Svenska Folkjazzkvartetten
Folkjazz anfaller
4
Inspelad i Rättvik sommaren 2021
Chimp Limbs/ Redeye/ Border
Releasedatum: 26/8 2022 (vinyl)
Saknar vissa fakta då jag endast haft tillgång till lyssningslänk, men vill bidra till ökad kännedom om musiken. Har i färskt minne att min lokale skivhandlare hade fått upp öronen för denna krängande och utbuktande mix av skrynklig jazz och traditionella svenska danslåtar. På Folkjazz anfaller finns fragment eller teman från bland annat marscher, polskor, vall- och gånglåtar.
Hittar inga uppgifter om tidigare skivutgivning. Vet däremot att kvartettens grundare är två träblåsare som rör sig i flera genrer. Har sett info om att Isak Hedtjärn och Jonas Liljeberg spelat folkmusik på duo i tolv år. På denna anmärkningsvärda produktion spelar Hedtjärn klarinett medan Liljeberg ägnar sig åt att lira tenorsax. Till rytmsektion har två stabila tillika äventyrliga improvisationsmusiker anlitats, nämligen trumslagare Anton Jonsson och kontrabasisten Vilhelm Bromander. Två musiker jag haft förmånen att lyssna på live några gånger.
Utlösande inspirationskälla var Folksax anfaller (1990) av Bröderna Blås, en platta som undgått mig även om jag är förtrogen med flera i denna konstellation av saxofonister. I motsats till Andres Lokko hör jag inte uppenbar koppling till Jan Johansson. Däremot till 60-talets frijazzpionjärer Albert Ayler och Ornette Coleman. Och i minst lika hög grad till svenska impro som Arbete & fritid, Iskra och i viss mån Position Alpha. Kvartetten täcker ofta in motsvarande ytor, dessa expansiva rum.
Det börjar spretigt. I oregelbundna intervaller fortsätter det i samma stil. Bökas runt i vildvuxen mylla, i vars rotsystem spelmansmusiken ger sig till känna, antingen i fragment eller som tema. Blickus 3:an kränger och buktar ut med taggig saxofon i framkant, tillsammans med framvällande oemotståndligt trumspel nästan i baktakt.
Albumet innehåller flera fullträffar. Först i raden kommer en med den märkliga titeln Så gingo vi till Pumaren och vadade i blod. Stiger fram med fett fryntligt sväng. I mottagliga kretsar är Polska efter Bränd-Jon definitivt en hit, borde kunna bli en radiofavorit i P2. Omsluts av en helt makalös konversation emellan klarinetten och trumsetet. Här finns en omisskännlig bottenplatta från Dalarna och ett släktskap med tongångar signerade Eric Dolphy och hans intensiva dubbel-live inspelad i Köpenhamn tidigt 60-tal. I en snirklande vallåt har inympats den spirituella anda som vägledde Coltrane hans sista år. Avkodad öppnar sig oändliga vidder i musiken.
Skivan avrundas med smittsamt avigt sound. Blåsinstrumenten vänder och vrider på en minst sagt töjbar gånglåt, uppbackade av fenomenal rytmläggare. Inte precis lättillgängligt, men vindlande melodin greppar tag om en genom sin tydliga takt. Här framstår Isak Hedtjärn som en virtuoso i nivå med Martin Fröst. Anton Jonsson insats kan inte nog understrykas. Vilket trumspel!
Somligt ter sig somligt ganska svårtuggat, varför helheten för min del lämpar sig bäst live. Till den bångstyriga kategorin hör exempelvis Två rader feature Vilhelm Bromander med stråke och överhuvudtaget ett arr präglat av gnisslande dissonanser. Hysteriska Snabbvalsen är alltför påfrestande. Spräck utan skönjbar riktning. I första fasen märks ett slags tuta-i-luren-estetik som stänger mig ute.
Spännande släpp med åtskilliga toppar fast samtidigt inslag jag står främmande inför, vilket vid summeringen gör Folkjazz anfaller till en något ojämnt verk. När kvartetten intuitivt samverkar i medium-tempo, utkristalliseras angelägna berättelser.