Skivrecensioner

Lovisa Jennervall

In Between You And Me

4

Inspelad i Atlantis Studio Stockholm 19-20/6 2021

Mixning: Pål Svenre

Producent: Isabella Lundgren

Prophone

49:17

Releasedatum: 9/9 2022

Sångerskan och låtskrivaren Lovisa Jennervall har skördat stora framgångar i kritikerrosade (tillhör en av ”smakdomarna”) Ellas Kapell. Recenserat båda albumen, ett par av deras spelningar och träffat medlemmarna inklusive deras sångerska. Lite mer i skymundan finns hon i Sture Kvinett, leder Lovisa Jennervall Wind Ensemble och LJQ. Nu släpps första soloalbumet i eget namn producerat av vännen och mentorn Isabella Lundgren, den jazzsångerska som senaste decenniet konkurrerar om att ha gjort störst avtryck. Största genombrottet har Lundgren onekligen på sin meritlista.

Med några få undantag är samtliga kompositioner och arrangemang signerade Jennervall, vars övergripande tema är smärta. I intervju meddelas att Between You And Me kan liknas vid ett förtroendefullt samtal emellan berörda om svåra stunder, separationsångest och vikten av stödgrupper att spegla sig i. ”De där mötena mellan människor ger kraft”. Roman av Karin Smirnoff har också haft betydelse för skivans tillkomst.

Musikerna som ramar in högtflygande sång, stundtals i svärta heter Ima Baeza Bilgin (piano), Samuel Muntlin (dragspel), August Eriksson (kontrabas) och på trummor Magnus Jonasson I ett par spår förstärkta av blås i form av trumpetaren Linnea Jonsson och Samuel Muntlin som spelar basklarinett och tenorsaxofon. Den sist nämnde ansvarar för blåsarrangemang i Abyss och Note To Self. Texten till Note To Self är skriven av Anna Söyland.

Sångerna härbärgerar i lika hög grad oförställd glädje över att ge sig hän vokalt till förnämligt komp, som den smärta låtskrivaren vill berätta om. Kvinnorna vid rodret har förmodligen kunnat dela gemensamma erfarenheter. Lovisa & Isabellas drivkraft består i att knyta an till lyssnaren genom reflekterande sårbarhet och helhjärtad motivation. Går inte att ta miste på engagemanget. För att citera producenten: ”Vi delar med oss av det som skaver.”

Att första soloalbumet rikligt exponerar lusten att sjunga ordlöst och dragningen till scat, innebär att hur det sjöngs är av lika stor betydelse som om vad. Framhålls att rösten speglar själen. Ska man vara petig landar jag i uppfattningen att den ordlösa stämmans förekomst borde ha ransonerats lite grann. Duktiga musiker på samma innerliga våglängd är förstås en förutsättning för ett lyckat resultat, något som tveklöst realiseras på In Between You And Me.

Fäster mig vid strålande intonation, sättet att texta och hur stämbandets register används. Uppriktigheten sveper med och borrar sig in i mottagaren. Mot tonala ambitionen kan som sagt ändå randanmärkning riktas. Estetiken riskerar att generera ojämnvikt, få mig att stundtals storkna. Av ypperliga instrumentalister är Magnus Jonassons fetaste utropstecknet. Troligen en ny upptäckt för mig, liksom duktiga pianisten Ima Baeza Bilgin. Noterar rörande final med högstämd sång på svenska till spröda pianoklanger jämte försynt dragspel. Att införliva blås på några låtar visar sig vara klokt, förhöjer behållningen.

Albumet med sitt förtroliga sound och bitterljuva melodier kommer bäst till sin rätt i hörlurar. Uppmuntrande för den passionerade artisten att ha fått ett erkännande av ”makthavare” Jan Gradvall, en högstatusperson inom media som jag hade ett par korta samtal med på årets WOW.

Those Barren Leaves

W.I.A.B.R

4

Inspelad sommaren 2021 i Studio Lüxfällan

Producerad av Kristoffer Ragnstam (äv. inspelning o mixning) och Those Barren Leaves

Hemifrån

53:19

Releasedatum: 9/9 2022

Med oregelbundna mellanrum får jag anledning att spetsa öronen, till vad som döljer sig i sändningar från en ihärdig skivdistributör i de småländska skogarna. Är lätt hänt att sådana guldkorn missas då mycket i högarna är utan profil. Hade ingen aning om vilka Those Barren Leaves är som nu släpper sin andra fullängdare.

Nu vet jag att de är lika med äkta paret Marit och Martin Deubler Holmlund. Han är basist i West Of Eden. Hon har studerat på singer songwriter-linje och undervisar på Angereds Folkhögskola. Paret som ännu inte fyllt 50 har sin bas i Göteborg. De har varit verksamma i ett kyrkoprojekt i Uppland om kulturarv. Känner igen några musiker de jobbat med tidigare. På aktuella cd:n spelar Kristoffer Ragnstam trummor och på sex spår hörs keyboard från Klas-Henrik Hörngren (Klabbes Bank, Jenny Wilson…).

Those Barren Leaves tvingades lägga om strategin under pandemin. Spelade initialt in hemmavid med enkel utrustning. Hade låtarna i stor utsträckning klara när man kunde gå in i studio. Fast ändå jobbades där med grunder och pålägg på ett bakvänt sätt. Vill tro att visionen i alla fall kunde uppfyllas. För ljudet är tillfredsställande. Vi slipper grötigt sound. Varje instrument, varje sångstämma och ton urskiljs berömvärt.

Blir förtjust i en palett av nyanserad indie-rock, drömskt bejakande pop, innovativ psykedelia samt några stänk americana. Överlag ett osvenskt sound! i brist på lämpliga jämförelser kan musiken beskrivas som en fusion av Cocteau Twins och Ride.

Samtliga av skivans tretton spår har skapats av låtskrivarduon. Nivån förbluffar. Tar till mig eggande och omväxlande låtar, vilka förmår skilja ut sig i bruset. Utan att vara kända för sitt kunnande är paret fenor på att få till spännande stämningar. Låtarna äger förunderlig skärpa och stringens, skrudas i skiftande utstyrsel, utan att det blir pretentiöst. Marit sjunger förträffligt medan Martin vokalt kan rankas som habil. I refrängen till Besieger lämnar han sitt aningen begränsade register bakom sig.

Rytmläggare Ragnstam bedriver sin verksamhet funktionellt och lyhört, trummar inte utanför melodiernas ramverk. I övrigt saknas info om vem som spelar vad. Gitarrstämmorna tillhör definitivt de beståndsdelar som utförs med allra störst framgång. En gåta hur gitarrspel kan låta så lysande från musiker jag hade nästan obefintlig koll på.

Figurerna som utgör temat i Matters Of The Heart är ljuvliga. Avlöses av oemotståndligt röjigt beat i Hang Low. Stegringen av intensitet i After A Storm är ett annat glädjande inslag. Ytterligare ett krön nås i Crossroads där stadig basgång interfolieraras raffinerat med skönt distad slinga på gitarr.

Texterna på engelska är kanske inte den främsta styrkan hos TBL, även om de duger. I sammanhanget ändå närmast en irrelevant randanmärkning.

Spöket i köket

Kurbits & Flames

4

Inspelad i Studio Epidemin i Göteborg av bland andra Åke Linton och Johannes Lundberg

Mixning: Åke Linton

Producerad av Nisse Blomster och Spöket i köket

Gammalthea

59:27

Releasedatum: 3/9 2022 (med stöd av Kulturrådet)

För tre år sedan skrev jag om Spöket i kökets förra skiva, vilken också avnjöts i liveformat på jazzklubb. Nu har detta originella svensk-danska storband med folkmusikaliska förtecken släppt nytt alster. Återigen var jag med om en dansvänlig releasespelning, nu i samband med Göteborg Folk Festival gångna helgen. Urkraften hos kollektivet på tio personer har beskrivits i termer av ”sällan skådad partypotential” och ”lika vårdslöst skrikigt som betryggande vilsamt”. Man påstår sig vara enda existerande lounge/ rave folkbandet.

Tio musiker spelar tjugo instrument och det sjöngs på fyra språk. Musiken hämtas från nordisk och kanadensisk spelmanstradition. Polskor dominerar följt av valser och reels. Egna varianter tillkommer. Allt mödosamt pysslande med arr står deras odiskutabla ledare, begåvade Nisse Blomster för.

Kurbits & Flames är en välorganiserad och diversifierad sammanställning av låtar, baserade på svenska spelmäns kompositioner. Både tillgängligt och intrikat koncept påstås i lanseringen, vilket stämmer. En singel från i somras sätter tonen. Värmlandsnytt (polska efter Olof Andersson/ polska efter Magnus Olsson) är en söt, rogivande melodi som stegras till munter visa. I titellåten spricker strukturer upp. Fröjdas åt humoristisk dänga som tar ut svängarna.

I det innovativa storbandets tappning kan soundet stundtals placeras, lika gärna på Irland som i svenska landskap. Samtidigt är det rimligt att glimtvis snarare jämföra med Zappa (vilket SIK gör) än Pogues. I relation till hur det lät live är musiken naturligt nog inte lika yvig i konturerna, även om högoktaniga energin fångats fint i studio. En annan skillnad är att blåsarna överlag inte är lika framträdande, förutom Mads Kjöller Henningsens flöjt.

Spöket i Kökets sättning: Nisse Blomster (gitarrer, mandolin, sång, podorytmie), Mads Kjöller Henningsen (flöjter, vevlira, säckpipa, mungiga), Lies Hendrix på durspel, Emma Engström (piano, orgel), Erik Bengtsson spelar kontrabas, Signe Kierkgaard Schmidt på fiol, Linnea Aall Campbell på fiol och koskälla (sex låtar) och i blåssektion trumpetaren Albin Lagg, trombonist Sebastian Petersson, Henrik Büller på baryton- och altsaxofon samt Erik Larsson på tenorsax och klarinett.

Vill hävda att arrangemangen i vissa sekvenser kunde ha utvecklats än mer. Ett av de mest lyckade uppstår i Polska från Medelpad där blåsarnas inbrytningar firar triumfer. Stämmor flätas sofistikerat in i varandra. Här och på åtskilliga andra ställen betonas låtars inneboende rytm med ackuratess. Som en uppmuntran till lyssnaren att låta sig engageras, bli involverad och ta del av nydanande tongångar.

Ska understrykas att flera ballader utgör sinnrika kontraster till turbo-tempot i polskor och dylikt. Effektfullt att långsamt framåtskridande harmonier bakats in i ett i övrigt sprudlande sound. Klokt agerat av producent Blomster. Ett annat enormt snyggt arr präglar Polska efter Erlandsson med (om öronen urskiljer rätt) vevliran i centrum. Bedårande djup hörs i serena Jag lyfter ögat (variant av en polska). Albin Laggs trumpet och resten av blåsarna blåsare anför i magnifik melodi. När dragspel och vissling kompletterar bildas melankolisk dynamik, dynamik som gärna fått förekomma i högre utsträckning. Den blomstrar förvisso i Vals efter Erlandsson med superbt fiolspel och dito klarinettspel, i full sving i medium-tempo. Påminner en smula om Groupa.

Senast nämnda alster visar hur expansivt kreativa SIK kan vara. I den fräcka shuffle som avrundar ser man framför sig musikerna i synkad koreografi En känsla av showtime infinner sig. Fäster mig vid Innovativt blåsarrangemang i introt. Spritter av dixie i sällsam harmonik , något som kröns i finalen av ikoniskt soundtrack-crescendo.

Albumet är innehållsrikt, musikerna förstklassiga och kollektiv glädje driver en gemensam vision. Uppfattas förmodligen på olika sätt beroende på hur det lyssnas och av vem. Skivan har kvaliteter att växa ytterligare vid fler lyssningar. När jag under natten närstuderar i hörlurar skilde sig intrycket från när jag lyssnat via stereon. De som ägnar sig åt gammeldans tycker sannolikt inte att det blir för mycket av ”tjosan-takter”, vilket inte ska stickas under stol med att jag kan tycka. På rätt humör anses definitivt att Kurbits & Flames är en helgjuten skiva.

Svenska Folkjazzkvartetten

Folkjazz anfaller

4

Inspelad i Rättvik sommaren 2021

Chimp Limbs/ Redeye/ Border

Releasedatum: 26/8 2022 (vinyl)

Saknar vissa fakta då jag endast haft tillgång till lyssningslänk, men vill bidra till ökad kännedom om musiken. Har i färskt minne att min lokale skivhandlare hade fått upp öronen för denna krängande och utbuktande mix av skrynklig jazz och traditionella svenska danslåtar. På Folkjazz anfaller finns fragment eller teman från bland annat marscher, polskor, vall- och gånglåtar.

Hittar inga uppgifter om tidigare skivutgivning. Vet däremot att kvartettens grundare är två träblåsare som rör sig i flera genrer. Har sett info om att Isak Hedtjärn och Jonas Liljeberg spelat folkmusik på duo i tolv år. På denna anmärkningsvärda produktion spelar Hedtjärn klarinett medan Liljeberg ägnar sig åt att lira tenorsax. Till rytmsektion har två stabila tillika äventyrliga improvisationsmusiker anlitats, nämligen trumslagare Anton Jonsson och kontrabasisten Vilhelm Bromander. Två musiker jag haft förmånen att lyssna på live några gånger.

Utlösande inspirationskälla var Folksax anfaller (1990) av Bröderna Blås, en platta som undgått mig även om jag är förtrogen med flera i denna konstellation av saxofonister. I motsats till Andres Lokko hör jag inte uppenbar koppling till Jan Johansson. Däremot till 60-talets frijazzpionjärer Albert Ayler och Ornette Coleman. Och i minst lika hög grad till svenska impro som Arbete & fritid, Iskra och i viss mån Position Alpha. Kvartetten täcker ofta in motsvarande ytor, dessa expansiva rum.

Det börjar spretigt. I oregelbundna intervaller fortsätter det i samma stil. Bökas runt i vildvuxen mylla, i vars rotsystem spelmansmusiken ger sig till känna, antingen i fragment eller som tema. Blickus 3:an kränger och buktar ut med taggig saxofon i framkant, tillsammans med framvällande oemotståndligt trumspel nästan i baktakt.

Albumet innehåller flera fullträffar. Först i raden kommer en med den märkliga titeln Så gingo vi till Pumaren och vadade i blod. Stiger fram med fett fryntligt sväng. I mottagliga kretsar är Polska efter Bränd-Jon definitivt en hit, borde kunna bli en radiofavorit i P2. Omsluts av en helt makalös konversation emellan klarinetten och trumsetet. Här finns en omisskännlig bottenplatta från Dalarna och ett släktskap med tongångar signerade Eric Dolphy och hans intensiva dubbel-live inspelad i Köpenhamn tidigt 60-tal. I en snirklande vallåt har inympats den spirituella anda som vägledde Coltrane hans sista år. Avkodad öppnar sig oändliga vidder i musiken.

Skivan avrundas med smittsamt avigt sound. Blåsinstrumenten vänder och vrider på en minst sagt töjbar gånglåt, uppbackade av fenomenal rytmläggare. Inte precis lättillgängligt, men vindlande melodin greppar tag om en genom sin tydliga takt. Här framstår Isak Hedtjärn som en virtuoso i nivå med Martin Fröst. Anton Jonsson insats kan inte nog understrykas. Vilket trumspel!

Somligt ter sig somligt ganska svårtuggat, varför helheten för min del lämpar sig bäst live. Till den bångstyriga kategorin hör exempelvis Två rader feature Vilhelm Bromander med stråke och överhuvudtaget ett arr präglat av gnisslande dissonanser. Hysteriska Snabbvalsen är alltför påfrestande. Spräck utan skönjbar riktning. I första fasen märks ett slags tuta-i-luren-estetik som stänger mig ute.

Spännande släpp med åtskilliga toppar fast samtidigt inslag jag står främmande inför, vilket vid summeringen gör Folkjazz anfaller till en något ojämnt verk. När kvartetten intuitivt samverkar i medium-tempo, utkristalliseras angelägna berättelser.

Erik Ivarsson

Stäppvargens dans/ Gruvan/ Månskärrans bud

4

Inspelat i stuga i Dalsland 12/2 2022

Mix och master: Pablo Copa

Stockosten Records

Sista delen i triptyken releasedatum: 19/8 2022

Är normalt sett inte sugen på att skriva om musik som bara släpps på digitala plattformar. Ett skäl är önskan att ha en produkt att hålla i handen, något konkret som ”minne”. Dessutom är mina Sony-hörlurar kopplade till stereon, överlägset bästa ljudkälla i lägenheten. Har mig veterligen inte tidigare skrivit om sammanlänkade singlar.

För gitarristen Erik Ivarsson från Göteborg är jag beredd att göra ett undantag. Måste talas om för omvärlden hur enastående bra hans soloprojekt är. Var förekommer denne utforskare av sound? I pressmeddelande nämns samarbeten med Tilde, Arvid Nero och Elina Ryd. Jag har framför allt njutit av hans musicerande i egna trion Epidot (recenserade här), Machetes (nämnda i ovan refererade utskick och också hyllade i K-bloggen), livetribut till Neil Young (text i K-bloggen), Parallell Activity, psykedeliska Divers, Lina Horner på såväl duo som trio och broderande bluesig närvaro med Thilini.

Somlig kvalitetsmusik växer man gradvis in i medan andra akter har ”instant appeal”. Blivit omedelbart indragen i innovativa band som Talking Heads, Little Feat, Genesis, Fleetwood Mac och Supertramp. Uppfylld av sång från Nina Simone, Ray Charles, Linda Ronstadt, Van Morrison och Teddy Pendergrass ( listan som lätt kan tiofaldigas). Överväldigad av groove och tunggung från James Brown, Prince och B.B King. Berörs ofantligt av sårbarheten och tekniken från Miles Davis, Chet Baker och Randy Brecker. Grips av nordiska vemodet hos Lars Gullin, Kebnekajse, Jan Johansson och LISAS. Egentligen omöjligt att förklara varför de uppräknade kan göra mig vimmelkantig av lycka, medan annan musik inte påverkar alls, i värsta fall gör en uttråkad eller irriterad.

Och vad gäller Erik Ivarsson estetik placerar jag hans singlar i samma kategori som Bo Hansson, Björn J:son Lindh och till och med Ralph Lundsten. Kan tyckas långsökt, men samtliga är angelägna, stämningsskapande tonmålare av yppersta rang. Samtliga gör outplånligt avtryck. Skillnaden är möjligen att Ivarsson kan förknippas med ett utforskande utomnordiskt sound. (Å andra sidan var geniet J:son universell i sin konstnärliga approach.) Vad gäller instrumentkollegor går mina tankar spontant till Pelle Ossler.

I första singeln Nattskärrans bud (tror den släpptes tidigt i våras) är tempot dröjande. Inledningsvis utformas ackorden ödesmättat. Ett sound som påminner om Machete, vars influenser är exempelvis surfrock, Duane Eddy och soundtrack av mästaren Ennio Morricone (specifikt dollar-westernfilmerna av Sergio Leone). Låten dallrar av undertryckta känslor. Raffinerat flätas stämmor samman på tre minuter.

Vi får inga tekniska data. Kan inte berätta vilka gitarrer som använts, även om det är känt att Gretsch är en personlig favorit. Jobbas effektfullt med vibrato och reverb utan att pedaler får för stor plats. Väldigt suggestiv sak som avgjort har magnetisk dragningskraft.

Gruvan laborerar desto mer med skitigt förvrängt sound. Snacka om distortion! Det gnisslar och tjuter konstant, vilket innebär att gitarristen nog aldrig i lika hög grad tangerat industrimusik á la Einstürzende Neubauten. Skärande dissonanserna utförs otroligt konsekvent. Titeln illustrerar påtagligt att denna noise-låt symboliserar öronbedövande gruvdrift. Absolut en fullskalig kontrast till de omgivande låtarna. Uppskattar kontraster, även om denna skapelse kräver betydligt mer av lyssnaren, saknar övrigas tillgängliga sound.

Singlarna lanseras med formuleraringar som helt eget, direkt sound byggt på skulpterande berättarteknik vars stämningar förmedlar kompositörens funderingar. Jag som icke-musiker finner det fascinerande när instrumentalister upplyser om vad deras ordlösa musik handlar om, medvetna förstås om att hos lyssnarna uppstår förmodligen andra bilder, andra referenser.

”Värmen stiger på stäppen, i fjärran seglar en örn., plötsligt får vi bevittna ett mäktigt skådespel. Det är stäppvargen som utför sin lustiga dans”. På detta poetiska vis introduceras Stäppvargens dans. Tempot är nedskruvat. Den utforskande, aningen elegiska melodin färdas i ödsligt Ry Cooder-land. Soundet till sin natur sökande, ändå orubbligt distinkt. Vi befinner oss i gränslandet emellan det prydligt polerade och taggigt svävande tillika smutsiga, där sistnämnda tillstånd drar längsta strået. Uttrycksfulla pendlingar! Tycker mig också hitta reminiscenser till den klassiska spanska gitarrskolan.

När jag upprepade gånger lyssnar slår det mig att de enskilda verken blivit till skilda utskott från en och samma rot. Hade önskat att de fått utvecklas längre än sina tre minuter. I övrigt är det bara att lyfta på den imaginära hatten. Begeistrad rekommenderas dessa noggrant utprövade ackordföljder, atmosfären i tre egensinniga singlar vilka är snubblande nära högsta betyg.