Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Skivrecensioner

Skivrecension: Christine Owman – Throwing Knives

by

Christine Owman – Throwing Knives
Trots att hon har turnerat i ett antal länder (England, Kanada, Tyskland, Italien, Island och
Ryssland) och varit förband åt ett så stort namn som Robert Plant har den ukulelespelande
Malmösångerskan Christine Owman förblivit i mörkret och ännu inte nått några större framgångar i Sverige.
Men nu, efter hela 7 år, har äntligen hennes nya skiva, Throwing Knives, blivit klar, vilken kanske kan ändra på det.
Man kan tydligt höra hur mycket tid som lagts ner på finslipning och redigering av skivan i ett strävande efter perfektion. Trots det försvinner inte personligheten, vilket ofta fallet blir när ett ljud bearbetats mycket.
Stark variation mellan låtarna gör skivan riktigt intressant och spännande. Som bland annat övergången från melankoliska Ffwd till Jenny Wilson liknande Circles.
Rekommenderas.

Christine Owman – The Conflict

Relaterat:
Recension i Sydsvenskan

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skivrecension: Small Black – New Chain

by

Small Black – New Chain
Elektropop som stundvis blir väldigt mänsklig och djup men tyvärr inte håller kvalitén rakt igenom
och faller ner i den där ytliga röran som gör sig mest passande som bakgrundsmusik. New Chain kämpar för att vara allt på samma gång men det rinner över och kvar blir bara lite av ingenting. Men även om skivan som helhet inte riktigt faller mig i smaken måste jag ändå erkänna att öppningsspåret ”camouflage” och tittelspåret faktiskt lyckas stå ganska bra på egna fötter.

Small Black – Photojournalist

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Skivrecension: Avey Tare – Down There

by

Avey Tare – Down There
Dave Porter från Animal Collective har nu släppt sin första soloskiva under artistnamnet Avey Tare.
Down There är inte lika lätttilgänglig som Animal Collectives senaste skiva och riktar sig istället till mer etablerade fans av genren.
Öppningsspåret skapar en riktigt mörk atmosfär som resten av skivan till en viss grad fortsätter att bygga på. Ljudspåren är atmosfäriska, ganska djupa, och sångarens röst blandar in i bakgrundsmusiken och låter som ännu ett instrument, snarare än som sång.
Man kan inte säga att det finns någon riktig genomslagskraft i låtarna, då de går in i varandra hela skivan igenom, och de tenderar att variera ganska lite. Musiken låter stundom som angenäm bakgrundsmusik, stundom som hopblandad gegga av olika ljud och effekter, vilket kan ge ett ganska platt intryck. Men då och då rycker den upp sig och lägger in ett nytt, fräscht sound över det gamla, så man tröttnar inte alltför snabbt på skivan som helhet.

Avey Tare – Lucky 1

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

My Chemical Romance: ”Danger Days: The true lives of the fabulous killjoys”

by

”Danger Days: The true lives of the fabulous killjoys” – titeln på amerikanska rock-pop-punk-bandet My Chemical Romance fjärde album är bland de längre titlarna på nysläppta album.

Bandet har växlat stil något mellan de olika albumet, förra albumet ”The Black Parade” som kom 2006. Det var fler lugnare låtar, lite mer vemodiga och filosofiska.
När första singeln till nya albumet släpptes, låten ”Na Na Na (Na Na Na Na Na Na Na Na Na)” var det lite av en besvikelse för mig. Den är mycket punkigare och råare än låtarna på ”The Black Parade”. ”Na Na Na (Na Na Na Na Na Na Na Na Na)” är rätt typisk för många av spåren på nya albumet.
Det finns fortfarande spår av svårmodet men det är mycket råare och mer discodunk med punk på nya albumet, mer ilska än svårmod.

Några av spåren har mer av samma karaktär som mina favoriter på ”The Black Parade” som ”Bulletproof Heart” tillsammans med ”SING”. För mig är det ett album jag ger cirka 3,5 i betyg och det såg jag att den internationella musiktidningen Rolling Stone också gjort.

Johanna Paulsson på DN gav däremot betyg 4:

Om förra skivan ”The black parade” var en storslagen konceptplatta om döden drar uppföljaren mer åt pop och partyrock. ”Danger Days: The true lives of the fabulous killjoys” har tillräckligt mycket av allt för att tilltala både gamla och nya fans. Från retrorökare som ”Party poison” till stadiondesignade Coldplay-kulörer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Duffy med ”Endlessly”

by

Duffy är tillbaka. Med förra albumet, debutalbumet, vann den nu 26-åriga walesiskan en grymma för Best Pop Vocal Album.

Soulrösten från Wales är nu tillbaka med albumet ”Endlessly” som är något mer diskodans-inriktat fast med några lugnare akustiska spår också.

DN:s recensent Nanushka Yeaman ger betyg 3 och retar sig framför allt på samplingen av C & C Music Factorys monsterhit ”Gonna make you sweat” från 1990. Nanushka Yeaman menar att Duffy kvaddar låten med sitt nasala ”Well, well, well”-riff.

Även ”My boy” är ohyggligt påfrestande, skriver DN. Där skiljer min uppfattning sig från deras recensent. ”My boy” som är inledningsspåret tycker jag är ett av de bästa spåren, en upptempolåt som är skön att dansa till.

The Roots som kompband, Albert Hammond som låtskrivare och Duffy som sångerska – det blir en godkänd uppföljare till ”Rockferry”.

Duffy berättar själv om bakgrunden till nya albumet i pressmaterialet:

Unsure how to progress and what her next movements were to be, fate intervened in the unlikely form of 66-year-old Albert Hammond. Or, to be more precise, Albert Hammond’s wife. “He was in his house in LA one day and his wife went ‘Albert! Albert! Look at this girl on TV. She sounds like a black woman!’ And he looked and went ‘Oh my God’.” Duffy was performing ‘Stepping Stone’ on Saturday Night Live. Hammond hadn’t been involved in music for a decade, he hadn’t wanted to (perhaps he figured he’d leave that to his son, Albert Hammond Jr, of The Strokes) but he was intrigued. “He asked to meet. I had no idea about his background once again (similarly she didn’t know Suede when she met Bernard Butler). And he said I’ve got this song title ‘Don’t Forsake Me’. I said ‘That sounds like the soundtrack of my life’.

“Around that time in LA, there were always massive parties,” continues Duffy. “So I had a choice: I could either go dancing with Hollywood or go and hang with Albert. So I went to Albert’s house, and his wife made me tea.” Hammond had worked up some music to his ‘Don’t Forsake Me’ title, but Duffy wasn’t so sure (here’s one singer who certainly knows her own mind). “He’s 66, he’s the most esteemed songwriter and I had the balls and the audacity to start ripping it apart,” Duffy laughs. “I look back and think ‘How rude!’ But I knew this was a song that reflected some elements of my life. “Albert was, like, ‘Brave, kid. Well done’.”

From then on the songs came quickly – remarkably so, given the four-year gestation period of ‘Rockferry’. “We did a few days in LA, a week in Spain and a week here [London] and it was done swiftly” Duffy says. “We had these songs and in my heart they sounded so charming on acoustic demos. And that is what I needed to hear. No complications. You know, there is such a thing as working too hard. When everyone does too much you can kill something. But it was Albert and me having fun.”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,