin i Göteborg

Mixad av Göran Pettersson

Producerad av Lina Nyberg och David Karlsson

Prophone Records

49:36

Releasedatum:; 30/4 2021

Två profiler sammanstrålar för första gången, firad vokalist uppbackad av kreativ klaviaturspelare. Deras höga status är oomtvistad. Kan beläggas genom att duon var för sig tilldelats prestigefyllda priser som Gyllene skivan, Grammis, Jazzkatten jämte en lång rad andra utmärkelser. Karlsson har därtill erhållit Grammis gånger två som medlem i Oddjob. Nyberg har varit ordförande i intresseorganisationen för svenska jazzmusiker. Hon har släppt häpnadsväckande nitton album i eget namn, medan Daniel Karlsson trio under ganska kort tidsrymd gett ut fem uppmärksammade skivor. Av den här ymniga utgivningen äger jag några enstaka. Däremot hört dem live på skilda håll ett ansenligt antal gånger.

Lina tillhörde de som gick i täten för den boom av avskalad vokaljazz som uppstod på 90-talet, medan Daniel gjort succé i Oddjob under senaste decennierna genom att behärska fusionen elförstärkta klaviaturer och flygel. Nyberg har odlat en förkärlek för brasilianska tongångar och att skriva för orkestrar. Har inte tidigare hört pianisten ackompanjera vokalister. Tydligen har han på ett tidigt stadium i karriären samarbetat med bland andra Rigmor Gustafsson, Viktoria Tolstoy och Lisa Nilsson. Etablerade sig professionellt gjorde musikern, genom att spela i plantskolan Fredrik Norén Nand.

Konsten att uttrycka sig genom sång är inget jag bedömer med vänsterhanden, tvärtom. Som mest drabbad är det i princip omöjligt att hitta adekvata, passande formuleringar. Känsloruset i musiken når i mig bortom språket. Soul har alltid haft en särskild plats i hjärtat. Om jag snävar in ämnet, vilka har nått längst i vårt land av kvinnor i nutid,? Vill framhålla Rigmor Gustafsson, Lena Willemark, Ebba Forsberg, Vivian Buczek, Lena Swanberg, Sara Isaksson, Isabella Lundgren, Rebecka Törnqvist, Titiyo, Pernilla Andersson, Ida Sand, Seinabo Sey, samt Ellen Andersson. Ett antal kvinnor vars förmåga att beröra ingår i deras ”varumärke”. Finns förstås fler självlysande namn. Somliga av de listade är välkända medan andra fått nöja sig med kultstämpel.

Utan att ha specialgranskat Lina Nybergs katalog påstår jag att hon blivit mindre tillgänglig med åren. Hon verkar i allt högre utsträckning vilja förnya sig med avancerade arrangemang, improvisation och låta rösten vandra inom konstmusikens domäner. Minns för omkring tre år sedan när Linas band spelade på Nef hur deras sound påverkade mig. Tog tillfället i akt att äta, märkte då frånvaro av matro på grund av den infallsrika musiken, istället uppstod en känsla av nervositet. Artistens fria förhållningssätt går igen på nya skivan ,med avsiktligt vald låtordning, ämnad att spegla en kronologisk process under dygnets mörka timmar.

51-åringen modulerar på ett utstuderat sätt en förvånansvärt mörk röst, vars experimenterande natur ofta blir utmanande att ta emot. Scatsång prioriteras när möjligheten uppstår. Ofta blir jag avskärmad, kommer vilse, uppnår inte någon kontakt. Ytterst få förnimmelser väcks under den äventyrliga resan. Av kritiker i P1 kallas Lina siren vars sång går på tvärs emot orden och hennes band sägs tumla som delfiner i ett upplöst tillstånd. Fyndig metafor som lustigt nog ska ses som beröm. På sin plats att skjuta in att jag inte alls avvisar röstkonstnärer. Haft stor behållning av exempelvis Hannah Tolf och Josefine Cronholm, jämte Sofie Norling i David´s Angels.

Man inleder med att egensinnigt tolka Cole Porter följd av Irving Berlin och avslutar med annorlunda tonarter från Duke Ellington på I Like the Sunrise (1956). Duon kommer bäst till sin rätt i You And the Night And The Music och Good Morning Starshine – glädjefylld hit från musikalen Hair (vars original jag har på singel). Skivans inspelning omges av en speciell atmosfär. Det låter dovt, ofta nedtonat och instängt, antagligen medvetet vald estetik med tanke på titeln.

Att så pass mycket energi och utrymme ägnas åt ett i stora stycken svårtuggat album, beror mest på Daniel Karlsson, vars musicerande jag inte hört lika isolerat tidigare. Uppskattar hans avmätta precisa anslag och medryckande tendenser. Underbart trevligt att få höra hur han trakterar sitt instrument, vars resonans är osedvanligt mäktig.. Åtskilliga stick resulterar i ansenliga doser njutning. Som bevis kan man dyka in i passager på Red Sails In The Sunset och sprudlande Let´s Face The Music And Dance. Fulländad pausering är ett av Karlssons kännetecken.

Tyvärr genomsyras många arrangemang av ryckiga, omotiverade och en aning disharmoniska övergångar, även om interfolierandet av fraser ur Eurythmics på ett ställe var riktigt roligt. Tolkningarna i övrigt kan var för sig fascinera, men sammantagna bjuder mig dessa krumbuktande melodier på oönskat motstånd., trots att duon valt att förhålla sig till ett knippe klassiker. . Eftersom alldeles för få omvälvande känslor förmedlas helt enkelt inte min likör trots sångerskans status.

Avishai Cohen

Two Roses

4

Inspelad i Göteborgs Konserthus januari 2020

Producenter: Avishai Cohen, Lars Nilsson och Ben Basat

Naive – Believe

62:30

Releasedatum: 16/4 2021 – dubbel-vinyl/ cd/ digitalt

Avishai Cohen är i första hand jazzbasist och kompositör. Som ung vuxen flyttade den israeliske musikern med världsmusik-ambitioner till New York. Efter en kämpig första tid i the Big Apple värvades han till Danilo Perez latininfluerade band. Andrahalvan av 90-talet erbjöds basisten kontrakt med självaste Chick Corea. Finns förstås fler berömdheter han spelat med. Det mest anmärkningsvärda är att han gett ut närmare tjugo(!) album i eget namn. Har hört visionärens trio på Nef och för ett par år sedan recenserades Arvoles – en platta som efter viss tvekan inkasserade 4/5 i Kulturbloggen. Avishai Cohen ska inte förväxlas med sin landsman på trumpet med identiskt namn (som jag råkat ha recenserat på Ystad Jazzfestival). Bas-Cohen – rankad som en av de hundra mest inflytelserika på sitt instrument under förra seklet – har upprättat nära förbindelse till Sverige. Åtskilliga skivor har spelats in på Nilento studio belägen i min hemkommun. Och Nilento har också haft huvudansvaret för maffiga Two Roses. Fast jag ”bara” haft tillgång till cd:n, ska framhållas att ljudet lever upp till kräsna audiofilers förväntningar på standard. Tack vare exceptionell akustik i huset på Götaplatsen råder goda förutsättningar.

Två gånger har jag hört 51-åringen live. Första gången på jazzklubben Nefertiti på trio. Andra gången i Göteborgs Konserthus 23 januari ifjol. Under rubriken 50/50/50 fick vi i ett fullsatt konserthus höra föreliggande albums material med samma musiker. Siffrorna ska uttydas utsträckt femtioårsfirande genom arrangerandet av femtio konserter i femtio länder. Pandemin kullkastade projektet. Cirka tio konserter kunde genomföras. Lars Nilsson på Nilento ombesörjde att enda tillställningen på svensk mark, blev den som lyckligtvis dokumenterade projektet, vars storstilade tanke handlade om att förena människor oavsett härkomst och erfarenheter genom tonernas gemensamma språk. Till slut bestämdes att Two Roses inte skulle produceras som en liveutgivning. Istället utformades tvåtimmars-konserten till en slags generalrepetition, otvetydigt den ståtligaste och mest sofistikerade jag varit med om. Skivan skiljer sig åt på några avgörande punkter. Frånvaron av publik, möjligheten till omtagningar och pålägg. Dessutom adderas fler instrument från frontmannen: elbas, minimoog och synthesizer.

Hög tid att avslöja, åtminstone för mig, en kittlande omständighet. Skrev recension från ovan nämnda konsert i euforins tecken. Den publicerades i jazzmagasinet Orkesterjournalen. På något sätt hittade den fram till artisten i fråga. Översatt till engelska hamnade min text på Cohens hemsida. Hedrande publicering som förpliktigar!

Några ord om övriga medverkande. Pianisten Elchin Sirinov från Azerbajdzjan var för mig obekant. Han har lärt sig spela genom privatlektioner, turnerat på festivaler i Europa och haft egen trio.. En av hans tillskyndare är ingen mindre än Brad Mehldau. Föga förvånande levereras flest solon på skivan från Shirinov, vars briljans ger mig den enskilt största behållningen. Trumslagaren Mark Guiliana bördig från New Jersey, intar en mer diskret position överlag, fast han erhållit kändisstatus. Spelar otroligt raffinerat och som grädde på moset ett par sanslöst läckra eruptioner. Han är bandledare, kompositör och anlitats av många storheter, inklusive David Bowie. Både pianist och batterist har tidigare ingått i Avishai Cohen trio. Göteborgs symfoniker, här under ledning av Alexander Hansson (ordinarie dirigent i nedläggningshotade Gothenburg Wind Orchestra) består av nittiotvå personer. Orkesterns grundmurade renommé har att göra med deras extraordinära klang samt mångsidighet. Sedan många är de högt rankade globalt och innehar beteckningen Sveriges Nationalorkester. De är allt annat än främmande inför samarbeten över skranket. De har varit stommen i serien Popical. Jag har hört dem tillsammans med exempelvis Roger Waters, Bob Hund, Ane Brun, Laleh, Weeping Willows och Lena Willemark. Under åren 2004-2010 såg jag dem in action på deras hemmaplan i mån av plats som publikombud.

Albumets titel skulle kunna syfta på mötet mellan två världar, även om den klassiskt symfoniska delen och tongångar präglade av jazz och folkmusik snarare hörs i böljande separata sjok. Således stundtals mäktig fusion, ibland hörs de skilda delarna sida vid sida. ”Avtäckandet” av arrangemangen ( förutom Cohen själv gjorda av bland andra Robert Sadin och Jonathan Keren) och musikens temperament, liknar upphovsmannen ett soundtrack till en episk film. Lätt att instämma i den tankefiguren. Arren är utsökta, oemotståndligt charmerande!

Avishai Cohen sjunger förunderligt bra och i förvånansvärt hög utsträckning, vid flera tillfällen på ladino (judisk spanska). Sällar sig därmed till en exklusiv skara sjungande jazzbasister, av vilka jag live hört exempelvis Richard Bona, Esperanza Spalding och Ellen Andrea Wang. Hans sätt att ta sig an Nature Boy känns en aning udda, fast det funkar fint.

Pampigt anslag signaleras omgående genom en symfonisk ouvertyr, som har finstämda glipor i sig. Personal- och kostnadskrävande processens upprinnelse dateras på sätt och vis till 2013. Då spelade superbasisten in ett album på trio och liten kammarensemble. Two Roses utmynnar ofta i ett återkommande tonspråk, lika medryckande som gripande. Artisten Cohens ideal går inte ta miste på. Öppna svepande klanger, rakt beat bortom den afro-amerikanska traditionen, lyriskt romantiska tongångar samt mer eller mindre virtuosa element från jazz. Med fabulösa GSO blir förstås musikaliska kostymen än rymligare. Händelserikt soundtrack med extra allt lanseras.. Enda som möjligen saknas är en sprakande gitarrist på strövtåg. Istället får vi minst ett längre solo från den strängbändande virtuose frontmannen.

When I´m Falling är ett original hämtat från Mellanöstern med hypnotiskt driv, en självklar hit med förförisk sång och fräckt sound genom bruket av minimoog. Orkestern förenas med jazztrion på ett underbart vis. Får mig att tänka på liveskivan Bring On The Night. I den efterföljande virvlande kompositionen av Cohen infinner sig inte samma framgångsrika fusion, utan stycket hamnar mellan stolarna, kan liknas vid en skvader. Israeliske basisten nynnar fram titellåten, vars intrikata fullträff antar hisnande proportioner. Guiliana är makalös!

Örhänget Nature Boy framförs sagolikt vackert. Röst + pianist + orkesterns medlemmar utvinner temat med glimrande resultat. Emotional Storm (arr Per Ekdahl) avslutade konserten. Här kommer det otroligt medryckande numret med sin återkommande slinga mitt i. Fantastiskt fint pianosolo övergår i suggestivt spel i världsklass från rytmläggaren bakom trumsetet. Ryser av välbehag! Stråkar och träblåssektionen firar triumfer. Hör symfonisk ballad där GSO strålar ikapp med den med vemodiga rösten. Fenomenal pianopassage i Bill Evans tappning i ett stycke med anstrykning av Zigenarnas tid. Avlöses av ett arabiskt medley där jazztrion går loss. Yster extas är bara förnamnet. Ekvilibristiskt spel utan att kantra, väldigt visuell musik. I Thad Jones ljuvliga A Child Is Born tillåts lyssnaren pusta ut när intensiteten får vika för skönheten. Shirinov gör det igen och Cohen levererar ett eldigt, fingerfärdigt solo. Stråkarna älskar att ta ut svängarna.. En enormt sprudlande melodi betitlad Alon Basela utmärks av optimistiskt anlagda crescendon, toppas av lysande bedrift från en ruggigt taggad Mark Guiliana, liksom hela GSO. Extra eloge till ljudteknikern. Morenika dryper av sentimentalitet med en betagande sånginsats i framkant. Orkestern har initiativet som vore de en enda kropp. Mer marinerat i moll kan det inte bli. Som en hyllning till livets ljusa stunder, trots all ondska och smärta. Finalen på cd-versionen utgörs av ett återhållsamt, andaktsfullt orkesterverk, sammansatt av både sorgliga och öppet optimistiska inslag.

Mycket att smälta på en fyrverkeriartad produktion som definitivt är 4+. Investering i vinylutgåvan rekommenderas. Då får man ytterligare två låtar jämte så perfekt ljudkvalitet det är möjligt att frambringa, för att fånga alla nyanser. Sammanfattningsvis som att återuppleva den sällsamma energin i ett kokande Göteborgs Konserthus för drygt femton månader sedan. Undrar när man ånyo kan få uppleva något liknande?

Björn Sjöö

Ung och stark

4

Spelades in under 2020 (fram till i höstas) i Doghowl Studio

Inspelning och mixning: Björn Erixon

Producerad av Björn Erixon och Björn Sjöö

DogHowl Records (utgivning på vinyl och digitalt)

Release: digitalt 26/3 2021 / vinyl: 9/4 2021

Vi som har åldern inne minns den så kallade alternativa musikrörelsen; dess inflytande, framgångar och upplösning.. Jag är visserligen inte gammal nog för att själv ha varit aktiv, mer än att vi på gymnasiet bildade en förening för att främja företeelsen. Har dock kvar geografiska utlöpare på vinyl, i form av plattor med Rekyl och Norrbottens Järn. Då långhårig som modet föreskrev, numera skägg istället för hår. Luleåbon Björn Sjöö som passerat 70-års strecket, var medlem i Rekyl och skrev låtar åt Norrbottens Järn. Han ingår i Norrlåtar. Och tillsammans med bland andra basisten Tommy Skotte (Skottes Musikorkester, Abash med flera) grundade Sjöö Anton Svedvergs Swänggäng. På senare år har han spelat jazz, skådespelat på Norrbottenteatern samt i teveproduktioner av Ronny Eriksson. Har därtill varit musiklärare på gymnasienivå samt gästat yngre artisterna Movits och Zacke plus lirat i ett band med rötter i New Orleans-stil.

Nu manifestar Björn Sjöö ett drygt halvsekels karriär genom att släppa sin solodebut. Den föregås av två singelsläpp. Ironiskt betitlade Ung och stark är en påkostad satsning med imponerande många medverkande, vars sammanställning växt fram successivt. Grunderna arbetade Sjöö fram på trio med trumslagare och basist. Tydligen var inte alla femton musiker samlade eller ens befann sig i samma studio. Har för mig att tre av dem har jag hört live i Mölndal/ Göteborg. Somliga bland dessa femton har spelat in sina bidrag i respektive hemmiljö, vilket var ett ovant sätt att sy ihop ett album läser jag i intervju.

All text och musik har skrivits av artisten själv, vars diversifierade influenser resulterar i angenäma konturer. och fylliga sound. Äldsta låten dateras till 1982, singeln En annan dag med Rekyl. Två-tre gånger studsar jag till av att hookar och melodier låter påfallande likt kända låtar. Ingen aning huruvida likheten ska tillföras slumpens konto eller om norrlänningen, vars idol i uppväxten hette Manfred Mann, medvetet knyckt. Associerar till tema i Paul Simons Graceland, Ry Cooder, Tony Joe White, Randy Newman och en komposition med innerlig gospel-touch känns väldigt välbekant.

På det delikata smörgåsbordet serveras många goda smaker bestående av rockig up-tempo, blues, visa, rythm & blues, alt country, Mardi Grass – stil, gospel, singer songwriter-stuk, jazziga tongångar, americana, en gnutta rockabilly och tendenser till boogie. Det fina i kråksången är att beståndsdelarna skickligt binds samman. Björn Erixon ska lovordas, dennes nyckelroll som medproducerande bollplank har varit avgörande för den lyckade helheten.

Björn Sjöö trakterar en uppsjö (notera Göteborgsvitsiga ordvalet) instrument, fast han gärna poserar med tuba. I övrigt spelar han gitarrer, trombon, bastrumma och piano. Piano ska ha varit första instrument under uppväxten. Musicerandet fixar han oklanderligt. Att han på sin äntligen förverkligade debut, kontinuerligt dokumenterar sitt hantverkskunnande som låtskrivare, är emellertid albumets största tillgång.

Ska man vara helt korrekt måste övriga musiker harangeras. Utan deras glimrande bedrifter hade det inte blivit lika lysande resultat. Vill skjuta in att jag fått hålla till godo med datorljud, om än bättre än gängse. Lite trist att inte ha ett recensionsex. Den utvandrade Luleåsonen Ola Gustavsson har spelat med och proddat en drös berömda svenska namn. Här påverkar han essensen i Ung och stark på ett glimrande inspirerat sätt, oavsett om det handlar om att lägga solon på elgitarr eller läckra harmonier på pedalsteel och mandolin. Rytmsektionen bestående av ovan nämnde Tommy Skotte och trumslagaren Mats Danell ( son till Nils som spelade med Lars Sjösten och Abash?)är magnifik i sitt sätt att framhäva låtars struktur. En annan kvalitet de demonstrerar är att lyhört gå i dialog med separata melodiinstrument. Kreativt grepp! Två kvinnliga saxofonister tränger igenom i ett i övrigt manligt perspektiv. Frida Thurfjell kastar loss gånger två, ger oss vitala solon på tenor. Ytterligare en stimulerande egenhet avseende arrangemang, är förekomsten av stimulerande outro på enskilda instrument.

Sången är inte Sjöös främsta tillgång, blir ibland för gäll när låtskrivaren är uppe i varv. Men den avskräcker mig inte heller och han är noga med att artikulera. I drömskt countrydoftande Inga pengar låter rösten övertygande i poetiskt storslagen text, integrerad med vackert spel på pedal steel av Jonas Eriksson. Av tio låtar (på vinyl jämt fördelade) där inga faller ur ramen, ska ett par potentiella hits hissas. Förutom Inga pengar faller jag pladask för Det vore skönt samt Förändringens vind. Den första för dess charmant bluesiga, rullande toner vars feature utgörs av mötet Gunnar Sundströms hammondorgel – Jonas Erikssons barytongitarr. Senast nämnda titel tack vare avspända ensemblespelet i tidlös souljazz som kröns av några underbara instrumentdueller. Ola Gustavsson levererar ett makalöst känsligt bluesbaserat solo som framkallar gåshud.

Det är så skönt jämte En annan dag präglas av dels tacksamhet i ord och ton, dels en pendelrörelse mellan vemod och tröst. Andra alster kännetecknas av ett härligt gung. Texterna är kärnfulla och tänkvärda, samtidigt existentiellt reflekterande på ett ganska diffust vis. Vi får inga episka berättelser á la Plura och Anders F. Tycker ändå man får lära sig en del om Björn Sjöös livsinställning.

Hoppas Ung och stark letar sig fram till både gamla följare och nya generationer. (i sammanhanget poppar Rekyls kanske största hit upp ur minnet: Det finns ingen förlorad generation) Registrerar utomordentligt hantverk av en mycket duktig eklektisk låtskrivare och hans glänsande medarbetare.

obs En av de forna medlemmarna i Rekyl heter Rolf Hedberg. Har precis fått reda på att han är far till Frida Thurfjell, vars saxofonspel förgyller skivan. Numera bor Rolf i Göteborg och är bland annat teatermusiker/ -kompositör. Denne multiinstrumentalist har jag haft förmånen att höra live ett par gånger.