Heath Cullen
Springtime In The Heart
5
Inspelad och mixad på Lucy´s Meat Market i Los Angeles
Producerad av Joe Henry
Five By Nine Recordings
36:11
Svensk release: 26/3 2021
Fjärde albumet från en för mig okänd singer songwriter från Australien. Det geografiska ursprunget och förmågan att skapa specifika stämningar, jämte att musikaliskt förmedla historier (eller filosofiska betraktelser), har han gemensamt med sin betydligt mer omtalade kollega Nick Cave. Har nu lyssnat en handfull gånger på denna cd. Har dragits in i Heath Cullens universum, upptäcker nya saker varje gång. Förra plattan omgav han sig med Elvis Costello´s Imposters. Senaste alstret från denne karismatiske sångare och låtskrivare med fräck dandy-stil, färgas av trefaldigt Grammy-belönade ( O Brother Where Art Thou, Raising Sand…) producenten Joe Henry, som skrivit åt både Madonna och Rosanne Cash och har cirka sexton album utgivna i eget namn. Detta är hans triumfartade återkomst efter cancerbehandling.
Vi får tio låtar, tio koncentrerade avskalade konstverk. Alla signerade Cullen minus Kill Switch (T Bone Burnett(!) och Song That I Know (text: Joe Henry). Musikerna Joe Henry rekryterat förtjänar sannerligen att lyftas. Nämner dem därför omgående.
Heath Cullen är en duktig gitarrist. Får benäget bistånd av den elegante gitarristen Adam Levy. Levy vars cv imponerar. Han har givit ut en handfull egna plattor, undervisar och lirat med många stora namn, främst kvinnor. För att ringa in honom bör artister som Norah Jones (ingår i hennes reguljära band), Tracy Chapman, Rosanne Cash, Lisa Loeb och trumslagaren Joey Baron listas. Rytmsektionen utgörs av trumslagare/ percussionist Jay Bellerose jämte basisten Jennifer Condos. De har ofta jobbat tillsammans, bland annat på soundtracket till Gilmore Girls. Var för sig har de därtill häpnadsväckande meriter, tagits i anspråk av exempelvis Stevie Nicks, Bruce Springsteen, Aimee Mann, Bonnie Raitt, Sam Philips, Ryan Adams, Suzanne Vega, Jackson Browne, Elton John och Madeline Peyroux. På Springtime In The Heart framgår hur vidunderligt samspelta duon är. Multiinstrumentalisten Levon Henry spelar sax (möjligen också klarinett). Han förekommer på skivor med bland andra Beck, Bettye La Vette, Doug Seegers, Joe Henry och Meshell Ndegeocello. Patrick Warren på keyboards är producent och prisad filmkompositör, ackompanjerat en radda stjärnor såsom Rod Stewart, Joe Cocker, Melissa Etheridge, Neil Diamond, Tom Waits och Fiona Apple. Således första klassens sessionmusiker som också besitter utbredd kunskap om jazz.
Allt är utmejslat in i minsta detalj på en skiva som artisten valt att inte lägga ut på Spotify (se hans hemsida). Förvånansvärt nog har låtskrivaren låtit sig vägledas i sitt skrivande av optimism och hopp, som ett motgift till dåliga nyheter. I sig något av en oxymoron eftersom den otroligt eftertänksamma, vackra musiken oftast hemfaller åt moll. Öppningsspåret är synonymt med senaste video. Mäktig, framrullande, accelererande melodi betitlad Things Are Looking Up. Producentens tentakler känns hela tiden närvarande. Vi snackar alternativ, avstressande musik när den är som bäst Musikerna är underbart precisa och integrerar sömlöst med Heath Cullen, vilket får mig att jubla helhjärtat. I presstext kallas de passande för ett A-team.
Den stilmedvetne mannen hemmahörande i New South Wales demonstrerar skivan igenom, sin avsevärda begåvning på att komponera oborstade melodier, utan att ta till enkla knep som boogie eller allsångsrefränger. Låtarna fylls ändå med med märg och mening. Övertygelsen i framförandet av sångerna är påtaglig. En lyckad inspelningsteknisk finess är att gitarrerna är uppdelade i stereoljud. Ett lika konsekvent som ovanligt ”tilltag” som innebär förhöjd känsla. På Song That I Know är gurorna underbart uttrycksfulla, påminner nästan om konverserande väsen. Ljudbilden skiftar, från stundtals på gränsen till kristallklar till motsatsen ,det vill säga förväntat smutsig och murrig.
Vore Heath Cullen epigon skulle han aldrig kunnat höjas till skyarna. Med det sagt märks släktskap med några föregångare. Tål tveklöst att jämföras med, förutom nämnda utvandrade landsman, Tom Waits samt i viss mån Ry Cooder och dennes episka soundtrack. Lyssnar man inte tillräckligt noga kan man i några spår nära nog förväxla Cullen med angivna ikoner. I titellåten kommer man möjligen lite väl nära Nick Cave, vilket entusiaster har överseende med. I melodin vars credo lyder ”humanity is not a crime”, sugs vi oemotståndligt in i en virvel genom uppfriskande solon på saxofon, klaviatur och kommunicerande gitarrer.
Den genomträngande, lätt hesa rösten anlitades när Bowie Celebration Tour kom till Operahuset i Sydney 2017. Klockrent artikuleras betraktelser över tillvaron. Finns något hypnotiskt över framtoningen. Fascineras av ödmjuk grundton rent av vördnadsfull emellanåt. Utifrån den inställningen företas spännande subtila avvikelser. Sålunda notabelt att de förhållandevis korta låtarna skiljer sig åt, inte präglas av identiskt stuk. Även om de ryms under samma paraply har de olika karaktär.
Svänger störtskönt med små medel gör The Shape Of Your Name. Denna höjdpunkt följs av en naken ballad vars utsökta kvalitet bevisar att Joe Henry exakt vet hur materialet bör hanteras.. Det intima samarbetet funkar förträffligt. Albumet låter genomgående sensationellt vackert utan att alls bli smetigt. Pricken över i:et har lagts allra sist: Ljuvliga Kill Switch. Skenbart söker sig musiken fram. Varje ton och varje ackord är noga avvägt. Nödvändig samstämmighet verkar oproblematisk att få till för samtliga lyhörda musiker. Återstår bara att utdela högsta betyg!