Jacks
Downhill From Everywhere
4
Inspelad i Kalifornien
Producerad av Jackson Browne
Inside Recordings
50:10
Release: 23/7 2021
Jackson Browne är en mycket meriterad man. Invald i Rock & Roll Hall of Fame ( introduktionstalet hölls av en förment avundsjuk Bruce Springsteen) och i Songwriters Hall of Fame. Låtskrivaren har tre plattor med på den lista över 500-bästa- skivor- någonsin som tidskriften Rolling Stone sammanställt. Sex gånger nominerad för Grammy har 72-åringen från L.A sålt arton miljoner skivor bara i hemlandet. Därtill har han tilldelats utmärkelser för sin aktivism och välgörenhetsarbete. Han har använt sin plattform och kreativitet för att ta ställning. Han blommade tidigt som leverantör av starka låtar till andra, hade ett förhållande med NIco, som manifesterades musikaliskt i underbara These Days. Under 70-talet och fram till några år in på kommande decennium befann han sig i rampljuset. Därefter tappade han sin framskjutna position, även om karriären kontinuerligt fortsatt. För cirka fem år sedan såg jag hans konsert på Liseberg, vilken jag rankar som gedigen och sympatisk, även om jag föreställt mig att jag skulle blivit mer berörd.
Med tanke på ovan angivna status och försäljningsframgångar är Jackson Brownes femtonde skiva – första fullängdaren på sex år – den cd till recensionsex som har tyngst dignitet av alla jag fått under årens lopp. Min relation till den respekterade artisten med samma frisyr genom hela karriären? Upptäckte honom 1980 säkerligen genom tips från en auktoritet på P3. Köpte Hold Out, enda av hans utgivningar som toppat albumlistan i USA. Minns att en nära vän på folkhögskola då var mer förtrogen med hans musik. Hon ägde en klassiker som The Pretender. Idag har jag ett halvdussin fonogram i samlingen, bland andra Running On Empty, hans största kommersiella succé som omges av ett berättigat gott rykte, även om andra produktioner betraktas som mer konstnärligt ambitiösa.
Browne osvikligt goda omdöme har lett till att han exempelvis stöttat den alltför tidigt bortgångne kultikonen Warren Zevon. Båda har gynnats av hur multiinstrumentalistgeniet David Lindley färgat deras skivor, alldeles särskilt Jackson Browne. Artisten bakom Downhill From Everywhere var när det begav sig också berömd för rekryteringen av vad som kom att kallas The Section – högt skattade studiomusiker som bara någon enstaka gång återförenats med sin karismatiske arbetsgivare.
Igenkänningsfaktorn är hög, vilket rubriken antyder. Brownes röst borde rimligen ha mognat, likt ett ädelt årgångsvin. I mina öron låter den helt intakt, samma omfång som för drygt fyrtio år sedan. Hans emotionellt klara stämma har fungerat som ett lockande varumärke. och han föredrar att skriva musik i storhetstidens takt- och tonarter. Oftast nedtonat, inkännande med utbroderade teman. Ibland gillar han att gasa på som en rocker, levererar rytmiskt snärtiga kaskader, ösiga refränger med vägvinnande beat. Hade denne uppskattade person inte haft sin förstklassiga katalog att jämföras med, hade jag aldrig tänkt tanken ”har tiden sprungit ifrån den empatiske, tillika beundrade mjukrockiga musikanten?”
För ett par månader släpptes distinkt charmiga My Cleveland Heart ( vässad up-tempo komponerad tillsammans med Val McCallum) på singel/ video. Den och övriga tio låtar granskar ämnen som respekt och värdighet, tvivel och längtan vilket utmynnar i en sorts trotsig optimism. På denna efterlängtade release vars tema utmålats som inkludering, sägs Browne ha sökt efter samhörighet. I Justice Is Real sjöngs delvis på spanska, när problematiken kring mexikanska gränsen adresseras. De omsorgsfulla, medvetna texterna har en implicit karaktär sprungna ur ödesfrågor som miljö, etniska konflikter och klassklyftor.( Kan förresten undra hur denne godhetens apostel lyckas manövrera i ett allt mer polariserat och oöverskådligt USA med tilltagande cancel- och wokekultur.) Finns förklaringar på nätet om låtarnas uppkomst och tendens. Texthäfte medföljer. Sysslan att jobba fram porträttliknande skisser och skildra till buds stående möjligheter, antar för denne begåvade singer songwriter, enligt honom själv, mystiska proportioner.
Behöver göra ett klarläggande. Är verkligen ingen analytiker av rocklyrik. Har inte det intresset. Det fundamentala för mig är hur Jackson Browne sjunger, vilket han gör med osviklig patos. Låter således oklanderligt om hans tydliga fraserande.
Vad musikerna heter som utgör kärnan på Downhill From Nowhere? Jo, Greg Leisz och Val McCullum på gitarrer, Bob Glaub på bas och trumslagaren Mauricio Lewak. Notabelt att flera prominenta trumslagare gästar på enstaka spår: Pete Thomas, Russ Kunkel och Jay Bellerose. Gästar gör också aktade sessionmusiker som basisten Jennifer Condos och Patrick warren på keyboards. Ett par låtar har inte bara bakgrundssångare utan är att betrakta som fint synkade duetter. Jackson Browne själv spelar piano eller gitarrer plus på ett spår det gamla stränginstrumentet vihuela. Samtliga arrangemang visar förstås upp en snygg, spänstig ljudbild.
Som framgått ett gediget album med syfte och nyanser. I ovan nämnda My Cleveland Heart hörs Greg Leisz på lap steel, lysande feature med en doft av mästaren David Lindley. Följs av en höjdpunkt, lågmälda duetten Minutes To Downtown vars tempo successivt varvas upp. Trevligt nog konstruerad i flera lager. Avlöses av ljuvligt romantiskt sväng som låter tidlöst. Den skarpt profilerade titellåten matar på i ett slags shuffle-stuk. Fräckt! Until Justice Is Real kännetecknas av rytmiska framstötar i uptempo och dynamisk touch. I minst en låt har låtskrivaren påtagligt lånat harmonier av sig själv. Tycker mig identifiera melodi ytterst snarlik For Everyman (1973). Man avslutar ystert med förväntad frihetsappell, vars flamecoaktiga sound kan associeras med ett långlivat band som Los Lobos.
Utan att bli enormt upphetsad över återkomsten, får man bekräftat att den 72-årige amerikanen fortfarande håller hög klass, varför Downhill From Everywhere absolut kan rekommenderas. Ändå märkligt att merparten av vad han och hans utsökta medarbetare ägnat sig åt i studion, resulterat i en varierad, intelligent skiva vars sound skulle kunna förväxlas med exempelvis Lawyers In Love (1983).