Avishai Cohen
Two Roses
4
Inspelad i Göteborgs Konserthus januari 2020
Producenter: Avishai Cohen, Lars Nilsson och Ben Basat
Naive – Believe
62:30
Releasedatum: 16/4 2021 – dubbel-vinyl/ cd/ digitalt
Avishai Cohen är i första hand jazzbasist och kompositör. Som ung vuxen flyttade den israeliske musikern med världsmusik-ambitioner till New York. Efter en kämpig första tid i the Big Apple värvades han till Danilo Perez latininfluerade band. Andrahalvan av 90-talet erbjöds basisten kontrakt med självaste Chick Corea. Finns förstås fler berömdheter han spelat med. Det mest anmärkningsvärda är att han gett ut närmare tjugo(!) album i eget namn. Har hört visionärens trio på Nef och för ett par år sedan recenserades Arvoles – en platta som efter viss tvekan inkasserade 4/5 i Kulturbloggen. Avishai Cohen ska inte förväxlas med sin landsman på trumpet med identiskt namn (som jag råkat ha recenserat på Ystad Jazzfestival). Bas-Cohen – rankad som en av de hundra mest inflytelserika på sitt instrument under förra seklet – har upprättat nära förbindelse till Sverige. Åtskilliga skivor har spelats in på Nilento studio belägen i min hemkommun. Och Nilento har också haft huvudansvaret för maffiga Two Roses. Fast jag ”bara” haft tillgång till cd:n, ska framhållas att ljudet lever upp till kräsna audiofilers förväntningar på standard. Tack vare exceptionell akustik i huset på Götaplatsen råder goda förutsättningar.
Två gånger har jag hört 51-åringen live. Första gången på jazzklubben Nefertiti på trio. Andra gången i Göteborgs Konserthus 23 januari ifjol. Under rubriken 50/50/50 fick vi i ett fullsatt konserthus höra föreliggande albums material med samma musiker. Siffrorna ska uttydas utsträckt femtioårsfirande genom arrangerandet av femtio konserter i femtio länder. Pandemin kullkastade projektet. Cirka tio konserter kunde genomföras. Lars Nilsson på Nilento ombesörjde att enda tillställningen på svensk mark, blev den som lyckligtvis dokumenterade projektet, vars storstilade tanke handlade om att förena människor oavsett härkomst och erfarenheter genom tonernas gemensamma språk. Till slut bestämdes att Two Roses inte skulle produceras som en liveutgivning. Istället utformades tvåtimmars-konserten till en slags generalrepetition, otvetydigt den ståtligaste och mest sofistikerade jag varit med om. Skivan skiljer sig åt på några avgörande punkter. Frånvaron av publik, möjligheten till omtagningar och pålägg. Dessutom adderas fler instrument från frontmannen: elbas, minimoog och synthesizer.
Hög tid att avslöja, åtminstone för mig, en kittlande omständighet. Skrev recension från ovan nämnda konsert i euforins tecken. Den publicerades i jazzmagasinet Orkesterjournalen. På något sätt hittade den fram till artisten i fråga. Översatt till engelska hamnade min text på Cohens hemsida. Hedrande publicering som förpliktigar!
Några ord om övriga medverkande. Pianisten Elchin Sirinov från Azerbajdzjan var för mig obekant. Han har lärt sig spela genom privatlektioner, turnerat på festivaler i Europa och haft egen trio.. En av hans tillskyndare är ingen mindre än Brad Mehldau. Föga förvånande levereras flest solon på skivan från Shirinov, vars briljans ger mig den enskilt största behållningen. Trumslagaren Mark Guiliana bördig från New Jersey, intar en mer diskret position överlag, fast han erhållit kändisstatus. Spelar otroligt raffinerat och som grädde på moset ett par sanslöst läckra eruptioner. Han är bandledare, kompositör och anlitats av många storheter, inklusive David Bowie. Både pianist och batterist har tidigare ingått i Avishai Cohen trio. Göteborgs symfoniker, här under ledning av Alexander Hansson (ordinarie dirigent i nedläggningshotade Gothenburg Wind Orchestra) består av nittiotvå personer. Orkesterns grundmurade renommé har att göra med deras extraordinära klang samt mångsidighet. Sedan många är de högt rankade globalt och innehar beteckningen Sveriges Nationalorkester. De är allt annat än främmande inför samarbeten över skranket. De har varit stommen i serien Popical. Jag har hört dem tillsammans med exempelvis Roger Waters, Bob Hund, Ane Brun, Laleh, Weeping Willows och Lena Willemark. Under åren 2004-2010 såg jag dem in action på deras hemmaplan i mån av plats som publikombud.
Albumets titel skulle kunna syfta på mötet mellan två världar, även om den klassiskt symfoniska delen och tongångar präglade av jazz och folkmusik snarare hörs i böljande separata sjok. Således stundtals mäktig fusion, ibland hörs de skilda delarna sida vid sida. ”Avtäckandet” av arrangemangen ( förutom Cohen själv gjorda av bland andra Robert Sadin och Jonathan Keren) och musikens temperament, liknar upphovsmannen ett soundtrack till en episk film. Lätt att instämma i den tankefiguren. Arren är utsökta, oemotståndligt charmerande!
Avishai Cohen sjunger förunderligt bra och i förvånansvärt hög utsträckning, vid flera tillfällen på ladino (judisk spanska). Sällar sig därmed till en exklusiv skara sjungande jazzbasister, av vilka jag live hört exempelvis Richard Bona, Esperanza Spalding och Ellen Andrea Wang. Hans sätt att ta sig an Nature Boy känns en aning udda, fast det funkar fint.
Pampigt anslag signaleras omgående genom en symfonisk ouvertyr, som har finstämda glipor i sig. Personal- och kostnadskrävande processens upprinnelse dateras på sätt och vis till 2013. Då spelade superbasisten in ett album på trio och liten kammarensemble. Two Roses utmynnar ofta i ett återkommande tonspråk, lika medryckande som gripande. Artisten Cohens ideal går inte ta miste på. Öppna svepande klanger, rakt beat bortom den afro-amerikanska traditionen, lyriskt romantiska tongångar samt mer eller mindre virtuosa element från jazz. Med fabulösa GSO blir förstås musikaliska kostymen än rymligare. Händelserikt soundtrack med extra allt lanseras.. Enda som möjligen saknas är en sprakande gitarrist på strövtåg. Istället får vi minst ett längre solo från den strängbändande virtuose frontmannen.
When I´m Falling är ett original hämtat från Mellanöstern med hypnotiskt driv, en självklar hit med förförisk sång och fräckt sound genom bruket av minimoog. Orkestern förenas med jazztrion på ett underbart vis. Får mig att tänka på liveskivan Bring On The Night. I den efterföljande virvlande kompositionen av Cohen infinner sig inte samma framgångsrika fusion, utan stycket hamnar mellan stolarna, kan liknas vid en skvader. Israeliske basisten nynnar fram titellåten, vars intrikata fullträff antar hisnande proportioner. Guiliana är makalös!
Örhänget Nature Boy framförs sagolikt vackert. Röst + pianist + orkesterns medlemmar utvinner temat med glimrande resultat. Emotional Storm (arr Per Ekdahl) avslutade konserten. Här kommer det otroligt medryckande numret med sin återkommande slinga mitt i. Fantastiskt fint pianosolo övergår i suggestivt spel i världsklass från rytmläggaren bakom trumsetet. Ryser av välbehag! Stråkar och träblåssektionen firar triumfer. Hör symfonisk ballad där GSO strålar ikapp med den med vemodiga rösten. Fenomenal pianopassage i Bill Evans tappning i ett stycke med anstrykning av Zigenarnas tid. Avlöses av ett arabiskt medley där jazztrion går loss. Yster extas är bara förnamnet. Ekvilibristiskt spel utan att kantra, väldigt visuell musik. I Thad Jones ljuvliga A Child Is Born tillåts lyssnaren pusta ut när intensiteten får vika för skönheten. Shirinov gör det igen och Cohen levererar ett eldigt, fingerfärdigt solo. Stråkarna älskar att ta ut svängarna.. En enormt sprudlande melodi betitlad Alon Basela utmärks av optimistiskt anlagda crescendon, toppas av lysande bedrift från en ruggigt taggad Mark Guiliana, liksom hela GSO. Extra eloge till ljudteknikern. Morenika dryper av sentimentalitet med en betagande sånginsats i framkant. Orkestern har initiativet som vore de en enda kropp. Mer marinerat i moll kan det inte bli. Som en hyllning till livets ljusa stunder, trots all ondska och smärta. Finalen på cd-versionen utgörs av ett återhållsamt, andaktsfullt orkesterverk, sammansatt av både sorgliga och öppet optimistiska inslag.
Mycket att smälta på en fyrverkeriartad produktion som definitivt är 4+. Investering i vinylutgåvan rekommenderas. Då får man ytterligare två låtar jämte så perfekt ljudkvalitet det är möjligt att frambringa, för att fånga alla nyanser. Sammanfattningsvis som att återuppleva den sällsamma energin i ett kokande Göteborgs Konserthus för drygt femton månader sedan. Undrar när man ånyo kan få uppleva något liknande?