Maria Kvist trio
Jämtlandssångerna
5
Inspelad 6-7/11 2020 i Brison Studios av Linus Kåse
Prophone
33:39
Release: 3/5 2021
Vad jag kan erinra mig har jag förmodligen bara hört Maria Kvist live en gång. Det var när pianisten agerade kapellmästare för en kvinnligt dominerad orkester i musikalen Chicago på Stockholms Stadsteater. För senaste skivan erhöll hon i Kulturbloggen (4/5). Och denna gång är det på sin plats, att vara ännu mer generös i den samlade bedömningen. Finns absolut inget att anmärka på, tvärtom.
Kompositören, pianisten och sångerskan är välutbildat. Har genomgått Musikhögskolan liksom hennes spelkamrater, Robert Erlandsson på bas jämte trumslagaren Isak Andersson. Därtill har hon studerat vid Berklee i Bosten för bland andra Joanne Bracken, vars platta Keyed Up finns i min samling. Kvist växte upp Kälarne i Jämtland med musikaliska föräldrar. Pappa var dragspelare, själv började hon ta pianolektioner vid sex års ålder och nu släpps femte albumet i eget namn, en fortsättning på ep:n Sånger från Ängersjö. Hon har fått stipendium och utmärkelse för sin talang som kompositör plus nominering till Jazzkatten. 70-talisten leder både trio och kvartett.
Jämtlandssångerna består av nio låtar, samtliga skrivna av Kvist. Porlande toner i positivt mood inleder, i form av vokal gånglåt med ekon från Merit Hemmingsson och Jan Johansson. Två musikaliska pionjärer från Jämtland respektive Hälsingland. Har läst att Kvist haft Oscar Peterson som en av sina läromästare. Trots omisskännlig touch av lokalt traditionell musik märks också att somliga harmonier utgår från honom. Denna remarkabla fullträff präglas av jazzstuk marinerad i det nordiska idiom som gärna hämtar idéer från geografiskt bestämd folkmusik. Låtarnas beskaffenhet äger anmärkningsvärd kvalitet. Hur är det möjligt att kunna plöja tillräcklig ny mark i en sådan upptrampad fåra? Andra storheter som framgångsrikt hämtat ur motsvarande källa är exempelvis Lars Gullin, Nils Lindberg, Bengt-Arne Wallin, Jonas Knutsson och Oskar Stenmark.. Klokt av Kvist att designa delvis igenkännbart sound utifrån egna musikaliska rötter. Dessutom är mixen mellan ystert och reflekterande föredömligt utformad. Av titlarna att döma bjuds på exempelvis polska, gånglåt, snoa och visa.
Frambringaren av starka melodier styr förstås skeendet med tämligen självständigt anslag. Successivt blandar sig de understödjande männen mer aktivt in i ”hetluften”. Maria sätter igång vital duell med trumslagare Isak i Ansjörodd i femfyra. Med Robert på kontrabas upprättar hon pigga dialoger som bryter mönstret ett par gånger. Ett skäl till att jag skarpt gillar vad jag hör, är att inget höviskt bugande inför den stolta traditionen förekommer. Istället framstår noterna och hur de omsätts praktiskt som ett styrkebesked på egna ben, ömsom lekfullt, ömsom elegant.
I ett kvillrande glädjerusigt stycke betitlat Hemsjösnoa till Merit firar onekligen trion triumfer tillsammans. Vill flika in att nyligen recenserade jag Robert Erlandsson i sällskap med gitarrvirtuosen Gustav Lundgren. Basisten har egen kvartett, lirat med Norrbotten Big Band, Svante Thuresson, Jonas Kullhammar och Jacob Karlzon för att nämna några prominenta namn. Batterist Isak Andersson har åtskilliga långvariga samarbeten i andra genrer på meritlistan, gjort globala turnéer med Abba-tribute band, backat upp artister som Sven Bertil Taube, Pernilla Andersson och Samuel Ljungblad.
En höjdarlåt vars aviga harmonik påminner om excentrikern Monk måste framhållas särskilt. Med sin oemotståndliga hook tar Kovika med mig in i en gungande struktur. Sannolikheten att mottagaren genomströmmas av extas är påtaglig. Akustiska pianotrion levererar superb musik! Kvist och hennes musikaliska partners avrundar på ett synnerligen trevligt sätt. Låtskrivaren vars röst förvisso inte är hennes allra främsta tillgång, sjunger en eftertänksam visa om tidens gång.
Åtminstone sex gånger i min ungdom har jag vistats i Jämtland, ett par av dem i landskapets natursköna fjällvärld. Längre upp i landet har jag inte kommit. ”Carried away” på grund av den lockelse som fusionen jazziga toner + geografiskt bunden folkmusik utövar på mig? Kanske, men dessa ljuvliga musikstycken, det övertygande pianospelet och trions raffinerade samförstånd förtjänar en fullpoängare.