• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: The Adam Project

10 mars, 2022 by Rosemari Södergren

The Adam Project
Betyg 2
Premiär på Netflix 11 mars 2022

En berättelse om en stridspilot som tar sig tillbaka till år 2022 för att ta itu med ett stort problem i framtiden. Han ville till 2018 med kom fel. Framme i år 2022 träffar han sig själv som tolvåring. Tillsammans måste hans framtids-jag samarbeta med sitt tolvåriga jag för att förhindra ett hot i framtiden.

Tja, grundfrågan i temat har vi väl stött på tidigare i science fiction-berättelser kring framtiden och tidsresor.

När den tidsresande stridspiloten Adam Reed råkar kraschlanda år 2022 börjar han samarbeta med sitt 12-åriga jag för att rädda framtiden. Den här är långt ifrån den bästa i denna genre. Den började gulligt, lite komiskt men efter ett tag kom tv-spels-dramaturgin in med onda giriga människor med rymdskepp från framtiden och en massa skjutande.

Denna science fiction-film spretar i högsta grad och det är som att filmens skapare inte lyckas bestämma sig vilken slags film det ska vara och vilken målgrupp som den ska tilltala. Problematiken kring tid och vad det skulle kunna innebära för framtiden om vi verkligen kunde resa i tiden och förhindra att saker inträffar i framtiden är en fråga som det funderats kring i flera sammanhang. I denna film blir dessa funderingar både spretiga och väl ytliga och förutsägbara.

Fick tvinga mig själv att se klart denna film. Att den ändå inte fick allra lägsta betyg beror på att skådespelarna är rätt charmiga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Kön tragikomiskt problematiserat med verbal pingisestetik – Rotterdam hos GEST

10 mars, 2022 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Av: Jon Brittain

Regi: Gary Whitaker

Set design: Ger Olde Monnikhof

Ljusdesign: Max Mitle

Ljuddesign: Kari Wassholm

Kostymdesign: Karin Agélii

I rollerna: Róisin O ´Neill, Silas Barrie, Rebecca Plymholt, Mark Armstrong

Premiär: 8/3 2021 hos GEST ( Gothenburg English Studio Theatre) på Karl Johansgatan 88, Göteborg

Spelas till och med 9/4

Den engelske dramatikern Jon Brittain som är nästan trettio år yngre än undertecknad, belönades med Oliver Award för Rotterdam. Vad som lanseras som bitterljuv komedi, utforskar frågor om hbtq – relationer på ett lika konfliktfyllt som komplicerat vis. Urpremiären gick av stapeln 2015 i London. Eftersom Britain tillbringade uppväxten i Holland är det inte underligt att pjäsen utspelas i just en av Europas viktigaste hamnstäder.

Dess protagonist, vacklande och varmblodiga Alice spelad av Róisin O´Neill, har motvilligt jobbat i landet i sju år. Utlokaliserad troligen för att hon tillhör de med minst anställningstid till en kultur hon är ambivalent inför – dessutom ovillig att lära sig språket. Överhopad med arbetsuppgifter tvingas hon befinna sig på kontoret på nyårsafton när ett kontrakt behöver finslipas. Humöret förbättras inte av att en inhemsk kollega stör, vars envishet resulterar i en date.

Backar bandet något. GEST, det engelskspråkiga framstående teaterkompaniet, har fått ny lokal intill den tidigare, med uppskattningsvis tio gånger så stor foajé samt en vridscen idealisk för kreativa scenografer. Att man under pandemin flyttat blev en överraskning, något som skett utan min vetskap eftersom jag missade en premiär i höstas.. En annan nyhet var att denna deras senaste uppsättning består av två tidsmässigt rejäla akter. Andra akten äger rum under högtiden Koningsdag 27 april då invånarna i Nederländerna festar med alkohol (för somliga kombinerat med andra berusningsmedel i ett drogliberalt land) till toner av pumpande musik. Kan faktiskt inte erinra mig ha varit med om paus tidigare.

foto Lina Ikse

I öppningsscenen sitter en nervös Alice lutad över sin laptop. Uppjagade känsloläget beror på att hon vill komma ut som lesbisk och därför filar på ett förklarande mejl till sina föräldrar. I soffan intill sitter föremålet för hennes kärlek (Silas Barrie), vars omdöme den digitala brevskriverskan fäster stor vikt vid. Omgående röjs pjäsens fundamenta avseende språkliga uppbyggnaden. Repliker med mer eller mindre outtalat budskap bollas blixtsnabbt fram och tillbaka. Missförstånden haglar, ett klassiskt stilgrepp dramatiker begagnar sig av.

Intensiteten ökar ytterligare av att Barrie´s frustrerade rollfigur avslöjar att hen är född i fel kropp. Fiona längtar efter att bli Adrian, insisterar på att ringa sina föräldrar. För oss som betraktar upprullningen av dramat, förefaller det ologiskt att Alice fallit för en manhaftig person, som till slut bestämmer sig för att ta steget fullt ut. Efter hand får vi reda på i vems lägenhet paret bor. Visar sig att den ägs av Josh ( Mark Armstrong). Han är en skäggprydd, rekorderlig och förstående man, dessutom storebror till sitt transsyskon och x-pojkvän till Alice. Inte undra på att ”det är komplicerat” blir den återkommande, mest lämpliga formulering som beskriver röran av relationer.

foto Lina Ikse

Fascineras av att få följa huvudpersonens irrfärder, hur hon hanterar de som står henne närmast. Snappar upp ett yttrande från en av de involverade i relationskarusellen. ”Allt handlar om stolthet”. Ljussättningen såväl som dramats inramande ljuddesign toppad av klatschiga låtar på nederländska/ flamländska, gör sitt för att bibehålla greppet om åskådarna. Scenografin med de framsnurrande ”tårtbitarna” är både välgjord och funktionellt utformad. Blev dock något konfys av att scener utspelades i trapporna på läktaren, samt runt ståbord på respektive sida av scengolvet. I samma utsträckning som närhet förstärks försämrades förmågan till överblick. Den erfarne regissörens initiativ föll inte helt väl ut.

En omständighet måste framhållas särskilt. För cirka fyrtio år sedan studerade jag två terminer i södra England, vilket följdes upp med engelska-studier på universitetsnivå ytterligare ett år på hemmaplan. Idag är det tyvärr inte vidare bevänt med mina kunskaper. Poängen är att när repliker slungas kvickt fram och tillbaka tappar jag delar av manus. Inte minst uppstår oundviklig irritation när skrattframkallande sekvenser går mig förbi. Andra bredvid skrattar nästan hysteriskt. Känner mig fånigt utanför ett tiotal gånger i Rotterdam. Därav slutsatsen att pjäsen sannolikt mitt i all förvirring och smärta, bjuder på än mer komik än jag förmådde urskilja.

foto Lina Ikse

Många trådar tvinnas ihop i en uppslitande historia om att respektera sin egen och andras sexuella läggning. I en tid när det debatterats i SVT om det gått inflation i diagnosen könsdysfori, är en sådan här pjäs välkommen, även om märkliga intrigen riskerar att homosexuellas kamp hamnar i skymundan. En genomgående retorisk nyckelreplik var frågan om den som uttalade sig var artig eller ärlig. Kan vara tufft att bli konfronterad på det vis när smörjmedlet diplomati annars förväntas.

Den väldigt rutinerade, ehuru inte ålderstigna, ensemblen gör en synnerligen god insats. Mark Armstrongs roll utvecklas till ett uppsamlande nav. Han finns till hands som en lyssnande och inkännande person, något av en godhjärtad sidekick, stabil när känslorna svallar. Möjligen allt för ädel. Var premiär på svensk mark för hans vidkommande. Har gedigen bakgrund från bland annat teve och teatrar i hemlandet. Rebecca Plymholt praktiserar engelska med holländsk brytning, vilket blir effektfullt i gestaltandet av hennes offensiva och sårade Lelani. Trots att hon nyss gått ut Teaterhögskolan i Malmö finns ett ansenligt cv från film och teve-dramatik. Tror det är tämligen ovanligt att GEST anlitar svenska skådespelare, gör föredömligt avtryck.

Silas Barrie konkretiserar hjärtskärande den naket desperata frustrationen. Man får sina aningar bekräftade genom att läsa om dennes biografi. Barrie, också dramalärare och cirkusakrobat, har återvänt till sitt yrke efter att ha kommit ut som transperson. Spänningarna i kroppen, ögonen strålande av vrede/ sorg och aggressiviteten som en konsekvens av att inte bli erkänd. Vore förmätet att se yttringarna som överspel när agerandet baseras på genuina, egna upplevelser. Rósin O´Neill är irländska med mycket meriter i bagaget senaste decenniet. Definitivt en styrka att hon så tydligt adresserar sina repliker utan att härkomst märks. Hennes artikulation och inlevelse är exemplarisk!

Skådespelarnas interaktioner och mimik sitter som en smäck. Turerna på slutet innan upplösningen är förvisso något för utdragna, kunde ha komprimerats. Summasummarum tveklöst ett positivt ställningstagande.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Den stora friheten – omskakande, går rakt in i hjärtat

10 mars, 2022 by Rosemari Södergren

Den stora friheten
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 mars 2022
Regi Sebastian Meise
Medverkande Franz Rogowski, Georg Friedrich, Anton von Lucke m fl.

Vad händer med människor när de blir inlåsta i fängelse för längre tid? Denna film tror jag ingen kan se utan att bli djupt berörd. Den går rakt in i hjärtat. I centrum för filmen står Hans som är homosexuell och som flera gånger grips och döms till fängelse. Paragraf 175, den tyska lag som kriminaliserade homosexuella handlingar togs bort helt först 1994. Denna berättelse är som filmbolaget skriver: En stark och omskakande berättelse om livet som offer för Paragraf 175.

En del filmkritiker har kallat filmen för en film om kärlek. Nja, egentligen tycker jag att filmens tema är något annat. Temat är vad en samhälle kan göra med människor när de buras in och i synnerhet vad som händer när människor blir dömda för något de är, som till exempel då det var kriminellt att älska människor av samma kön som man själv. Hans lever en stor del av sitt liv bakom fängelsemurarna och då är det ganska självklart att han knyter en del nära kontakter med män i fängelset. På så sätt finns kärlek och relationer med i filmen, men det är inte grundtemat.

I fängelset träffar Hans bland andra en grövre brottsling, Viktor som sitter inne på livstid för mord. Viktor är inte homosexuell men efter att ha vistats på fängelset samtidigt i flera år knyter de två männen en slags vänskapsrelation. På ett sätt är Viktor en spegling av samma tema som filmens tema, om vad det gör med människor att leva i ett fängelse. De två männen inser på olika sätt att deras förmåga att anpassa sig till livets på utsidan inte längre är möjlig. De har lärt att överleva i det råa klimatet innanför murarna.

Att därför kanna dennaför ett kärleksdrama har jag svårt att hålla med om. Visst finns det olika former av kärlek med i relationerna som skildras men det filmen framför allt handlar om är vad förtrycket av homosexuella gjorde med de som utsattes för att sitta i fängelse med jämna mellanrum. Att bli ”botad” och inte längre homosexuell är knappast möjligt.

”Den stora friheten” är Österrikes Oscarbidrag 2021 och vann ”Un Certain Regard Jury Prize” på filmfestivalen i Cannes tidigare samma år.

Filmen pendlar mellan olika tidsperioder vilket är skickligt genomfört. I kläder och annat förstår vi snabbt vilken tid varje scen utspelas i. Den är stark, berörande, omskakande och med oerhört duktiga skådespelare. För mig som inte är van vid österrikisk film eller tv var det spännande att skådespelare jag inte sett tidigare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Operarecension: Cosi fan tutte – så nära originalet man kan komma?

10 mars, 2022 by Ulrika Sandhill

Foto: Mats Bäcker & Nadja Sjöström

Cosi fan tutte
Team
Dirigent Henrik Schaefer/Gunvald Ottesen
Regi Ulrike Schwab
Scenografi och kostym Rebekka Dornhege Reyes
Ljus Åsa Frankenberg
Mask och Peruk Therésia Frisk
Dramaturg Jürgen Otten
Upphovsmakare Musik Wolfgang Amadeus Mozart
Libretto Lorenzo da Ponte
Svensk översättning Carin Bartosch Edström
Musikaliskt arrangemang Henrik Schaefer, Fredrik Högberg

Det är något med Mozarts opera Cosi fan tutte som regissörer ständigt tycks stångas med. Hur mycket man än älskar musiken så kommer på köpet librettot om kvinnans nyckfullhet och ack så bristande karaktär. På det pryda 1800-talet ansågs librettot för omoraliskt, idag är det förstås för politiskt inkorrekt.

Originalhandlingen för den som inte känner till den är i korthet: Två systrar är förlovade med varsin tjusig officer. Soldaterna träffar en äldre, luttrad man, Alfonso, som talar om för dem att alla kvinnor kan frestas till otrohet, även deras fästmör. Mannen och officerarna ingår ett vad som officerarna är säkra på att vinna, de vet ju att deras fästmör bara älskar dem! Ett villkor är att officerarna måste lyda Alfonsos order under det närmaste dygnet. Alfonso lurar kvinnorna att deras fästmän måste dra ut i krig, och strax efter att de tagit ett smäktande avsked, dyker det upp två män (misstänkt lika fästmännen, fast med stora mustascher) som gör allt för att charma och förföra de bägge systrarna. Systrarna är ståndaktiga, men efter träget uppvaktande faller först den ena och till slut den andra (och de faller till råga på allt för den andras fästman in disguise). När de är i färd att skriva äktenskapskontrakt hörs plötsligt trumvirvlar, kriget är slut, officerarna kommer lägligt tillbaka (samtidigt som de två friarna jagas iväg) och ser med förskräckelse vad som är på gång. Men som den opera buffa den nu är, försonas de alla ändå, även om slutet är ovisst. Ingen vet om det blir några giftermål eller inte.

Foto: Mats Bäcker & Nadja Sjöström

Sensmoralen är att kvinnorna är nyckfulla och svaga, men att man ändå kan välja försoning och till och med kärlek.

När den tyska, prisbelönta regissören Ulrike Schwab nu sätter upp Cosi fan tutte på Folkoperan, tacklar hon det förmenta librettoproblemet genom att helt enkelt att skriva om handlingen. Ulrike skippar den här delen med förvecklingarna och gör Alfonsos vad till ett slags experiment som alla fyra medvetet går in i och som handlar om att vrida och vända på konceptet evig trohet och kärlek genom att prova nya roller och partners.

Foto: Mats Bäcker & Nadja Sjöström

Det hela utspelar sig i nutid, ibland på en drömsk, bedagad lekplats med symboliska element som ett gigantiskt clounhuvud och en 1800-talsgunghäst, ibland på ett sjavigt fiskeläger där stora plastsjok och diverse skrot flutit i land. Det är i de här miljöerna som Despina, Alfonsos kvinnliga motsvarighet och partner in crime regerar, hon som i originaluppsättningen är en piga, men som här är något slags slug trixter-fe. Slutet är även här oklart, men överraskande nog är att det är de dessa båda cyniker som går till altaret på slutet. Lärdomen, i alla fall enligt programbladet, är att kärlek alltid är ett beslut.

Librettot i all ära, men det är ju musiken som är huvudpoängen. Och hur lät nu den? Bra, generellt. Sångarna var gjorde mycket fina insatser var för sig och de lät ljuvligt tillsammans. Det jag saknade var orkesterklangen. Orkestern var decimerad till det yttersta och bestod faktiskt bara av 15 personer, en på varje instrument, och det var tyvärr för lite. Men uppvägde gjorde den lek med främmande instrument som ackordeon och vibrafon som suggestiv stämningsförmedlare.
Och helheten? Bra! Själva handlingen vet jag ärligt talat inte om den funkar i den här tappningen heller. Man det gör faktiskt ingenting. Jag tror att Ulrike Schwab har lyckats fånga själva nerven i operan med sin uppsättning. Föreställningen är en härlig och upplyftande happening med en slags apokalyptisk skönhet som hon lyckas kombinera med humor, charm, nerv, närhet och folklighet. Sångarna är med oss i publiken. Rummet utnyttjas maximalt och de kommunicerar direkt med oss. Vi har roligt och vi ser att de har roligt. Kanske är det precis så som man upplevde opera på Mozarts dagar när den var underhållning för folket och inte hade stelnat till finkultur. Så även om handlingen har glidit långt från Lorenzo da Pontes originallibretto, är ligger den nog den här uppsättningen närmare originalet i själva känslan än många andra uppsättningar lyckats med.
Bra jobbat, gå och se den! säger jag.

Ensemble
Fiordiligi: Sanna Gibbs
Dorabella: Ann-Kristin Jones
Ferrando: Wiktor Sundqvist
Guglielmo: Richard Hamrin
Don Alfonso: Joa Helgesson
Despina: Micaela Sjöstedt
Orkester: Folkoperans orkester

Foto: Mats Bäcker & Nadja Sjöström

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, Opera, Operarecension

Filmrecension: Snöleoparden – en fantastisk djurfilm och en kontemplativ resa

9 mars, 2022 by Rosemari Södergren

Filmrecension: Snöleoparden
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 mars 2022
Regi Marie Amiguet

En fantastisk resa i otämjd natur – står det i marknadsföringen av denna underbara dokumentär. Men filmen är mycket mer än så. Det är en film som öppnar våra ögon för allt liv som finns omkring oss och är en filosofisk betraktelse över våra liv och hur vi ser på oss själva och omgivningen. Filmen är en meditation över vad det är att leva och den pekar på det viktiga i att kunna vänta. Att vi inte behöver rusa jämt och ständigt, vi behöver inte packa in så mycket aktiviteter som möjlighet i den tid vi har. Ge livet tid att bara vara.

Dokumentärfilmaren Marie Amiguet följer med Vincent Munier, en av världens främsta naturfotografer, och författaren Sylvain Tesson högt upp bland Tibets bergsmassiv för att med egna ögon få se samt fotografera snöleoparden, ett av världens mest sällsynta kattdjur. Men i denna oländiga kalla trakt finns ett djurliv som få har sett och dokumenterat. Filmfotografen har kommit nära massor av olika djur. Det är helt enkelt underbart fantastiskt. Det är stort att få se dessa djur, en del arter jag inte ens kände till.

Men filmen är mycket mer än en inspelning av djur, i samtalen mellan fotografen och författaren får vi höra tankar kring vad stadslivet är och vad naturen är och hur viktigt det är att kunna sitta still och vänta. För att kunna fånga sällsynta eller skygga djur på foto är det en förutsättning att kunna hålla sig dold och ha tålamod och vänta. Men det är väl också en metafor för mycket annat i livet. Om vi har tålamod och kan vänta in saker kan vi få uppleva stora ting. Det är vad filmen förmedlar.

Ytterligare ett stort plus för musiken, som skapats av Warren Ellis i samarbete med Nick Cave.

Fakta om de som medverkar i filmen;
Kärlek till naturen är något som genomsyrat tillvaron för trion bakom SNÖLEOPARDEN. Fotografen Vincent Munier, trefaldig vinnare av BBC Wildlife Photographer of the Year och Nikon European Ambassador, har fotograferat djurlivet runtomkring sig sedan han var tolv. Regissören Marie Amiguet har tidigare tjänstgjort som fotograf på The Valley of the Wolves. Ursprungligen tog hon kandidatexamen i biologi men lusten att göra dokumentärer om djur och natur drev henne snabbt in på den bana hon följt sedan dess. Författaren Sylvain Tesson skrev i början av tiotalet prisbelönta vildmarks-skildringen The Consolations of the Forest: Alone in a Cabin on the Siberian Taiga, filmatiserad under titeln In the Forests of Siberia.

Snöleoparden har lockat en storpublik till biograferna i Frankrike, hittills närmare 500.000 besökare. Den har deltagit i flera festivaler och vunnit priser i Cannes och i Santa Fe Film Festival bland annat.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Snöleoparden

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 426
  • Sida 427
  • Sida 428
  • Sida 429
  • Sida 430
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in