Spöket i köket
Kurbits & Flames
4
Inspelad i Studio Epidemin i Göteborg av bland andra Åke Linton och Johannes Lundberg
Mixning: Åke Linton
Producerad av Nisse Blomster och Spöket i köket
Gammalthea
59:27
Releasedatum: 3/9 2022 (med stöd av Kulturrådet)
För tre år sedan skrev jag om Spöket i kökets förra skiva, vilken också avnjöts i liveformat på jazzklubb. Nu har detta originella svensk-danska storband med folkmusikaliska förtecken släppt nytt alster. Återigen var jag med om en dansvänlig releasespelning, nu i samband med Göteborg Folk Festival gångna helgen. Urkraften hos kollektivet på tio personer har beskrivits i termer av ”sällan skådad partypotential” och ”lika vårdslöst skrikigt som betryggande vilsamt”. Man påstår sig vara enda existerande lounge/ rave folkbandet.
Tio musiker spelar tjugo instrument och det sjöngs på fyra språk. Musiken hämtas från nordisk och kanadensisk spelmanstradition. Polskor dominerar följt av valser och reels. Egna varianter tillkommer. Allt mödosamt pysslande med arr står deras odiskutabla ledare, begåvade Nisse Blomster för.
Kurbits & Flames är en välorganiserad och diversifierad sammanställning av låtar, baserade på svenska spelmäns kompositioner. Både tillgängligt och intrikat koncept påstås i lanseringen, vilket stämmer. En singel från i somras sätter tonen. Värmlandsnytt (polska efter Olof Andersson/ polska efter Magnus Olsson) är en söt, rogivande melodi som stegras till munter visa. I titellåten spricker strukturer upp. Fröjdas åt humoristisk dänga som tar ut svängarna.
I det innovativa storbandets tappning kan soundet stundtals placeras, lika gärna på Irland som i svenska landskap. Samtidigt är det rimligt att glimtvis snarare jämföra med Zappa (vilket SIK gör) än Pogues. I relation till hur det lät live är musiken naturligt nog inte lika yvig i konturerna, även om högoktaniga energin fångats fint i studio. En annan skillnad är att blåsarna överlag inte är lika framträdande, förutom Mads Kjöller Henningsens flöjt.
Spöket i Kökets sättning: Nisse Blomster (gitarrer, mandolin, sång, podorytmie), Mads Kjöller Henningsen (flöjter, vevlira, säckpipa, mungiga), Lies Hendrix på durspel, Emma Engström (piano, orgel), Erik Bengtsson spelar kontrabas, Signe Kierkgaard Schmidt på fiol, Linnea Aall Campbell på fiol och koskälla (sex låtar) och i blåssektion trumpetaren Albin Lagg, trombonist Sebastian Petersson, Henrik Büller på baryton- och altsaxofon samt Erik Larsson på tenorsax och klarinett.
Vill hävda att arrangemangen i vissa sekvenser kunde ha utvecklats än mer. Ett av de mest lyckade uppstår i Polska från Medelpad där blåsarnas inbrytningar firar triumfer. Stämmor flätas sofistikerat in i varandra. Här och på åtskilliga andra ställen betonas låtars inneboende rytm med ackuratess. Som en uppmuntran till lyssnaren att låta sig engageras, bli involverad och ta del av nydanande tongångar.
Ska understrykas att flera ballader utgör sinnrika kontraster till turbo-tempot i polskor och dylikt. Effektfullt att långsamt framåtskridande harmonier bakats in i ett i övrigt sprudlande sound. Klokt agerat av producent Blomster. Ett annat enormt snyggt arr präglar Polska efter Erlandsson med (om öronen urskiljer rätt) vevliran i centrum. Bedårande djup hörs i serena Jag lyfter ögat (variant av en polska). Albin Laggs trumpet och resten av blåsarna blåsare anför i magnifik melodi. När dragspel och vissling kompletterar bildas melankolisk dynamik, dynamik som gärna fått förekomma i högre utsträckning. Den blomstrar förvisso i Vals efter Erlandsson med superbt fiolspel och dito klarinettspel, i full sving i medium-tempo. Påminner en smula om Groupa.
Senast nämnda alster visar hur expansivt kreativa SIK kan vara. I den fräcka shuffle som avrundar ser man framför sig musikerna i synkad koreografi En känsla av showtime infinner sig. Fäster mig vid Innovativt blåsarrangemang i introt. Spritter av dixie i sällsam harmonik , något som kröns i finalen av ikoniskt soundtrack-crescendo.
Albumet är innehållsrikt, musikerna förstklassiga och kollektiv glädje driver en gemensam vision. Uppfattas förmodligen på olika sätt beroende på hur det lyssnas och av vem. Skivan har kvaliteter att växa ytterligare vid fler lyssningar. När jag under natten närstuderar i hörlurar skilde sig intrycket från när jag lyssnat via stereon. De som ägnar sig åt gammeldans tycker sannolikt inte att det blir för mycket av ”tjosan-takter”, vilket inte ska stickas under stol med att jag kan tycka. På rätt humör anses definitivt att Kurbits & Flames är en helgjuten skiva.