Skivrecensioner

Jacks

Downhill From Everywhere

4

Inspelad i Kalifornien

Producerad av Jackson Browne

Inside Recordings

50:10

Release: 23/7 2021

Jackson Browne är en mycket meriterad man. Invald i Rock & Roll Hall of Fame ( introduktionstalet hölls av en förment avundsjuk Bruce Springsteen) och i Songwriters Hall of Fame. Låtskrivaren har tre plattor med på den lista över 500-bästa- skivor- någonsin som tidskriften Rolling Stone sammanställt. Sex gånger nominerad för Grammy har 72-åringen från L.A sålt arton miljoner skivor bara i hemlandet. Därtill har han tilldelats utmärkelser för sin aktivism och välgörenhetsarbete. Han har använt sin plattform och kreativitet för att ta ställning. Han blommade tidigt som leverantör av starka låtar till andra, hade ett förhållande med NIco, som manifesterades musikaliskt i underbara These Days. Under 70-talet och fram till några år in på kommande decennium befann han sig i rampljuset. Därefter tappade han sin framskjutna position, även om karriären kontinuerligt fortsatt. För cirka fem år sedan såg jag hans konsert på Liseberg, vilken jag rankar som gedigen och sympatisk, även om jag föreställt mig att jag skulle blivit mer berörd.

Med tanke på ovan angivna status och försäljningsframgångar är Jackson Brownes femtonde skiva – första fullängdaren på sex år – den cd till recensionsex som har tyngst dignitet av alla jag fått under årens lopp. Min relation till den respekterade artisten med samma frisyr genom hela karriären? Upptäckte honom 1980 säkerligen genom tips från en auktoritet på P3. Köpte Hold Out, enda av hans utgivningar som toppat albumlistan i USA. Minns att en nära vän på folkhögskola då var mer förtrogen med hans musik. Hon ägde en klassiker som The Pretender. Idag har jag ett halvdussin fonogram i samlingen, bland andra Running On Empty, hans största kommersiella succé som omges av ett berättigat gott rykte, även om andra produktioner betraktas som mer konstnärligt ambitiösa.

Browne osvikligt goda omdöme har lett till att han exempelvis stöttat den alltför tidigt bortgångne kultikonen Warren Zevon. Båda har gynnats av hur multiinstrumentalistgeniet David Lindley färgat deras skivor, alldeles särskilt Jackson Browne. Artisten bakom Downhill From Everywhere var när det begav sig också berömd för rekryteringen av vad som kom att kallas The Section – högt skattade studiomusiker som bara någon enstaka gång återförenats med sin karismatiske arbetsgivare.

Igenkänningsfaktorn är hög, vilket rubriken antyder. Brownes röst borde rimligen ha mognat, likt ett ädelt årgångsvin. I mina öron låter den helt intakt, samma omfång som för drygt fyrtio år sedan. Hans emotionellt klara stämma har fungerat som ett lockande varumärke. och han föredrar att skriva musik i storhetstidens takt- och tonarter. Oftast nedtonat, inkännande med utbroderade teman. Ibland gillar han att gasa på som en rocker, levererar rytmiskt snärtiga kaskader, ösiga refränger med vägvinnande beat. Hade denne uppskattade person inte haft sin förstklassiga katalog att jämföras med, hade jag aldrig tänkt tanken ”har tiden sprungit ifrån den empatiske, tillika beundrade mjukrockiga musikanten?”

För ett par månader släpptes distinkt charmiga My Cleveland Heart ( vässad up-tempo komponerad tillsammans med Val McCallum) på singel/ video. Den och övriga tio låtar granskar ämnen som respekt och värdighet, tvivel och längtan vilket utmynnar i en sorts trotsig optimism. På denna efterlängtade release vars tema utmålats som inkludering, sägs Browne ha sökt efter samhörighet. I Justice Is Real sjöngs delvis på spanska, när problematiken kring mexikanska gränsen adresseras. De omsorgsfulla, medvetna texterna har en implicit karaktär sprungna ur ödesfrågor som miljö, etniska konflikter och klassklyftor.( Kan förresten undra hur denne godhetens apostel lyckas manövrera i ett allt mer polariserat och oöverskådligt USA med tilltagande cancel- och wokekultur.) Finns förklaringar på nätet om låtarnas uppkomst och tendens. Texthäfte medföljer. Sysslan att jobba fram porträttliknande skisser och skildra till buds stående möjligheter, antar för denne begåvade singer songwriter, enligt honom själv, mystiska proportioner.

Behöver göra ett klarläggande. Är verkligen ingen analytiker av rocklyrik. Har inte det intresset. Det fundamentala för mig är hur Jackson Browne sjunger, vilket han gör med osviklig patos. Låter således oklanderligt om hans tydliga fraserande.

Vad musikerna heter som utgör kärnan på Downhill From Nowhere? Jo, Greg Leisz och Val McCullum på gitarrer, Bob Glaub på bas och trumslagaren Mauricio Lewak. Notabelt att flera prominenta trumslagare gästar på enstaka spår: Pete Thomas, Russ Kunkel och Jay Bellerose. Gästar gör också aktade sessionmusiker som basisten Jennifer Condos och Patrick warren på keyboards. Ett par låtar har inte bara bakgrundssångare utan är att betrakta som fint synkade duetter. Jackson Browne själv spelar piano eller gitarrer plus på ett spår det gamla stränginstrumentet vihuela. Samtliga arrangemang visar förstås upp en snygg, spänstig ljudbild.

Som framgått ett gediget album med syfte och nyanser. I ovan nämnda My Cleveland Heart hörs Greg Leisz på lap steel, lysande feature med en doft av mästaren David Lindley. Följs av en höjdpunkt, lågmälda duetten Minutes To Downtown vars tempo successivt varvas upp. Trevligt nog konstruerad i flera lager. Avlöses av ljuvligt romantiskt sväng som låter tidlöst. Den skarpt profilerade titellåten matar på i ett slags shuffle-stuk. Fräckt! Until Justice Is Real kännetecknas av rytmiska framstötar i uptempo och dynamisk touch. I minst en låt har låtskrivaren påtagligt lånat harmonier av sig själv. Tycker mig identifiera melodi ytterst snarlik For Everyman (1973). Man avslutar ystert med förväntad frihetsappell, vars flamecoaktiga sound kan associeras med ett långlivat band som Los Lobos.

Utan att bli enormt upphetsad över återkomsten, får man bekräftat att den 72-årige amerikanen fortfarande håller hög klass, varför Downhill From Everywhere absolut kan rekommenderas. Ändå märkligt att merparten av vad han och hans utsökta medarbetare ägnat sig åt i studion, resulterat i en varierad, intelligent skiva vars sound skulle kunna förväxlas med exempelvis Lawyers In Love (1983).

Tashaki Miyaki

Castaway

4

Inspelad i Los Angeles 2020 (möjligen också 2019)

Producerad av Paige Stark

Metropolis Records

47:37

Release: 2/7 2021

En smått avantgardistisk trio släpper andra fullängdaren. Man har funnits i tio år, rönt åtskillig uppskattning från kritiker, spelat på festivaler och gjort ett flertal singlar och ep:s. Det japanskklingande namnet ska tydligen ses som en bugning till en filmregissör. Tashiaki Miyaki består av Paige Stark -sång, trummor och textförfattare – Luke Paquin (gitarr) samt Sandi Denton på bas.

På detta album gästar några renommerade musiker, inte minst Benmont Tench (Bob Dylan, Stevie Nicks, Don Henley m.fl) från Heartbreakers på keyboards. Dessutom Joel Jerome, en återkommande kollaboratör vars studio man spelat in en del av materialet i samt multiinstrumentalisten Jon Brion. Stråkarrangemangen ansvarar Paul Cartwright för. Den Grammy-belönade ljudteknikern Cassidy Turbin har också bidragit till en fascinerande produktion. Saknar specifik info om sättning på skivans elva låtar, vilka det verkar som trion skrivit gemensamt under ledning av Stark. Enligt henne öser de ur strida strömmar av inspirationskällor: Nick Cave, doo wop, filmscore, legendariska Sun-inspelningar, hip hop, Portishead, Brian Eno, bossa nova, punk och American Songbook för att nämna deras referensramar; flera av dem tämligen otippade. Oklarheten om hur de låter skingras möjligen något när jag avslöjar att idolen heter Neil Young.

TM associeras med subgenrer som Paisley Underground/ dream-pop, shoegaze (trend kännetecknande av malande, larmiga gitarrfigurer från allvarliga unga män utan lust att etablera publikkontakt, ett sådant band var Ride som jag såg på 90-talet) och noise pop. Castaway bekräftar ryktet som omgärdar dem om drömsk, disig distortion. Indierockarna mixar på ett egenartat sätt gå-ner-i-varv ljudbild med fuzzigt osköna sound. Bärande stommen glider fram i en tradition besläktad med sophisto pop, men framför allt i en anda hämtad från 4AD-akter med kvinnliga vokalister, ofta genom reverb och feedback korsbefruktade med gnissliga dekorationer. Övervägda utflykter från, får man anta, Luke Paquin influerad av kolleger som My Bloody Valentine, Jesus & Mary Chain jämte erkända art-rockiga Sonic Youth (vilka jag såg på Vattenfestivalen 1997), vävs fram med stökig auktoritet. Ett karaktäristisk band från 60-talet är relevanta att inkludera i uppräkningen. Syftar på The Byrds. En målsättning ska ha varit att sparsamt använda reverb, vilket ändå letar sig in här och var. Ytterligare en teknisk detalj är slopandet av wah wah pedal.

Titellåten utgör öppningsspår, glider fram suggestivt och klangrikt. Avlöses av en skir melodi fuzzigt utsmyckad. Stråkar och särskilt elförstärkt violin är ett centralt inslag, färgar flera låtar. Stark månar genom utsökt intonation om att texterna ska gå fram. Texter om relationer, föreställningar om romantik och en gnagande känsla av att ha fastnat samlas upp i en flod av frustration. Har inte ägnat mig åt textanalys, förmedlar bara textförfattarens intentioner.

Ödsligt mollbetonat beat dominerar. Grundackordet är vackert, ofta ganska sorgligt. Vissa stämningar påminner om kultförklarade soundtracket till Twin Peaks. Således fungerar Castaway illa i samband med fest eller uppladdning inför glada tillställningar. En låt tar sig fram i mediumhastighet, medan Waisting Time levererar chockverkan genom uptempo-beat marinerat i feedback, fräckt gitarrmangel. I U uppstår närmast brutal effekt när skir snäll pop attackeras av styggt, skitigt gitarrsolo Kul överraskning!

Urskiljer upprepade gånger parallella stämmor och som nämnts bryter djärva inslag mönstret. Bonusspåret Good Times utmynnar i anmärkningsvärda excesser på överstyrd gura, demonstrerar hur vilt de låter när de vill bjuda på uppfriskande tuggmotstånd. Möjligen hade man önskat att rytmsektionen fått glimra. Dock, kvinnorna behöver inte företa sig märkvärdiga prestationer i sin understödjande roll. Paige Stark och Sandi Denton funkar ypperligt i helheten.

Har förhoppningsvis framgått att plattan är speciell, förhållandevis komplex och genomsyrad av karismatiska melodier. Ofta naket ljuvt klingande sound, ibland full kräm med dissonanta, fräcka utbrott. Och i mellanrummen uppstår dynamiska gråskalor. Den kontrastfyllda musiken kan liknas vid en konsert med gruppens hjälte Neil Young. I ena vågskålen försynt bris, i den andra dramatisk sjögång. Känns bra att ha fått upptäckta Tashaki Miyaki.

Machetes

A knife, some weed and a dangerous ride

4

Inspelad i Kulturföreningen Bunkern, Göteborg 19/12 o 28/12 2020

Producerad av Machetes

Egen utgivning

Releasedatum: 18/6 2021 (digitalt släpp på alla större plattformar/ streamingtjänster)

Machetes är ett instrumentalt surfrockband från Göteborg, en beteckning de själva lanserar sig med. Detta är deras andra släpp och a Knife, Some Weed And A Dangerous Ride utgör inledningen på en serie ep. Bandet består av gitarristerna Erik Ivarsson och Marcus Bertilsson, basisten Pablo Copa och bakom trumsetet finns Erik Fastén. Männen är var för sig förhållandevis väl etablerade på musikscenen i Göteborg, framför allt inom sfären indie. Har hört dem live och i några fall recenserat berömmande, fast inte just denna spännande konstellation. Copa organiserade en lyckad Neil Young-tribute på Storan 2019 och ingår i Givina. Multimusikanten Fastén är lika hemmastadd i blues och jazz och ofta anlitad som livetrummis, vilket jag med glädje kunnat notera. Har därtill släppt två skivor i eget namn, varav en i våras. Bertilsson uträttar stordåd i The Boo Boo Bama Orchestra, vars sprakande nya ep inkasserade högsta poäng i Kulturbloggen nyligen. Ofta hattförsedde Ivarsson har jag hört en hel del, bland annat i Epidot (recenserade i Kulturbloggen), Parallell Acitivity och i bluesdoftande Black Cat Bone (där även Erik Fastén utgör en av hörnstenarna).

I första kontakten med Machetes sköljer stilenligt slamrande, rasslande och gnisslande vågor över mig. Man jobbar i en tradition med fanbärare som Dick Dale och Link Wray. De virtuosa gitarrslingorna från dubbla uppsättningen gitarrer är minst sagt imponerande sammantvinnade, stundtals sammansvetsade likt tvillingsjälar. Inledande Riding Carousell, Brought Knife präglas av ett kopiöst tempo, sanslöst höghastighetssound underställt en harmonisk obeveklig rörelse framåt. Som en vansinnesfärd på flykt undan lagens långa arm. Den adrenalinstinna bild bandet hänvisar till: En karuselltur där maskinisten tappar kontrollen och katastrofen är på väg.

Naturligt nog följs den infernaliska öppningen upp genom kontrastverkan, öppna-spjäll-intensiteten lyfts bort. I Pineapple Jack levereras Istället en suggestiv käftsmäll med stadigt groove, ett groove som pågår med oförminskad styrka.. Bror Gunnar Jansson gästar på tenorsax. Den visuella introduktionen lyder: ”Skurken kommer till stan. Stäng alla dörrar och fönster. Ge dig ut på stadens gator och torg på egen risk”. Uppskattar gitarristernas broderande av fräcka ackordföljder. Pablo Copa får sin rättmätiga plats i rampljuset, färgar låtens beat med ihärdigt pumpande basgång.

Jublar åt slutklämmen. Drygt tre minuters hit-betonad orgie av larmande taggtrådsgitarrer. Hör skickligt konstruerade övergångar som nära nog har jazziga konturer. Oupphörligen ruggigt snärtig och framrusande melodi i centrum. Deathrace In A Machetes Benz visar kvartetten från sin ekvilibristiska sida. Som sig bör dominerar de härligt fingerfärdiga gitarristerna och deras noga utvalda förstärkare. Ska inte negligera Fasténs prestation. I låten utmanar han melodisnickarna på huvudrollen. Tankefiguren hos bandet handlar denna gång om att kasta loss utan skyddsnät, utan säkerhetskontroll. Man måste dra ögonaböj och får förlita sig på högre makter att bromsarna funkar, att däcken greppar. Underhållande lyssning!

Finns en kaxighet som kan påminna om punkens, fast med den skillnaden att dessa Göteborgsbaserade frilansare besitter betydligt större färdigheter. Har det efter Spotnicks gjorts liknande musik i Sverige? Hög tid att framhålla Erik Fasténs insats, vars höga nivå är en absolut förutsättning, en garant för att ett sådant här ambitiöst projekt inte ska krascha. En maximalt påslagen trumslagare som förtjänar massvis av lovord för enastående tajming och rytmiskt fyrverkeri.

Högst annorlunda, smutsigt sound ( Ivarsson har sniffat på liknande tongångar i Epidot) som det känns uppfriskande att ta till sig. På ett förstklassigt vis har idéer satts i verket, blivit till en ”smashing” ep. Det är lika kompromisslöst som kompetent utfört! Spelglädjen lyser igenom. Ep:n med den märkliga titeln är snudd på femstjärnig. Kan nämnas att vid bildandet framkom en gemensam kärlek till spaghetti-westerns och gamla agentfilmer.

John Venkiah Trio

On To Someting Good

4

Inspelad och mixad av Tobias Ekqvist i Sunnanå Studio 2020

Imogena (distr. Border Music)

50:14

Release: 7/5 2021 (utgivning möjliggjord med stöd från Niklas Uhrberg, Malmö stad och Ystad Jazzfestival)

Tredje plattan från en i musikaliskt hänseende attraktiv pianotrio baserad i Malmö. John Venkiah kom som tolvåring till Sverige från London. I tonåren ville han helst av allt sjunga och spela, bildade reggaeband och gjorde egna låtar. I likhet med så många andra passionerade jazzsjälar ur hans generation välutbildad. Jan Lundgren har varit en värdefull mentor. På Musikhögskolan sammanstrålade Venkiah med basisten Simon Petersson (Sven-Erik Lundeqvist, Fredrik Kronkvist med flera) och trumslagaren Kristoffer Rostedt (Mimi Terris, Makross, Almaz Yebio, Orfeus Wärdig…). Ur floran av samarbeten kapellmästaren ingått i kan nämnas såväl Timbuktu, Loreen och Tingsek samt mäktigt nog Malmö Symfoniorkester.

Trion där främsta förebilder heter Brad Mehldau och Stevie Wonder har funnits i drygt ett decennium. De hör hemma i en brett upplogad mainstreamfåra, kan absolut inte anklagas för att kopiera. För att understryka kopplingen till dels bebop, dels soulvarianten av r & b har två gästsolister anlitats: tenorsaxofonisten Karl-Martin Almqvist, samt på två spår sångerskan Cosima Olu. Saxofonisten är en bjässe på jazzscenen – hört ett otal gånger live sedan 90-talet (tillhör således en äldre generation) , medan Olu från Stockholm är ett nytt namn. En rising star aktuell med egen musik i mer kommersiellt gångbar genre. Albumet består av nio originallåtar skrivna av Venkiah, undantaget Better Days (Simon Petersson) jämte öppningsspåret (Venkiah & Petersson).

Hörde John Venkiah Trio live utomhus på Ystad Jazzfestival för några år sedan. Minns dem med välbehag, trots mer spektakulära konkurrerande akter tog över min minnesbank efteråt. Gruppen lever högt på sin utvecklade form av intuitivt samförstånd, gemensam för alla prominenta pianotrios . Att John Venkiah ägnar sig åt att framföra engelskspråkiga, romantiskt färgade melodier, ger dem odiskutabelt charmigt mervärde. Han sjunger mer än skapligt med oklanderlig tonträff, vars kännetecken är skörhet och sårbarhet. Vill ändå påstå att sången överträffas av hans pianospel och komponerande.

Genom sättet att interagera i förening med Venkiahs sensitiva anslag, – hur sinnrikt händerna var för sig rör sig över klaviaturen (något jag annars sällan fäster mig vid) – uppnås eftertraktad dynamik, dynamik som ideligen ger ringar på vattnet, tar fram flödet i musiken. En kollega använde diffusa metaforen ”somrigt regn” för att beskriva hur finfördelat tonerns intervall framställs på flygeln. Övriga i trion fyller i, adderar föredömligt klanglig vägvinnande harmonik och rytmiserande tilltal. Basist Simon Petersson (har flera pregnanta kortare solon) och Kristoffer Rostedt bakom trumsetet väcker ideligen mersmak, bibringar förhöjande ingredienser lika lustfyllt som följsamt. Vad som premieras gör att man inte kan placera dem i samma djuplodande kategori som E-S.T, denna mytomspunna treenighet med världsrykte. Istället på samma gång lättlyssnat och stundtals polerat utan att bli banalt. Njuter av deras idérikedom vars förgreningar undviker att landa i snårig terräng.

Första fem låtarna är fulländade! Hade någon efterfrågat mitt omdöme efter tredje omlyssningen, när jag lärt känna musikens byggstenar, skulle jag utbrustit ”kanon”. De två avslutande melodierna håller också högsta klass. På ett ytterst stimulerande album där inget kan kallas mediokert, är jag närmast förbluffad över hur begåvad kompositören John Venkiah framstår. En annan exceptionell omständighet är ljudet. On To Something Good präglas av vidunderlig resonans och varje instrument och röst urskiljs mästerligt.

I ett par sekvenser för nestorn Karl-Martin Almqvist in ett mer vildvuxet tonspråk. Till övervägande del fokuseras dock på osedvanligt ljuva fraser. Tongångar påminnande om eleganta mästare som Stan Getz och kanske alldeles särskilt Phil Woods, vilket noteras i exempelvis Linnis. Och i Payday lutar sig den kolossalt rutinerade saxmannen mot sammetslena, vackra melodier á la ikonen Ben Webster. Cosima Olus vibrerande röst formulerar sig ömsom raffinerande ordlöst, ömsom med snärtig text. Klokt att lansera energi med annan bakgrund och kvinnligt perspektiv. Passande nog byter huvudpersonen till det i sammanhanget kongeniala instrumentet fender rhodes i de soulmättade låtar Olu tar sig an. Kul omställning.

Inledningsvis en böljande fullträff i Bad Plus-stuk vars tema verkligen fångar lyssnaren. Följs av akustisk hommage till Stevie Wonder där Venkiahs lagt sin röst riktigt nära sin hjälte. I Mirage repriseras förnämligt suggestivt tema. Utdelar extra beröm till elegant konversation piano – trummor. Behagligt gungande tillstånd uppstår i titellåten genom framflytande självklar melodi. Paradoxalt nog både upphottat och avspänt beat! Aromatiskt framringlande, soul-softiga Better Days måste betecknas som ett lyckorus, en festmåltid. Ivägsvävande överraskande färdriktning som funkar ypperligt. Finalen betitlad Awakening understryker trions sömlösa samspel och pianistens imponerande talang.

Har ingen aning om hur produktionen tagits emot. För mig ett 4+ album som tenderar att växa vid varje lyssning. Och det är en bedrift att få till originalmusik av så här hög standard, veta exakt hur man ska gå till väga vid genomförandet samt att ha typiska kännetecken utmejslade, som ju utvidgats på denna den tredje lyckliga skivan. Extra beundransvärt i dessa tider.

Fia Ekberg

Bangatan

4

Inspelad i hemmastudio och i Moorstream Studios i Stenkullen 2020

Producenter: Fia Ekberg / Patrick Rydman (exekutiv prod. Livet Nord)

Kakafon Records

42:30

Release: 4/6 2021

Musikalartist goes vispop skulle kunna vara passande rubrik på Fia Ekbergs riktningsförändring mot identitet som singer-songwriter. . Låt mig först fastslå tendens som noterats senaste 6-7 åren, då jag, förvisso tämligen selektivt, recenserat svensk musik live och på skiva. Anser att den mest intressanta musiken gjorts av kvinnliga artister. Och i min bok är en snubbe som Lars Winnerbäck väldigt överreklamerad. Ur det perspektivet är det tänkbart att min förväntningar i föreliggande fall låg lite väl högt. Bangatan är därtill ett album det är komplicerat att ha tvärsäkra synpunkter på, istället en skiva vars bedömning skiftar beroende på humör. Tre singlar har släppts. Utan att det explicit omnämns, har pandemins konsekvenser absolut påverkat innehållet på Ekbergs fullängdsdebut.

49-åriga småländskan har alltid ägnat sig åt musik. Trubadurade som barn, skaffat sig en gedigen utbildning. Gått folkhögskolor, Balettakademin i Göteborg och The London Studio Centre. Hon har försörjt sig som musikalartist i både Sverige och England. Under åren i England började hon skriva eget material., jobbade som studiosångerska och var med i band. Fick svårartade problem med rösten, men kunde utveckla låtskrivandet. 2003 skedde på en debut – ep första samarbetet med Patrick Rydman & Henrik Cederblom. Sedan dess har Ekberg rest runt i Europa och framfört sin musik. Vidare har kvinnan med så mycket på meritlistan, spelat musikteater för barn, ingår i gruppen My Quiet Companion, ingått i Springsteen-tribut samt i låtskrivarsällskap. Dessutom undervisar hon.

Ekberg bor på genuina Bangatan i utkanten av Majorna i Göteborg, en stad låtskrivaren gett sin kärleksförklaring. Det mest slitna kvarteret utgjorde en av skådeplatserna för Vår tid är nu. Har för mig att jag besökt två personer boende längs den klassiska gatan. Trots rötterna i Bottnaryd tycker artisten att hon hittat hem efter många uppbrott, genom att ha bott vid denna okuvligt stolta gata längre än på någon annan plats. Romantisk bejakelse! Texterna är ett kapitel för sig. Har ibland vissa besvär med att få grepp på dem, fast de går att följa i texthäfte. De speglar i viss mån platsen, än mer hur det är att längta efter närhet, vara mamma och att förhålla sig till vardagen. Nu är jag ingen som i detalj analyserar texter, inte ens när de är på svenska med substans. Flera funkar förträffligt, känns genomarbetade. Andra synes alltför impulsiva.

Vi får nio original, samtliga signerade Fia Ekberg. Hon hörs på både akustisk gitarr, elgitarr, elbas (två spår), beats, keyboards (två spår) samt kör. Medproducent Patrick Rydman (hört som vokalist och arrangör) har mycket att stå i. Spelar keyboards, piano (ett spår), beats, cymbals, sounds, percussion/ loops, trumpet, kontrabas (ett spår), akustisk gitarr, elgitarr, elbas (ett spår), kör samt programmerad bas respektive dito stråkar. Imponerande insats av någon som var avsevärt mer multiinstrumentalist än undertecknad visste. Vidare körar Anna Ottertun och Marianne Holmboe på Jag tycker om dig, Henrik Cederblom förstärker med ytterligare elgitarr och e-bow medan pålitlige Sten Källman på sopransax märks i titellåten. Således ett påkostat album rikt utsmyckat med allehanda instrument och pålägg. Instämmer i ”varudeklarationen” att krispiga gitarrer och delikata syntljud utgör huvudackompanjemang till de nakna texterna.

Efter första lyssningen gick tankarna i riktning ”varken hackat eller malet”. Visar sig vid fler lyssningar vara en ganska omotiverad reaktion. Sedan tänkte jag skriva ”faller mellan stolarna” i rubriken. Artisten har med sig vokala färdigheter genom tonartshöjningar och ibland en sorts twist i rösten. Självklart sker dessa manövrar i samråd med bollplanket Rydman, som kan ha rekommenderat modifieringar. Icke förty skiner Ekbergs bakgrund stundom igenom. Angivna referenser till Ted Gärdestad, Tomas Andersson Wij och Eva Dahlgren är hyfsat relevanta. Vad beträffar Dahlgren märks en doft av En plats på jorden i Kanske är du som jag. Vackra balladen En stilla natt kan relateras till Frida Hyvönen eller rent av Barbro Hörberg. Ekberg etablerar självklar kontakt genom patos, emellanåt darr på stämman. Ett sympatiskt intimiserande hon delar med den störste i gamet, folkmusikdrottningen Sofia Karlsson. Under avdelningen referenser bör också Fröken Elvis (Camilla Fritzén) och Irma Schultz nämnas.

Min cd präglas av mångsidighet, flerskiktiga arr och raffinerade klanger. Finns en lyxig tyngd över produktionen som avviker från den gängse hos singer-songwriters. Ljudbilden är ypperlig. Tecken på hur ambitiöst man gått till väga, metoder som rent av kan anses pretentiösa. Låter antingen medryckande eller finstämt, ljust och sorgligt om vartannat. Tyvärr håller inte alla låtar riktigt samma höga kvalitet. Dock, efter fyra-fem lyssningar genererar skivan som helhet goda vibrationer.

En styrka rent musikaliskt handlar om hur stränginstrument hanteras. Förmodar att det är Henrik Cederblom som med den äran tar hand om flertalet solon. I en passage övergår ett sådant solo i fräcka licks. Inledande titellåt har hitpotential i sin poppiga framtoning. Urskiljer fler höjdpunkter. Erotiskt laddade Jag tycker om dig med sitt fräckt bluesiga sound toppat av vibrato på gitarr. Ekberg vägrar här vårda språket. Ett av de främsta alstren, tillika ett av de viktigaste textmässigt, heter Dansa. Läckert gitarrspel omgärdar låt om mobbing av en Billy Elliot-liknande varelse. I en hudlös ballad väjer inte låtskrivaren för solkig bitterhet. Vissa sånger är av mer poetisk karaktär, varvid på ett par ställen trumpet interfolierar elegant. Förvisso pretentiös anstrykning, men En stilla natt skulle passa som förlösande solosång i en gripande musikalscen. På plattans längsta låt överraskas vi av spoken word vars text tål att funderas på. Särskilt uppmaningen om att våga gå sin egen väg. Nålar vetter åt tillbakalutad jazz med sin skönt makliga optimism och perfekta symbios mellan markerade rytmer och trumpet.

Efter att ha beskrivit så pass många ingredienser i positiva ordalag, återstår bara att uppvärdera spretande Bangatan. Efter viss vånda hamnar betyget på en 4:a. Här finns mycket att utvinna.