Annie Gallup
Oh Everything
4
Inspelad i Maine och New York
Mixning Peter Gallway
Producerad av Peter Gallway, Annie Gallup och Harvey Jones
Gallway Bay Music
42:36
Release: 6/8 2021
En för mig ny bekantskap som visar sig ha varit väldigt produktiv. Nya skivan inräknat har Annie Gallup gjort hela tretton album i eget namn plus sju med sin make Peter Gallway som Hat Check Girl. Samtliga tretton låtar på Oh Everything är skrivna av Gallup utom I Dreamed (musik Harvey Jones). Första framträdandet på scen skedde 1988. Före sin artistkarriär hade låtskrivaren flera ”civila” jobb. Hon har gått konstskola och framgångsrikt ägnat sig åt teater (tilldelats priser). Född i Michigan bor hon idag på USA:s östkust i Maine i naturskön trakt, fast mycket tid har spenderats på resande fot. Under åren har hon kunnat inkassera en hel del priser för sitt låtskrivande och beviljats anslag till diverse projekt. Margret Atwood (en författare jag läste redan på 80-talet på universitetskurs) utgör tydligen en inspirationskälla i likhet med Paul Simon., I sin utveckling som gitarrist har hon som en grund, lärt genom att försöka kopiera licks från Mississippi John Hurt och Dave Van Ronk.
Inom vilken genre hör detta ambitiösa album hemma? Spontant skulle jag svara americana med ansenliga doser folkmusik. Den term som Gallup förknippas med verkar vara country-blues. Eftersom en hel del teknologiska finesser varsamt införlivats i form av loopar och trumprogrammering, behöver genrebeskrivningen utökas med begreppet electronica. Vidare ska det litterära anslaget betonas, då åtskilliga låtar består av vindlande, ordrika berättelser/ betraktelser.
Annie Gallup överlåter som sagt inte allt musicerande till sina manliga medarbetare. Utan i olika omfattning spelas elektrisk gitarr, akustisk dito på Sleeplessness, baryton elgitarr på Forget Me Not, nylonsträngad gitarr i Nothing/ Everything, lap steel, dobro, fot-percussion, rytm-loop samt i finalnumret vissling. Peter Gallway lirar förutom elgitarr baryton dito, bas som antingen är bandlös, akustisk eller elektrisk, synthesizer, loopar, trumprogrammering, percussion samt triangel. Multiinstrumentalisten Harvey Jones jobbade med paret på distans. Tillförde smakfulla pålägg på synt, piano (även elpiano), clavinet, beat box, cello-arrangemang, såg och triangel. Många av instrumenten är så raffinerat inkorporerade att de inte var för sig är urskiljbara för mina öron. Trion har som sagt mycket att stå i utan att det gör albumet överlastat.
Alla låtar har inte guldkant, vilket inte kan begäras från en låtskrivare som regelbundet ”spottar ur sig” ny musik. Uppskattningsvis hälften av materialet på Oh Everything – vars tema är paradoxer – är stöpt i snarlik form, där Gallups intellektuella åtbörder blir uppenbara. Inte så konstigt kanske att nämnda Atwood och Joan Didion (såg hennes Ett år av magiskt tänkande på Göteborgs Stadsteater) tillhör hennes litterära favoriter och att Sam Shephard dyker upp i ett par textrader. Dessa varsamt framåtskridande låtar ges en genomarbetad relief som för tankarna till Leonard Cohen. Om man inte sätter sig in i vad denna typ av sånger förtäljer, blir de ömsinta alstren en smula enformiga trots en poetisk, drömsk infallsvinkel.
Förvisso är låtarna ganska korta. Hade gärna sett att somliga förlängts med fler instrumentala passager, exempelvis de läckert suggestiva tongångarna i Rockabye. Noterar ändå avsevärt kreativitet på den andra halvan låtar, låtar som bryter mönstret, infaller på oväntade ställen och därmed vidgar upplevelsen. I en låt förekommer förekommer fascinerande exempel på rapp. I Dreamed framförs i reciterande stil över en fräck melodi påminnande om Laurie Andersson spejsade sound. Helt klart en suggestiv fullträff! En melodi betitlad Make No Misstake inramas av ett sensationellt catchigt gung där Gallways barytongitarr firar triumfer. Ska också framhålla ett snärtigt stycke döpt till Everybody Wants To Take Her Home. Man avslutar fint genom att återknyta till ett långsamt berättande i ord och ton med ett utsökt gitarrsolo inkorporerat.
En oavvislig styrka med produktionen är sättet varpå stränginstrument, effektfullt uppbackande klaviaturer och varsamt pålagda rytmer förenas med den angelägna, kvinnliga rösten. Spännande kontrast uppstår mellan det sparsmakat, vibrerande ackompanjemanget och de tillfällen man kastar loss med rockigt, distinkt rullande beat som följd. Vokalt har Annie Gallup flera uttryck utan att ägna sig åt berörande skönsång á la Gillian Welch. Ofta väser hon fram texten lite hest. En light-version av den klassiska comebacken från Marianne Faithful. Gallup artikulerar väl och styr med sina chosefria stämma.
Ett rikhaltigt och mångskiftande album, om än en smula ojämnt. Det svävar inkonsekvent fram i en drömsk americana-atmosfär, övergår flera gånger till suggestiva sensationer. Som om kompositören ställt sig utanför en omskakande och polariserad samtid.