Lina Nyberg/ Daniel Karlsson
The Night And The Music
3
Inspelad i Runmarö Konserthus och i Studio Epidemin i Göteborg
Mixad av Göran Pettersson
Producerad av Lina Nyberg och David Karlsson
Prophone Records
49:36
Releasedatum:; 30/4 2021
Två profiler sammanstrålar för första gången, firad vokalist uppbackad av kreativ klaviaturspelare. Deras höga status är oomtvistad. Kan beläggas genom att duon var för sig tilldelats prestigefyllda priser som Gyllene skivan, Grammis, Jazzkatten jämte en lång rad andra utmärkelser. Karlsson har därtill erhållit Grammis gånger två som medlem i Oddjob. Nyberg har varit ordförande i intresseorganisationen för svenska jazzmusiker. Hon har släppt häpnadsväckande nitton album i eget namn, medan Daniel Karlsson trio under ganska kort tidsrymd gett ut fem uppmärksammade skivor. Av den här ymniga utgivningen äger jag några enstaka. Däremot hört dem live på skilda håll ett ansenligt antal gånger.
Lina tillhörde de som gick i täten för den boom av avskalad vokaljazz som uppstod på 90-talet, medan Daniel gjort succé i Oddjob under senaste decennierna genom att behärska fusionen elförstärkta klaviaturer och flygel. Nyberg har odlat en förkärlek för brasilianska tongångar och att skriva för orkestrar. Har inte tidigare hört pianisten ackompanjera vokalister. Tydligen har han på ett tidigt stadium i karriären samarbetat med bland andra Rigmor Gustafsson, Viktoria Tolstoy och Lisa Nilsson. Etablerade sig professionellt gjorde musikern, genom att spela i plantskolan Fredrik Norén Nand.
Konsten att uttrycka sig genom sång är inget jag bedömer med vänsterhanden, tvärtom. Som mest drabbad är det i princip omöjligt att hitta adekvata, passande formuleringar. Känsloruset i musiken når i mig bortom språket. Soul har alltid haft en särskild plats i hjärtat. Om jag snävar in ämnet, vilka har nått längst i vårt land av kvinnor i nutid,? Vill framhålla Rigmor Gustafsson, Lena Willemark, Ebba Forsberg, Vivian Buczek, Lena Swanberg, Sara Isaksson, Isabella Lundgren, Rebecka Törnqvist, Titiyo, Pernilla Andersson, Ida Sand, Seinabo Sey, samt Ellen Andersson. Ett antal kvinnor vars förmåga att beröra ingår i deras ”varumärke”. Finns förstås fler självlysande namn. Somliga av de listade är välkända medan andra fått nöja sig med kultstämpel.
Utan att ha specialgranskat Lina Nybergs katalog påstår jag att hon blivit mindre tillgänglig med åren. Hon verkar i allt högre utsträckning vilja förnya sig med avancerade arrangemang, improvisation och låta rösten vandra inom konstmusikens domäner. Minns för omkring tre år sedan när Linas band spelade på Nef hur deras sound påverkade mig. Tog tillfället i akt att äta, märkte då frånvaro av matro på grund av den infallsrika musiken, istället uppstod en känsla av nervositet. Artistens fria förhållningssätt går igen på nya skivan ,med avsiktligt vald låtordning, ämnad att spegla en kronologisk process under dygnets mörka timmar.
51-åringen modulerar på ett utstuderat sätt en förvånansvärt mörk röst, vars experimenterande natur ofta blir utmanande att ta emot. Scatsång prioriteras när möjligheten uppstår. Ofta blir jag avskärmad, kommer vilse, uppnår inte någon kontakt. Ytterst få förnimmelser väcks under den äventyrliga resan. Av kritiker i P1 kallas Lina siren vars sång går på tvärs emot orden och hennes band sägs tumla som delfiner i ett upplöst tillstånd. Fyndig metafor som lustigt nog ska ses som beröm. På sin plats att skjuta in att jag inte alls avvisar röstkonstnärer. Haft stor behållning av exempelvis Hannah Tolf och Josefine Cronholm, jämte Sofie Norling i David´s Angels.
Man inleder med att egensinnigt tolka Cole Porter följd av Irving Berlin och avslutar med annorlunda tonarter från Duke Ellington på I Like the Sunrise (1956). Duon kommer bäst till sin rätt i You And the Night And The Music och Good Morning Starshine – glädjefylld hit från musikalen Hair (vars original jag har på singel). Skivans inspelning omges av en speciell atmosfär. Det låter dovt, ofta nedtonat och instängt, antagligen medvetet vald estetik med tanke på titeln.
Att så pass mycket energi och utrymme ägnas åt ett i stora stycken svårtuggat album, beror mest på Daniel Karlsson, vars musicerande jag inte hört lika isolerat tidigare. Uppskattar hans avmätta precisa anslag och medryckande tendenser. Underbart trevligt att få höra hur han trakterar sitt instrument, vars resonans är osedvanligt mäktig.. Åtskilliga stick resulterar i ansenliga doser njutning. Som bevis kan man dyka in i passager på Red Sails In The Sunset och sprudlande Let´s Face The Music And Dance. Fulländad pausering är ett av Karlssons kännetecken.
Tyvärr genomsyras många arrangemang av ryckiga, omotiverade och en aning disharmoniska övergångar, även om interfolierandet av fraser ur Eurythmics på ett ställe var riktigt roligt. Tolkningarna i övrigt kan var för sig fascinera, men sammantagna bjuder mig dessa krumbuktande melodier på oönskat motstånd., trots att duon valt att förhålla sig till ett knippe klassiker. . Eftersom alldeles för få omvälvande känslor förmedlas helt enkelt inte min likör trots sångerskans status.