Lundgren – Danielsson -Parisien
Into the Night
5
Inspelad under konsert på Ystad Teater 1/8 2020
Mixad i Tia Dia Studios i Mölnlycke
Producerad av Jan Lundgren & Lars Danielsson (exekutiv producent Siggi Loch)
ACT
45:12
Releasedatum: 27/8 2021
På nyligen arrangerade Ystad Jazzfestival spelade första kvällen en trio bestående av pianisten Jan Lundgren, basisten Lars Danielsson och den en generation yngre sopransaxofonisten Emile Parisien. Antog i min recension här i Kulturbloggen, att konserten kommer bli ett minne för livet. Ifjol sammanstrålade dessa ödmjuka herrar för första gången, vilket berodde på att festivalens konstnärlige ledare (Lundgren) tog kontakt med fransmannen när pianistens tilltänkte trumslagare drabbats av covid 19. Trion förberedde sig för sitt premiärgig genom att repa dagen före och ha med sig noter på egna låtar.
Konstnärligt föll allt på plats under streamade konserten inför exklusivt fåtalig publik, varför ansedda ACT såg ett värde i att sprida resultatet genom att ge ut materialet på skiva. Efter ett år i princip utan publika konserter, märktes att trion var extra taggade att upprepa sin fusion på scen. Ånyo infann sig kemin dem emellan, vilket innebar att ofattbart lyhörda musiker med total tillit, kunde ge varandra maximal frihet Sannolikt hade somliga improvisationer tillkommit i stundens inspirerade ingivelse Konserten som i perfekt akustik gav mig rysningar av välbehag sittandes närmast scen, repriserade i princip låtlistan på Into the Night. Dock inte i samma ordning.
Lundgren- Danielsson och fransmannen Parisien tillhör toppskiktet på den europeiska musikscenen. De har förstås erhållit flera tunga priser. Ingen garanti för att de på scen, med minimala gemensamma förberedelser, skulle klicka med varandra. Into the Night bevisar dock att deras nära nog telepatiska kommunikation bar frukt, mer än man rimligen kunnat föreställa sig. Albumet vidgar kammarjazzens horisont med makalös innerlighet, och en air av fridfullhet.
Jag har lyssnat en hel del på svenskarna, särskilt live. Lars Danielsson spelade förr ofta i Göteborg eftersom han bodde strax utanför staden (huset finns kvar i hans ägo även om han huvudsakligen bor i Köpenhamn). Jan Lundgren har jag ganska ofta hört live på senare år, inte minst för att han gör två konserter på ”sin” festival i Ystad varje år. Emilie Parisien, som också framträdde med sin avantgardistiskt inriktade kvartett på YSJF, hade jag tidigare enbart hört som sideman hos accordeonisten Vincent Peirani.
Lite förenklat kan hävdas att en utsökt vemodsvariant av kammarmusik korsas med kontemporär jazz, mestadels impressionistisk sådan. Med en sopransax i olika lägen som främsta melodibärare blir det också utrymme för expressiva inslag. Min enda kritik inskränker sig till att påpeka att instrumentet bitvis dominerar ljudbilden, stör jämvikten en smula. Tänker särskilt på de intensiva formuleringarna i Préambule. Noterar också att det var först efter genomlyssning i hörlurar som förväntad magi uppstod för recensenten.
Lundgrens superba arrangemang på Glädjens blomster anger omgående inriktning. En dröjande vemodig spelstil som trion återkommer till flera gånger. Det doftar inledningsvis både Jan Johansson och Nils Lindberg. Temat i den låt som basisten döpt efter sin dotter Asta är något av det vackraste som mina öron hört på 2000-talet överhuvudtaget. Maximalt vemod, maximal skönhet! Lundgren accentuerar mästerligt medan Parisien tillför melodin åtskilliga pregnanta kommentarer, för att i sluttonerna låta lika nordisk som exempelvis Jonas Knutsson. Av skivans åtta låtar är samtliga utom nämnda folkvisa original, varav två signerade Danielsson och två Parisien.
Skivans längsta låt, komponerad av den franske gästen, innehåller ett uttrycksfullt basintro. Jan Lundgrens I Do är nästan lika hänförande vacker som Asta och absolut lika vilsam. Musikernas tekniska briljans och hisnande samspel kompletteras av en avgörande ingrediens, nämligen förstklassiga melodier. Att de trenne musikanterna var för sig är så extremt begåvade låtskrivare, är vad som imponerar mest, förutom det svindlande samspelet ”out of nowhere”. Samtliga framförs otroligt hängivet i trygg förvissning om att deras sound gör kolossalt avtryck.. Ska betonas att all musik inte formats i exakt samma textur. Istället kryddas med eggande eruptioner i ett par passager.
Det är ljuvligt att höra hur trion fullkomligt behärskar även det konstmusikaliska arvet, i en småsvängig parafras på Schubert på sitt mest hurtiga humör. En annan höjdpunkt betitlas A Dog Named Jazze (Lundgren) Utan att kantra infaller högsta nivån av ekvilibristisk praktik, i ett sprudlande äventyr byggt på blåa bågar.
Delikata soloutflykter ramar in detta både ståtliga och finstilta projekt. Ytterligare en meditativ, framåtskridande och exceptionellt harmonisk fullträff avrundar. Balladen Ystad av den småländske basisten, världsberömd för sin sjungande ton, sätter punkt för kammarjazz, vars osannolikt höga kvalitet trions musa måste ha varit delaktig i.