• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Skivrecension: The Gaslamp Killer – Death Gate EP

7 november, 2010 by Redaktionen

William Bensussen kallar sig The Gaslamp Killer och är en d-j och producent verksam i Los Angeles. Death Gate EP innehåller fem spår om sammanlagt sexton minuter, mättade med ljudeffekter, samplingar, rytmer och syntjlud. Eller som det står i pressmeddelandet: off-kliter sequence of percussion with the analog wail of synthetic horn stabs… På några av låtarna finns även sång.

Death Gate handlar enligt The Gaslamp Killer om ”att utforska landskapen mellan liv och död, och de skakande inre resor som väntar oss där”.

Går man ut med en så ambitiös programförklaring gäller det givetvis att leverera. Dessvärre är det bara att konstatera att The Gaslamp Killer tagit sig vatten över huvudet. Det här är inte en skildring av skakande resor mellan liv och död. Det är Musse Pigg som försökt göra musik till en skräckfilm med Kalle Anka i huvudrollen. Jultomten skrämmer mer än det här.

Samtidigt som jag lyssnar på denna EP nås jag av nyheten att Throbbing Gristle har splittrats. Genesis P. Orridge har mitt under pågående turné lämnat bandet och åkt hem till New York. Throbbing Gristle är ett band som har presterat något av den mest skräckinjagande musik som skapats på vår hemplanet. I jämförelse med detta band framstår The Gaslamp Killer som en kissenödig gymnasieelev.

För rättvisans skull måste dock sägas att EP,n inte är helt utan poänger – den sex minuter långa Shattering Inner Journeys skapar suggestiv stämning med analoga syntljud, snygg bas och fina melodislingor.

Men som helhet är detta tämligen intetsägande.

Läs om progressiv, symfonisk och experimentell rock på recensentens blogg: Universum Noll.

The Gaslamp Killer Homepage

The Gaslamp Killer Myspace

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner

KT Tunstall, tar på sig tigerdräkten i tiger suit

5 november, 2010 by Redaktionen

kt_tunstall_tiger_suitJag gillar KT, vass tjej som verkar veta vad hon vill. Tiger suit är hennes tredje skiva, inspelad i klassisk skivstudio i Berlin.  KT Tunstall är skotsk, låter ibland väldigt amerikansk, och har en säker rockröst.  Att spela in i något annat land i klassiska studior, brukar vara ett tecken på nedgång, när artisten behöver hjälp av yttre miljöer för att kunna bli kreativ. Detta har inte hänt KT. Hon verkar ha åkt till Berlin och Hansastudion för att få en lite modernare stil, och få ett större register att spela med.

Skivan är snyggt producerad, med rätt många roliga påhitt som väcker ens intresse och gör musiken intressant för stunden. Samtidigt är det snällt, enkelt att glömma, och om någon skulle be mig nynna på en låt, så skulle jag inte klara det.

När KT ska sätta ett namn på sin nya stil, så väljer hon ”nature techo”, en hybrid mellan hennes gamla singer/song writer och elektronisk musik. Ibland funkar den hybriden riktigt bra, ibland blir den anonym. Min favoriter är (Still a) weirdo och Uummannaq Song. Där funkar hybriden riktigt bra.

Sammantaget får KT en trea, och jag är redan nyfiken på nästa skiva, ett gott tecken.

För den som funderar varför hon kallar sin skiva för tiger suit, så beror det på en återkommande dröm som KT haft sen barndomen. Hon ser en tiger utanför huset, och går ut och klappar den. Efteråt funderar hon på varför hon kan klappa tigern och kommer på att det måste berott på att hon klätt ut sig till tiger, i en tiger suit.

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner

Dreamend – So I ate myself, bite by bite

5 november, 2010 by Redaktionen

So I Ate Myself, Bite by Bite är det första albumet i ett set av två (andra albumet kommer ut 2011) där Dreamend har bestämt sig för att byta bana. Det man lämnar bakom sig är atmosfärisk shoegaze extraordinaire för att istället utforska det läskiga med banjo och upplyftande sångslingor. Bandet beskriver själva hur hela albumet ska handla om en person som agerar på alla sina destruktiva impulser och fantasier. Men blir det läskigt då? Nej, det är förvånansvärt trevligt och mysigt att lyssna på.

Det inledande spåret Pink cloud in the woods har ett intro som är obehagligt likt det isländska bandet Seabear, men jag kan inte riktigt placera vilken låt. Förövrigt fungerar låten utmärkt och ger ett hoppingivande löfte av vad som komma skall.
Första halvan av albumet är lite av en besvikelse och femte spåret Repent är nästan lite tråkig och sövande med sitt ensidiga gitarrplockande och får ses som plattans lågvattenmärke.
Dreamend gör dock en snabb upphämtning med sjätte spåret A thought som är den absoluta höjdpunkten med hela skivan och som faktiskt lyckas kombinera banjo och shoegaze på ett magnifikt vis.

Sen tar allt fart. Pieces är bedårande, upplyftande, catchy och morbid på samma gång. My old brittle bones lämnar inget att önska och skulle galant flörta med vilket Sufjan Stevensfan som helst. Den djupa sångrösten får komma fram tillsammans med den bitterljuva falsetten och du finner dig själv leendes helt utan förvarning.
När sedan plattans sista låt, ett maraton på 10 ljuvliga minuter, går igång så är det som att Dreamend bestämmer sig för att verkligen krama ur den sista droppen och bjuda på allt de har. Inledningen är smygande, trevande och smäktande vacker för att sedan övergå till ett vaggande larmande och subtilt ylande. Som en bedövande och paralyserande konsert i form av en vaggvisa för ängsliga själar. Någonstans i den drömska tillvaron hör man något som låter som gnälliga motorsågar på långt avstånd och plötsligt befinner du dig där, på verandan till ett litet hus långt ute på landet i den djupa södern. Du är övertygad om att långt där ute i vildmarken så väntar något på dig. Något du troligen inte vill möta.
Och helt plötsligt så har Dreamend ändå lyckats med vad de tog sig an att göra.

Tjuvlyssna här redan idag.

Läs även andra bloggares åsikter om Dreamend, recension, rock, musik

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Dreamend, Musik, Recension, rock

Skivrecension: Soundtracket till Cornelis

4 november, 2010 by Redaktionen

Cornelis var inte en i raden av svenska visartister. Att göra en film om en artist som Cornelis ställer förstås större krav på musiken än i andra filmer. I filmen om Cornelis spelar musiken lika mycket en huvudroll som Hans-Erik Dyvik Husby – skådespelaren som gestaltar Cornelis själv. Soundtracket innehåller originalinspelningar som man grävt fram ur ett djupt bergrum där de legat och väntat på att upptäckas. På några har man varsamt ersatt Cornelis röst med Dyvik Husbys och resultatet är en äkta scenkänsla som föder en nyfikenhet på mannen som med sin röst så effektivt spelar Cornelis. I utgrävningarna bland lådor av material har man hittat både gammalt och nytt – och därför finns det också tidigare outgivna inspelningar av de kända sångerna.

Musiken blir tråden igenom berättelsen om Cornelis utsvävande liv som artist och rättshaverist, men också hans roll som make och far och till slut som en legend. Soundtracket innehåller inte bara Cornelis sånger utan också annan musik från filmen. Jack Vreeswijk har gjort stämningsmusik man nästan kan ta på. Det är inte svårt att uppleva historien från filmen igenom lyssningen. Här finns också den musik Cornelis själv uppskattade – skön jazz som är samtida med Karl-Bertil Jonsson. Det är Lars Gullin, Siw Malmqvist men också Janne Schaffer och Pugh Rogefeldt.

När jag lyssnar på sångerna, på musiken däremellan och på den samtida jazzen, förstår jag hur stor Cornelis var. Han var vår tids Bellman, en modern Dan Andersson eller en Evert Taube utan förljugen sjömansromantik. Med ett stort men bräckligt ego tog han plats i det visans musikaliska landskap som växte fram i skydd av det radikala 60-talet och under proggens röda 70-talsfanor. Men Cornelis hörde aldrig till kärnan i det proggrockande Sverige. Medan andra trubadurer eldade folkmassorna till rättmätig kamp, gick Cornelis kompromisslöst sin egen väg. Med burleska visor berättade han om människor på livets skuggsida, om vinddrivna och kantstötta existenser. Hans iakttagelser är skarpa samtidsskildringar som Ballad på en soptipp om jakten på allt högre standard eller Slusk Blues om grabben som inte följer normer och moral. Han sjunger om Polaren Per som lurade tanten på socialen och om den morgonnakna Ann-Katarin vars lycka dör av skratt. Han sjunger om Fredrik Åkare som förförde den ljuva fröken Cecilia Lind en ljummen sommarkväll i skärgården och om Herr Ågren som nog besökte Cornelis själv ganska ofta. Det ilskna vemod och lätt anarkistiska förhållningssätt som präglar sångerna får hans briljanta och burdusa personlighet att träda fram från soundtracket och får mig att vilja se filmen. Sångerna stannar kvar i minnet och det slår mig att de är märkligt och genuint svenska. Cornelis var den svenskaste holländare som någonsin funnits.

Trailer för filmen

Cornelis i egen hög person sjunger Ballad från en soptipp.

Kulturbloggens recension av filmen
Gaffas recension
Intervju med Jack Vreeswijk inför premiären på filmen

Läs även andra bloggares åsikter om Cornelis, soundtrack, recensioner, musik, visor, Cornelis. Vreeswijk

Arkiverad under: Musik, Recension, Skivrecensioner Taggad som: Cornelis, Cornelis. Vreeswijk, Musik, recensioner, Soundtrack, visor

Skivrecension: Good Charlotte – Cardiology

3 november, 2010 by Rosemari Södergren


Good Charlotte som ett punkigt eller rockigt band? Glöm det när det gäller nya skivan Cardiology. Det är som den engelska sajten Craveonline skriver: Det är en popskiva med bra hitkänsla. Även om Craveonline är lite grinig fick albumet ändå 6,5 av 10 poäng.

Good Charlotte’s new album Cardiology is lunchroom theme music, teenage anthem songs that serve up a healthy dose of fake rebellion in a super, finger snapping, catchy way. This is an album for suburban kids who think dressing in all black at the mall makes them really different. It’s the by-product of the fact that punk rock is now a rite of passage, a “phase” kids go through akin to the Hula Hoop or the buckle shoe. Tattoos, piercings, Mohawks, bullet belts, all the things my generation got beaten up for now make up the scene uniform for kids who will love Cardiology.

Jag gillar jättemycket titellåten: Cardiology, Det är en mjuk, spröd, ganska smörig sång om det omöjliga att förstå hjärtat.
Först blir jag lite förvånad när jag lyssnade på albumet, för att Good Charlotte brukar låta mycket råare, men bandet fungerar bra som ett snällt popband också.

Läs även andra bloggares åsikter om Good Charlotte, Cardiology, musik, popmusik
M

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner Taggad som: Cardiology, Good Charlotte, Musik, Popmusik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 218
  • Sida 219
  • Sida 220
  • Sida 221
  • Sida 222
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 252
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Stormen – ska jag skratta eller gråta?

Stormen Betyg 2 Global premiär på … Läs mer om Filmrecension: Stormen – ska jag skratta eller gråta?

Teaterkritik: You’re the Color of Love – Om konsten att leva – En personlig, musikalisk och livsbejakande föreställning – med passion, humor och hjärta

You’re the Color of Love – Om konsten … Läs mer om Teaterkritik: You’re the Color of Love – Om konsten att leva – En personlig, musikalisk och livsbejakande föreställning – med passion, humor och hjärta

Osedvanligt mogen debut med stämningsfulla klanger och uppiggande beat – Mystery of the Mind av Eskil Roos

Eskil Roos Mystery of the … Läs mer om Osedvanligt mogen debut med stämningsfulla klanger och uppiggande beat – Mystery of the Mind av Eskil Roos

Ohederlighet, påhitt och sociala koder genererar ohanterliga dilemman – Marsvinshästar på Teater Jaguar

Manus och regi: Amelie … Läs mer om Ohederlighet, påhitt och sociala koder genererar ohanterliga dilemman – Marsvinshästar på Teater Jaguar

Filmrecension: Kokuho – Ett färgsprakande episkt mästerverk

Kokuho Betyg 5 Svensk biopremiär 2 … Läs mer om Filmrecension: Kokuho – Ett färgsprakande episkt mästerverk

Dansteaterverk omväxlande konstnärligt, kul och konstigt – Peer Gynt på Folkteatern

Av Henrik Ibsen Översättning och … Läs mer om Dansteaterverk omväxlande konstnärligt, kul och konstigt – Peer Gynt på Folkteatern

Nyinspelningar av tajt band vars solister skiner – Kvartssamtal med Gibrish

Gibrish Kvartssamtal … Läs mer om Nyinspelningar av tajt band vars solister skiner – Kvartssamtal med Gibrish

Filmrecension: Digger – imponerande roll-prestation av Tom Cruise, som vi aldrig sett honom tidigare

Digger Betyg 4 Svensk biopremiär 2 … Läs mer om Filmrecension: Digger – imponerande roll-prestation av Tom Cruise, som vi aldrig sett honom tidigare

Filmrecension: Knife: The Attempted Murder of Salman Rushdie – berör på djupet och handlar om oss alla

Knife: The Attempted Murder of Salman … Läs mer om Filmrecension: Knife: The Attempted Murder of Salman Rushdie – berör på djupet och handlar om oss alla

Filmrecension: Fjord – lite för kall och lite för många teman som snurrar runt på ytan

Fjord Betyg 3 Svensk biopremiär 2 … Läs mer om Filmrecension: Fjord – lite för kall och lite för många teman som snurrar runt på ytan

Roas av hängiven ensemble som spetsar Shakespeare med sanslösa scener och smarta repliker – Trettondagsafton på Göteborgs Stadsteater

Av William Shakespeare Bearbetning: … Läs mer om Roas av hängiven ensemble som spetsar Shakespeare med sanslösa scener och smarta repliker – Trettondagsafton på Göteborgs Stadsteater

U2 firade 50 år genom att återvända till skolan där bandet bildades

U2 - photo credit Rich Fury U2 firade … Läs mer om U2 firade 50 år genom att återvända till skolan där bandet bildades

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in