• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Göteborg Filmfestival 2026 – Välorganiserad högtidsstund för cineaster och bransch

5 februari, 2026 by Mats Hallberg

pressbild på pristagare

22/1 – 1/2 (online 2/2) 2026

10 biografer i Göteborg inklusive VR-Experience i Nordstan

Festivalcenter: Draken (biograf + hotell

Årets främsta kulturevenemang här på Västkusten i konkurrens med Bok & biblioteksmässan är över sedan ett par dagar tillbaka. 266 filmer från 76 länder visades för en rekordpublik, drygt 45 000 besökare. Nu när Hagabion är tillfälligt stängd på grund av renovering av byggnaden blev Skeppet ny biograf. Facit för egen del landade på tjugosju filmer på bio och fem långfilmer online plus några kortfilmer också sedda på datorn hemmavid. Dumt nog skippade jag invigningsfilmen svenska Biodlaren (vann publikens pris) till förmån för premiär på Stadsteatern. och mitt i veckan bestod den rafflande dramatiken istället av sista omgången i herrfotbollens Champions League. I motsatsen till i fjol missades dessutom både invignings- och avslutningsfest av skilda orsaker.

Det är lätt att drunkna i det gigantiska utbudet när man som ackrediterad försöker pussla ihop ett passande schema. Jag utgick lämpligt nog från pressvisningar plus produktioner med svensk text, Röda Mattan-visningar på Storan och tävlingsbidrag vilka visades på Draken. Jag är förhållandevis nöjd med hur jag valde. Bottennapp undveks även om det är ofrånkomligt med ett par besvikelser. För att inte bli utmattad behövs åtskilliga timmar av återhämtning och rejält med luft för mat på krog och dryck i bar. Några dagar valde jag att åka hem efter pressvisningar för att resa tillbaka på kvällen (bor i grannkommun). För oss med pressstatus finns tre sätt att få tillträde till önskad film. Lät bli att chansa två gånger och kom därför in på mina val.

Uppseendeväckande att inga tekniska missöden inträffade i min närvaro, däremot ett akut sjukdomsfall. Hoppas att den drabbade tillfrisknade. Vädret var bistert med iskalla vindar vilka gjorde att temperaturen kändes som fem-tio grader lägre. Att kunna sitta bekvämt och på det avstånd man föredrar är viktigt. Hade tur varenda gång utom den gången jag bevistade Skeppet och behövde knö in mig i bakersta raden när jag såg den lika förunderliga som skrämmande Hönan som utspelas i Grekland. På andra balkong på Storan satt vi ackrediterade nästan perfekt. Behöver jag ens skriva att GFF inte hade kunnat arrangeras utan ett stort antal volontärer? TACK ska ni ha!

Agnieszka Holland tar emot internationellt hederspris på Storan

Begreppet sanning hade utsetts till tema, vilket alla fick stå ut med att bli påminda om inför varje visning i årets bisarra tortyr-pastisch till vinjett. Vän av ordning frågar sig vems sanning och hur korrelerar den med fantasi som drivmedel för fiktion? Paradoxen hindrade dock inte arrangörerna att anordna seminarium på temat där personerna bakom dubiösa USA-podden var främsta dragplåstret. Hörde dem intervjuas i segmentet Draken Talkshow av den alerte och lagom påläste Jonas Pedersen Hardebrant vars mikrofonteknik förtjänar beröm. Var på plats på två av dessa rappa Talkshows vilka varade cirka fyrtio minuter där gäster avlöste varann. Ibland alltför hög flamsfaktor, ibland upplysande samtal! Tyskland ska ha varit denna upplagas fokusland vilket inte hade någon avgörande inverkan på utbudet. Såg endast ett par tyskspråkiga rullar. Olika delar av filmbranschen arrangerade åtskilliga egna och publika seminarier. Var inte med på sådant event.

Mottagare av hederspris av form av Drakar var i nordisk kategori Noomi Rapace intervjuad på Storan i samband med visningen av Mother. På samma ställe skedde intervju/ intressant miniföreläsning av polska prisade regissören Agnieszka Holland efter att vi sett hennes mångbottnade spännande film Franz K och hon (se fotot ovan) hade tilldelats heders-Drake av festivalens konstnärliga ledare Pia Lundberg. Att Holland hade kusiner boendes i Göteborg kom som en total överraskning, till skillnad från info om vilka regissörer hon influerats av och uppväxten präglad av förtryck i Polen.

Konstaterar att jag tyvärr endast sett två av de filmer vilka belönats med diverse priser.

Dragon Award (bäst nordiska film av åtta nominerade): The Last Resort från Danmark

Dragon Award Best Acting (i de tävlande nordiska filmerna): Adam Lundgren i Biodlaren

Sven Nykvist Cinematography Award (av de nordiska tävlingsbidragen): Louise McLaughlin för Weightless

Kritikerpris ( utdelas av internationella Filmkritikerförbundet ur nordiska tävlingen): Weightless

Publikpriset: Biodlaren av Marcus Carlsson

Dragon Award för bästa nordiska dokumentär: Första blatten på månen av Iván Blanco

Ingmar Bergman Debut Award: Bouchra / samproduktion Marocko, USA och Italien

Publikpris till bästa internationella film (sexton tävlande): Calle Malaga av Maryam Touzami från Marocko

Ungdom Jury Dragon Award: My Father´s Shadow

Draken Film Award (svensk kortfilm): Farbror Ali och jag

Startsladden (bästa kortfilm): Det som finns kvar av mig av Christer Wahlberg

Angelospriset (Svenska kyrkans pris): Mecenaten av Julia Thelin

Adam Lundgren och Marcus Carlsson på Draken Talkshow

Minns att jag i fjol skrev musikrelaterad krönika. I år blev det det i alla fall två tonala dokumentärer av skilda slag. Dels Vi var the Ark av Martin Sandin. Lite förargligt att jag ägnade mig åt att ta del av festivalens fantastiska drinkerbjudande på favoritkrog när jag blir varse att filmen ska börja om fem minuter på Handels. Skyndar mig igenom Haga, men missar inledningen eftersom jag hade haft fel starttid i huvudet. Trodde att skildringen skulle attrahera större publik. Min poäng är att jag gillade porträttet på den glamrockigt hedonistiska gruppen från Växjö-trakten vars kärna hängt ihop sedan tonåren, splittrades efter genombrott och internationella turnéer för att genomföra succéartad reunion-turné. Frontmannen, prästsonen Ola Salo, har jag recenserat vid två tillfällen, bland annat hans krogshow på Rondo medan hitmakarna The Ark sågs när de var på topp på WOW. Låtskrivare Salo menar att ställdes inför valet att anamma eller förkasta kristna tron. Samtliga medlemmar gavs generöst med utrymme för att redovisa tillvaron i ett tajt band, vars extatiska dynamik drev dem framåt. Bry er inte om GP:s påstående om klyschig dokumentation.

Ett par snäpp vassare och osminkad är odiskutabelt ändå Broken English, en minst sagt gedigen genomgång av Marianne Faithfulls turbulenta liv och brokiga karriär. Erfarna filmare involverar såväl artisten själv i utforskandet som covers live från bland andra Nick Cave, Beth Orton och Courtney Love. Innovativt och med genuin emotionell tyngd får vi följa med på en intim och drabbande resa. Mycket ur hennes cv jag inte kände till tas noggrant fram. Jag låter mig svepas i väg av Tilda Swinton och George MacKay som undersölande ciceroner i ”The Ministry of Not Forgetting”. Man blir förstås extra tagen av vetskapen att Faithfull dör innan projektet slutförts.

I två filmer sedda vid datorn spelar musiken en avgörande roll. Tänker på tyska dramat Rave On om rejv-kulturens sterilt suggestiva beats och en desperat vilja till comeback, en orgie i kickar genom färger, rök och ohämmat drogande. Har en skickligt inlagd nervig framåtrörelse. Den andra berättelsen är en arvstvist på Malta som utvecklas till en roadtrip för en osannolik konstellation med beslutsam rebell som anförare. Zejtune utgår från kraften i den traditionella folksången ghana, en slags skärande strupsång med improviserade texter inte olikt rap med komponenter från fado och flamenco. Fascinerande äventyr över generationsgränser.

The History of Sound avnjöts från andra balkong på Storan under en så kallad Röda mattan-visning. Sydafrikanske regissören Oliver Hermanus har praktfullt visualiserad en novell om två hängivna folksångs-arkeologer som redan kring första världskriget finner varandra på musikkonservatorium och under primitiva omständigheter genomför en inspelningsexkursion. Storfilmen lanseras med formuleringen att Paul Mescal och Josh Ó Connor gör en Brokeback Mountain. Fotot är lika hänförande som skådespeleriet. Ömsint gestaltas oceaner av erotisk frustration och öar av lycksalighet, jämte kärleken till betagande enkla sånger. Tankarna går till den legendariske Alan Lomax och hans fältinspelningar flera decennier senare. Noterade att snutt med Joy Division utgör soundtrack i gripande scen med Chris Cooper på slutet och inser kopplingen till manus i detta oerhörda hopp i tiden.

En av de saker jag uppskattar mest är möjligheten att se välgjord epik med nordiska förtecken. Ovan syns delar ur teamet till finska historiska kvinnodramat Tell Everyone av Alli Haapasalo. Ljudläggning och närgånget foto samverkar på ett makalöst sätt. Marketta Tikkanen är lysande i huvudrollen flankerad av andra i utomordentliga prestationer, i denna ordkarga svärta uppblandad med glimtar av glädje på en hårdför institution på en ö 1898. En av mina främsta upplevelser på Draken, förvisso ingen munter historia. Danska omtumlande familjedramat Nyårsfesten och dess förvecklingar i regi av Paprika Steen med stjärnor som Tuva Novotny. Anders W. Berthelsen och Lars Brygmann, borde kunna locka publik till biografer. Förutsättningarna finns! Manus bygger på vad som händer när nykomling tas in i gemenskapen och okänsligt ifrågasätter släktens traditioner. Konflikter uppstår. Ett standardgrepp hos manusförfattare som fungerar.

Med tanke på folkmängd är Island ett osannolikt framstående. Har till och med en bok om öns filmunder och har förmodligen sett ett tvåsiffrigt antal på GFF. I år tävlade The Love That Remains av Hlynur Pálmason. Genremässigt kan den beskrivas som bitterljuv dramakomedi med oväntade övernaturliga inslag. Agerandet i den ofta till synes lyckliga familjen med tre barn och husdjur känns otroligt naturligt, skildras med varsam hand. Fast i förlängningen tätnar bilden när bekymren hopar sig för Sverrir Gudnasons fiskare. Var inte lika förtjust i svenska egendomliga kammardramat Mecenaten även om uppslaget att som städerska kliva in i till synes ouppnåelig miljö är originellt och inte helt orimligt. Störde mig dock på ologiska förloppet. Medförde att skärskådningen av ett glassigt lyxliv med tillhörande koder och hur absorberande individer kan träna sig till att kopiera världsvana maner, delvis försvann i maktspelets fysiska faser.

Påkostade dramat ovan sågs faktiskt på just Storan. I samarbete med Netflix hade Den svenska länken världspremiär. Den lanserades med ett samtal efteråt. Tidigare så gott som okända hjälten på UD som från 1942 trotsar sina överordnade för att med byråkrati kunna rädda judar med svensk anknytning, förekommer med sitt riktiga namn förkroppsligad av Henrik Dorsin, vars övertygande insats flankeras av i första hand Jonas Karlsson och Sissela Benn. Kostym- och rekvisitaavdelningen har tillsammans med ansvariga för skapandet av tidstrogna miljöer gjort ett imponerande jobb. Vad som måste framhållas är förstås tonen i berättandet, att man vågat sig på att föra in moment av situationshumor i en story egentligen renons på lustigheter. Skulle ha kunnat bli ett osmakligt platt fall. Lyckligtvis har regissörerna gott handlag med materialet, väger rädslan för fienden i argumenten, lyfter effektivt fram diplomatins förtjänster och vikten av mod och list.

rolig bild från Draken Talkshow med vinnarna av Startsladden

Jag som sällan går på bio annars vill peka på betydelsen av bra manus. Hur befriande det är med visst mått av oförutsägbarhet i handlande. Svensk-engelska Bad Apples av Jonatan Etzler (presenterade sin film på Draken)hade begåvats med otroligt intelligent och klurigt manus. Hopplöst röriga intriger får mig däremot att tappa fokus, gör mig uttråkad. Applåderar mycket hellre åt att den som utmålats som offer plötsligt, eller gradvis, istället blir the bad guy eller vise versa. Dylika vändningar kunde beskådas i exempelvis i grekiska Bearcave, mexikanska Dreams och Scarlett Johanssons smarta och originella regidebut Eleanor The Great.

En observation är att hantverkskunnandet märks och ger en proffsig inramning, att flera konventionella spelfilmer tryfferas med art movie-avvikelser. Ett typexempel var den i övrigt socialrealistiskt framställda Urchin från England. Andra filmer som använde liknande teknik var Istornet och Hollands fyndiga skiftningar i utforskandet av Kafkas liv och verk och kulten kring honom. Noterar att i vanlig ordning är rökning den överlägset mest populära aktiviteten på vita duken, möjligen i konkurrens bilkörning. Rökning av nikotin och andra substanser är en synnerligen överexponerad syssla på film. Många betydelsebärande kyssar förekom givetvis. Simning var ett huvudtema i Becoming från Kazakstan och ett sidotema i obehagliga Chronology of Water av Kristen Stewart. Lysande barnskådespelare fick hjärtat att skälva i exempelvis Amrum, ovan nämnda isländska verk, ungerska thrillern Orphan samt franska klasskildringen Six Days In Spring. I sist nämnda rulle liksom i spanska Romeria badade ungdomar i flera scener. Min sista spaning rör just aspekter på klass. Ett verkningsfullt ämne att behandla om det vinklas med omsorg om detaljer, vilket sker i flera av festivalens filmer. Diametralt olika livsvillkor belyses, ofta på ett övertygande sätt som får oss tittare att haja till.

Har förvisso redan betonat att jag slapp magplask. Men jag hade svårt för det onda, ordlösa sagoskimret i Alperna som manifesterades i gåtfulla Istornet. Och tillfreds för att jag kom in på sponsorernas smyginvigning på Draken och kunde beskåda Jodie Foster i sin första fransktalande roll som privatspanande psykiatriker, var jag oförberedd på filmens tillkrånglade innehåll. Blev besviken! Jim Jarmusch kändes igen lite väl mycket från förr i sitt sätt att bete sig som en lakonisk matter-of -fact filmskapare i tre skilda episoder med bland andra Tom Waits och Charlotte Rampling i ledande roller.

Finns självklart mycket mer att säga om 49:e upplagan (inte helt korrekt då man skrockfulla hoppade över trettonde i ordningen). Möten, starka sinnesrörelser från episoder och liknande. En av de scener som berörde allra mest fanns i filmen ovan., ett mästerverk som skildrar hur slutfasen av nazismens ofattbara härjningar påverkar öbor och i en synnerhet en familj som tagit ställning. Avrundar min kanske alltför långa krönika genom att plocka ut ett tiotal produktioner som för mig är solklara 4:or,eller 4+ och i ett par fall fullpoängare. Några har eller kommer recenseras i Kulturbloggen av andra bedömare. Jag såg en gradering i MovieZine som i flera fall avviker från min bedömning.

Här är några personliga favoriter: Amrum, Broken English, flerfaldigt Oscars-nominerade Hamnet med Paul Mescal som Shakespeare och Golden Globe-belönade Jessie Buckley i rollen som barnafödande trolsk hustru, Re-Creation, läskiga dragningen till att återuppleva barndomens smärta i den bio-pic som fått titeln Chronology of Water, charmiga Calle Malaga med sitt öppna slut, intensiteten och konstnärliga laddningen i nämnda Tell Everyone, The Love That Remains, Eleanor The Great, History of Sound, Den svenska länken, Bad Apples, flerskiktade levnadsteckningen Franz K, sällsamt äventyrliga perspektivet i Hönan (hur mycket var trickfilm och vilka scener var autentiska filmade?)samt gripande franska Unga mödrar. Hög tid att sätta punkt för en lyckad festival jag hade stor behållning av.

Arkiverad under: Film, Krönikor

Filmrecension: Cold Storage – faller platt som en grandios gäspning

4 februari, 2026 by Elis Holmström

Göteborgs filmfestival 2026

Cold Storage
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 februari 2026
Regi Jonny Campbell

Det finns något genuint tragikomiskt då en film och dess skapare sätter en chockerande låg ribba. Då allt görs för att förbereda publiken på att det som väntar kanske inte är värdigt att förevigas i filmhistorien. Per automatik finns det en viss ödmjukhet i att omedelbart bekänna sina fel och brister. Det ger ett avväpnande och sympatiskt intryck. Men inte ens med denna utgångspunkt kan Cold Storage göra något annat än att falla platt och stämplas som en grandios gäspning.

Att det hela osar miserabel B-film tydliggörs – med viss självinsikt, tidigt. Den stapplande och korta introduktionssekvensen är ungefär lika seriös som valfri mellanakt i Melodifestivalen. Ökenlandskapet och det dråpliga handlaget driver genast tankarna till den kultförklarade Tremors med sina jättelika köttätande monstermaskar. Förhoppningen blir per automatik att samma charmanta men oändligt fåniga cirkus är på väg att upprepas i och med Cold Storage. Men även om självdistansen aldrig upphör, och filmen aldrig tror sig vara något mer än en fumlig och fånig skräckkomedi, kommer inget tillskott. Istället är majoriteten av hela upplevelsen snarare jämförbar med en evig startbana som väldigt snabbt blir tröttsam.

Hur mycket romanen som filmen bygger på är skyldig till de strukturella bristerna kan undertecknad tyvärr inte svara på, detta då författaren David Koepps bok med samma namn ’’tyvärr’’ inte hann betas av innan visningen. Oavsett ursäktar inte det att filmversionen ger en helt ny innebörd till att snurra runt med hjulen. Vad som borde vara en kort och simpel intrig drygas ut till absurda proportioner, banala och enkla koncept förklaras om och om igen, antingen genom faktiskt dialog eller klumpig visuell demonstration. Och då spelar det ingen roll att filmen försöker underhålla med en avväpnande humor eller en trött Liam Neeson som går på sådan sparlåga att man kan undra om han genomgår den svenska energikrisen 2022.

Väldigt snart är de få positiva aspekterna knappt vatten värda, detta då filmen aldrig tar nästa steg och ger något som känns det minsta vettigt, både vad gäller komik, skräck eller action. Allting blir istället till ett vanvettigt segt väntrum där duktiga skådespelare som Lesley Manville tvingas kämpa igenom tjäran av jämngrå tristess med ett ohyggligt oinspirerat agerande.

Även om regissören Jonny Campbell gärna vill ha nära till skrattet och ha kapaciteten att ha roligt åt sig själv blir detta i det närmaste omöjligt då genomförandet är så otroligt fumligt – för att inte säga okunnigt. Scenerna mellan Joe Keery och Georgina Campbell är tänkta att bidra till lite mänsklig värme genom småtjafs och en diskret romans. Men då det inte finns tillstymmelse till kemi – än mindre personregi, blir dessa scener mest malande och totalt ointressanta.

När det till slut blir dags för action serveras den lika kall som de lik som huvudkaraktärerna lämnar efter sig. Det blir ett hysteriskt skjutande, lite blod och exploderande kroppsdelar, allt har setts förut och presenterats med astronomiskt mer passion och uppfinningsrikedom än här. Att Cold Storage också använder digitala specialeffekter som får de skräckexempel vi fick se i praktfiaskot xXx: State Of The Union från 2004 att likna något från James Camerons Avatar. Detta är också enda gången håret reser sig, för skräcken, som förvisso bygger på ironi, är lika usel som det övriga hantverket.

Cold Storage räddas från total undergång av sin tillbakalutade natur. I och med att ingenting är på särskilt stort allvar, samt att det finns en vilja att acceptera att allt är ett jättelikt skämt, kringgår man fullkomligt vettlös förnedring, men inte ens det kan avleda från det faktum att det hela många gånger är fullkomligt bedrövligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Pillion – är inte perfekt men bjuder på ett antal fantastiskt täta och mörka scener

4 februari, 2026 by Elis Holmström

Göteborgs filmfestival 2026

Pillion
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 februari 2026
Regi Harry Lighton

Det må vara krasst att konstatera, men ett påstående från en anonym gymnasieuppsats stämmer alltför väl, nämligen att en film som önskar får maximal uppmärksamhet skall innehålla följande: sex, våld eller en skandal. I fallet med Pillion är åtminstone det först- och sistnämnda fullt applicerbara. För ingen kan ha undgått de oerhörda skriverierna gällande filmens oerhört explicita och långtifrån rumsrena innehåll. Och för den som endast saliverat efter lite oortodoxt sex samt en Alexander Skarsgård som visar det mesta finns här mer än tillräckligt. Men i den mediala fixeringen hamnar det faktum att Pillion faktiskt är mer än en nakenchock i skymundan.

Sex och nakna kroppar utan någon som helst narrativ substans är lika mycket värt som de filmer man en gång kunde hitta gömda på bensinmackar. Pillion vill dock inte bara skapa rubriker utan har också andra kvalitéer som är värda att lyfta. Även om det är oändligt svårt att hitta rätt i inledningen, då det hela känns osäkert och obekvämt, inte bara vad gäller relationen mellan filmens två huvudpersoner, utan den faktiska filmen. Regissören Harry Lighton har svårt att hitta en röd tråd vad gäller filmens attityd samt stämning. Det skiftar mellan att kännas som en blyg independentfilm, som prövar sina vingar, och en oerhört svårsmält och högtravande – samt pretentiös, filmprismagnet.

Precis som nya skor tar det ett tag innan det hela sitter, och först då huvudrollsduons andra – och mindre omdiskuterade hälft, Harry Melling får ställa sig i centrum börjar allt få färg. Även om det är Skarsgårds klädlösa attribut som varit i centrum för media är det Melling som är filmens sanna hjärta. Efter sin oväntat starka insats i Anya Taylor-Joy klassikern The Queen’s Gambit har Melling visat sig vara en oväntat kapabel aktör som alltid presenterar sina karaktärer men en oerhörd varsamhet och omtanke. Detsamma är sant även i Pillion. Att skapa dimensioner – men även empati, för en karaktär som aktivt underkastar sig och ställer sig i en obehaglig beroendeställning är sannerligen inte enkelt. Men Melling lyckas skapa en oerhörd empati som gör att karaktärens genuint tragiska situation och ensamhet blir engagerande men också drabbande. Melling demonstrerar en sårbarhet utan att – på ett manipulativt sätt, försöka göra om det till ren melodram. Alexander Skarsgård är å andra sidan betydligt mer – avsiktligt, dämpad vad gäller det emotionella, han förblir enigmatisk men också obehaglig. Skarsgård gör ett strålande jobb att förmedla ett bubblande mörker som fascinerar men också skrämmer. Trots hans lugna yttre finns något hotfullt och oberäkneligt som alltid adderar spänning till sekvenserna mellan honom och Melling.

Och det är denna mycket spända och obekväma relation mellan de två som är filmens sanna kärna. Sättet Mellings trevande åtrå och Skarsgårds ständiga nekande slår mot varandra leder till en fascinerande duell mellan passion och kontroll. Diskussionen om att Pillion skulle bjuda på en dos svart komik är dock svårbegriplig då detta är en genuint svart och grubblande film som ständigt balanserar mellan hopplöshet och mikroskopiska drömmar om ett liv med ömsesidig omtanke. Scenerna menade att fungera som en ventil för de mest intensiva och syrefattiga scenerna är inte i närheten lika fantastiska som då filmen låser alla dörrar och drar ned persiennerna för att stänga ute allt ljus. Förvisso finns en värme i Lightons regi i dessa scener men det finns ingen elegant interaktion mellan det dramatiska ljuset och mörkret, istället blir det kraftiga dramatiska avbrott som gör att det hela känns ojämnt.

Även om romanen som filmen bygger på givetvis dikterar flera aspekter fanns det också utrymme att utforska betydelsen av motorcykeln sonen metafor för frihet och att fly från rigida sociala strukturer. Ett ämne som behandlats i oändligt många poem och böcker men som hade kunnat få en ny infallsvinkel genom att sammanfoga det med den homosexuella relationen mellan filmens två huvudpersoner.

Avslutet är också stapplande och alltför abrupt, det blir tvära kast som inte tillåter publiken att reflektera och ta in händelseförloppet vilket skapar dissonans med den dramatik som utspelar sig på duken.

Pillion må inte vara perfekt men bjuder på ett antal fantastiskt täta och mörka scener som gör att filmen alltför många gånger endast bränner gummi utan att röra sig en millimeter.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Litterär ikon presenterar sig i magnifik monolog – Jag är den som som ser med Anna Azcárate som Lunchteater

3 februari, 2026 by Mats Hallberg

vecka 4 2026 (20-23/1)

Göteborgs Stadsteater

Manus: Niki Gunke Stangertz och Selma Lagerlöf

Regi: Niki Gunke Stangertz

På scen: Anna Azcárate

Musik: Sami Al Fakir

Teknik: Arctur Hernández Chárraga

Borde ha skrivit långt tidigare om denna föreställning som sågs onsdagen 22 januari, eftersom den med råge motsvarade högt ställda förväntningar. Får skylla på att jag sedan dess varit upptagen med Göteborgs Filmfestival som i praktiken (online) avslutades först i går. Monologen Jag är den som ser hade premiär i höstas på Strindbergs Intima Teater. Selma Lagerlöf (1858-1940) vars popularitet aldrig verkar avta har som bekant fått flera av sina verk dramatiserade. Senaste decenniet uppfördes på Stadsteatern vid Götaplatsen Gösta Berlings saga och Kejsaren av Portugallien (recenserades här).

Såg för några månader sedan de två stumfilmerna Stiller gjorde på just debutromanen på Aftonstjärnan, då till nygjord innovativ musik framförd live. Snart är det dags att visa stumfilmen Körkarlen som jag också läst på samma ställe uppfräschad med nytt kongenialt kusligt soundtrack. Herr Arnes penningar på GöteborgsOperan 2022 blev en av mina främsta upplevelser av konstformen någonsin. Nu är tydligen Wermland Opera aktuell med urpremiär på verk om Nobelpristagarens liv. Minns tv-serien från 80-talet på Gösta Berlings saga och filmatiseringen av Jerusalem. Ungefär samtidigt som filmen sågs diskuterades romanen i den läsecirkel jag var med i. Om de närmast tragikomiska parallella förhållandena med Sophie Elkan och Valborg Olander vilka också karriärmässigt var givande, har jag kunnat läsa om i bok av Mona Kalin vars titel jag är osäker på. För att avrunda dessa rapsodiska personliga ingångar lånades från mamma självbiografiskt verk i tonåren och förra julen fängslades jag av dokumentär i två delar om en världsberömd författarinna som högst orättvis i perioder stämplats som ”sagotant”.

Innan Azcárate blir presenterad av Marie Delleskog (Lunchteaterns konstnärliga ledare) söker hon upp en vän som sitter långt bak. Då passerar hon mig, varvid jag nämner att jag gärna kommer hit och om inspiration uppstår brukar det bli en text. Skådespelaren yppade något om uppkommen nervositet fast hoppades att jag skulle få feeling. Att jag förmodligen inte tidigare sett henne agera live beror på att att hon huvudsakligen spelat på Norrbottenteatern, undervisat i Luleå och anlitats av Uppsala Stadsteater. Anna Azcárate som gick Scenskolan samma tid som Delleskog har varit värd för magasinsprogram i SVT och synts i åtskilliga biroller på film och i tv-serier. Hade jag träffat henne efteråt skulle jag sagt att hon är Görel Crona jämbördig. Skrev hänförd om Cronas Kung Byxlös på Lunchteatern i förfjol. Har tyvärr inte sett henne uppföra Selmas samlade vrede ( också konsertteater) av Margareta Skantze varför jämförelse av Selma-tolkningar inte låter sig göras.

foto Elias Holm – från hemsida Göteborgs Stadsteater

Niki Gunke Stangertz är nästan en generation yngre än aktrisen på scen. Hon är i första hand skådespelare och gått i sina föräldrars fotspår, men har på senare utökat sitt register i egenskap av manusförfattare och regissör. Förvisso tacksamt stoff men ändå en grannlaga uppgift att hantera så att berättelsen inifrån hänger ihop. Nedslagen i prisade pionjärens biografi, temperament och idévärld görs med osvikligt gott omdöme. De tecknar en bild av en exceptionell människa utrustad med en gåva att fabulera larger than life, ofta med ett ursprung i ett sägenomspunnet värmländskt landskap. Monologen är på samma gång lärorik och underhållande. Förutom karismatiskt agerande som framhäver en minst sagt händelserik berättelse fylld av häpnadsväckande fakta, understryks Selmas sensationella livsresa med noga uttänkt koreografi, stämningsfull pianomusik/ sorl och annan ljudläggning samt stillbilder på backdrop.

Underrubriken lyder ”en kvinnas resa genom konsten”. Att Selma lyckas bryta ny mark trots maktfullkomliga män är minst sagt anmärkningsvärt, vilket speglas med en härlig frenesi på scen. Efter engagerande urladdningar infaller reflekterande och fördjupande inslag. Azcárate gestaltar en extraordinär människa förmögen att förverkliga sina idéer, självförtroendet visade sig redan vid åtta års ålder och hon lät sig inte nedslås av sjuklighet i barndomen. Fanns tidigt en medvetenhet om en särskild sorts förmåga och bortom banan som lärarinna skönjdes en tillvaro som självförsörjande författare. Selma visste sitt värde och hade siktet inställt på att bli läst, resa i världen och kunna köpa tillbaka Mårbacka. De verk som tas upp i monologen är bland andra Gösta Berlings saga, Jerusalem, Kejsaren av Portugallien, och Nils Holgersons underbara resa genom Sverige. Dessutom berörs förstås kampen för kvinnlig rösträtt och invalet till Svenska Akademien.

Azcárate kompletterar bilden av Selma Lagerlöf genom att ge inblickar i tiden i Landskrona, vistelser i Köpenhamn och från hembygden. Då kommer andra röster som legendaren möter till tals på danska, skånska och värmländsk dialekt. Denna feministiska förebilds stökiga privatliv skildras ingående, ger monologen en humoristisk dimension. Inte minst turerna kring Selmas sällskap i samband med mottagandet av Nobelpriset – ”vill inte göra någon ledsen, triss i damer piggar upp” – och slitningarna emellan Elkan och Olander, vilka delvis fyllde olika funktioner för en oerhört framgångsrik författarinna. Regissören har månat om hållning och rörelser som matchar deras Selmas redogörelse och uttalanden, ger oss en konturskarp, intensivare bild än vi är vana vid. Selma som frimodig motsats till diskret och ödmjuk attityd. Utan att försöka göra Gunke Stangertz förlängda arm porträttlik, blir skådespelaren jag får stifta bekantskap med trovärdig, trots att hon inte satt upp håret. Sättet att variera tonfall och laborera med tilltal går självklart hem hos publiken, vars andel äldre kvinnor är större än vanligt. Ett oväntat moment bestod av att frivillig ur publiken läste ur kärleksbrev.

Som sagt en övertygande iscensättning vars grepp om åskådarna ligger fast. Anna Azcárate äger scen, kan konsten att med kraft och raffinerade nyanser förmedla essensen i ett exceptionellt livsöde, vars konstnärskap kommit att tillhöra vårt nationella arv. Avslutar min betraktelse med att citera huvudpersonen själv: ”Jag tror på det godas slutgiltiga seger i världen”.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Rage – ställer viktiga frågor om dagens samhällsutveckling och om kulturens roll

3 februari, 2026 by Ulf Olsson

Göteborgs filmfestival 2026

Rage
Arv Milo Rau
Regi Milo Rau
Scenografi Anton Lukas, Josefine Lindner
Kostoym Anna Heymowska
Video Moritz von Dungern
Peruk och mask Mimmi Lindell, Johan Lundström
Ljus Erik Berglund
Musik Jamie Man
Ljud Gustaf Terneborg
Dramaturg Giacomo Bisordi, Anna Kölén
Översättning Anna Kölén
Urpremiär 31 januari 2026 på Dramatens stora scen
I rollerna Danilo Bejarano, Alva Bratt, Simon Edenroth, Nikola Borggård Gavanozod, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Alex Jubell, Elin Klinga, Rebecca Plymholt, Alexander de Sousa m fl.
Samtliga skådsespelare har sina egna namn i pjäsen.

Den dystopiska framtidskildringen Rage, som är specialskriven för Dramaten av Milo Rau, fokuserar de nationalistiska och fascistiska strömningar som tycks växa sig allt starkare i såväl Europa som USA. Bakgrunden är att regeringen har utlyst undantagstillstånd på grund av att statsministern har blivit skjuten. Det leder bland annat till att högernationalistiska och våldsbenägna krafter tar chansen att, som de säger, städa upp och ställa allt det som har gått fel till rätta, exempelvis invandringen.

Handlingen utspelar sig under ett dygn i en ensligt belägen sommarstuga i ett snöigt vinterlandskap. En framgångsrik film- och teaterfamilj har tillsammans med ett antal vänner dragit sig tillbaka till stugan för att undkomma allt våld. Deras intensiva och självförhärligande samtal handlar främst om vars och ens egna betydelse som konstnärer. Journalisten Alexander är där för att intervjua Elin för en bok om Ingemar Bergmans kvinnor. Elen är mycket stolt över att vara en av Bergmans kvinnor. Möjligen är hon inte bara en av, utan kanske till och med kvinnan. Det leder till en högljudd, men också rolig, diskussion om Ingemar Bergman som regissör och människa. En diskussion där den äldre och den yngre generationen ställs mot varandra. När sedan Alva anländer och stolt berättar att hon ska spela Evas Braun i en film om Hitler blir samtalet inte på något sätt mindre misstänksamt. Vet hon överhuvudtaget vem Eva Braun är? Samtalen och replikskiftena som är fyllda av spänningar och av självhävdelser kan mycket väl explodera verbalt när som helst. Men mitt i allt detta dyker plötsligt två högerextrema intellektuella unga män upp. De är inte okända för familjen eftersom de har känt varandra länge. De unga männen förfasar sig över kulturmänniskorna sexualvanor. Men det är inte det som är deras egentliga ärende. Det har nämligen kommit till deras kännedom att två oönskade invandrare från Island, Hulda och hennes dotter Elin, gömmer sig hos familjen. De måste kastas ut ur landet särskilt som den man som har mördat statsministern är en terrorist från Island. Samtalet fortsätter på metoo-spåret och Danilo tvingas erkänna att han är en av de obehagliga metoo-typer som det talas om. Det bli en våldsam diskussion där kulturgruppens Alva och Rebecca plötsligt lierar sig med inkräktarna. Klyftan mellan kulturens företrädare och våldets är plötsligt inte lika tydlig. De har en gemensamma fiender, främst Danilo. Motsättningarna och ordväxlingarna kring olika frågor eskalerar snabbt och leder till ett blodigare och blodigt våld, där de unga männen tar fram mer och mer av sitt våldkapital. Det ska rensas. Alva som är den som längst står kvar på våldets sida bryter samman och upprepar mekaniskt om och om igen: Jag vill ingenting, ingenting, ingenting.

Milo Rau är en mycket intressant regissör. Vi har all anledning att glädjas åt att Dramaten fortsätter att sätt upp hans spännande verk. Rages styrka är dialogerna mellan alla skickliga skådespelare, men också monologerna. Scenografins kombination av en snurrande scen och användningen av videoteknik bidrar till att skapa en nerv i föreställningen. Rage ställer viktiga frågor om dagens samhällsutveckling och om kulturens roll i en tid av auktoritära och våldsbenägna strömningar. Frågor som Dramaten kommer att följa upp under tre temakvällar:

11 februari – Självcensur eller ansvar?
Om hur hot, näthat och självcensur påverkar konstnärers arbete, och om de gränsdragningar som görs mellan provokation och ansvar på scenen.
18 februari – Feministisk revolution eller häxjakt?
#metoo-rörelsen väckte hopp, vrede och motstånd. Samtalet tar avstamp i rörelsen och den debatt som fortfarande delar åsikterna i dagens polariserade samtalsklimat.
Kommande – Vad ska vi ha kulturen till

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Rage, Teaterkritik, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 71
  • Sida 72
  • Sida 73
  • Sida 74
  • Sida 75
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in