• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Superextrem musikal fängslar fram till sista utdragna scenerna – Black Rider på Folkteatern

19 februari, 2026 by Mats Hallberg

pressfoton Mats Bäcker

Av William S Burroughs

Översättning: Einar Hekscher

Musik: Tom Waits (Sångtexter: Tom Waits & Kathleen Brennan)

Regi: Mellika Melouani Melani

Musikalisk ledning: Johan Lindström och Oscar Micaelsson

Scenografi: Mats Sahlström

Ljusdesign: Joakim Brink

Kostymdesign: Jenny Ljungberg

Maskdesign: Suz Åberg

Koreografi: Lidia Wos

Videodesign: Johannes Ferm Winkler

Musiker: Johan Lindström, Martin Hederos, Dan Berglund, Ola Winkler och Per ”Texas” Johansson

Skådespelare: Pelle Grytt, Bror Gunnar Jansson, Anna Lundström, Nina Jeppsson, Birthe Wingren, Jonas Sjöqvist, Elin Skarin, Lidia Wos (plus statister)

Premiär: 14/2 2026 Stora scen Folkteatern i Göteborg

Spelas till och med 1/4

Finns så många ingångar att det inte är lätt att avgöra vilken man gör klokt i att träda in i först. Kanske ändå faller sig ändå naturligt att börja med historien som sådan av beatförfattaren William S Burroughs, vars underrubrik på The Black Rider lyder The Casting Of The Magic Bullets. Burroughs (1914-1997) har blivit en världsberömd stilbildare och portalfigur för en undergroundrörelse fast med omdebatterad verkshöjd. Förvisso invald i American Academy And Institute of Arts And Letter 1983. Ifrågasättandet om litterär kvalitet beror inte minst på att hur drogmissbruk färgade skrivandet. Amerikanen har blivit en ikon tack vare sin lakoniskt torra ton i uppläsningar, sin queera läggning, hallucinatoriska romanen Den nakna lunchen som som gick till åtal för obscenitet, litterära experiment såsom cut-up teknik, en trilogi på 80-talet, hans besatt vid skjutvapen vilket fick till följd att han på Wilhelm Tell-maner dödade sin hustru. Den traumatiska händelsen rekonstrueras i Black Rider. Under tiden jag på B-nivå studerade amerikansk samtidslitteratur lästes vid sidan om ungefär halva Röda nattens städer och skummade igenom några kapitel i Den nakna lunchen. Författaren försvårar ofta läsningen genom sina infall, ofta efterlyses en röd tråd, en sammanhängande story.

För bara några månader såg jag en uppdaterad uppsättning av Friskytten på GöteborgsOperan marinerad i filmsekvenser. Den förtvivlan och förfallet och förlusten operan av von Weber kretsar kring utgör ramen för den musikal som gjordes i ett samarbete mellan Burroughs, Tom Waits och Robert Wilson med urpremiär i Hamburg 1990. Friskytten bygger i sin tur på en mörk folksaga om att tvingas uppfylla villkor för giftermål med burgen jägares dotter. Det handlar om att på uppmaning sluta en pakt med djävulen, så kallade trollkulor och om vem som egentligen har makten att styra utgången, ödet för den som naivt ingått ett Faust-avtal. Typiska inslag från författarens liv ger Black Rider en stegrande gränslös dramatik. Musikalens drivs obönhörligt framåt av en fetisch för att skjuta med revolver och gevär, kadaver och uppstoppade djur, nämnd folksaga, injicerande av uppåt-tjack, snedtändningar och accelererande utsvävningar. Mats Bäckers expressiva foton illustrerar väl sceners skiftande stämningar. Borgerligt prydlig tillvaro blir med underliggande ostoppbara faror en chimär när Kätchen (Anna Lundström) får två friare på halsen – arkivarien Wilhelm (Nina Jeppsson) och Robert (Jonas Sjöqvist).

Produktionen är storslagen, rymmer ett myller av ingredienser. En högst väsentlig beståndsdel är givetvis musiken och sångerna som framförs. Tom Waits är i sig en uppenbarelse och jag borde ha skaffat biljett till hans legendariska besök på Göteborgs Konserthus 1985. De emotioner hans säregna tonspråk och stämma väcker går knappt att beskriva. Han är en oförliknelig egen kraft med orubblig integritet. Jag hade surrealistiska mycket underhållande konsertfilmen Big Time inspelad på VHS, äger soundtracket One From The Heart, mästerverket Rain Dogs, dubbel-lp:n The Asylum Years och på cd Real Gone.

Nyligen på Göteborgs Filmfestival sågs Waits i en för honom signifikativ roll i Jim Jarmusch senaste långfilm och har sett honom i mer eller mindre framträdande gestaltningar flera gånger på bio. Mellika Melouani Melani har utverkat tillstånd att ett par gånger under föreställningen använda fragment från skivinspelningen av Black Rider (tror det förhåller sig på det viset). Vid första tillfället sjunger kompositören själv så berörande att man blir alldeles tagen. Flera ur ensemblen sjunger förnämligt i ”arior” och duetter, så som Pelle Grytt, Anna Lundström, Nina Jeppsson och självfallet den mest vana av dem alla Bror Gunnar Jansson (recenserat konserter med honom ett par gånger) med sin bluesiga skarpa röst. Min poäng är att ingen är nära att överträffa det intryck Waits förmedlar. Han har skapat ett häpnadsväckande polyfont sound, vackert och skrämmande om vartannat. Krängande valser kombineras med vaudeville, referenser till amerikanska sångboken, ambient, minimalistisk dissonans, intensiv krautrock, spräck och oemotståndligt tunggung. Att Tonbruket tillsammans med träblåsaren Per ”Texas” Johansson erbjöds jobbet att live framföra denna hisnande palett av kontraster och satte av tid i kalendern, är värt extra applåd. De är den idealiska lösningen på vilka som borde utföra utmanande uppdraget.

Ska försöka att inte sväva iväg genom att förmedla de fem musikernas fullständiga imponerande cv, fem musiker och kompositörer med högst status. Har recenserat samtliga och mött dem på tu man hand. Ola Winkler, vikarie bakom trummorna, som jag träffade för bara några månader, är den jämförelsevis minst namnkunnige, fast jag hört honom med Merit Hemmingson, Andreas Hourdakis och senast Bach Jazz. Han har också tidigare samarbetat med Tonbruket på scen. Av de två ansvariga för musikalisk ledning ska erkännas att Oscar Micaelsson är obekant för mig: kompositör, organist, medlem i slagverksensemble, improvisationsmusiker och solopianist verksam i USA.

Johan Lindström som förtjänar att geniförklaras har jag desto bättre koll på. Förutom att ha odlat ett eget tonalt universum, har han frontat i egna konstellationer och varit sideman som innovativ strängbändare. Lika stora meriter har han i egenskap av producent. Trakterar här främst pedal steel, piano och elgitarr. Lika prisad och mångsidig är värmlänningen Martin Hederos som solopianist, medlem i Soundtrack Of Our Lives, frontfigur i Hederosgruppen, samarbete med Ane Brun, ena halvan av åter aktuella coverduon Hederos & Hellberg och mycket mer. På Folkteatern där han tidigare lirat med jazzigt prisade Hederosgruppen spelas klaviatuinstrument (orgel etc.) och fiol. Dan Berglund har ett förflutet i E.S:T som turnerade globalt, blev världsberömda och vars karriär fick ett så grymt tragiskt slut. Senaste åren har jag hört honom i exempelvis Rymden, Mattias Risbergs Mining XL och E.S.T 30/ Symphony. Basisten grundade gränsöverskridande Tonbruket. Skivsläpp har resulterat i osannolika fyra Grammis och Gyllene skivan-tilldelning. Dubbelt belönade Dig It To The End finns i cd-samlingen.

Högt ansedda blåsaren och låtskrivaren Per ”Texas” Johansson har tilldelats samma prestigefyllda utmärkelser för egna projekt mer än en gång. Och jag har före och efter hans uppehåll hört honom live under eget namn, med Rebecka Törnqvist, Pål Nyberg, Jazz Furniture, JH3 och fler konstellationer. I uppsättningen musiceras på tenor- och altsax, klarinett, basklarinett och oboe (kanske inte komplett och garanterar inte att uppräkningen av instrument är korrekt) Att få lyssna till dem live, deras approach på en egensinnig magiker, är för en musikälskare en ynnest.

Hög tid att fokusera på regissören, känd från Teater Tribunalen. Hon som frossat i detta extraordinära verk, synbart älskar att sätta tänderna i en djävulsk brygd på åtrå, hierarkier och drömmar spetsad med ett drogberoende som får sällan skådade, plågsamma konsekvenser in på nakna skinnet. Melouani Melani tycks ha en böjelse för att vilja skildra maktspel och perversioner. Har i Göteborg sett henne göra exempelvis Vi som är hundra, Att begära tre systrar, Babel, Idlaflickorna och Carmen.

I stora stycken funkar hennes estetik föredömligt i Black Rider. Men sättet att laborera med upprepningar och chockeffekter är riskabelt och i de sista tålamodsprövande scenerna kantrar anrättningen. Finns mycket att dras med i i gåtfull vildsint musikal där Pelle Grytt gör entré från läktaren och ensemblen tumlar upp förbi publiken i orgiastiskt inferno i ett senare skede. En rejäl brist med upplägget är att intryck sköljer över åskådarna i över två timmar non stop. Varför väljer regissören att slopa paus, välbehövlig tid för andhämtning? Kvinnan som i Teater-Sverige uppnått status som oantastlig lyckas kreera en önskvärd nerv i uppsättningen fram till dess oerhört utsträckta klimax där Tonbruket manglar med skärande dissonanser medan en slags antites till de mest omtalade inslagen i Oh! Calcutta! vältrar fram omtumlande som en evighetslång snedtripp, som skräckfylld freak show med avslutning på läktaren. Infernot utlöses när Wilhelm brutit samman och i sin psykos förenas med tidigare offer, lider alla helvetets kval tillsammans med dem. Utan att ha jämfört med uruppförandet i Hamburg blir omdömet: provokation som i längden tröttar ut. Mellika Melouani Melani är en exceptionellt krävande regissör, dock säkerligen stimulerande för medarbetare.

Som framgår av pressbilder är scenografin av det mer inbjudande slaget vilket välkomnas. Vild skog antyder mystiken, ramar in interiören, en hall i vinrött dekorerad med döda djur, i den herrgård där jägaren och hertiginnan huserar med husa och dotter. Till det visuella kontot ska därtill påföras videodesign. Ridån är i bruk åtskilliga gånger trots allt pågår i ett svep. Tar exempelvis lång tid innan vi ser bandet. Och ensemblen står inledningsvis i klunga framför ridån. Bland allt iögonfallande som sker ska inte glömmas hur noggrant och kul koreografin utformats.

I den farligt polariserade tid vi lever i kan det kännas befriande att få kliva in i annan värld, förvisso en otäck sådan. Den leder de drabbade över kanten genom handhavande med skjutvapen och begär av sexuell natur och längtan efter att bli hög på substanser. Visdomsord levereras, främst av Pegleg (satan själv som insmickrande utövar sitt ondskefulla beteende, förhäxar med sin trolldom). ”Den som köper mer än han har råd med måste betala vad det kostar”.

Ensemblen med sin heterogena sammansättning gör överlag strålande insatser. Andreas Rothlin Svensson som tillhör Dramatens fasta ensemble, gestaltar med bastant bravur Bertram, som så förrädiskt utlöser den skenande spiralen mot undergången. Birthe Wingren som sittande framför ridån med dockor vid var sin sida i en belysande stickspårs-scen är sjävmördaren Ernest Hemingway, har jag sett som Ulrika i Kristina från Duvemåla på GöteborgsOperan. En rutinerad aktris som förtjänstfullt bidrar en aning i skymundan. Jonas Sjöqvist presterar på sedvanlig hög nivå. Nu med några dagars distans har jag framför allt passionerade agerandet från Nina Jeppsson och Anna Lundström på näthinnan. Och värt att avslutningsvis ånyo betona vilka goda sånginsatser detta par utför, något de inte är ensamma om. Slår mig att skådespelares vokala förmåga ofta överraskar synnerligen positivt.

Arkiverad under: Musikal, Scen

Filmrecension: Yalla Parkour – minnen och sorg vävs samman med energisk kamp för en framtid

18 februari, 2026 by Rosemari Södergren

Göteborgs filmfestival 2026

Yalla Parkour
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 februari 2026
Regi Areeb Zuaiter

En dokumentär om minnen, sorg och längtan till Gaza och olika sätt att hantera ett liv långt därifrån. En fascinerande dokumentär som inte känns helt färdigklippt. Med mer bearbetning och mindre fokus på privatlivet skulle det blivit ett mästerverk. Konsten att skapa handlar ofta om att vara personlig men inte privat.

Sorg efter sin mamma och minnet av mammans leende och saknad av sitt ursprung i Gaza gör att Areeb Zuaiter, en palestinsk filmskapare i USA, får kontakt online med Ahmed, en ung parkour-atlet i Gaza. De samtalar online i många år och Ahmed spelar upp en mängd videoklipp han gjort från sina och hans vänners parkour-övningar i Gaza. Det är häpnadsväckande hur gymnastiska och viga han och hans vänner är. Vilken kroppskontroll de har. Men det är samtidigt mycket skrämmande hur farliga övningar de gör. Skulle de falla fel skulle de dö på en sekund.

Vi bjöds in till ett samtal online mellan Ahmed och Areeb där de har kontakt via videosamtal i många år. Areeb minns sin mamma och speciellt har en fest på stranden i Gaza fastnat i henne minne. Areeb känner en stark längtar dit. Hon känner att hennes mammas leende försvann när de lämnade Gaza. Ahmed däremot längtar och drömmer om att få lämna Gaza. Det finns ingen framtid i Gaza, menar han.

Filmens styrka är samtidigt dess svaghet. Vi får se en hel del ruiner, som förmodligen är efter bombningar. Vi får se Ahmed och hans parkour-vänner klättra och slänga sig ut från olika höga ruiner medan de gör volter i luften. Men varför det är ruiner får vi aldrig reda på, det lämnas åt vår egen slutledningsförmåga. Gaza har varit i centrum för många konflikter genom åren. Det är fascinerande och samtidigt skrämmande att se hur farligt de unga männen lever. Deras livsfarliga utmaning av fysikens gränser blir en slags motståndsrörelse mot krig och konflikter, ett sätt att överleva som ung i ett härjat land.

Yalla Parkour hade världspremiär på på DOC NYC – där den vann juryns stora pris – och har därefter bland annat belönats med publikpris på både Berlinale och Nordisk Panorma.

Något som skrämmer mig lite är att när Ahmed och hans många vänner gör parkour eller över huvudtaget träffas och gör något är det bara pojkar och män som är med. Inga flickor, inga kvinnor. Kvinnor syns i stort sett bara när det Ahmeds mamma pratar med honom över video eller när en mamma följer med en skadad son till barberare och då är mammorna täckta av olika former av slöjor. Det är inget jämställt samhälle vi ser skildrat. Men vi får se unga människor som kämpar för att hitta ett sätt att överleva och det är imponerande att följa Ahmed och hans vänner. Lite mindre fokus på det privata och det hade varit en av årets starkaste dokumentärer. Minnen och sorg vävs samman med energisk kamp för en framtid.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Gaza, Yalla Parkour

Filmrecension: Amrum – storslagen, hjärtknipande och ett mästerverk

17 februari, 2026 by Rosemari Södergren

Göteborgs filmfestival 2026

Amrum
Betyg 5
Svensk biopremiär 20 februari 2026
Regi Faith Akin
Medverkande Jasper Billerbeck, Laura Tonke, Lisa Hagmeister, Kian Köppke, Lars Jessen, Detlev Buck

En hjärtknipande skildring av barns situation under krig och under andra världskriget. En tolvåring måste leta och kämpa för att försöka få tag på smör, honung och vitt bröd på en ö där det mesta är slut eftersom det är krig och ransonering.

Det är så lätt efteråt, när vi vet hur ett krig eller konflikt slutade att dela in sidorna i goda och onda. Det är så lätt att döma de som stod på fel sida. Denna poetiska, starka film går inte att värja sig emot. Den visar hur livet ofta är och hur vi människor sitter fast i sin omgivning och är påverkade, speciellt barn har oftast inget val. I centrum står den tolvårige pojken Nanning som bor med sin mor, sin moster och småsyskon på ön Amrum under andra världskrigets sista dagar våren 1945. Deras pappa arbetar för nazisterna och är inte tillsammans med dem på ön.

Nannings mamma har fött ett barn till och hon är deprimerad och vägrar äta och babyn får ingen bröstmjölk. ”Om jag inte kan få vitt bröd med smör och honung vill jag inte ha något” säger Nannings mamma. Nanning ger iväg runt på ön och också till fastlandet för att försöka få tag på honung, smör och vitt mjöl så bagaren kan baka vitt bröd. Amrum ligger utanför nordvästra Tyskland, inte så långt från Danmark.

Nanning är desperat. Han känner att han har ansvaret, han är det äldsta barnet och pappan är iväg och arbetar för Hitler. Nannings mamma är stark supporter till Hitler och Nanning är med i Hitlerjugend, den nazistiska organisationen för barn och ungdomar. Han är uppväxt under dessa förhållanden och det är helt naturligt för honom. Han har dock skolkamrat och speciellt en bästa vän som kommer från familjen som är mer kritiska till nazismen.

Allt är så väl och trovärdigt skildrat. Det blir så tydligt hur hjälplösa barnen är och i synnerhet hur maktlösa barnen var under den tiden. Hur strängt hållna det var och hur hårt tolvåringar förväntades kunna arbete. För att få lite extra mat till familjen jobbar Nanning tillsammans med en kamrat efter skolan hos en bonde. Medan världen står i brand kämpar denna tolvåring för att rädda sin mamma och sin familj. Det är skakande och tragiskt och helt klart något många som växt upp under andra världskriget kan känna igen.

När Hitler tar livet av sig i bunkern blir Nannings mamma helt förstörd. I omgivningen förändras en hel del. Det som var emot nazismen börjar våga visa vad de står för och det blir inte lätt för sådana som Nannings mamma, som sympatiserade med Hitler. Amrum är ett filmiskt mästerverk och ett drama som skildrar hur människor lever under krig och förtryck. En film som talar till både hjärta och hjärna och som hänger kvar inom mig länge efteråt. Genom att skildra livet på en litet ö fångar regissören det stora genom det lilla livet.

I ett pressmeddelande beskrivs filmen med en träffande mening:
En gripande, visuellt storslagen berättelse om mod, lojalitet och den ödesdigra stund då barndomen tar slut.

Om regissören
Fatih Akin har i en rad framgångsrika filmer såsom Im juli (2000), Mot väggen (2003), som belönades med Guldbjörnen, och Vid himlens utkant (2007) som var Tysklands Oscarsbidrag 2008, visat sig vara en av Tysklands mest lovande filmskapare. 2017 regisserade han Utan nåd, med Diane Kruger (som även medverkar i Amrum) i huvudrollen. Filmen hade premiär vid filmfestivalen i Cannes 2017 och Kruger utsågs till Bästa kvinnliga skådespelare under festivalen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Lennart Hellsings klassiker Ägget får nypremiär i Malmö

17 februari, 2026 by Redaktionen

Sandra Stojiljkovic i föreställningen Ägget av Lennart Hellsing. Nypremiär på Rosengård 26 februari 2026. Foto: Emmalisa Pauly

https://kulturbloggen.com/wp-content/uploads/2026/02/EMP_MST_agget_23.jpg

ÄGGET – nypremiär för Lennart Hellsings klassiker i Malmö, berättar ett pressmeddelande:

Den 26 februari 2026 är det nypremiär för Ägget på Rosengård – en älskad klassiker av Lennart Hellsing. Det är en varm och filosofisk berättelse om livet och våra drömmar om att bli något alldeles speciellt. Ägget funderar på vad det ska bli när det blir stort. Det vill kunna flyga och simma, ha fötter, och kanske glasögon, och till och med cykla! Föreställningen bygger på Lennart Hellsings bilderbok och har tidigare spelats på Studion samt på turné. Rekommenderad från 6 år.

Regissören Anders Andersson berättar om Ägget:
– Föreställningen är uppbyggd runt skådespelarnas lek med ägget. De undersöker och upptäcker och på så sätt gestaltar de äggets vilja, tankar och drömmar. Föreställningen tar på ett enkelt sätt upp filosofiska och existentiella frågor som man kan prata om. Till exempel: Vem jag är? Vad jag drömmer om? Vilken frihet jag har och vad det är som begränsar mig? Och hur det är när man blir missnöjd.

Medverkar i föreställningen gör Sandra Stojiljkovic och Victor Ståhl Segerhagen.

ÄGGET
Av Lennart Hellsing
Nypremiär på Malmö Stadsteater Rosengård den 26 februari 2026
Förlag: ALIS
Dramatisering: Anders Andersson och ensemblen
Regi: Anders Andersson
Scenografi och kostym: Karin Ragnarsson
Ljus: Sven-Erik Andersson
Mask: Agneta von Gegerfeldt och Åsa Trulsson
I rollerna: Sandra Stojiljkovic, Victor Ståhl Segerhagen, samt Sasha Becker.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Filmrecension: Shelter – actionspäckad thriller om övervakningssamhällets faror

17 februari, 2026 by Rosemari Södergren

Göteborgs filmfestival 2026

Shelter
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 februari 2026
Regi Ric Roman Waugh

En action-späckad thriller som pekar på farorna med övervakningssamhället med en suverän Jason Statham i huvudrollen. Jason Statham spelar en dödsmaskin, en soldat så tränad att han kan döda det mesta. Hans skicklighet i att slåss och att döda kombinerad med den enorma övervakning som sker av allt och alla gör filmen till en form av en skrämmande framtidsdystopi – men samtidigt är resten av samhället från vår tid.

I filmens börjar bjuds vi in till storslagna havsvyer och där möter vi Mason, en medelålders skäggprydd man som lever ensligt, ensam med sin hund. Han får mat och förnödenheter levererat någon gång i veckan. En föräldralös flicka, Jessie (spelas av duktiga Bodhi Rae Breathnach), kommer med båt med sin farbror för att leverera varorna. Ett kraftigt stormigt väder gör att hennes farbror drunknar och Jessie räddas av Mason. Jessie blir skadad i benet och såret blir infekterat. Mason måste bege sig till fastlandet för att skaffa medicin som kan få bort infektionen.

Att bege sig till civilisationen försätter Mason i stor fara. Hans ansikte fångas upp av övervakningskameror som sätter igång ett larm hos brittiska säkerhetsbyrån MI6 och en jakt på Mason startar. Både goda krafter och korrumperade krafter jagar Mason och Jessie hamnar i fara genom att vara i hans närhet.

Som actionfilm ger jag den betyg 4, den är har välgjorda, spännande actionscener med täta foton och ljud och musik som passar bra i scenerna. Relationen mellan mason och Jessie skildrar mycket bra och det känns som om vi är med dem. Mycket starkt och tydligt skildras hur korrumperade makthavare kan missbruka övervakningens möjligheter och det blir också
mycket påtagligt att makten också har tillgång till stort våldskapital. Personligen roas jag inte så mycket av actionsscener och skulle föredragit färre våldsamma scener men som actionfilm är den välgjord.

Regissören Ric Roman Waugh har filmer som Angel Has Fallen och Greenland på meritlistan, och han har en bakgrund som stuntman vilket avspeglas i hans regi av actionscener. Unga Bodhi Rae Breathnach som spelar Jessie är snart också bioaktuell i Sverige i Hamnet och hon spelar Margaret Dashwood i den kommande filmatiseringen av Förnuft och känsla. Flera andra kända duktiga skådespelare är med i Shelter som Bill Nighy, Harriet Walter, Naomi Ackie och Daniel Mays.

Fakta om Jason Statham från ett pressmeddelande:
Ända sedan Jason Statham tog steget till filmduken i Guy Ritchie-klassikerna Lock, Stock and Two Smoking Barrels och Snatch har han varit en av biopublikens stora favoriter i actiongenren, inte minst i de framgångsrika filmserierna Fast & Furious, The Expendables och The Meg.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Jason Statham, Shelter

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 66
  • Sida 67
  • Sida 68
  • Sida 69
  • Sida 70
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in