Fredrik Nordström
Dolores: One
4
Inspelad 23-34/11 2020 på BAS i Bandhagen av Mats Äleklint
Mix och master: Fredrik Nordström
Producent: Fredrik Nordström
Bluenord Records
37:00
Release: 23/4 2021
Lätt att bli förvillad av det faktum, att det existerar minst fem svenska, ytterst kompetenta yrkesverksamma saxofonister med förnamnet Fredrik. Han som heter Nordström blev jag medveten om för bara några få år sedan. Då hade han ändå släppt tretton(!) skivor i eget namn. Recenserade i upprymda ordalag Svensk Standard, vars fritt hållna liveupplaga jag också ställde mig mycket positiv till, när jag närvarade på konserten i studion BAS under Sthlm Jazzfestival. I den nya konstellation Nordström leder spelar han mest tenor, byter dock några gånger smakfullt till baryton eller klarinett. Omger sig här med den drygt tio år äldre trumpetaren Staffan Svensson, gitarristen Andreas Hourdakis samt Ilaria Capalbo på kontrabas. Således en konstellation i avsaknad av både trumslagare och klaviaturspelare. Vi serveras sju original, varav alla utom komponerade av bandledaren. Man har som finalnummer lagt Central Park West (Coltrane).
Ilaria Capalbo är för mig ett helt oskrivet kort. Kvinnan från Neapel bor numera i Stockholm, är involverad i flera europeiska impro-formationer, bland andra hos Norma Winstone och Cassie Kinoshi. Andreas Hourdakis kallas i pressutskicket för skånsk grek. Han har egen trio och jag har hört honom live med Karin Hammar Fab4 och Magnus Öströms band. Staffan Svensson hemvist är Göteborg varför jag kunnat se honom på scen med Entra på 90-talet och i ett antal andra konstellationer under årens lopp.. Han ingår i experimentella gruppen Lighthouse och spelade glimrande på Stefan Bellnäs solodebut för att ta några närliggande exempel.
Kompositören uppväxt i Sandviken beskriver målsättningen inför inspelningen: ”ville skapa musik som var avskalad och dynamisk, samtidigt med tanke på trumlösa sättning hade en framåtrörelse i sig. Jag har inspirerats av element från folkmusik, kanske främst från Norden och Nordamerika. Bandmedlemmarnas bakgrund påverkade mig i skrivprocessen och bidrar i högsta grad till slutresultatet.” Kan meddela att spänd förväntan förekom när jag spetsade öronen inför första genomlyssningen. Fri form är inte vad jag normalt sett går igång på. Har däremot senaste åren sett spelningar med Anna Högbergs Attack, Orakel (Agnas – Zetterberg – ”Texas”) samt Fire trio som förmedlat elixir. Skulle otyglat spel á la skalövningar eller urskiljbara melodier dominera på Dolores debut? Trevligt nog övervägde det senare på ett rent häpnadsväckande vis.
Väl avvägda gitarrackord inleder soft. Märker omgående att hårt arbetande kontrabas bereder väg för tre melodiinstrument. De samsas om utrymme i förgrunden. Ensemblespelet är hur snyggt som helst, fast förekommer ganska sparsamt. Uppfattar albumet som uppbyggt dels på struktur, dels på improvisation. Känslan som väcks är att musiken genomsyras av ett sökande. Så gott som alla teman framhävs långsamt. Blir fel att skriva betonas trevande, eftersom komponisten förstås vetat precis hur han vill ha det.
Åtminstone tre låtar framskrider på ett närmast outsägligt vackert sätt. Man blir tillfredsställd, rörd och glatt överraskad. Mångskiftande klanger samverkar magnifikt med rytmiken, vars basgångar ger mig varma Charlie Haden-vibbar. Signpost äger en närmast magisk kvalitet, skulle absolut passa vid begravningar (råkar ha varit på två sedan pandemins utbrott). Den avlöses av en svidande skön sak betitlad Way Up North. Nordström spelar själfullt på barytonsax och klarinett, medan Hourdakis bjuder på lysande licks, får för mig att han får fram läckra arpeggion. Att tillägna sig hans låghastighets.-musicerande blir en ren njutning. Under avdelningen skämma-bort-lyssnaren-med-andligt-inriktat-örongodis infaller också Turns. Låten är angenämt organiserad i segment. Efter Hourdakis utsökta solo likt ett pågående kretslopp med lagom mycket vibrato, tar blåsarna vid i omgångar genom att effektfullt ”skita ner” ljudbilden. Staffan Svensson, som har en fäbless för elektroniskt förstärkta toner, målar fram bilder i mottagarens huvud.
En låt beter sig likt ett pågående flöde, kanske influerad av Ornette Coleman, Miles In a Silent Way och somlig ECM-avantgarde. Hör rastlösa dynamiska fraser från bandledaren och fräckt, tillika virtuost riffande från den ”skånske greken”. I tolkningen av Coltrane anför Staffan Svenssons väsande toner. Kompositionen låter eterisk genom sin oförankrade melodi. I likhet med flera andra styckens sound kan en spirituell ådra skönjas.
Kvartetten kan inte helt låta bli att ge sig i kast med kaos. Rynkar på näsan åt en onödig tvåminuters utbrytare ( total kontrast till upparbetad atmosfär). Man demonstrerar också lusten till det genuint skrynkliga i en stökig, gemensam improvisation. Som en ingivelse i stunden rakt ut i villervallan. Dessa fragment leder ingen vart. Lyckligtvis utgör de parenteser.
På cd:ns innersidor återfinns trevligt nog, fina kolteckningar på musikerna gjorda av Jenny Svenberg Bunnel (aktuell med utomhusutställning om jazz i Kungsträdgården). Fredrik Nordström med vänner har sammanställt en annorlunda skiva med ett nedtonat, utforskande sound vars krön når himmelska höjder.