Umeåbandet Crystal Caravan släpper i dagarna sitt andra album Against The Rising Tide (Transubstans Records). Åtta låtar vara den längsta, avslutande Wrecking Ball, är 08.14. Vi snackar klassisk hårdrock parad med psykedeliska influenser. Bandet kallar själva det de gör för retrorock, och ett bättre ord för att sammanfatta musiken finns nog inte.
Crystal Caravan har rykte om sig att vara ett alldeles ypperligt liveband, och det tvivlar jag inte ett ögonblick på. Det här är ett band som går ut stenhårt och ökar successivt. Om ambitionen är att roa en publik med några norrlands guld innanför västen en fredagskväll hemma i Umeå så fungerar bandets musik perfekt. Against The Rising Tide svänger så bra att det börjar rycka i den ena kroppsdelen efter den andra när jag lyssnar på den.
Gruppen arbetar i en tradition där inte mycket förändrats sedan 70-talet. (Och varför inte? Om allt kan och bör återvinnas så måste väl även 70-talsrocken få en chans)? Där band som Uriah Heep, Iron Butterfly och Captain Beyond fortfarande rular. Gillar man dessa band så gillar man även Crystal Caravan, garanterat. Hantverket är utmärkt, gitarr- och orgelsolona vassa, energin och övertygelsen väl godkänd och när man öser på så smäller det värre än när en catchbrottare dunkar i kanvasen.
Det vore inte rättvist att kräva av Crystal Caravan att göra något originellt och nydanande. Något som inte de stora förebilderna från förr redan har gjort lika bra eller bättre. För det är inte det man vill åstadkomma. Samtidigt finns så mycket potential i detta sjumannaband att man skulle vilja uppmana dem att nästa gång åtminstone försöka skapa ett lite mer personligt sound. Om än kompetent utfört och trevligt för stunden så är det här lite för mycket räddhågset sneglande på vad de stora förebilderna hade för sig under de gyllene åren.
Patrik bloggar också om musik här.
Läs även andra bloggares åsikter om Crystal Caravan, recensioner, musik, rockmusik
