Skivrecensioner

Thymeshift United

Music Outside Boxes

4

Inspelad i Svenska Grammofonstudion i Göteborg oktober 2020 (pålägg, editering med mera i Studio Eternal Darkness)

Mixad i Studio Zen

Imogena

Digital release 29/10 2021

I våras recenserade jag spännande Thymeshift som gjort ett par plattor i avantgardistisk anda. De håller till i gränslandet mellan fusion, electronica, progressive och ambient. Kvartettens samlande kraft och kontaktperson heter Johan Björklund, ett förhållande som är oförändrat i föreliggande storbandsupplaga. Om den dynamiske trumslagaren därutöver är producent framgår inte. Music outside Boxes uppstod under en turné som blev av trots restriktioner. Materialet förevigades live i studio. Albumet består av låtar skrivna av grunduppställningen (sådana som redan fanns på repertoaren), vilka kompletteras av nya, fritt hållna kompositioner signerade fem av de nytillkomna. Thymeshift United säger sig utvidga och utmana storbandskonceptet, om än i förhållandevis liten numerär jämfört med sedvanliga storband. ”För att skapa tänkande och kraftfull musik” har gästmusiker/ kompositörer noga valts ut. 2019 väcktes idén om att utveckla gruppens, enligt egen utsago, säregna sound i ett större format genom att bjuda in flera favoritmusiker.

Kvartettens kvarvarande medlemmar består förutom Björklund av Thomas Backman på saxofon, Thomas Gunillasson vars medverkan på gitarr inskränker sig till tre spår medan Katrine Amsler ansvarar för sampling på Moonday. (T. Gunillasson). De inbjudnas skara utgörs av Johan Lönnmyr på keyboards, gitarristerna Mats Eriksson och Anders Augustsson, Anne Marte Eggen på elbas samt saxofonisterna Malin Wättring och Lisen Rylander Löve. Kan parentetiskt flika in att jag träffat, flyktigt eller vid upprepade tillfällen, sju av instrumentalisterna. Flera av dem leder egna grupper och egna projekt.

Hör till ovanligheterna att jag recenserar enbart via länk på datorn. Har avsevärt bättre ljud i hörlurar kopplade till stereon. Och vill dessutom gärna ha en produkt att hålla i. Men ibland är man frestad att göra undantag. I det här fallet grundas beslutet på lusten att utsätta sig för en hybrid av komplext jazzspråk och rockbeat. Betygssiffran är inte självklar. Somligt är svårtillgängligt och smalt, svävande och spräckligt. Sammantaget finns emellertid mycket att uppskatta. Fäster mig vid deras kreativa ådra, vars utfall ett antal gånger hittar fram till mig.

Ann Marte Eggens noter är först ut i vad som förefaller vara en slags signatur. United bärs fram av ett skönt, optimistiskt beat. Elegant tema framförs med uppfriskande drag. Saxarna korresponderar sömlöst med rytmsektionen. Läckert outro! I Indian Beats (M. Wättring) tas svängar ut maximalt. Saxofonernas pådrivande hook blir avlöst av snirkligt gitarrsolo, levererat med öppna spjäll. Och dynamon bakom trumsetet markerar ihärdigt kompositörens komplexa rytmer. Minst av Johan Björklund uppfyller definitivt kriterierna för hyperintressant, atmosfärisk ambient.

Det groovigt medryckande mixas som framgått med stökiga sekvenser, vilka stundtals glider över och blir atonala mönster. Saxofoner röjer runt, troligen med upphovsmannen Thomas Backman i spetsen i Tygmannen. Vill vara vidsynt, men det spåret är svårsmält. Registrerar taktfast komp som bottenplatta, vilket i och för sig underlättar något. Vild bångstyrighet ställer till det för mig. Spräcklig, svårtuggad dominans förekommer på fler ställen.

Tycker om skiftande faserna i Moonday. Hör luftigt lugn låt stegras till ett kompakt utbrott på saxofoner, i en låt som beroendeframkallande kretsar kring suggestiv slinga. Går igång på blåsfunkigt, avigt beat där återigen saxofonisterna breder ut sig. Fräckt otyglat spel som gungar friskt bakom spretande blås. Riffbaserad musik som får mig att associera till Gil Evans & The Monday Night Orchestra, särskilt Live At Sweet Basil. Lisen Rylander Löves drygt tolv minuter långa stycke tar en lång omväg över snårskog när kaos frambringas, för att sent om sider hitta en glänta. Där går man ner i varv för att därpå släppa fram ett inspirerat, minnesvärt solo av Anders ”Agge” Augustsson. Långt avsnitt indränkt i kakafoni upplöses majestätiskt.

Trenne duktiga saxofonister dominerar onekligen på en lika händelserik som brokig skiva där det prydligt polerade står sig slätt mot innovativa strömningar och dissonanser. Och gitarrinslagen färgar och bygger på på ett fascinerande sätt. Samtidigt känns det som rytmläggare Björklund anför utan att hela tiden befinna sig i framkant. Varje oborstad låt ( undantag existerar), varje lanserat sound präglat av helhjärtade solon, framstår som en egen enhet, ett verk i sig.

Jazzagenturen/ Lindborg/ Hermansson

Christmas Syndrome

5

Inspelning, mars 2021 i Riksmixningsverket Sthlm

Inspelning, mix, master och prod.: Pontus de Wolfe

Jazzagenturen

46:08

Release: 26/11 2021 (digitalt) releasekonsert 8/12 2021 på Södra Teatern

Fick relativt nyligen en förfrågan om recension från en av de i projektet involverade. Tackade JA med förbehåll att cd önskades. Den så kallade snigelposten tar sin tid på sig för att dela ut försändelser. I eftermiddags kom skivan. Nu har tid avsatts för att lyssna och ta anteckningar. Tycker givetvis att recensionen ska publiceras före jul, varför det blev stressigt. Vill jämföra med begreppet förstatagningar, vilket ju förekommer vid film- och skivinspelningar. Skriver i motsats till hur jag brukar gå till väga, efter att enbart en gång, ingående studerat hur det låter.

Jazzagenturen är ett nätverk av musiker och band i vår huvudstad, vars syfte är att anordna spelningar på större och mindre scener. Under pandemin har man istället mest ägnat sig åt att spela in i studio. Har tidigare på Kulturbloggens fb-sida tipsat om Swedish Songbook Series med Leo Lindberg trio (delade scen med kvintetten på Christmas Syndrome under releasekonserten på Södra Teatern). Jazzagenturen sägs representera traditionell jazz, nota bene inte tradjazz och definitionen ges sannerligen vida ramar.

På föreliggande skiva finns tolv melodier/ stycken, vars anknytning till årets stora högtid är uppenbar ibland, inte lika uppenbar andra gånger. Arrangemang och utförande får helt avgörande betydelse. Projektet marknadsförs som skavigt och avantgardistiskt vilket äger sin riktighet. Saxofonist Fredrik Lindborg i par med pianist Fredrik Hermansson är ”skyldiga” till samtliga snillrika arr. Hade kunnat bli pannkaka, istället uppnås munterhet och framför allt genialiska djupdykningar.

Trots att vi har över tvåhundra gemensamma facebookvänner är Fredrik Hermansson ett nytt namn för mig. Han är verkligen inte oäven, tvärtom. Gör strålande ifrån i detta i övrigt välbekanta sällskap. Kvintetten består av Hermansson, saxofonisten Fredrik Lindborg, trumpetaren Nils Jansson, allestädes närvarande Niklas Fernqvist på kontrabas samt lika aktiva Konrad Agnas bakom trumsetet. Bortsett från nämnde pianist har jag hört musikerna i åtskilliga skiftande sammanhang, live och på skiva. Lyssnandet har i stundtals resulterat i skriftligt beröm.

Rolig början i lätt vanvördig stil. Ave Maria framförs till stor del som en sömning blues. Vem kom på idén? Den ruskar på sig, piggnar till allteftersom. Helt genialt arr med pricksäker Nils Jansson och i rollen som främste assistent märks Niklas Fernqvist. Följs upp på lika skojigt manér. Fredrik Lindborg med flera firar triumfer när Disney-klassiker förknippad med julaftonssignatur, omvandlas till en combo av yster swing och stolt blues. Oj vad busiga man är när den sidan exponeras. Ett stycke ur Nötknäpparsviten featuring Lindborg på basklarinett eller möjligen barytonsax, demonstrerar kvintettens fabulösa mångsidighet. Tjusigt värre! All I Want För Christmas Is You är pulserande, förstklassig bebop utförd av kvalitetsmusiker. Ursprungsmelodin har förvandlats till nära nog oigenkännlighet. Liksom i Sally´s Song (D. Elfman) hörs inspirerade solon från, den för mig nyupptäckta pianisten.

Frapperas av lysande ensemblespel i Silent Night, vars utflykter placerar sig vid rimlighetens bortre regioner. Respekten för en finstämd psalm som emotionellt påverkat så många, behålls i en balansakt. Att hotta upp psalmer kan annars lätt leda fel. Ballad i form av Gustaf Nordqvists Jul, jul exekveras bedårande med en strålande Nils Jansson i centrum. Låtlistan på Christmas Syndrome har en enorm spännvidd.

En fantastik melodi utgår från ett soundtrack till vad som förmodligen är en skräckfilm från 2006. Avser Sally´s Song som genomsyras av eminent spel från samtliga. Fridfullt och tillbakalutat utan att ens komma nära det mjäkigt inställsamma. Avlöses av ett annat amerikanskt soundtrack från tidigt 50-tal, förevigat av Bob Hope. Kvintetten skrudar sig i sina mest propra bluesiga kostymer. Melodin kröns genom formidabelt solo av saxofonist Lindborg.

Temat i muntra folkvisan Uppå Källarbacken tillhör de få som känns igen direkt. Förekommer tydligen både när det vankas ringdans kring midsommarstång och julgran. Musikernas schwungfulla attacker förtjänar massvis med lovord. Det är kul och det svänger kopiöst. Ytterligare dansanta tongångar i Blue Christmas artar sig nästan till dixie, med antydan till latin-vibe. Får ingen som helst julkänsla, däremot association till slickt spelande Earl Bostic. Allra sist tar de bägge arrangörerna sitt koncept så långt det är möjligt, rakt in i snårskogen. En engelsk julpsalm från 1700-talet tolkas i frijazzig estetik. På hugget varande Fredrik Lindborg anför. På sluttampen ökas intensiteten ett snäpp till av trumfantomen Konrad Agnas.

Hörs att formationen stortrivs i studion. I halsbrytande arrangemang presteras på en svindlande nivå. Det är snyggt, tokroligt och otroligt variationsrikt!

Göran Strandberg Trio

Mevlana

4

Inspelad och mixad juni 2921 av Peter Danemo i Stockholm av Peter Danemo i hans studio

Producent: Göran Strandberg

Resonansium Records

39:06

Releasedatum: 8/12 2021

Sedan utgivningen på cd av Baraban för trettio år sedan, har jag haft vetskap om trumslagaren och kompositören Peter Danemo. Denne jazzprofil sällan sig nu till skaran av musiker som startat eget skivbolag. Har åtskilliga gånger njutit av hans spel live. Färre gånger hört den utomordentlige basisten och cellisten Svante Söderqvist samt vid ett par tillfällen veteranen Göran Strandberg ( kan dock inte erinra mig senaste gången). Dessa trenne musiker utgör Göran Strandberg trio, en öppensinnad jazzig pianotrio vars samarbete inleddes 2019. Efter lyckad turné märkte de att de kompletterade varandra . Beslut om att dokumentera den framväxande kollaborationen togs. Resulterade i en skiva döpt efter en poet och mystiker från 1200-talet. Tolv låtar hamnade på albumet, varav samtliga med två undantag skrivna av pianisten. Om de två inspelningsdagarna uttrycker sig huvudrollsinnehavaren: ”vi gräver/ sår och beskär/ ibland sveper oväntade vindar in,/ som från en annan sfär”.

Göran Strandberg, yrkesverksam i fem decennier, har släppt fjorton skivor i eget namn. Efter utbildning på KMH och Berklee blev han känd som medlem i Red Mitchell´s Communication, samarbeten med amerikanska storheter och inhemska och utländska storband. Var arrangör på flera skivor med Stockholm Jazz Orchestra och Composoer in Residence hos Norrbotten Big Band 2018, vilket resulterade i albumet Going North. Svante Söderqvist är en landets mest framstående jazzbasister, ofta anlitad i kammarjazz-sammanhang. Härom året debuterade han i eget namn, vilket renderade i lyrisk recension här i Kulturbloggen. Peter Danemos meritlista utgörs bland annat av en handfull album i eget namn jämte medverkan i flera grupper och rytmisk tillförsel på omkring ett sextiotal skivor. På senare år framstår han alltmer som fullfjädrad kompositör. Hade förmånen att uppleva hybrid- projektet Gläntan strax före pandemin drabbade oss.

Sammanhållande behaglig öppning avlöses av spännande, lite kantig komposition betitlad Där det kan vara. Att en berömd basist skrivet ett av alstren framstår som uppenbart när man tar del av Falling Grace. (Steve Swallow). Nästan enda tillfälle när Svante Söderqvist kommer i förgrunden, subtilt briljerar. 72-åringens anslag av tangenter vittnar om kolossal rutin samt en slags undersökande attityd. Blev emellertid förvånad över att det gärna komponeras komplexa figurer, hala att få grepp om. När det är som mest abstrakt korsas Thelonoius Monk (tolkningar av dennes musik finns på enskild skiva) med Cecil Taylor. Paralleller kan också dras till den Jan Johansson som ägnade sig åt att experimentera, vilket ofta var fallet sista åren i en unik karriär. (Tio år efter han förolyckades erhöll Göran Strandberg dennes stipendium.). I olika utsträckning överensstämmer gemensamma drag med kollegor som Tommy Kotter, Per Henrik Wallin och Bobo Stenson.

Ett antal kompositioner förefaller skissartade, ger ett fladdrigt och oförutsägbart intryck. Ur den aspekten, att vissa låtar känns ofärdiga, blir jag kluven till helheten. Betyget är inte alls självklart. Mitt vankelmod uppvägs av lyhört samspel med pianisten som dominerande instrumentalist. Dynamiken är superb, likaså akustisk standard på inspelningen.

Efter några spår där en air av kreativa infall och ibland dissonanser spridits, kan lyssnaren få för sig att de blivit extra varma i kläderna. Teorin bygger på att låtarna spelats in i den ordning de förekommer på skivan, vilket ju inte kanske inte alls är fallet. Sticker ändå ut hakan genom att hävda att låtarna beskaffenhet varierar. Tillgodogör som sagt inte all musik, däremot flera delikatesser på rad som jag tar mig friheten att kalla för en fristående trilogi. Syftar på lyriska pärlan For a While som emellanåt påminner om As Time Goes By, jämte två av albumets längsta låtar. Harmoniskt klimax i Kl. 8 leder vidare till sköna Sweet Rain (Mike Gibbs).

Genomgående intar rytmsektionen en diskret position. Lite synd att de inte tilldelas solon eller överhuvudtaget mer framträdande roll. Danemo kliver fram som mest i sekvens på Letters och i spontanistiska Spehre II . Vad basist och batterist gör visar sig vid noggrann genomlyssning ha förträfflig konsistens. Man måste bara spetsa öronen då klangen från flygeln dominerar.

Sweet Flower tillhör också kategorin lyckade kompositioner, ehuru inte bara omväxlande utan också en smula avigt orytmisk. Kännetecknas av eggande dynamik. Hade på totalen önskat mer utvecklande tongångar kring en bas av porlande flöde.

Mevlana består av eftertänksamt, mollbetonat, ofta försynt och emellanåt lösligt sammanfogat sound. Är man ute efter sammanbindande melodier finns risken att här och var känna sig snuvad. Kompositionerna håller varierande kvalitet! Göran Strandberg trio är en tajt enhet förankrade i dels lyrisk kammarjazz, dels oberäknelig avtantgardism.

Vintra Solstico (Midvintervaka)

Kaja & Tetra

4

Inspelad maj 2021 av Studio Epidemin i Göteborg av Henrik Cederblom

Mixning och co-producent: Henrik Cederblom

Kakafon records

44:12

Release: 26/11 2021

Kaja är en trio under ledning av ”skivbolagsbossen” (Kakafon Records) Livet Nord som spelar egna kompositioner på dragspel, violinquinton och basfiol. De har släppt cirka fem skivor vars spännande sound pendlat mellan österländsk världsmusik och minimalistisk kammarmusik. Har haft förmånen att höra dem live några gånger. Förutom Nord består de på föreliggande skiva av accordionisten Camilla Åström samt Jenny Kristoffersson ( känd från jazz- och visscenen) på kontrabas.

Tetra kallar sig en vokalkvartett med kraftfulla, självklara stämmor vars medlemmar här heter Ingrid Brännström, Sanna Källman, Anna Ottertun och Maria Stellas. De turas om att sjunga solo och trakterar åtskilliga instrument. Brännström spelar davoul och bombo, vilket kan beskrivas, möjligen något förenklat, som olika typer av bastrumma. Sanna Källman spelar cello, guiro (behändigt latinamerikanskt rytminstrument) samt chekere ( behändigt västafrikanskt perkussivt instrument). Anna Ottertun ägnar sig åt forntida handtrumma (=darbouka) och ramtrumma. Maria Stellas kompletterar med turkiska fingercymbaler (zils), maraccas, mungiga samt klacketter. Kan ha missat något i uppräkningen av instrument vars namn jag genomgående inte känt till. Materialet man framför hämtas från olika världsdelar. Har sett dem vill jag minnas när de gästat Beches Brew West Coast Edition. Bäck Brothers. och förmodligen vid ytterligare något tillfälle.

Drygt ett decennium tillbaka sammanstrålade dessa tvenne konstellationer passionerat under rubriken Midvintervaka. Debuten begicks på Aftonstjärnan på Hisingen. Sedan dess har man turnerat omkring med sin mustigt färgrika julshow innehållandes musik och dans ur olika folkmusiktraditioner. Tillställningar varvade med nyskriven musik och poesi. 2012 kom första skivan. Uppföljaren Vintra Solstico (midvintersolstånd på esperanto) rymmer fler globala nedslag, fler kulturer som binds samman i drastiska övergångar. Åtskilliga spår erbjuder sång på olika språk, oftast genom att melodier vävs samman på ett djupt originellt, för att inte säga förbluffande sätt. Vet av erfarenhet att jag skulle varit mer receptiv om jag lyssnat live. Att höra musiken hemma i lägenheten är något helt annat.

Inser att i föreställningar på temat Midvintervaka lockas de medverkande att ta ut svängarna, hemfalla åt kontraster. Samma synsätt på skiva ger emellertid ett osammanhängande intryck. Blir splittrad av att kastas mellan förväntat stämningsfulla arrangemang och yster inlevelse hämtad annorstädes. Resultatet framstår genom sina tvära kast som osynkat, ganska svårsmält för mig personligen med mitt förhållande till fridfull, vädermässigt kanske bister adventstid.

Musikaliskt är betyget givet, däremot mer tveksam avseende hur musiken satts ihop. Flera spår är dessutom sammanbundna inbördes genom helt olika sånger, texter på vitt skilda språk. Att Vintra Solstico fungerar alldeles lysande som dokumentation över de shower Kaja & Tetra producerat på temat världsmusik på julbrygd, råder sannolikt ingen tvekan om. Ska framhållas att cd:n är tjusigt förpackad. Innehåller såväl granna bilder som uttömmande texthäfte.

Förmedlar Info och intryck från min första djuplodande lyssning. Ljuvlig öppning om än i kortaste laget. Följs av folkvisa från Venezuela av Hugo Blanco med insprängd vers på svenska, som tvärt övergår i Katsivella, en grekisk hetlevrad kärlekssång adresserad till flicka ur ett resandefolk. Redan nu har konceptet etablerats. Blir här alltför klämmigt för att passa mitt kynne i adventstid. Tredje spåret kan liknas vid ett medley, underbart sammanflätat stråk av snarlika melodier från Gästrikland, Uppland, Småland och norsk vals. Flera av dem i arrangemang och text av Ingrid Brännström. Några sekvenser är på gränsen till att ha för mycket diskant, håller sig med nöd och näppe på rätt sida. Sten Källman gästar på specifika trummor i Ayibobo/ Änglar, traditionell sång från Haiti vars variant på svenska han förstås ligger bakom. Groovigt sympatiskt sound uppstår genom tassande rytminstrument jämte Camilla Åströms dragspel och suggestiva röster.

Ett praktexempel på hur språk blandas i samma sång är Stilla Natt, ursprungligen en tysk psalm. Får det till att den sjöngs i tur och ordning på latin, tyska och svenska. Notabelt att Midvintervaka är nästan uteslutande ett kvinnligt projekt, vars omfamning av världsmusik verkligen genomsyrar vad de företar sig, oavsett om det rör sig om folksånger, psalmer, visor eller dansanta glädjeutbrott. Efter att ett par spanska julsånger avverkats, uppstår ett sjusärdeles drag i Det är en ros utsprungen (också tysk julpsalm) i ett arr av folkmusiknestorn Jonas Simonsson. I Domaredansen integreras Libanon med Värmland. Snacka om att blanda och ge i gemensam överbyggnad. Kreativt så det förslår.

Globala utblicken fortsätter. Vi hamnar i Grekland. Reser vidare på instrumentala vingar till bröllop på Rhodos och dimper sedan ner i religiös hymn Marocko. Några gånger passeras vedertagen definition av musikalisk Midvintervaka. Även vidlyftiga ramar sprängs. Man avrundar med mustig Christmas carol från Wales samt underfundig knorr genom snyggt basintro av Jenny Kristoffersson och dragspel plus god vokalinsats av Camilla Åström. Texten till avslutande Underbara underbarn är skriven av Olivia Bergdahl.

Jeanette Köhn – Mats Bergström – Jonas Knutsson

Vaggvisor i oredans tid

4

Ladybird (Naxos Sweden)

Fysisk release: 26/11 2021

Saknar uppgift om när och var inspelningen skedde, tillika om vem som producerat. Idén väcktes ifjol under sommaren av operasångerskan Jeanette Köhn. Albumet till för både små och stora klassificeras således i kategorin klassisk, en vidsträckt genre alldeles för sällan förekommande i Kulturbloggen. Den seriösa musikens innehåll är förstås avpassat så att barn på väg att somna, ska kunna tillgodogöra sig dessa nitton vaggvisor. Jovisst blir det lite väl många visor. Man hade kunnat nöja sig med ett tiotal. Kvaliteten man bibehåller skivan igenom, gör det emellertid värt att puffa om utgivningen här.

Om upprinnelsen till Vaggvisor i oredans tid berättar vokalisten som förärats Jenny Lind-stipendiet och Guldmasken och turnerat världen över (enda gång jag med bestämdhet vet att jag hört henne live, var kuriöst nog i Lerum i Nils Landgrens julshow där Köhn borde fått mer utrymme). Experten på framförandet av romanser säger att tanken kom till henne i ett tillstånd av sömnproblem i Nordingrå. Oroliga tankar på barnen och annat snurrade under pandemin mot en bakgrund av hav, berg och ljus väderlek. Hon ville sammanstråla med sina kollegor – gitarrist Mats Bergström och Jonas Knutsson på saxofoner – för att samla in och bearbeta vaggvisor. ”Visor fyllda med kärlek och fantasi, trygghet och ro” Genom sagans och musikens magi skänka tröst och öppna fönster mot andra världar. ”Var som en dröm att få musicera igen efter så lång tystnad”. Köhn hoppas att sångerna ska fungera som en matta in i drömmarnas land.

Mats Bergström är medlem av Kungliga Musikaliska Akademin och har medverkat på drygt femtio skivinspelningar. Har sett honom på scen minst två gånger. Dels i en fusionkvartett på Fasching under ledning av Stefan Nilsson sent 80-tal, dels i ett makalöst virtuost program på Vasateatern på Sthlm Jazzfestival som frontades av Magnus Lindgren och hans gäst Malens Ernman. Bergström har en unik förmåga, kan riffa till Bach på specialbyggt instrument utan att det blir onaturligt. Jonas Knutsson har jag hört desto oftare i omkring trettio år. Äger ett par cd. Har tappat räkningen på hur många gånger jag sett honom musicera. Han är lika hemmastadd i världsmusik, nordisk folkton och bebop. Senaste åren har Knutsson tilldelats ett flertal priser och utmärkelser.

Finns en viss variationsrikedom. Ibland stillsamt och rogivande på ett välbekant vis, ibland hörs mer utarbetade arrangemang med accentuerade rytmer. Knutssons saxofoner gör oftast entré efter att Bergström lagt ut melodins grund. Några gånger kullkastas ordningen, varvid Knutsson står för intro. Eleganta arr ser till att växelspelet dem emellan erbjuder en mängd skönhetsupplevelser.

Sången är förstås oklanderlig med enastående artikulation. Enstaka gånger sträcker Köhn ut i sådan omfattning, att vuxna vana vid denna skolade sångkonst, nog lättare tillägnar sig hennes teknik än den unga målgruppen. Att operabakgrunden skiner igenom i en del passager, gör skivan extra intressant för regelbundna lyssnare av konstmusik, på jakt efter musik utanför boxen. I somliga sånger flyter hennes tillbakahållna sopran sömlöst ihop med Knutssons vemodiga ton, vilket är balsam för öronen. Trions samarbete manifesteras ljuvligt på exempelvis Limu, limu, lima och Jämtländsk vaggvisa. I ömsinta lilla Lasse svävar Jonas Knutssons sopransax himmelsk vacker och kompletterar förunderligt Jeanette Köhns betagande stämma.

I Byssan lull firar snirklande ackord och Köhns röst triumfer i förening med den garnering Knutsson adderar. Förunderligt hur denna vaggvisornas signaturmelodi förlänas ny skepnad. Noterar en kammarjazzig utvidgning i Alla ska sova för nu är det natt från Alla vi barn i Bullerbyn. Omtyckta Videvisan framstår som ett av 53-åringens paradnummer, vilken avlöses av vaggvisa med sakral prägel och finkänsligt ackompanjemang. På ett par spår, till exempel Lilla hand, tas svängarna ut. Melodierna blir som helhet något mer än ”bara” vaggvisor, när sång och musik fjärmar sig en bit från vad vi betraktar som inom genren konventionella alster. Mats Bergström är fullt sysselsatt i den från Georg Riedel beställda Snart ska jag sova. Och av de två avslutande sångerna signerade Evert Taube, fäster jag mig vid härlig harmonik i Som stjärnor små, pånyttfödd genom Så mycket bättre.

Ofta framställs fantastiskt vackert vemod av Jonas Knutssons saxofoner, medan Mats Bergström överlag tar hand om melodiernas struktur. Funktionell musik av hög klass vars behov är oomtvistat i en i dubbel mening mörk tid.