Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Skivrecension: The Bells – Threads

by

The Bells är en svensk poptrio, en klassisk sättning med trummis, bassist och gitarrist.

Och musiken låter därefter, det är soft modern popmusik med inslag av svårmodiga texter.
Det är nostalgiska tillbakablickar, ånger och saknad i vuxen popförpackning.

Sångaren, Jonas Tenglund, är stundtals tveksam och är i mitt tycke det gruppen har att jobba mest på inför framtiden.

Albumet har 10 spår:
Open forests, Closed fields
River’s Hand
We kick back
I owe my life to more than I can mention
Reading
After summer
All our relations
No waves
Outside
Looking for a career

Smakprov på albumet kan avlyssnas på The Bells hemsida.

Många av låtarna skulle platsa på Lugna Favoriter vilken dag i veckan som helst.

Bästa låt: River’s Hand

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Gary Wilson – Electric Endicott

by

År 1977 släppte Gary Wilson ett unikt bisarrt och personligt album med titeln You Think You Really Know Me. Kort efter att albumet släpptes försvann Gary Wilson spårlöst. Albumet väckte till en början ingen större uppmärksamhet, men Gary’s småstadsopus spred sig från mun-till-mun och inspirerade med sina udda låtar och personliga musikaliska vision en hel generation yngre musiker och producenter.

Albumet fick kultstatus och höjdes till skyarna av bland andra Beck och The Simpsons skapare Matt Groening.

I början av 2000-talet hyrde Motel Records en privatdetektiv för att spåra upp Gary Wilson. Till slut fick man kontakt med honom via hans gamla bandmedlemmar. Han var då nästan 50 år gammal och försörjde sig som vaktmästare på en porrbio. Motel Records fick hans tillåtelse att 2002 återutge You Think You Really Know Me. Filmaren Michael Wolk fick korn på historien och gjorde en dokumentär om Wilson – You Think You Really know me, The Gary Wilson Story.

Karriären tog fart och 2004 släppte Wilson Mary Had Brown Hair på Stones Throw Records, hans första album med eget material på nästan 30 år.

Wilsons liv kantas av anekdoter och besynnerliga episoder liknande dessa. Han lär t ex som 14-åring ha träffat konstmusikern och kompositören John Cage. Denne imponerades så till den grad av Wilsons begåvning att han bjöd hem honom. De pratade musik i flera dagar. Av Cage fick Wilson lära sig att om musiken han skapar inte irriterar och oroar lyssnarna så har han inte gjort sitt jobb.

Wilsons nya album, Electric Endicott, visar att han inte glömt bort sin gamle lärofaders visdomsord. Den musik Wilson gör skulle kanske kunna kallas loungemusik från helvetet. Men albumet innehåller mycket mer än så. Korta experimentella ljudkollage blandas med avant-garde jazz, electro-funk, ”pop” och ”soul”.

Det är inte ofta man hör ett album som spretar åt så många olika håll. Detta är också albumets stora svaghet. Jag tror plattan hade vunnit på att något av uttrycken renodlats. Som det nu är skrevar den musikaliskt åt så många olika håll att helhetsintrycket bara blir förvirrande. Men, vem vet, det är kanske just det som Wilson vill åstadkomma? Ett album med en rad underfundiga poplåtar, eller stämningsfull pianojazz, vilket Wilson är klart kapabel att skapa, hade tilltalat mig betydligt mer än alla de oförenliga ljud och gåtfulla textbudskap som nu strömmar emot mig.

Albumet innehåller fjorton låtar, den kortaste trettio sekunder, den längsta knappt fyra minuter – all songs written and performed by Gary Wilson. De bär namn som Sandy Put Me On A Sick Trip, Swingin With Karen Tonight och The Clouds Cry For Endicott.

Slutsats: Legenden Wilson är betydligt mer intressant än musiken han gör. Electric Endicott kommer sannolikt inte att göra samma avtryck som debutplattan från 1977. Ändå är detta tveklöst ett originellt album, som här och där låter lite som en nedtonad Captain Beefheart. För den som är intresserad av udda och utforskande musik kan Electric Endicott bli en trevlig bekantskap.

Men det måste också sägas: vill man höra personlig och annorlunda musik så finns det betydligt bättre alternativ. Jag kan t ex rekommendera hela Robert Wyatts katalog. Wyatt skulle rent idémässigt och musikaliskt kunna sägas vara Wilsons europeiska tvillingsjäl.

Lyssna på Gary Wilsons förstlingsverk You Think You Really Know Me från 1977 via Grooveshark.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skivrecension: Jamiroquai – Rock Dust Light Star

by

Jamiroquai – Rock Dust Light Star
Mercury

Nya plattan Rock Dust Light Star är något så motsägelsefullt som en retrohänvisning till en retrohänvisning. När Jamiroquais första platta Emergency on Planet Earth kom ut 1993 var det en tydlig vinkning mot sjuttitalets disco- och funkscen och var som en frisk fläkt i den alltmer mainstreamiserade grungen som tog överhanden på radio- och musiktevekanalerna. Under 00-talet avvek dock Jamiroquai från detta, om än i marginellt, i plattorna A Funk Odyssey och Dynamite. När nu så 10-talets första platta är här, så blir det som att bitarna åter faller på plats med soundet som doftar av rökmaskin på ett dansgolv.

Det är ett väldigt soft sound, lent som sammet, inte minst tack vare frontfiguren Jay Kays mjuka stämma. Första- tillika titelspåret lägger ribban tidigt för vad vi har att förvänta oss. Mycket riktigt är de fyra första spåren riktigt svängiga med ett litet avbrott i jazziga Smoke and Mirrors. Femte spåret Hurtin blir ett rockigt nummer med gospelinfluenser som för tankarna till Lenny Kravitz. Under andra halvan av skivan segnar det till dock men kommer för en stund igång igen med She’s a Fast Persuader, för att återigen segna till.

Med vetskapen om att det är fem år sen Jamiroquai släppte sin senaste studioalbum och att det har varit diverse byten med skivbolag inser man att det finns en enorm vilja som drivkraft för denna platta. Vilja att visa trycka in så mycket nytt som möjligt – tolv spår där snittlängden är över fyra minuter – för att visa att man minsann fortfarande besitter ”det”. Egentligen har inte Jamiroquai så mycket att bevisa, lägstanivån är fortfarande hög och denna platta kommer att gå varm både på dansgolven och på efterfesterna.
’
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Bon Jovi släpper “Greatest Hits – The Ultimate Collection”

by

Bon Jovi släpper “Greatest Hits – The Ultimate Collection”. Och jag har lyssnat på albumet med 31 spår. Det är väl en ganska onödig uppgift att recensera en Greatest Hits-skiva. Det går i och för sig att ha synpunkter på om urvalet är det bästa eller inte. men annars har ju låtarna recenserats många gånger förr. Den som är ett fan av Bon Jovi kan vilja ha plattan, fast å andra sidan har de väl redan alla plattor.

För mig som gillar Bon Jovi min inte har så många plattor med dem är de 31 spåren en bra ingång till att lyssna samlat på deras största låtar.

Jag är inte en hits-lyssnare och jag lyssnar helst på hela album. Bra utformade album bildar en helhet. Därför lyssnar jag inte så ofta på Greatest Hits-samlingar. Men när det gäller vissa artister, som Bon Jovi, fungerar sådana samlingar bra, just för att jag mer än intresserad av att lyssna på några spår i taget av dem.

För ett band eller en artist som kanske inte längre har energin att skapa nytt material är Greatest hits-samlingar ett sätt att göra sig påmind – och förstås att få inkomster på gammalt material. Men vadå? Det är bättre än att släppa ett misslyckat nytt material.

Här är spåren på samlingen:

Livin’ On A Prayer 04:10
2 You Give Love A Bad Name
03:43
3 It’s My Life 03:44
4 Have A Nice Day 03:48
5 Wanted Dead Or Alive 05:08
6 Bad Medicine 05:16
7 We Weren’t Born To Follow
04:04
8 I’ll Be There For You 05:46
9 Born To Be My Baby 04:40
10 Bed Of Roses 06:35
11 Who Says You Can’t Go Home
04:40
12 Lay Your Hands On Me 03:49
13 Always 05:53
14 In These Arms 05:19
15 What Do You Got? 03:47
16 No Apologies 03:44
Runaway 03:51
18 Someday I’ll Be Saturday Night
04:38
19 Lost Highway 04:13
20 I’ll Sleep When I’m Dead 04:41
21 In And Out Of Love 04:26
22 Keep The Faith 05:43
23 When We Were Beautiful 05:17
24 Blaze Of Glory 05:39
25 This Ain’t A Love Song 05:05
26 These Days 06:27
27 (You Want To) Make A Memory
04:37
28 Blood On Blood 06:16
29 This Is Love This Is Life 03:25
30 The More Things Change 03:53
31 This Is Our House 04:23

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Skivrecension: Stekpannor från rymden – Rymden är fin

by


Stekpannor från rymden – Rymden är fin

Stekpannor från rymden är en grupp som tagit fasta på 80-talets synthsound och spinner vidare på det. Detta, deras andra fullängdare, är mer genomarbetad och seriösare än första; låtnamnen till trots.

Låtarna är:
100 år in i rymden
Rymden är fin
1986 i rymden
Flyg med mig
Musik från en annan värld
I rymden är vi alla fria
Röster från yttre rymden
Stjärnorna lyser på mig
Vilse i rymden
I rymden mår alla bra (annan)
Vidare ut i rymden
Rymden är fin (outro)

Rymdtemat ligger som synes tungt precis som hos artfränder som S.P.O.C.K och Norator men där de båda grupperna oftast har sång har Stekpannor från rymden som normaltillstånd instrumentala låtar. När det sjungs är det alltid på bred skånska, mestadels med rejäl distortion och det är definitivt dem spåren som är svagast.

Gillar du din synthmusik med 80-talsvibbar finns det god chans att du kommer gilla Rymden är fin.

Albumet och tidigare alster av Stekpannor från rymden finns för gratis nedladdning på motvikt .

Bästa låt: 1986 i rymden

Läs även andra bloggares åsikter om , ,