Skivrecensioner

The Boo Boo Bama Orchestra

The Boo Boo Bama Orchestra (namnlös ep betitlad som gruppen)

5

Inspelad i Studio Kvastis i Stockholm

Green Bus Productions

Release: 12/6 2021 (på alla digitala plattformar)

Kreativt kollektiv från Göteborg vars medlemmar skiftat. Hörde dem i källaren på HPKSM för ett par år sedan, då de övertrumfade den amerikanska huvudakten. The Boo Boo Bama Orchestra kan nog påstås ha varit ett undergroundfenomen. Men behöver inte vara så längre, efter denna deras alldeles ljuvliga debut-ep bestående av tre låtar som tar lyssnare i besittning. Har därmed blivit dags att kliva ut i rampljuset och ta emot folkets jubel. Ska poängteras att det är sällan jag recenserar digitala utgivningar, särskilt från debutanter. Dock, denna ep är sällsynt högklassig. Finns något befriande jam-betonat över de tre, smart strukturerade låtar vi serveras. Minns 70-talet när man kunde åka med på flummiga imaginära resor, bli hög på musik. I mitt fall helt utan tillförsel av droger. Enligt dem själva är deras musik en cocktail av psykedelisk boogie där tårna doppats i afrobeat, reggae och österländsk funk.

Bandet spökar gärna ut sig i hippieutstyrsel och driver med machoideal. I video är de lika hemliga som Residents. Har ändå fått reda på vilka eminenta musiker som medverkar på inspelningen. Sjunger gör Jack Öhman (Jack and the Will Horses). Gitarristen (även strupsång/ kör) heter Markus Bertilsson (Machetes). Hur kommer det sig att jag inte känt till denne angenämt riffande, otroligt duktige strängbändare? På bas hörs den sammanhållande kuggen Simon Andermo, gatumusiker som lirat en hel del med Albin Lee Meldau. Johan Johansson ( publicerats längre intervju med honom i Kulturbloggen) gör högst fördelaktiga avtryck på klaviatur och jägarharpa. Kompletterande clou i detta inspirerade gäng utgörs av trumslagare Christopher Cantillo (förekommer på massvis av skivor varav jag recenserat några). Numera är han väl mest känd som medlem i Nils Berg Cinemascope, Viva Black och inte minst Franska Trion.

Kan inte erinra mig på rak arm när jag senast hörde en lika mogen och självklar debut av en svensk konstellation. Man blir lycklig, omöjligt att glömma deras lika charmerande som personliga sound när man väl getts chansen att utsättas för avigt grooviga melodier. The Heat, Young Boy samt Take A Hit visar att de i studion fabulöst tajta männen, är förmögna att visa upp olika rytmiska schatteringar, olika uttrycksfulla ansikten. Låtarnas grunder har skissats fram av Jack Öhman och Markus Bertilsson.

Sväng och rätlinjiga, ibland lite mer intrikata, rytmer premieras. Dessutom odlar Boo Boo Mama Orchestra en humoristisk approach, vilket känns helt rätt Den dansanta aspekten framhålls genom att framhäva Patrick Swayzes höfter och hur livet blir så mycket enklare att leva för oss som upptäckt deras oemotståndliga beat.

Massvis av influenser poppar upp i skallen när jag suger åt mig låtarnas karaktär. I ett intro Love Shack av B-52`s. I övrigt Cramps, Devo, My Life In The Bush Of Ghosts, Highlife á la King Sunny Adé, Material, Talking Heads, Per Cussion / Archimedes badkar, indisk raga, Manu Dibango med mera I deras skönt malande mästerverk Young Boy färgar jägarharpan, Cantillos hypnotiska trummande och slingor från gitarr och keyboard i en anda av Fela Kuti (jo jag har ett par av hans epokgörande plattor). Resterande låtar stoltserar också med ett underbart egensinnigt beat. Take A Hit exploderar i upprymda övergångar och utskott. Här firar Bertilssons Jimmy Nolen-aktiga riffande triumferar. Han är verkligen on fire jämte Cantillo, som definitivt befinner sig i zonen. Och Johan Johansson är i praktslag, vilket jag kan uttala mig om då jag hört honom säkert 20-30 gånger live. Suggestiv sång och oantastligt basspel kompletterar övertygande.

Hoppas få höra bandet live igen och att de får resurser nog att släppa fysisk fullängdare. Boo Boo Mama Orchestra har lyckats åstadkomma en uppseendeväckande debut, som bör ge eko inom och utanför Sveriges gränser. Deras ofattbart svängiga och energifyllda musik är ju gränslös. Blir som sagt så euforisk att det kan tillstås att jag älskar deras sound och samspel. Jägarharpan gör att de sticker ut extra mycket. En odiskutabel fullpoängare!

Emma Swift

Blonde On The Tracks

4

Inspelad i Nashville USA

Producent: Patrick Sansone

Tiny Ghost Records

44:47

Release: 9/12 2020 (digitalt, skivan släpptes fysiskt tidigare)

Kan anklagas för att vara väldigt sen på bollen. Men fick tillgång till recensionsex först för närmare fyra veckor sedan. Ser ett värde i at dokumentera reflektioner, sprida vetskapen om ett projekt som förbehållslöst hyllats av bland andra världsledande auktoriteten Greil Marcus. Går liksom inte att negligera eller avfärda den vitsigt döpta skivan med hedern i behåll. Titeln alluderar förstås på två skilda skivor av Bob Dylan. Blonde On The Tracks består av åtta låtar signerade Polar- och Nobelpristagaren. Patrick Sansone från Wilco har elegant producerat. (i min ägo finns Summerteeth gjord under den period Sansone inte tillhörde bandet).

Mitt förhållande till den avgudade låtskrivaren som så många gjort covers på? Vill beskriva det som ambivalent. Har bara ett halvdussin album på vinyl, cd eller kassett, videon Don´t Look Back samt hört honom två gånger live – Ullevi 1984 och Scandinavium 2019 (den senare att beteckna som en vital nytändning, båda gångerna rådde köparens marknad vid sent biljettköp). Har i perioder haft problem med att tillgodogöra mig den firade 80-åringens nasala röst. Men som låtskrivare har han haft oöverträffad påverkan på seriös populärmusik inriktad på intelligenta texter. Och de excellenta musiker han valt att samarbeta med förhöjer ofta behållningen på täta produktioner, vars skiftande stilar och faser blivit till uppiggande utmaningar.

Hade roligt åt hur den manliga vänskapens nörderi manifesterades i Dylansällskapet på Stockholms Stadsteater. Läste i fjol memoarerna, därtill läst Dylan: En kärlekshistoria av Håkan Lagher och Stig Hanséns Bobby Boy. För tio år sedan var jag på svensk Dylan-gala på Stora Teatern då ett tajt band under ledning av Nikke Ström och ett radband av gäster lirade ett antal av amerikanens odödliga alster. Minns också med värme en avskalad konsert med uteslutande material av mästaren framfört av Mikael Wiehe ( fantastisk på svenska bearbetningar) & Ebba Forsberg. Lyckligtvis hann Totta Näslund slutföra sitt eminenta samarbete med Mikael Wiehe på den makalösa skivan Dylan som jag gärna lyssnar på.

Således inträffar då och då att fascinationen för ett låtskrivargeni (som av outgrundlig anledning och högst motvilligt, utsågs till nobelpristagare i litteratur, på bekostnad av en rad värdiga amerikanska författare) infunnit sig, trots att jag bara ägnat mig en bråkdel åt herr Zimmerman jämfört med alla besatta Dylanologer. Dessa skulle direkt kunna rabbla varifrån Emma Swift hämtat sina covers. Två av låtarna finns på Blonde On Blonde, inledande Queen Jane Approximately hittas på Highway 61 Revisted, två bitterljuva ballader kommer från Blood On The Tracks medan New Morning och Planet Waves från samma tidsperiod representeras med ett bidrag. Den sista länken i kedjan är I Contain Multitudes, en låt från Bob Dylans senaste album från i fjol, det trettionionde(!) i ordningen.

Produktionen från Nashville är fördelaktigt luftig med värmande tilltal. Patrick Sansone betonar det avskalade i melodierna, antagligen för att lyfta fram texternas betydelse. Både klassiskt vindlande texter och de mer rättframma som kretsar kring eviga temat kärleken. Finfördelade stränginstrument, kongeniala arr och mjukt komp accentuerar hur alt country kan te sig när den låter som bäst Originalens eventuella frenesi har lakats ur, vilket gör att vi inte upptäcker något som liknar vad Neil Young, the Band och Manfred Mann´s Earth Band gjort. Greil Marcus hänvisar istället till Joan Baez och Cat Power (två artister jag sett på Skeppsholmen för några år sedan). Kan skjuta in att Blonde On The Tracks är den australiensiska kvinnans fullängdsdebut. Den forna programledaren har tidigare släppt ep och singel. Hon säger att Dylan-sångerna tillkom som ett botemedel mot depression, främst orsakad av pandemins effekter och Trump-administrationen.

Hör i färska Dylan-kompositionen I Contain Multitudes underbar mix av akustiska och elektriska instrument. Mest markant här även om fusionen förstås förekommer i fler låtar. Sättningen på skivan? Patrick Serrano har fullt upp. Proddar inte bara utan lirar gitarr, keyboards, bas samt slagverk. Hennes tjugoåtta år äldre livspartner Robyn Hitchcock (Soft Boys, The Egypitians) medverkar också i egenskap av gitarrist, en högst respekterad artist vars första live-cd jag äger. Pedal steel spelar multiinstrumentalisten Thayer Serrano med många samarbeten och en handfull skivor på sitt cv. En ofta anlitad studiomusiker vid namn Jon Estes (Duane Eddy, Bela Fleck, Robyn Hitchcock…) tar hand om basen. Nashvillebaserade Jon Radford ( Steelism, Justin Townes Earle, Luella and the Sun) sitter bakom trumsetet, spelar därtill percussion. märks att en berömdhet som Hal Blaine utgör ett ideal för honom. Även om producent Sansone eliminerat mycket av originalens intensiva energi, kan visst sound härledas till klangen hos Tom Petty & The Heartbreakers.

I One Of Us Must Know (Sooner Or Later) gör vackert organiserade toner från pedal steel sig gällande. The Man In Me karaktäriseras av återhållsamt behagligt sväng., sänder ut vibbar påminnande om gospelaktiga I Shall Be Released. En favoritmelodi som Simple Twist Of Fate genomsyras av ett otroligt vackert arr. Njuter kopiöst av hur läckert låten flyter fram genom musikernas känsliga händer. Deras samspel serverar ideligen attraktiva klanger. I motsats till när den trulige 80-åringen bestämmer (åtminstone live), tillåts de brodera ut uttrycksfulla solon. I You´re a Big Girl Now levererar Hitchcock lysande solon gånger två. Förtjust i hur snyggt instrumentalisterna exekverar, exempelvis slutskedet i Sad Eyed Lady Of The Lowlands. Det över elva minuter långa narrativ som konstituerar detta epos, är, för att vara ärlig, förvisso på gränsen till tradigt. Ett skäl till att det trubbiga betygsutfärdandet stannar vid 4+, för i övrigt finns INGET att invända mot, tvärtom.

Emma Swift besitter en innerlig, ren röst och sjunger fram orden på en helt annan nivå än upphovsmannen. Oundvikligt att man inom sig i flertalet refränger ändå förnimmer hans nasala frasering. Parallell till två berörande inrikes Dylan-tolkare kan absolut dras. Syftar på nämnda Ebba Forsberg och den suveräne interpreten Isabella Lundgren. Ibland drar Swift ut på stavelser, ibland får hon använda en reciterande stil. Vågar hävda att artisten tillför dimensioner som saknas på originalen. Albumet innehåller lika vilsamma som försiktigt medryckande beståndsdelar. Hävdar bestämt att albumet passar illa att ha på i bakgrunden. Däremot blir man rikligt belönad vid koncentrerat lyssnande i hörlurar. Blonde On The Tracks tar fasta på och framhäver harmonierna i Bob Dylans låtskatt.

Heath Cullen

Springtime In The Heart

5

Inspelad och mixad på Lucy´s Meat Market i Los Angeles

Producerad av Joe Henry

Five By Nine Recordings

36:11

Svensk release: 26/3 2021

Fjärde albumet från en för mig okänd singer songwriter från Australien. Det geografiska ursprunget och förmågan att skapa specifika stämningar, jämte att musikaliskt förmedla historier (eller filosofiska betraktelser), har han gemensamt med sin betydligt mer omtalade kollega Nick Cave. Har nu lyssnat en handfull gånger på denna cd. Har dragits in i Heath Cullens universum, upptäcker nya saker varje gång. Förra plattan omgav han sig med Elvis Costello´s Imposters. Senaste alstret från denne karismatiske sångare och låtskrivare med fräck dandy-stil, färgas av trefaldigt Grammy-belönade ( O Brother Where Art Thou, Raising Sand…) producenten Joe Henry, som skrivit åt både Madonna och Rosanne Cash och har cirka sexton album utgivna i eget namn. Detta är hans triumfartade återkomst efter cancerbehandling.

Vi får tio låtar, tio koncentrerade avskalade konstverk. Alla signerade Cullen minus Kill Switch (T Bone Burnett(!) och Song That I Know (text: Joe Henry). Musikerna Joe Henry rekryterat förtjänar sannerligen att lyftas. Nämner dem därför omgående.

Heath Cullen är en duktig gitarrist. Får benäget bistånd av den elegante gitarristen Adam Levy. Levy vars cv imponerar. Han har givit ut en handfull egna plattor, undervisar och lirat med många stora namn, främst kvinnor. För att ringa in honom bör artister som Norah Jones (ingår i hennes reguljära band), Tracy Chapman, Rosanne Cash, Lisa Loeb och trumslagaren Joey Baron listas. Rytmsektionen utgörs av trumslagare/ percussionist Jay Bellerose jämte basisten Jennifer Condos. De har ofta jobbat tillsammans, bland annat på soundtracket till Gilmore Girls. Var för sig har de därtill häpnadsväckande meriter, tagits i anspråk av exempelvis Stevie Nicks, Bruce Springsteen, Aimee Mann, Bonnie Raitt, Sam Philips, Ryan Adams, Suzanne Vega, Jackson Browne, Elton John och Madeline Peyroux. På Springtime In The Heart framgår hur vidunderligt samspelta duon är. Multiinstrumentalisten Levon Henry spelar sax (möjligen också klarinett). Han förekommer på skivor med bland andra Beck, Bettye La Vette, Doug Seegers, Joe Henry och Meshell Ndegeocello. Patrick Warren på keyboards är producent och prisad filmkompositör, ackompanjerat en radda stjärnor såsom Rod Stewart, Joe Cocker, Melissa Etheridge, Neil Diamond, Tom Waits och Fiona Apple. Således första klassens sessionmusiker som också besitter utbredd kunskap om jazz.

Allt är utmejslat in i minsta detalj på en skiva som artisten valt att inte lägga ut på Spotify (se hans hemsida). Förvånansvärt nog har låtskrivaren låtit sig vägledas i sitt skrivande av optimism och hopp, som ett motgift till dåliga nyheter. I sig något av en oxymoron eftersom den otroligt eftertänksamma, vackra musiken oftast hemfaller åt moll. Öppningsspåret är synonymt med senaste video. Mäktig, framrullande, accelererande melodi betitlad Things Are Looking Up. Producentens tentakler känns hela tiden närvarande. Vi snackar alternativ, avstressande musik när den är som bäst Musikerna är underbart precisa och integrerar sömlöst med Heath Cullen, vilket får mig att jubla helhjärtat. I presstext kallas de passande för ett A-team.

Den stilmedvetne mannen hemmahörande i New South Wales demonstrerar skivan igenom, sin avsevärda begåvning på att komponera oborstade melodier, utan att ta till enkla knep som boogie eller allsångsrefränger. Låtarna fylls ändå med med märg och mening. Övertygelsen i framförandet av sångerna är påtaglig. En lyckad inspelningsteknisk finess är att gitarrerna är uppdelade i stereoljud. Ett lika konsekvent som ovanligt ”tilltag” som innebär förhöjd känsla. På Song That I Know är gurorna underbart uttrycksfulla, påminner nästan om konverserande väsen. Ljudbilden skiftar, från stundtals på gränsen till kristallklar till motsatsen ,det vill säga förväntat smutsig och murrig.

Vore Heath Cullen epigon skulle han aldrig kunnat höjas till skyarna. Med det sagt märks släktskap med några föregångare. Tål tveklöst att jämföras med, förutom nämnda utvandrade landsman, Tom Waits samt i viss mån Ry Cooder och dennes episka soundtrack. Lyssnar man inte tillräckligt noga kan man i några spår nära nog förväxla Cullen med angivna ikoner. I titellåten kommer man möjligen lite väl nära Nick Cave, vilket entusiaster har överseende med. I melodin vars credo lyder ”humanity is not a crime”, sugs vi oemotståndligt in i en virvel genom uppfriskande solon på saxofon, klaviatur och kommunicerande gitarrer.

Den genomträngande, lätt hesa rösten anlitades när Bowie Celebration Tour kom till Operahuset i Sydney 2017. Klockrent artikuleras betraktelser över tillvaron. Finns något hypnotiskt över framtoningen. Fascineras av ödmjuk grundton rent av vördnadsfull emellanåt. Utifrån den inställningen företas spännande subtila avvikelser. Sålunda notabelt att de förhållandevis korta låtarna skiljer sig åt, inte präglas av identiskt stuk. Även om de ryms under samma paraply har de olika karaktär.

Svänger störtskönt med små medel gör The Shape Of Your Name. Denna höjdpunkt följs av en naken ballad vars utsökta kvalitet bevisar att Joe Henry exakt vet hur materialet bör hanteras.. Det intima samarbetet funkar förträffligt. Albumet låter genomgående sensationellt vackert utan att alls bli smetigt. Pricken över i:et har lagts allra sist: Ljuvliga Kill Switch. Skenbart söker sig musiken fram. Varje ton och varje ackord är noga avvägt. Nödvändig samstämmighet verkar oproblematisk att få till för samtliga lyhörda musiker. Återstår bara att utdela högsta betyg!

Bohuslän Big Band

Chasin´the Bird

4

Inspelad november 2020 i Vara Konserthus

inspelning, mix och master: Christer Olofsson Sunninge Sound Studio

Producerad av Vara Konserthus / Bohuslän Big Band

Prophone Records

69:13

Releasedatum: 11/6 2021

Har några gånger tidigare recenserat landets möjligen ädlaste storbandsstolthet, (konkurrensen lika mördande som stimulerande i ett Sverige begåvat med en handfull strålande storband) både live och på skiva. De har numera replokal och också postadress ett par kilometer från min bostad. Därför har det blivit tradition med framträdanden i Mölndals Stadspark på nationaldagen. Annars är hemmaplan Vara Konserthus på Västgötaslätten vars region är orkestern uppdragsgivare – där nya skivan spelades in samtidigt av hela orkestern. Krävande process då eventuella missar inte kunnat repareras, fast resultatet gynnades i slutändan. Har sett det modernistiska bandet uppskattningsvis minst femton gånger varför känslan att jag kunnat följa dem i sådär tjugofem har viss täckning. Mycket belåten med vad jag upplevt i deras sällskap när de gästats av Gregory Porter, Steve Swallow, Lou Soloff, Jaqee, Avishai Cohen (trumpetaren), Ale Möller, Bengt-Arne Wallin, Georg Wadenius, Kristin Amparo, Daniel Lemma, Claes Jansson, Sinne Eeg, Rigmor Gustafsson för att nämna några i en lång stjärnbeströdd rad. Blåssektionerna förstärkte showen med Jill Johnson som jag recenserade. Mångsidighet är ett av deras signum, vilket deras temakonserter kring Frank Zappa och Steely Dan är bevis på. f Man undervisar, låter utbildade talanger spela och skriva för dem, sprider glädje till äldreboenden och håller igång verksamhet riktad mot barn.

, Läser man på hemsidan noteras ändå att många produktioner gått mig förbi. För inte så värst många år sedan var Nils Landgren konstnärlig ledare. Och i fjol skulle skilda turnéer med Tommy Körberg, Danilo Perez och Björn Skifs ha genomförts. Hade pressbiljett till två av konserterna. Konstnärlig kvalitet är ju inte en mätbar vetenskap, inte jämförbar med tävling i säg höjdhopp. Vi får utgå från att Magnus Lindgren – samarbetat flera gånger med BBB – vet hur det förhåller sig då han rankar Bohuslän Big Band, vars syfte är att värna och utmana, som ett av världens sju bästa storband.

Nu har man satt tänderna i musik av Charlie Parker, jämte kompositioner av Tadd Dameron respektive Miles Davis förknippade med Bird. I höstas var det nämligen hundra år sedan arkitekten till den revolutionära stilen bebop föddes. Tyvärr dog han ju redan i mitten på 50-talet på grund av excesser till drogvanor. Utan att ha forskat vidare i ämnet, associerar jag spontant inte altsaxofonistens musik med storband. Högst osäker på om han överhuvudtaget figurerade i sådana sammanhang. Inte minst av den anledningen har de kunniga som gett sig på att arra sammanlagt elva låtar varit ovärderliga bidragsgivare. Klas Lindquist ansvarar för fyra av dem gjorda 2010, samma tidpunkt då danske trombonisten skrev arr på Barbados, vilket skedde i samband med turné med BBB under rubriken ”Bird´s Bebop”. Maria Schneider (som ju Bowie kontaktade under sina sista år och som dirigerat BBB) skrev under sin studietid på 80-talet arrangemang på Hot House som inte funnits tidigare på skiva. Tre låtar har tolkats av blåsare i orkestern – Niclas Rydh, Samuel Olsson och Christer Olofsson. Sippin´at Bells har fått ny rymlig kostym av Erik Norström, smått legendarisk saxofonist undertecknad hört live. Både Klas och Erik har spelat med BBB.

Hör fullkomligt tidlöst sound. Skulle kunna misstas för att vara Stan Kenton, Duke Ellington eller Radiojazzgruppen under ledning av George Russell. Ett maximalt töjbart och synkat kollektiv med solister ur egna leden som gör skäl för epitetet världsklass. Ska erkänna att när jag först satte mig in i hur det vackert formgivna albumet låter, hade jag vissa problem. Har BBB tagit sig vatten över huvudet? Frenesin, svärtan och dynamiken på Charlie Parker – inspelningar har delvis gått förlorad. I förstone ansåg jag att den antingen hetsiga eller romantiska musiken, passade illa för att hanteras av storband, Kanske underlig uppfattning när frontmannens radarpartner i begynnelsen Dizzy Gillespie, ju blev känd också för sitt big band (som jag såg på Skeppsholmen på 80-talet). Funderade således på lägre betyg. Nu ser jag transformeringen i delvis annan dager. Kännetecknande atmosfär försvinner medan andra beståndsdelar tillkommer.

Blir förtjust i fräckt vävda mönster i Ornithology (arr Lindquist). Sköna synkoper ligger som grädde på moset. Samma sak i nästa låt. Hänförs över hur intelligent BBB organiserats musikaliskt.. Genomgående för Chasin´the Bird fäster man sig vid ensemblens härliga klös när sektioner hakar i varandra. Den komplexa harmonik vi förknippar med Charlie Parker får extra mycket utlopp i Barbados, genom ytterst vitala solon från Niclas Rydh på trombon med flera. Rytmsektionen med Göran Kroon i spetsen spelar magnifikt. I Hot House antar flyhänte pianisten Stefan Wingefors Bud Powells skepnad, framställer sinnrikt hans avigt framåtlutade ackord.

Fullgoda saxofonister delar på det egentligen omöjliga uppdraget att göra Parkers intensiva formulerande rättvisa. Man vill utsättas för en musiker som exponerar hela sitt inre, som påminner om essensen av hjärta och hjärna likt hur det uttrycktes hos Bird., en jazzmusiker som hanterade sitt instrument ömsom genom attack, ömsom smekningar. Uppgiften fördelas internt. Inget ont om vare sig Joakim Rolandsson på lead altsax, instrumentkollegan Martin Bjurek Svanström eller tenoristen Björn Cedergren, tvärtom. Njuter av solon från dem vilka toppas av Joakim i My Little Suede Shoes och Martin i underbara tolkningen av Perker´s Mood jämte Ah-Leu-Cha. Men kan ändå sakna gästsolist med förmåga till genomgripande avtryck.

Kul rytmik i Dewey Square förstärks genom stilistiskt snyggt fraserade ”inlägg” från Björn Cedergren och Samuel Olsson ( den senare författat cd:ns liner notes). Hör gåshudsframkallande intro i Parker´s Mood. Snacka om att spela sofistikerat! Hela tjugosju solon har angivits. Dessa matchar styvt den enorma sprängkraft ensemblespelet uppvisar. Två nykomlingar i BBB presterar mycket goda insatser. Syftar på två etablerade, tämligen unga män i form av basisten Arvid Jullander och Erik Tengholm på trumpet. Åtskilliga finurliga arr förhindrar jämntjocka tendenser. Hyllningsobjektets kanske mest prydliga, mest hit-betonade alster, Yardbird Suite med fragment från swingepoken, avrundar ett högpotent album.

Son of the Velvet Rat

Solitary Company

4

Inspelad i Morongo Valley i Kalifornien, (kompletterande inspelning Graz Österrike och Franklin Tennesse)

Producenter: Gar Robertson och Georg Altziebler

Fluff and Gravy

42:20

Internationell release: 9/3 2021

Lika hyllade som kultförklarade duon Son of the Velvet Rat kom tidigare år med sin artonde skiva, inklusive ett par samlingar och ett antal ep. Den senaste i raden utsågs av skribent med förflutet på Melody Maker till årets hittills bästa. Duon som bildades 2003 består av ett par med ursprung i Österrike, där de erhållit flera priser. 2016 flyttade de till USA. Efter visst kringflackande blev ökenområdet Joshua Tree i Kalifornien deras nya hem, vars scen de numera tillhör. Flera omfattande turnéer i USA och Europa har genomförts.

Gitarristen (också munspel, melodica, percussion med mera) och sångaren Georg Altziebler skriver så gott som all musik, medan Heike Binder spelar främst orgel. Vidare sjunger hon bakgrunder, trakterar autoharpa, theremin och på två spår dragspel. Avseende sättning är det notabelt att en stor skara människor involverats på de tio låtar som utgör Solitary Company. För många för att listas i en recension. På titellåten gör en stråkkvartett fint avtryck, medan åtskilliga låtar begåvats med ett antal bakgrundssångare. Producenten Gar Robertson lirar röjigt taggig gitarr på ett par spår. Andra förekommande instrumentalister är exempelvis basist, trumslagare, klaviaturspelare, slagverkare och personer som spelar hammondorgel (b3), vevlira och adderar handklapp. Produktionen är således inte alls avskalad, tvärtom.

Alla dessa komponenter bidrar till ett övervägande magiskt sound. Hemifrån, A & R och promotor som marknadsför duon i Sverige plus en drös andra indieband med övergripande rootsy-etikett, kallar den diffusa genre de saluför för ”gut-music”. I brist på bättre en beskrivning så god som någon. Emotionell autentisk musik vars syfte är att ge positiva vibbar från magtrakten.

Det brukar heta att Son of the Velvet Rat ägnar sig åt folk noir. Vidare att Altziebler är svaret på vem man får om man korsar George Brassens med Townes Van Zandt. Andra influenser som kan ringa in hans musikaliska universum är Nick Cave, Bob Dylan, Leonard Cohen, Tom Waits samt Radiohead. Lucinda Williams (som jag sett på Pustervik) är ett av deras största fans. Initierade bedömare menar att duon är hemmahörande i en kabarétradition med andlig mystik. Vidare att två motstridiga koncept samverkar. Dels Wall of sound-estetik, dels principen om less is more.

Vad de gör måste betecknas som otroligt fängslande, som om de karvar fram en hemlig parallell värld byggd på ovan nämnda referenser. Att jag inte tar det allra sista steget utan ”nöjer” mig med 4+ beror på låtskrivarens vokala färdigheter. Rösten må vara charmigt knarrig och Altziebler textar tydligt, ligger längst fram i mixen. Men rent tekniskt har han en påtagligt begränsad kapacitet, även om sången förvisso är stämningsskapande. Ett smärre skönhetsfel för åtminstone mig, som teamet antagligen är medvetna om eftersom så många körar på flertalet låtar. Förutom redan angivna referenser vill jag avseende det sångliga, lägga till några resterande namn: Steve Earle, T Bone Burnett och Warren Zevon.

Skivan går inte att rycka på axlarna åt, istället färdas man in i storslagen ödesmättad atmosfär. Dock ska framhållas att det typiskt dova och dystra, bryts upp i sprittande tongångar vid några sekvenser. Blir förtjust i ett brett spektrum av intelligenta pendlingar. Den framtagna ljudbilden avviker från gängse norm, fast är i och för sig inte främmande i exempelvis Nick Cave – land. Solitary Company har mestadels ett raspigt, opolerat sound. Särskilt i en låt så smutsigt ljud i hörlurar, att jag var övertygad om att stereo eller cd hade fått någon defekt.

Stardust studsar fram oemotståndligt gungande, avlöses av en stark sak vars släpiga melodi formas till en total konstrast. Utan att det blir överlastat färgar olika slags gitarrer många kompositioner. Förutom självklara ospecificerade kategorin elgitarr listas fuzz -, akustisk-, slide -, nylonsträngad gitarr jämte e-bow. Slide och det udda instrumentet theremin hörs i sömlös förening i en passage. Titellåten med preparerat piano har en refräng som tål att nötas på, sätter sig till och med i huvudet. Ett finstämt akustiskt stycke – The Waterlily And the Dragonfly, signerat frontmannen har stoppats in som ett passande avbrott mitt i flödet. Introt till The Only Child har drag av ikoniska Hey Joe över sig. En strålande låt som gradvis vecklar ut sig, ges spännande inramning via fender rhodes, orgel och e-bow. Trevliga The Ferris Wheel genomsyras av en yster folkmusikalisk känsla. Finalnumret Remeber Me låter fantastiskt vackert i sin viskande, långsamma framtoning.

Texthäfte inkluderas i denna genomarbetade produktion. Obegripligt att Son of the Velvet Rat varit helt okända för mig, att de kunnat bedriva ett enormt produktivt konstnärskap med ena foton i europeisk tradition och den andra i mer eller mindre rockig americana. Plattan är tveklöst värd 4+