Jeanette Köhn – Mats Bergström – Jonas Knutsson
Vaggvisor i oredans tid
4
Ladybird (Naxos Sweden)
Fysisk release: 26/11 2021
Saknar uppgift om när och var inspelningen skedde, tillika om vem som producerat. Idén väcktes ifjol under sommaren av operasångerskan Jeanette Köhn. Albumet till för både små och stora klassificeras således i kategorin klassisk, en vidsträckt genre alldeles för sällan förekommande i Kulturbloggen. Den seriösa musikens innehåll är förstås avpassat så att barn på väg att somna, ska kunna tillgodogöra sig dessa nitton vaggvisor. Jovisst blir det lite väl många visor. Man hade kunnat nöja sig med ett tiotal. Kvaliteten man bibehåller skivan igenom, gör det emellertid värt att puffa om utgivningen här.
Om upprinnelsen till Vaggvisor i oredans tid berättar vokalisten som förärats Jenny Lind-stipendiet och Guldmasken och turnerat världen över (enda gång jag med bestämdhet vet att jag hört henne live, var kuriöst nog i Lerum i Nils Landgrens julshow där Köhn borde fått mer utrymme). Experten på framförandet av romanser säger att tanken kom till henne i ett tillstånd av sömnproblem i Nordingrå. Oroliga tankar på barnen och annat snurrade under pandemin mot en bakgrund av hav, berg och ljus väderlek. Hon ville sammanstråla med sina kollegor – gitarrist Mats Bergström och Jonas Knutsson på saxofoner – för att samla in och bearbeta vaggvisor. ”Visor fyllda med kärlek och fantasi, trygghet och ro” Genom sagans och musikens magi skänka tröst och öppna fönster mot andra världar. ”Var som en dröm att få musicera igen efter så lång tystnad”. Köhn hoppas att sångerna ska fungera som en matta in i drömmarnas land.
Mats Bergström är medlem av Kungliga Musikaliska Akademin och har medverkat på drygt femtio skivinspelningar. Har sett honom på scen minst två gånger. Dels i en fusionkvartett på Fasching under ledning av Stefan Nilsson sent 80-tal, dels i ett makalöst virtuost program på Vasateatern på Sthlm Jazzfestival som frontades av Magnus Lindgren och hans gäst Malens Ernman. Bergström har en unik förmåga, kan riffa till Bach på specialbyggt instrument utan att det blir onaturligt. Jonas Knutsson har jag hört desto oftare i omkring trettio år. Äger ett par cd. Har tappat räkningen på hur många gånger jag sett honom musicera. Han är lika hemmastadd i världsmusik, nordisk folkton och bebop. Senaste åren har Knutsson tilldelats ett flertal priser och utmärkelser.
Finns en viss variationsrikedom. Ibland stillsamt och rogivande på ett välbekant vis, ibland hörs mer utarbetade arrangemang med accentuerade rytmer. Knutssons saxofoner gör oftast entré efter att Bergström lagt ut melodins grund. Några gånger kullkastas ordningen, varvid Knutsson står för intro. Eleganta arr ser till att växelspelet dem emellan erbjuder en mängd skönhetsupplevelser.
Sången är förstås oklanderlig med enastående artikulation. Enstaka gånger sträcker Köhn ut i sådan omfattning, att vuxna vana vid denna skolade sångkonst, nog lättare tillägnar sig hennes teknik än den unga målgruppen. Att operabakgrunden skiner igenom i en del passager, gör skivan extra intressant för regelbundna lyssnare av konstmusik, på jakt efter musik utanför boxen. I somliga sånger flyter hennes tillbakahållna sopran sömlöst ihop med Knutssons vemodiga ton, vilket är balsam för öronen. Trions samarbete manifesteras ljuvligt på exempelvis Limu, limu, lima och Jämtländsk vaggvisa. I ömsinta lilla Lasse svävar Jonas Knutssons sopransax himmelsk vacker och kompletterar förunderligt Jeanette Köhns betagande stämma.
I Byssan lull firar snirklande ackord och Köhns röst triumfer i förening med den garnering Knutsson adderar. Förunderligt hur denna vaggvisornas signaturmelodi förlänas ny skepnad. Noterar en kammarjazzig utvidgning i Alla ska sova för nu är det natt från Alla vi barn i Bullerbyn. Omtyckta Videvisan framstår som ett av 53-åringens paradnummer, vilken avlöses av vaggvisa med sakral prägel och finkänsligt ackompanjemang. På ett par spår, till exempel Lilla hand, tas svängarna ut. Melodierna blir som helhet något mer än ”bara” vaggvisor, när sång och musik fjärmar sig en bit från vad vi betraktar som inom genren konventionella alster. Mats Bergström är fullt sysselsatt i den från Georg Riedel beställda Snart ska jag sova. Och av de två avslutande sångerna signerade Evert Taube, fäster jag mig vid härlig harmonik i Som stjärnor små, pånyttfödd genom Så mycket bättre.
Ofta framställs fantastiskt vackert vemod av Jonas Knutssons saxofoner, medan Mats Bergström överlag tar hand om melodiernas struktur. Funktionell musik av hög klass vars behov är oomtvistat i en i dubbel mening mörk tid.