Skivrecensioner

Lundgren – Danielsson -Parisien

Into the Night

5

Inspelad under konsert på Ystad Teater 1/8 2020

Mixad i Tia Dia Studios i Mölnlycke

Producerad av Jan Lundgren & Lars Danielsson (exekutiv producent Siggi Loch)

ACT

45:12

Releasedatum: 27/8 2021

På nyligen arrangerade Ystad Jazzfestival spelade första kvällen en trio bestående av pianisten Jan Lundgren, basisten Lars Danielsson och den en generation yngre sopransaxofonisten Emile Parisien. Antog i min recension här i Kulturbloggen, att konserten kommer bli ett minne för livet. Ifjol sammanstrålade dessa ödmjuka herrar för första gången, vilket berodde på att festivalens konstnärlige ledare (Lundgren) tog kontakt med fransmannen när pianistens tilltänkte trumslagare drabbats av covid 19. Trion förberedde sig för sitt premiärgig genom att repa dagen före och ha med sig noter på egna låtar.

Konstnärligt föll allt på plats under streamade konserten inför exklusivt fåtalig publik, varför ansedda ACT såg ett värde i att sprida resultatet genom att ge ut materialet på skiva. Efter ett år i princip utan publika konserter, märktes att trion var extra taggade att upprepa sin fusion på scen. Ånyo infann sig kemin dem emellan, vilket innebar att ofattbart lyhörda musiker med total tillit, kunde ge varandra maximal frihet Sannolikt hade somliga improvisationer tillkommit i stundens inspirerade ingivelse Konserten som i perfekt akustik gav mig rysningar av välbehag sittandes närmast scen, repriserade i princip låtlistan på Into the Night. Dock inte i samma ordning.

Lundgren- Danielsson och fransmannen Parisien tillhör toppskiktet på den europeiska musikscenen. De har förstås erhållit flera tunga priser. Ingen garanti för att de på scen, med minimala gemensamma förberedelser, skulle klicka med varandra. Into the Night bevisar dock att deras nära nog telepatiska kommunikation bar frukt, mer än man rimligen kunnat föreställa sig. Albumet vidgar kammarjazzens horisont med makalös innerlighet, och en air av fridfullhet.

Jag har lyssnat en hel del på svenskarna, särskilt live. Lars Danielsson spelade förr ofta i Göteborg eftersom han bodde strax utanför staden (huset finns kvar i hans ägo även om han huvudsakligen bor i Köpenhamn). Jan Lundgren har jag ganska ofta hört live på senare år, inte minst för att han gör två konserter på ”sin” festival i Ystad varje år. Emilie Parisien, som också framträdde med sin avantgardistiskt inriktade kvartett på YSJF, hade jag tidigare enbart hört som sideman hos accordeonisten Vincent Peirani.

Lite förenklat kan hävdas att en utsökt vemodsvariant av kammarmusik korsas med kontemporär jazz, mestadels impressionistisk sådan. Med en sopransax i olika lägen som främsta melodibärare blir det också utrymme för expressiva inslag. Min enda kritik inskränker sig till att påpeka att instrumentet bitvis dominerar ljudbilden, stör jämvikten en smula. Tänker särskilt på de intensiva formuleringarna i Préambule. Noterar också att det var först efter genomlyssning i hörlurar som förväntad magi uppstod för recensenten.

Lundgrens superba arrangemang på Glädjens blomster anger omgående inriktning. En dröjande vemodig spelstil som trion återkommer till flera gånger. Det doftar inledningsvis både Jan Johansson och Nils Lindberg. Temat i den låt som basisten döpt efter sin dotter Asta är något av det vackraste som mina öron hört på 2000-talet överhuvudtaget. Maximalt vemod, maximal skönhet! Lundgren accentuerar mästerligt medan Parisien tillför melodin åtskilliga pregnanta kommentarer, för att i sluttonerna låta lika nordisk som exempelvis Jonas Knutsson. Av skivans åtta låtar är samtliga utom nämnda folkvisa original, varav två signerade Danielsson och två Parisien.

Skivans längsta låt, komponerad av den franske gästen, innehåller ett uttrycksfullt basintro. Jan Lundgrens I Do är nästan lika hänförande vacker som Asta och absolut lika vilsam. Musikernas tekniska briljans och hisnande samspel kompletteras av en avgörande ingrediens, nämligen förstklassiga melodier. Att de trenne musikanterna var för sig är så extremt begåvade låtskrivare, är vad som imponerar mest, förutom det svindlande samspelet ”out of nowhere”. Samtliga framförs otroligt hängivet i trygg förvissning om att deras sound gör kolossalt avtryck.. Ska betonas att all musik inte formats i exakt samma textur. Istället kryddas med eggande eruptioner i ett par passager.

Det är ljuvligt att höra hur trion fullkomligt behärskar även det konstmusikaliska arvet, i en småsvängig parafras på Schubert på sitt mest hurtiga humör. En annan höjdpunkt betitlas A Dog Named Jazze (Lundgren) Utan att kantra infaller högsta nivån av ekvilibristisk praktik, i ett sprudlande äventyr byggt på blåa bågar.

Delikata soloutflykter ramar in detta både ståtliga och finstilta projekt. Ytterligare en meditativ, framåtskridande och exceptionellt harmonisk fullträff avrundar. Balladen Ystad av den småländske basisten, världsberömd för sin sjungande ton, sätter punkt för kammarjazz, vars osannolikt höga kvalitet trions musa måste ha varit delaktig i.

West Of Eden

Taube

4

Inspelad i Morups Tånges fyrvaktarbostad och på Svenska Grammofonstudion

Inspelad, mixad och mastrad av Hans Olsson

Producerad av Martin Schaub

West of music

Releasedatum: 27/8 2021

Att bedöma musik är långt ifrån någon vetenskap. Bland gemene man brukar hänvisas till tycke och smak, vilket självfallet styr recensenter. Graden av förförståelse inverkar förstås också. Kunskap är alltid välkommet, men inte att betrakta som någon utslagsgivande faktor. Instinktivt går man på känsla, ger musiken flera chanser vid recension. Försöker vässa sina argument och hitta formuleringar som täcker in vad man hör och känner.

Har förhållit mig lite skeptiskt avvaktande till West Of Eden genom åren. Äger ingen av elva skivor från den framgångsrika konstellationen som turnerat både i Europa och i Kina med sitt keltiska sound. Minns att jag sett dem på Göteborgs Kulturkalas, vilket inte riktigt gav mersmak då. Källan som formar deras musik har jag däremot gillat skarpt. Tänker på irländare som The Waterboys, Van Morrison & The Chieftains (mycket lyckat samarbete utgivet på skiva 1988) och folkmusik som den görs av en stiltrogen artist som Mary Black.

Nu efter att ha existerat i snart 25 år har man gett sig på den svenska folksjälens mest älskade viskompositör, Evert Taube. En portalgestalt som hela tiden funnits i blodomloppet hos paret Schaub och övriga i sextetten. Martins mamma har till och med bott granne med Evert Taubes bror.

I mina öron är Taube en mycket lyckad produktion. Den låter förträffligt, inte minst i hörlurar. West Of Eden har haft långt gångna planer på att bredda sig. Nu sjungs således Taubes visor självfallet på svenska och dess harmonier vävs ihop med sextettens keltiska arv. Ett fräckt risktagande som möjligen kan få mothugg av Taube-purister. Dock, på mig funkar det utmärkt. Och jag inbillar mig att varken eklektikern Evert eller, sonen Sven Bertil (den enastående estradören som med anekdoter och formidabel intonation ”knockat” publiken varje gång han uppträtt på Liseberg under 2000-talet, genom att förhöja sin fars visskatt), skulle ha något att invända. Tvärtom, antar jag. Apropå upphovsmannen till de odödliga texterna, kan parentetiskt nämnas att jag läst Mikael Timms imponerande tungviktare till biografi, inhämtat kunskap på Vinga och guidats på Lisebergs Taube-utställning.

West Of Eden leds av paret Jenny och Martin Schaub. Jenny står för merparten av sången. Huvudinstrumentet är dragspel. Martin är multiinstrumentalist som främst spelar diverse stränginstrument, också vokalist. Övriga medlemmar på skivan är Ola Karlevo som trumslagare/ percussionist/ bodhrán/ knä- och fotstamp/ tamburin, Martin Holmlund på kontrabas och på Balladen om briggen Blue Bird av Hull elbas, Lars Broman på fiol eller viola samt Henning Sernhede ,på vars lott det faller att komplettera Martin Schaub på stränginstrument. ( elgitarr, akustisk dito, lap steel , banjo, dobro, mandogitarr). Till denna sättning har på en påkostad produktion också gäster anlitats på vissa spår. Steph Geremia spelar visselpipa,/ traversflöjt/ altsaxofon Jakob Sollerman trombon och tuba. Förutom West of Edens besättning hörs handklapp från Patrick Rydman. På tre låtar medverkar Sjöströmska kvartetten bestående av Joel Nyman och Annie Svedlund violin, Märta Eriksson (viola) samt Lisa Reuter på cello. Arren har West of Eden ansvarat för, medan specifikt stråk-. och blåsarrangemang utformats av Martin Schaub.

”Grunduppställningen” i detta myller av instrument: fiol, dragspel och diverse stränginstrument. Som fundament en rytmsektion på trummor & bas. Att producent Schaub gjort noga överväganden om hur varje text ska gestaltas, vilken musikalisk skrud som lämpar sig bäst, är ett faktum värt smattrande applåder. Spännvidden av sprittande och melankoliska välkända visor stimulerar. Kärleksfullt och lagom drastiskt har musiken transformerats till keltiskt svängande kostym. Arrangemangen präglas av stor frihet. Konstnärligt sett ett framgångsrikt koncept när man vant sig. Bandet vågar sig på att rucka på specifikt Taubska tonfall och rytmiserande.. Dessutom är flera mellanspel inlagda med irländskt klingande, dansmelodier – jig/ reels helt i i linje med gruppens vitala varumärke. Vidare utgår Cheerio från Star Of The County Down, klassisk låt från den gröna ön.

Men vad är egentligen vitsen med att spela in exempelvis Så länge skutan kan gå (framfördes förresten med bravur av Sam Vesterberg på pappas begravning ackompanjerad av Gunnar Frick) precis enligt mall? Så resonerade Kjell Andersson på EMI när han koordinerade svenska rockeliten på dubbelalbumet Taube 1990. Och så resonerar West Of Eden.

Berörs av Jennys sång i kombination med hennes dragspel och banjo i vackra Så skimrande var aldrig havet. Golvas av det röjiga experimenterandet i Balladen om briggen Blue Bird av Hull. Et fett utropstecken där man går Imperiets tolkning halvvägs till mötes. Uppskattar att Möte i monsunen syresätts av blockflöjt och hur elastiskt trumspel präglar Cheerio. Projektet blir till en exposé över skilda stilar.. En visa med piggt gitarrsolo vetter åt bluegrass, hade kunnat platsa på Svensktoppen i en era när den listan var mer genuin.

Ska betonas hur delikata arrangemangen framstår. Olika lager sammantvinnas föredömligt till aptitliga enheter. Martin Schaub, van vid andra uppdrag (Popical med GSO, musikal etc) har lysande tillägnat sig handlaget, den kreativa processen. Varje låt kan liknas vid ett självständigt verk. Inför Jenny Schaubs darr på stämbanden uppkommer initialt visst motstånd hos mig. Dock, på Taube blir hennes dramatiskt laddade nerv, hennes sätt att ge röst åt älskade visor, en smaksättande ingrediens i en kompott som gör mig upprymd.

Låtarna har tagits till West of Eden imaginära laboratorium . Där blivit föremål för vederkvickande, mer eller mindre varsamma omvandlingar, fast verserna framförs som de är skrivna. Producenten och alla musiker använder Evert Taube som trampolin för sinnrika eskapader. Vi bjuds på ett frapperande vidsträckt spektrum, från svensk vals till doft av hårdsvängande Waterboys. Som framgått ska diplom utfärdas till snillrike Martin Schaub för hans goda, rent av spektakulära idéer Spelglädjen lyser igenom bland duktiga musiker trygga med sin vision. Fröjdas åt en öppensinnad och nyskapande skiva! Illustrerat texthäfte medföljer.

ps Evert Taube förknippas ju bland annat med Västkusten, fast näppeligen med stränder söder om Göteborg. Familjen Schaub bor sommartid vid Morups Tånge (norr om Falkenberg), där detta album delvis är inspelat. Eftersom mina föräldrar haft stuga ett par kilometer från fyren, vandrar jag någon gång varje år vid denna kustremsa.

Lilleva Berglund/ Rolf Jardemark

On a Sunny Side

4

inspelad och mixad i Slowfoot studio Göteborg april-juni 2021

Mastrad av Åke Linton

Producerad av Rolf Jardemark och Lilleva Berglund

Guitarlandrecords

19:59

Releasedatum: 8/8 2021

Göteborgsbaserade gitarristen Rolf Jardemark har förekommit tidigare i dessa spalter senaste åren. Har ansett det värt att tipsa om fonogram där han medverkar och utgör en framträdande beståndsdel. I detta fall ges skivan ut på eget bolag. Finns numera inga trösklar till hans musik och ganska sällan till hans gig. Vad beträffar hans person har sådana aldrig funnits. Beskrivningen syftar på att musiken i bästa mening är av det tillgängliga slaget och att han live når ut, genom att påfallande ofta spela i krogmiljö – har hänt att konserten till och med haft fri entré – eller före jam på jazzklubb. Releasen för denna ep skedde sålunda vid en kanal intill Önnereds båtförening sydväst om Göteborg. Missade releasen. Å andra sidan hörde jag förmodligen instrumentalvarianten av någon av dessa sex standards på Unity för ett veckor sedan. Jardemark omgav sig då med den för kvällen synnerligen inspirerade Matz Nilsson på kontrabas jämte Michael Andersson bakom trumsetet. Då apostroferades några av den hattförsedde mannens hjältar: Barney Kessel, Wes Montgomery, Pat Metheny med flera. Är alltid trevligt och berikande att höra erfarne Jardemark spela, vars karriär sträcker sig omkring trettiofem år tillbaka och publicitetsmässigt möjligen kröntes när han syntes i orkestrar på SVT.

Kan inte erinra att jag förut hört sångerskan Lilleva Berglund, vilket förvånar en smula. 48-åringen har frontat i storband och ner till duoformat. Hon rör sig enligt uppgift ledigt mellan swing, blues och latin. På senare år har jazzen tagit en allt större plats i hennes gärning, vilket visar sig i samarbeten med Erik Gullbransson & The Orchestra Big Band och med Bäck Brothers.

Ep:n öppnar i avslappnad, luftig anda med Devil May Care vars ursprung leder oss tillbaka ända till 1929, i form av en musikalfilm. Som om duon befann sig på stillsam promenad, obekymrade och på gränsen till stoltserande. Berglunds skickligt rytmiserade sång sveper fram.

Jardemark skiftar på skivan mellan elektrisk och akustisk gitarr. I deras mest nutida låt – Miss Celie´s Blues av Quincy Jones och Lionel Richie från Steven Spielbergs film Purpurfärgen från -85 – tycker jag mig höra att gitarristen spelar nylonsträngad gitarr. Tveklöst läckert sound. Och Jardemark stoppar in några snygga, aptitliga stick i flera tolkningar. På sluttampen i Quincy Jones-kompositionen tillförs följdriktigt utlovad bluesfeeling. Some Other Time är ju en raffinerad ballad signerad den store Leonard Bernstein. Den tar sig Berglund & Jardemark an genom att smakfullt ta ut svängarna.

Vokalistens stämma låter paradoxalt nog både stark och spröd, vilket absolut är en kvalitet i sig. Som om hon blottar en i somliga melodier inbyggd sårbarhet. I ett bitterljuvt soundtrack från Paraplyerna i Cherbourg (1964) återger Berglund kongenialt den härskande stämningen. I just I Will Wait For You av Michel Legrand triumferar hon när balladen sträcks ut i lyhört ackompanjemang. Den vokala halvan exponeras förträffligt i framkant. Riktar ett tack till ljuddesignern Åke Linton.

Resterande två låtar har samma upphovsmakare, kommer från samma Broadway-show som sattes upp redan 1930. Dels en lättviktig låt som förevigats av exempelvis Frank Sinatra. vars titel är Exactly Like You. En glättig sak med schlager-vibbar som är skivans svagaste inslag. Förvisso uppstår kontrastverkan. Dels duons version av titellåten, även den lättsam, men inte lika överdrivet hurtfrisk som hos Louis Armstrong. Min uppmärksamhet bibehålls medelst sofistikerat sväng, även om låten som vetter åt dixie i ärlighetens namn inte gör något väsentligt avtryck.

Duon samarbetar sömlöst och snitsigt och begåvade Berglund fraserar strålande!

Annie Gallup

Oh Everything

4

Inspelad i Maine och New York

Mixning Peter Gallway

Producerad av Peter Gallway, Annie Gallup och Harvey Jones

Gallway Bay Music

42:36

Release: 6/8 2021

En för mig ny bekantskap som visar sig ha varit väldigt produktiv. Nya skivan inräknat har Annie Gallup gjort hela tretton album i eget namn plus sju med sin make Peter Gallway som Hat Check Girl. Samtliga tretton låtar på Oh Everything är skrivna av Gallup utom I Dreamed (musik Harvey Jones). Första framträdandet på scen skedde 1988. Före sin artistkarriär hade låtskrivaren flera ”civila” jobb. Hon har gått konstskola och framgångsrikt ägnat sig åt teater (tilldelats priser). Född i Michigan bor hon idag på USA:s östkust i Maine i naturskön trakt, fast mycket tid har spenderats på resande fot. Under åren har hon kunnat inkassera en hel del priser för sitt låtskrivande och beviljats anslag till diverse projekt. Margret Atwood (en författare jag läste redan på 80-talet på universitetskurs) utgör tydligen en inspirationskälla i likhet med Paul Simon., I sin utveckling som gitarrist har hon som en grund, lärt genom att försöka kopiera licks från Mississippi John Hurt och Dave Van Ronk.

Inom vilken genre hör detta ambitiösa album hemma? Spontant skulle jag svara americana med ansenliga doser folkmusik. Den term som Gallup förknippas med verkar vara country-blues. Eftersom en hel del teknologiska finesser varsamt införlivats i form av loopar och trumprogrammering, behöver genrebeskrivningen utökas med begreppet electronica. Vidare ska det litterära anslaget betonas, då åtskilliga låtar består av vindlande, ordrika berättelser/ betraktelser.

Annie Gallup överlåter som sagt inte allt musicerande till sina manliga medarbetare. Utan i olika omfattning spelas elektrisk gitarr, akustisk dito på Sleeplessness, baryton elgitarr på Forget Me Not, nylonsträngad gitarr i Nothing/ Everything, lap steel, dobro, fot-percussion, rytm-loop samt i finalnumret vissling. Peter Gallway lirar förutom elgitarr baryton dito, bas som antingen är bandlös, akustisk eller elektrisk, synthesizer, loopar, trumprogrammering, percussion samt triangel. Multiinstrumentalisten Harvey Jones jobbade med paret på distans. Tillförde smakfulla pålägg på synt, piano (även elpiano), clavinet, beat box, cello-arrangemang, såg och triangel. Många av instrumenten är så raffinerat inkorporerade att de inte var för sig är urskiljbara för mina öron. Trion har som sagt mycket att stå i utan att det gör albumet överlastat.

Alla låtar har inte guldkant, vilket inte kan begäras från en låtskrivare som regelbundet ”spottar ur sig” ny musik. Uppskattningsvis hälften av materialet på Oh Everything – vars tema är paradoxer – är stöpt i snarlik form, där Gallups intellektuella åtbörder blir uppenbara. Inte så konstigt kanske att nämnda Atwood och Joan Didion (såg hennes Ett år av magiskt tänkande på Göteborgs Stadsteater) tillhör hennes litterära favoriter och att Sam Shephard dyker upp i ett par textrader. Dessa varsamt framåtskridande låtar ges en genomarbetad relief som för tankarna till Leonard Cohen. Om man inte sätter sig in i vad denna typ av sånger förtäljer, blir de ömsinta alstren en smula enformiga trots en poetisk, drömsk infallsvinkel.

Förvisso är låtarna ganska korta. Hade gärna sett att somliga förlängts med fler instrumentala passager, exempelvis de läckert suggestiva tongångarna i Rockabye. Noterar ändå avsevärt kreativitet på den andra halvan låtar, låtar som bryter mönstret, infaller på oväntade ställen och därmed vidgar upplevelsen. I en låt förekommer förekommer fascinerande exempel på rapp. I Dreamed framförs i reciterande stil över en fräck melodi påminnande om Laurie Andersson spejsade sound. Helt klart en suggestiv fullträff! En melodi betitlad Make No Misstake inramas av ett sensationellt catchigt gung där Gallways barytongitarr firar triumfer. Ska också framhålla ett snärtigt stycke döpt till Everybody Wants To Take Her Home. Man avslutar fint genom att återknyta till ett långsamt berättande i ord och ton med ett utsökt gitarrsolo inkorporerat.

En oavvislig styrka med produktionen är sättet varpå stränginstrument, effektfullt uppbackande klaviaturer och varsamt pålagda rytmer förenas med den angelägna, kvinnliga rösten. Spännande kontrast uppstår mellan det sparsmakat, vibrerande ackompanjemanget och de tillfällen man kastar loss med rockigt, distinkt rullande beat som följd. Vokalt har Annie Gallup flera uttryck utan att ägna sig åt berörande skönsång á la Gillian Welch. Ofta väser hon fram texten lite hest. En light-version av den klassiska comebacken från Marianne Faithful. Gallup artikulerar väl och styr med sina chosefria stämma.

Ett rikhaltigt och mångskiftande album, om än en smula ojämnt. Det svävar inkonsekvent fram i en drömsk americana-atmosfär, övergår flera gånger till suggestiva sensationer. Som om kompositören ställt sig utanför en omskakande och polariserad samtid.