År 1977 släppte Gary Wilson ett unikt bisarrt och personligt album med titeln You Think You Really Know Me. Kort efter att albumet släpptes försvann Gary Wilson spårlöst. Albumet väckte till en början ingen större uppmärksamhet, men Gary’s småstadsopus spred sig från mun-till-mun och inspirerade med sina udda låtar och personliga musikaliska vision en hel generation yngre musiker och producenter.
Albumet fick kultstatus och höjdes till skyarna av bland andra Beck och The Simpsons skapare Matt Groening.
I början av 2000-talet hyrde Motel Records en privatdetektiv för att spåra upp Gary Wilson. Till slut fick man kontakt med honom via hans gamla bandmedlemmar. Han var då nästan 50 år gammal och försörjde sig som vaktmästare på en porrbio. Motel Records fick hans tillåtelse att 2002 återutge You Think You Really Know Me. Filmaren Michael Wolk fick korn på historien och gjorde en dokumentär om Wilson – You Think You Really know me, The Gary Wilson Story.
Karriären tog fart och 2004 släppte Wilson Mary Had Brown Hair på Stones Throw Records, hans första album med eget material på nästan 30 år.
Wilsons liv kantas av anekdoter och besynnerliga episoder liknande dessa. Han lär t ex som 14-åring ha träffat konstmusikern och kompositören John Cage. Denne imponerades så till den grad av Wilsons begåvning att han bjöd hem honom. De pratade musik i flera dagar. Av Cage fick Wilson lära sig att om musiken han skapar inte irriterar och oroar lyssnarna så har han inte gjort sitt jobb.
Wilsons nya album, Electric Endicott, visar att han inte glömt bort sin gamle lärofaders visdomsord. Den musik Wilson gör skulle kanske kunna kallas loungemusik från helvetet. Men albumet innehåller mycket mer än så. Korta experimentella ljudkollage blandas med avant-garde jazz, electro-funk, ”pop” och ”soul”.
Det är inte ofta man hör ett album som spretar åt så många olika håll. Detta är också albumets stora svaghet. Jag tror plattan hade vunnit på att något av uttrycken renodlats. Som det nu är skrevar den musikaliskt åt så många olika håll att helhetsintrycket bara blir förvirrande. Men, vem vet, det är kanske just det som Wilson vill åstadkomma? Ett album med en rad underfundiga poplåtar, eller stämningsfull pianojazz, vilket Wilson är klart kapabel att skapa, hade tilltalat mig betydligt mer än alla de oförenliga ljud och gåtfulla textbudskap som nu strömmar emot mig.
Albumet innehåller fjorton låtar, den kortaste trettio sekunder, den längsta knappt fyra minuter – all songs written and performed by Gary Wilson. De bär namn som Sandy Put Me On A Sick Trip, Swingin With Karen Tonight och The Clouds Cry For Endicott.
Slutsats: Legenden Wilson är betydligt mer intressant än musiken han gör. Electric Endicott kommer sannolikt inte att göra samma avtryck som debutplattan från 1977. Ändå är detta tveklöst ett originellt album, som här och där låter lite som en nedtonad Captain Beefheart. För den som är intresserad av udda och utforskande musik kan Electric Endicott bli en trevlig bekantskap.
Men det måste också sägas: vill man höra personlig och annorlunda musik så finns det betydligt bättre alternativ. Jag kan t ex rekommendera hela Robert Wyatts katalog. Wyatt skulle rent idémässigt och musikaliskt kunna sägas vara Wilsons europeiska tvillingsjäl.
Lyssna på Gary Wilsons förstlingsverk You Think You Really Know Me från 1977 via Grooveshark.
Läs även andra bloggares åsikter om Gary Wilson, recensioner, musik