Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Skivnytt med Let's Say We Did och Tystnad

by

Tystnad – Tystnad
Andreas Alfredsson Grube är inget okänt namn inom nöjesindustrin. Hans meritlista är lång och innehåller allt från musikproduktion till journalism och låtskrivning. Han har turnerat Europa runt med sitt indieband ”Waver” och spelat med bland andra Henrik Dorsin och Lasse Lindh. Hans korfilmsmusik har blivit Oscarnominerad, och han har komponerat musik till långfilmer i Sverige så väl som i Hollywood.

Just nu, däremot, är han aktuell med sin solodebut under namnet Tystnad. Även skivan heter ”Tystnad” och är en vacker blandning av Kent och Skebokvarnsv. 209-periodens Thåström. Till skillnad från tidigare projekt som Waver strävar han nu efter minimalism och enkelhet. För att bevara en känsla av demo är nästan allt förstatagningar.

Jag faller direkt för ärligheten, melankolin som reflekteras genom hela skivan. Ärliga texter som går direkt till hjärtat. Det är oerhört svårt att välja ut ett favoritspår men ”Förbjudna Tankar” och ”Nån Slags Bön” kommer nog närmast. Rekommenderas skarpt.

Let’s Say We Did – Straight Back To You EP
Let’s Say We Did har släppt sin andra EP, ”Straight Back To You” som består av två låtar (titelspåret och ”Come On Honey”) från bandets allra första demo från 2008 samt två tidigare outgivna, ”Always (I Do)” och ”A Lesser Matter”. Den är den andra EPn i en serie av tre som tillsammans med ytterligare låtar kommer att bilda Let’s Say We Dids debutalbum som släpps i början av nästa år.

Det må vara ett nytt band men medlemmarna är inte oerfarna. Sebastian Fors och company har spelat tillsammans förr och har bland annat turnerat i Storbritannien och Spanien. Vi får se hur långt deras eventuella kommande albumturné kan ta dem.

Swedes please har också bloggat om ”Lets say we did”.

Lets say we did på Myspace.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Jenny Lewis och Johnathan Rice släpper album tillsammans: I'm having fun now

by


Jenny Lewis och Johnathan Rice har tidigare spelat på varandras skivor. Först nu tar de steget fullt ut och gör ett album tillsammans, det har passade nog fått namnet: I’m having fun now. 29 september släpps albumet i Sverige.

Kulturbloggen har fått tillfälle att lyssna igenom skivan några gånger före skivsläppet.

Dagens skiva gav albumet betyg 7 av 10 möjliga:

Varken hävdelsebehov eller ett sökande efter sound gör sig påmint på albumet. I’m Having Fun Now är en fullkomligt självklar popskiva av två personer som äntligen får göra något tillsammans. I fred. Och det är svårt att hitta de starka spåren. För de är där nästan allihop. Mot slutet dippar det något. Slavedriver låter som Blur en dålig dag och Committed som förmodligen ska vara en euforisk avslutning på albumet känns felplacerad. Men spår som Switchblade och fantastiska Animal går att lyssna på gång efter gång. Så enkelt. Så perfekt.

Jo, det är ganska bra formulerat. Låtarna är mjuka, det är finstämd pop. Sångerna blir allra bäst när jag stänger av omgivningen, sätter mina bästa hörlurar på öronen, ligger ner och blundar och bara låter musiken flöda över mig.

Dagens Nyheter gav också albumet högt betyg, 4 av 5:

Det låter som om The Beach Boys möter The Cars, fast mest av allt understryker den här skivan att Jenny Lewis är en av de mest begåvade artisterna i sin generation.

Sterogum, en av de största musikbloggarna, berättar att Jenny och Johnathan åker på en liten turné tillsammans också, fast ännu så länge bara i USA.

Relaterat:
Recension i Corren

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivor på gång: Jonas Schwarz – Sisyphus och Streets of Mars – Breathe in, Breathe out

by

Göteborgaren Jonas Schwartz’ andra trespårssingel släpptes i veckan. En fantastisk liten EP som med sina halvmelankoliska inslag och Jonas underbara röst kan få även den mest krävande lyssnare att nicka i takt med musiken. ”Sisyphus” är lite bättre utvecklad än föregångaren ”Am I Even Close?”, och om bandet fortsätter uppåt så här så kan man bara spekulera om hur bra den tredje EP’n skulle kunna bli.
Lite Broder Daniel kan man säkert också urskilja bland noterna om man lyssnar efter. Han är inte så jättekänd än, men materialet han visat på hittills skriker potential.

Streets of Mars är ett tio år gammalt band som undergått en identitetskris och flera förändringar, men som äntligen tycks ha hittat sin riktiga personlighet, så sent som 2009. Med skivan ”Streets of Mars” har de slagit in på en ganska mainstream pop med inslag av rockelement.
The Strokes var det första jag tänkte när jag stoppade in ”Breath In, Breath Out” i skivläsaren och ”Love is Gone” drog igång. Att bandet har låtit sig inspireras av sina föregångare framkommer tydligt, men Streets of Mars har även ett unikt sound och låter precis som ett band inom denna genre ska göra.
Skivan är fullpackad med potentiella singlar och lovar att inte göra sina lyssnare besvikna.
Kan Streets of Mars vara det nya stora svenska band vi väntat på? Det återstår att se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Europe avslutar Grönalund-sommaren

by

Nu är sommaren slut.
Nu har Europe avslutat konsertsommaren på Gröna Lund.

”Fem pojkvaskrar från Väsby och Märsta har kommit hem för att röja!” skriker Tempest, några låtar in i setlisten, och drar igång Scream Of Anger. Och dessa fem pojkvaskrar, utgörandes John Norum på gitarr, John Levén på basen, Mic Michaeli vid keyboarden och Ian Haugland som håller i trumpinnarna, samt Joey Tempest själv naturligtvis, visar att åren ännu inte lyckats ta ifrån dem den talang de en gång hade.

Sedan, mitt under låten Supersticious, nämner Tempest att Bob Marley hade publikrekordet i Gröna Lund, och hyllar honom med en ganska underhållande cover av ”No Woman No Cry”. Sedan trappar tempot ner i närapå en halv minut i början på No Stone Unturned, men det drar därefter snabbt tillbaka till högsta tänkbara nivå igen.

Europe ger oss också allsång ett stenkast från Skansen när de spelar den helt underbara ”Carrie”, och man påminns om varför man egentligen älskar detta band när man känner håren resa sig på armarna av Tempest’s klara stämma. Och Ian Haugland bjuder senare, ackompanjerandes Rossini’s ”William Tell”, på kanske inte det bästa trumsolot jag hört, men definitivt ett av de mest underhållande.

Via alla de nämnda punkterna så visar Europe, än en gång, varför de är ett av sveriges största rockband.

Under spelningens gång så ger de Gröna Lunds högtalare vad de tål, och kompletterar den bedövande pulsen med en helt gigantisk pyroteknisk uppvisning som bränner i synapserna. Setlisten innehåller inga direkta överraskningar, men den lär ändå ha gjort både nya och gamla fans nöjda med låtar som man lär känna till.

Så kort sagt, är man ett fan av Europe så har man fått precis vad man väntade sig, och förmodligen mer därtill. Och efter konserten så har det dessutom blivit bekräftat – Europe är betydligt bättre live än på skiva. Man upplever en helt annan energi när man får känna dem på så nära håll.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vera Cruz – hardcore från Paris

by


Om du inte har full koll på allt som händer inom hardcore-scenen är chansen stor att du kan ha missat nykomlingarna Vera Cruz.
Men Vera Cruz är faktiskt långt ifrån nybörjare. Med sammanlagt 57 års erfarenhet inom musikbranchen har bandet slipat sina färdigheter tills de lyckats utveckla ett solitt sound som nästan äter sig in i benmärgen. Pulsen är hög, vokalisten är intensiv och de ger ett över lag tungt intryck på lyssnaren.
Det är bara en tidsfråga innan det snabbt växande franska bandet lämnar sin Underground-status långt bakom sig.

Vera Cruz är även aktuella med sin EP, ”Surviving Farrah Fawcett”, som det går att ladda ner gratis från bandets myspace,

Missa inte heller deras kommande Sverigespelning i Göteborg den femte oktober, med bland annat ”Terror” och ”Everytime I Die” under Hell on Earth-turnén.

Vera Cruz ”The Game” from mcfarlandandpecci.com on Vimeo.

Läs även andra bloggares åsikter om ,