Emma Swift
Blonde On The Tracks
4
Inspelad i Nashville USA
Producent: Patrick Sansone
Tiny Ghost Records
44:47
Release: 9/12 2020 (digitalt, skivan släpptes fysiskt tidigare)
Kan anklagas för att vara väldigt sen på bollen. Men fick tillgång till recensionsex först för närmare fyra veckor sedan. Ser ett värde i at dokumentera reflektioner, sprida vetskapen om ett projekt som förbehållslöst hyllats av bland andra världsledande auktoriteten Greil Marcus. Går liksom inte att negligera eller avfärda den vitsigt döpta skivan med hedern i behåll. Titeln alluderar förstås på två skilda skivor av Bob Dylan. Blonde On The Tracks består av åtta låtar signerade Polar- och Nobelpristagaren. Patrick Sansone från Wilco har elegant producerat. (i min ägo finns Summerteeth gjord under den period Sansone inte tillhörde bandet).
Mitt förhållande till den avgudade låtskrivaren som så många gjort covers på? Vill beskriva det som ambivalent. Har bara ett halvdussin album på vinyl, cd eller kassett, videon Don´t Look Back samt hört honom två gånger live – Ullevi 1984 och Scandinavium 2019 (den senare att beteckna som en vital nytändning, båda gångerna rådde köparens marknad vid sent biljettköp). Har i perioder haft problem med att tillgodogöra mig den firade 80-åringens nasala röst. Men som låtskrivare har han haft oöverträffad påverkan på seriös populärmusik inriktad på intelligenta texter. Och de excellenta musiker han valt att samarbeta med förhöjer ofta behållningen på täta produktioner, vars skiftande stilar och faser blivit till uppiggande utmaningar.
Hade roligt åt hur den manliga vänskapens nörderi manifesterades i Dylansällskapet på Stockholms Stadsteater. Läste i fjol memoarerna, därtill läst Dylan: En kärlekshistoria av Håkan Lagher och Stig Hanséns Bobby Boy. För tio år sedan var jag på svensk Dylan-gala på Stora Teatern då ett tajt band under ledning av Nikke Ström och ett radband av gäster lirade ett antal av amerikanens odödliga alster. Minns också med värme en avskalad konsert med uteslutande material av mästaren framfört av Mikael Wiehe ( fantastisk på svenska bearbetningar) & Ebba Forsberg. Lyckligtvis hann Totta Näslund slutföra sitt eminenta samarbete med Mikael Wiehe på den makalösa skivan Dylan som jag gärna lyssnar på.
Således inträffar då och då att fascinationen för ett låtskrivargeni (som av outgrundlig anledning och högst motvilligt, utsågs till nobelpristagare i litteratur, på bekostnad av en rad värdiga amerikanska författare) infunnit sig, trots att jag bara ägnat mig en bråkdel åt herr Zimmerman jämfört med alla besatta Dylanologer. Dessa skulle direkt kunna rabbla varifrån Emma Swift hämtat sina covers. Två av låtarna finns på Blonde On Blonde, inledande Queen Jane Approximately hittas på Highway 61 Revisted, två bitterljuva ballader kommer från Blood On The Tracks medan New Morning och Planet Waves från samma tidsperiod representeras med ett bidrag. Den sista länken i kedjan är I Contain Multitudes, en låt från Bob Dylans senaste album från i fjol, det trettionionde(!) i ordningen.
Produktionen från Nashville är fördelaktigt luftig med värmande tilltal. Patrick Sansone betonar det avskalade i melodierna, antagligen för att lyfta fram texternas betydelse. Både klassiskt vindlande texter och de mer rättframma som kretsar kring eviga temat kärleken. Finfördelade stränginstrument, kongeniala arr och mjukt komp accentuerar hur alt country kan te sig när den låter som bäst Originalens eventuella frenesi har lakats ur, vilket gör att vi inte upptäcker något som liknar vad Neil Young, the Band och Manfred Mann´s Earth Band gjort. Greil Marcus hänvisar istället till Joan Baez och Cat Power (två artister jag sett på Skeppsholmen för några år sedan). Kan skjuta in att Blonde On The Tracks är den australiensiska kvinnans fullängdsdebut. Den forna programledaren har tidigare släppt ep och singel. Hon säger att Dylan-sångerna tillkom som ett botemedel mot depression, främst orsakad av pandemins effekter och Trump-administrationen.
Hör i färska Dylan-kompositionen I Contain Multitudes underbar mix av akustiska och elektriska instrument. Mest markant här även om fusionen förstås förekommer i fler låtar. Sättningen på skivan? Patrick Serrano har fullt upp. Proddar inte bara utan lirar gitarr, keyboards, bas samt slagverk. Hennes tjugoåtta år äldre livspartner Robyn Hitchcock (Soft Boys, The Egypitians) medverkar också i egenskap av gitarrist, en högst respekterad artist vars första live-cd jag äger. Pedal steel spelar multiinstrumentalisten Thayer Serrano med många samarbeten och en handfull skivor på sitt cv. En ofta anlitad studiomusiker vid namn Jon Estes (Duane Eddy, Bela Fleck, Robyn Hitchcock…) tar hand om basen. Nashvillebaserade Jon Radford ( Steelism, Justin Townes Earle, Luella and the Sun) sitter bakom trumsetet, spelar därtill percussion. märks att en berömdhet som Hal Blaine utgör ett ideal för honom. Även om producent Sansone eliminerat mycket av originalens intensiva energi, kan visst sound härledas till klangen hos Tom Petty & The Heartbreakers.
I One Of Us Must Know (Sooner Or Later) gör vackert organiserade toner från pedal steel sig gällande. The Man In Me karaktäriseras av återhållsamt behagligt sväng., sänder ut vibbar påminnande om gospelaktiga I Shall Be Released. En favoritmelodi som Simple Twist Of Fate genomsyras av ett otroligt vackert arr. Njuter kopiöst av hur läckert låten flyter fram genom musikernas känsliga händer. Deras samspel serverar ideligen attraktiva klanger. I motsats till när den trulige 80-åringen bestämmer (åtminstone live), tillåts de brodera ut uttrycksfulla solon. I You´re a Big Girl Now levererar Hitchcock lysande solon gånger två. Förtjust i hur snyggt instrumentalisterna exekverar, exempelvis slutskedet i Sad Eyed Lady Of The Lowlands. Det över elva minuter långa narrativ som konstituerar detta epos, är, för att vara ärlig, förvisso på gränsen till tradigt. Ett skäl till att det trubbiga betygsutfärdandet stannar vid 4+, för i övrigt finns INGET att invända mot, tvärtom.
Emma Swift besitter en innerlig, ren röst och sjunger fram orden på en helt annan nivå än upphovsmannen. Oundvikligt att man inom sig i flertalet refränger ändå förnimmer hans nasala frasering. Parallell till två berörande inrikes Dylan-tolkare kan absolut dras. Syftar på nämnda Ebba Forsberg och den suveräne interpreten Isabella Lundgren. Ibland drar Swift ut på stavelser, ibland får hon använda en reciterande stil. Vågar hävda att artisten tillför dimensioner som saknas på originalen. Albumet innehåller lika vilsamma som försiktigt medryckande beståndsdelar. Hävdar bestämt att albumet passar illa att ha på i bakgrunden. Däremot blir man rikligt belönad vid koncentrerat lyssnande i hörlurar. Blonde On The Tracks tar fasta på och framhäver harmonierna i Bob Dylans låtskatt.