• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Hösten på Dramaten: Nyskrivet svenskt, flera internationella regissörer, tv-poliser, några klassiker och Sverigepremiär för en Broadway-succé

20 april, 2022 by Redaktionen

Eld. Foto: Klara G.

Hösten på Dramaten bjuder på nyskrivet svenskt, flera internationella regissörer, tv-poliser, några klassiker och Sverigepremiär för en Broadway-succé. Dessutom gästspel från Belgien och Irland inom ramen för Bergmanfestivalen samt en hållbarhetspjäs som turnerar utan att resa och två urpremiärer från Unga Dramaten.

På onsdagsmorgonen den 20 april höll Dramaten en presentation av höstens repertoar.
– Med två år med pandemi och nedstängningar och nu oro i världen på flera sätt är det svårt att vara säker på hur hösten bli. Men vi hoppas och tror att det ska vara möjligt att ha igång teatern och att vårt program ska vara relevant för publiken, sade Mattias Andersson, teaterchef och konstnärlig ledare på Dramaten.

– Jag hoppas och tror att de enskilda delarna tillsammans ska skapa en helhet av skiftande färger, formspråk, tonlägen, subjekt, berättelser och spänna från lättaste komik till tyngsta drama, från det flyktigt banala till det evigt existentiella, allt för att kunna engagera och attrahera så många som möjligt av de som befinner sig innanför eller utanför Sveriges gränser, sade Mattias Andersson.

Ett pressmeddelande berättar om höstens repertoar:
Eld, specialskriven för Dramaten av dramatikern och författaren Jonas Hassen Khemiri och i regi av Antú Romero Nunes öppnar säsongen på Stora scenen. Urpremiär den 25 augusti.

Krister Henriksson, Rebecka Hemse och Jakob Eklund/Nordic Crime. Foto: Klara G.

På Lilla scenen undersöker teaterchefen Mattias Andersson verklighet och fiktion inom Sveriges främsta kulturella exportmärke krimgenren, i Nordic Crime, med bland andra Krister Henriksson, Jakob Eklund och Rebecka Hemse i rollerna. Urpremiär 8 september.

Flera internationella regissörer gästar Dramaten i höst; bosnisk-kroatiske Oliver Frljić regisserar Dostojevskijs Brott och straff och den franske regissören Stéphane Braunschweig gör Tid för glädje av norske Arne Lygre.

Sex timmar teater blir det när succén från London och New York Arv (The Inheritance), av Matthew Lopez i regi av Carl Johan Karlson, får Sverigepremiär. Dessutom får två klassiker ny form när Anna Petterson tar sig an Ibsens Ett dockhem och Carolina Frände regisserar Brechts Galileis liv med Staffan Göthe i huvudrollen.

Inom ramen för Bergmanfestivalen blir det gästspel med det belgiska teaterkompaniet FC Bergmans The Sheep Song med sexton levande får på scenen och det irländska teaterkompaniet Dead Centre´s Chekhov´s First Play i december.

Unga Dramaten har två urpremiärer på repertoaren; Hur vi försvinner av Eva-Maria Benavente Dahlin i regi av Måns Lagerlöf (15 september) och Lilla Dödsdansen av Kristian Hallberg i regi av Elin Skärstrand (28 oktober).

En internationell turnerande föreställning som inte reser. En pjäs för de levande i en döende värld är ett koncept skapat av den brittiska regissören Katie Mitchell för en hållbar teater. Svensk produktion i regi av Malin Stenberg. Premiär på Tornrummet den 20 augusti.

En pjäs för de levande i en döende värld – av Miranda Rose Hall, Sverigepremiär 20 augusti, Tornrummet
En pjäs för de levande i en döende värld (A Play for the Living in a Time of Extinction) handlar om vårt ansvar och våra möjligheter att påverka den kommande ekologiska katastrofen. Monologen är skriven av den amerikanska ekofeministen Miranda Rose Hall och föreställningen är skapad av Katie Mitchell. All energi till pjäsen alstras live av cyklister på scen. Föreställningen ingår i projektet Sustainable Theatre.
Koncept och originalregi: Katie Mitchell. Av: Miranda Rose Hall. Regi: Malin Stenberg. Kompositör: Paul Clark. Ljuddesign: Electric Farmer (Elisha Millard). Dramaturg: Ntando Cele. Översättning: Amanda Svensson. Medverkande: Helmon Solomon.

Eld – av Jonas Hassen Khemiri, urpremiär 25 augusti, Stora scenen
En gång om året möts fyra vänner i skogen för att låta elden styra framtiden. Alla har med sig något de vill bränna upp, något de vill lämna bakom sig. Den här gången bär någon med sig något ovanligt explosivt ur sitt förflutna. Jonas Hassen Khemiris nya pjäs, skriven för Dramaten, handlar om ett kompisgäng som plötsligt är mitt i livet och inser att allt kanske inte blivit som de tänkt sig. För regi står Antú Romero Nunes som tidigare satt upp flera av Khemiris pjäser i Tyskland. Produktionen genomförs med stöd av Goetheinstitutet.
Av: Jonas Hassen Khemiri. Regi: Antú Romero Nunes. Scenografi: Matthias Koch. Kostym: Lena Schön, Helen Stein. Musik: Anna Bauer. Peruk och mask: Thea Holmberg Kristensen, Mimmi Lindell. Dramaturg: Anna Kölén. Medverkande: Bahador Foladi, Electra Hallman, Hamadi Khemiri, Ana Gil de Melo Nascimento, Marall Nasiri.

Nordic Crime – av Mattias Andersson, urpremiär 8 september, Lilla scenen
Sex påhittade tv-poliser kastas in på teaterscenen. Från sitt fiktiva universum möter de den brutala sceniska verkligheten och ställs inför ett antal uppmärksammade autentiska rättsfall från senare år. De reproducerar jargonger och klichéer från Sveriges främsta kulturella exportmärke – kriminalserien – samtidigt som de försöker borra sig ner och ge trovärdiga tonfall till de dokumentära domstolsbesluten och förhörsprotokollen på scenen.
Av och regi: Mattias Andersson. Scenografi: Ulla Kassius. Kostym: Moa Möller. Ljus: Charlie Åström. Mask och peruk: Sofia Ranow Boix-Vives. Musik: Anna Sóley Tryggvadóttir. Medverkande: Jakob Eklund, Lena Endre, Rebecka Hemse, Krister Henriksson, Nemanja Stojanović, Nina Zanjani.

Galileis liv – av Bertolt Brecht, premiär 13 okt, Lilla scenen

Galileis liv/Staffan Göthe. Foto: Klara G.

Året är 1609. Nyligen brändes en man till döds i Rom för att ha påstått att jorden kretsar kring solen. Nu har Galilei, tack vare sin nya kikare, bevis för att påståendet stämmer; att det alla framstående vetenskapsmän och kyrkan påstår är falskt! Jorden – och människan – är inte världens centrum. Staffan Göthe spelar vetenskapsmannen Galilei i denna pjäs om vetenskap och alternativa sanningar.
Av: Bertolt Brecht och Margarete Steffin. Regi: Carolina Frände. Scenografi: Karl Svensson. Kostym: Charlotta Nylund. Ljus: Karl Svensson. Mask och peruk: Nathalie Pujol. Musik: Hans Eisler. Dramaturg: Joakim Sten, Irena Kraus. Översättning: Ulrika Wallenström. Medverkande: Thérèse Brunnander, Staffan Göthe, Christoffer Svensson, Lotta Tejle m. fl.

Ett dockhem – av Henrik Ibsen, premiär 20 oktober, Stora scenen
Regissören Anna Pettersson ligger bakom en rad uppmärksammade och hyllade uppsättningar av Ibsens och Strindbergs klassiker. I hennes händer återuppstår högaktuella berättelser med kopplingar mellan de existentiella villkoren i dåtid och nutid. Nu tar hon sig an Ibsens Ett dockhem och skapar ett verk av musik, rörlig bild och text som fond till skådespelarnas gestaltning.
Av: Henrik Ibsen. Regi: Anna Pettersson. Scenografi: Anna Pettersson. Kostym: Nina Sandström. Ljus: Max Mitle. Mask och peruk: Anne-Charlotte Reinhold, Peter Westerberg. Musik: Gustave Lund. Dramaturg: Anneli Dufva. Medverkande: Manuela Gotskozik Bjelke, Marie Göranzon, Melinda Kinnaman, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Tanja Lorentzon, Hannes Meidal, Per Svensson, Joel Valois, Pierre Wilkner.

Arv – av Matthew Lopez, Sverigepremiär 5 november, Målarsalen
Den flerfaldigt prisbelönta pjäsen Arv (The Inheritance) har gjort succé i såväl London som på Broadway. Arv är en episk och mångfacetterad heldagsföreställning i två delar om elva homosexuella män i New York. Här möts den yngre generationen som lever ett liv i relativ frihet och den äldre som överlevde både AIDS-epidemin och ett samhälle fullt av förtryck.
Av: Matthew Lopez. Regi: Carl Johan Karlson. Scenografi: Magdalena Åberg. Kostym: Jasminda Asplund Blanco. Ljus: Åsa Frankenberg. Musik: Christoffer Karlsson. Dramaturg: Anneli Dufva. Översättning: Jonas Brun. Medverkande: Kicki Bramberg, David Fukamachi Regnfors, Thomas Hanzon, Johan Holmberg, Christopher Lehmann, Razmus Nyström, Simon Reithner, Per Öhagen, Marcus Berg (praktikant) m. fl.

Tid för glädje – av Arne Lygre, Sverigepremiär 17 november, Lilla scenen
En kvinna har hittat en perfekt begravningsplats till sig själv. Nu vill hon visa den för sina vuxna barn. Tid för glädje är en pjäs om nya och gamla relationer, om sorg och saknad, om att få barn eller inte, om att kämpa eller försvinna. Pjäsen hade urpremiär i Oslo i januari 2022 och möttes av lysande recensioner. För regi står Stéphane Braunschweig, teaterchef för Odéon-Théâtre de l’Europe i Paris, som tidigare med stor framgång satt upp flera pjäser av Lygre.
Av: Arne Lygre. Regi: Stéphane Braunschweig. Scenografi: Stéphane Braunschweig. Kostym: Thibault Vancraenenbroeck. Ljud: Xavier Jacquot. Ljus: Marion Hewlett. Mask och peruk: Nathalie Pujol. Dramaturg: Irena Kraus. Översättning: Marie Lundquist. Medverkande: David Book,Lena Endre, Hannes Fohlin, Maia Hansson Bergqvist, Ellen Jelinek, Marall Nasiri, Shanti Roney, m fl.

Brott och straff – av Fjodor Dostojevskij, premiär 24 november, Stora scenen

Brott och straff/Gustav Lindh. Foto: Klara G.

Fjodor Dostojevskijs psykologiska roman gavs ut 1866 och har sedan dess aldrig upphört att fascinera. Nu kastas publiken in i Raskalnikovs febriga sinnevärld, i en bearbetning som är inspirerad av Dostojevskijs dagbok. För regi står Oliver Frljić som ligger bakom en rad uppmärksammade uppsättningar, bland annat Klątwa (The Curse) i Warszawa som kritiserade den katolska kyrkan och den regerande polska nationalismen och möttes av stora demonstrationer.
Av: Fjodor Dostojevskij i en scenversion av Oliver Frljić. Regi: Oliver Frljić. Scenografi: Igor Pauška. Dramaturg: Jacob Hirdwall. Översättning: Anders Duus. Medverkande: Danilo Bejarano, Nina Dahn, Gunnel Fred, Andreas Grötzinger, Electra Hallman, Gustav Lindh, Torkel Pettersson, Magnus Roosmann, Nemanja Stojanovic, Kristina Törnqvist.

The Sheep Song – gästspel med teaterkompaniet FC Bergman, 2-4 december, Stora scenen.
The Sheep Song ären modern fabel om en varelse som inte längre är nöjd med sig själv och som bestämmer sig för att genomgå den ultimata förvandlingen. Det är en ordlös berättelse om vår rädsla för och samtidigt längtan efter förändring i våra liv. Del av Bergmanfestivalen. Biljetter släpps 25 maj.
Av: FC Bergman: Stef Aerts, Joé Agemans, Thomas Verstraeten, Marie Vinck.

Chekhov’s First Play – gästspel med teaterkompaniet Dead Centre, 15-17 december, Stora scenen.
Ett gästspel av det irländska teaterkompaniet Dead Centre´s hyllade uppsättning av Tjechovs första och, enligt många, ospelbara pjäs. Del av Bergmanfestivalen. Biljetter släpps 25 maj.
Text av Anton Tjechov, Ben Kidd och Bush Moukarze.

Unga Dramaten

Hur vi försvinner – av Eva-Maria Benavente Dahlin, Urpremiär 15 september, Lejonkulan
I ett skolbibliotek sitter fem ungdomar instängda för att svara på frågan ”Vem är du om 30 år?” i varsin essä. Skrivandet går sådär och tiden kryper fram. Någonting allvarligt pågår därute. Men ingen verkar kunna ge dem svar på vad eller hur länge det kommer att hålla på. En nyskriven pjäs för högstadiet och gymnasiet, inspirerad av intervjuer med ungdomar från skilda delar av Sverige. För regi står Måns Lagerlöf, tidigare konstnärlig ledare för ung scen/öst, Örebro länsteater och Riksteatern. Från 13 år.
Av: Eva-Maria Benavente Dahlin. Regi: Måns Lagerlöf. Scenografi och kostym: Johanna Mårtensson. Ljus: Jesper Larsson. Musik: Hampus Norén. Peruk och mask: Linda Hyllengren. Ljud: Björn Lönnroos. Dramaturg: Anna Kölén. Medverkande: Wayra Monasterio, Sofia Pekkari, Erik Svedberg-Zelman, Dodona Imeri (praktikant) m. fl.

Lilla Dödsdansen – av Kristian Hallberg, urpremiär 28 okt, Tornrummet
I August Strindbergs Dödsdansen grälar ett gift par så att det osar. Dag in och dag ut är det bråk och de är fruktansvärt elaka mot varandra. I Lilla Dödsdansen får vi se vad som händer i rummet bakom, där parets två barn håller till. Uppsättningen ingår i Unga Dramatens serie Unga klassiker med nyskrivna pjäser baserade på klassiska verk. För mellanstadiet.
Av: Kristian Hallberg. Regi: Elin Skärstrand. Scenografi: Emma Fallde, Tina Paulsson. Kostym: Pia Gyll (Praktikant från SKH). Ljus: Jesper Larsson. Peruk och mask: Linda Hyllengren. Ljud: Björn Lönnroos. Dramaturg: Anna Kölén. Medverkande: Arman Fanni, Rita Hjelm, Victor Ström.

Nypremiärer av vårens föreställningar

Exit Parkour – nypremiär 19 augusti, Lilla scenen
Exit Parkour är en föreställning av Ada Berger om och med Matar, en av världens främsta parkourutövare. För regi står Örjan Andersson.

Natthärbärget – av Maksim Gorkij, nypremär 8 september, Stora scenen
Den ungerske film- och teaterregissören János Szászs uppsättning av Maksim Gorkijs mest kända pjäs utspelar sig på en teaterscen, i en nära förestående framtid.

Linje Lusta – av Tennessee Williams, nypremiär 14 september, Lilla scenen
Föreställningen spelade för utsålda salonger efter premiären 2019 och belönades med Expressens teaterpris En bit av Georgs hatt. I regi av Stefan Larsson.

Lilla Svansjön – nypremiär 24 november, Lejonkulan
I stället för de graciösa svanarna besökaren förväntar sig dyker istället tre figurer upp på scen som provar flygturer, tar sig an en silversjö och hittar bästa stegen för fåglar i grupp. Iscensättning och koreografi av Claire Parsons.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Scenkonst

Onkel Vanja får premiär som Morbror Janne på Kulturhuset stadsteatern

20 april, 2022 by Redaktionen

Onkel Vanja får premiär som Morbror Janne – Scener från livet på landet, berättar ett pressmeddelande:

Dalsland under pandemin. Morbror Janne och Sonja arbetar plikttroget på gården. Men så kommer den första coronasaommaren och kulturmannen och hans troféhustru tar sin exil till gården på landet från Stockholm. Stad ställs snabbt mot land, nu mot då och plikt mot nöjen. Replik för replik har regissören Alexander Mørk-Eidem bearbetat en av Anton Tjechovs mest älskade pjäser, Onkel Vanja, som nu får premiär under namnet Morbror Janne – Scener från livet på landet. Precis som Tjechovs ambition med originalet, följer berättelsen vardagshändelser i samtiden. Allt i en tragikomisk och högst igenkännbar kontext.

I rollerna syns bland andra Sissela Kyle och Peter Andersson, som därmed gör sin första uppsättning med Alexander Mørk-Eidem. Premiär på Kulturhuset Stadsteatern den 6 maj 2022.

– Det var igenkännbarheten som var typisk för Tjechov, referenser till samtiden och det existentiella i vardagen. Trots förflyttning över 100 år i tiden är mycket sig likt sen Tjechovs dagar – brustna hjärtan, krossade drömmare och existentiell ångest. Och en svanesång över det svenska hjärtlandet, säger Alexander Mørk-Eidem.

Morbror Janne och Sonja är de som blev kvar med det hårda arbetet på gården, långt inne i de dalsländska skogarna. Men när den uppburna kultureliten tar sin tillflykt tillbaka till landet, under en tid som tycktes stå stilla, ställs allt på sin spets. Känslor av uppgivenhet, tristess och obesvarad kärlek väller samtidigt fram bland munskydd och handsprit. Det är ingen som dör – men det är heller ingen som blir nöjd. Igenkänning, humor och tragik samlat i en samtida klassiker.

Alexander Mørk-Eidem står bakom publiksuccéer som Djungelboken och De Tre Musketörerna på Kulturhuset Stadsteatern. Han har tidigare regisserat flera andra klassiska pjäser som han mästerligt anpassat till samtiden, däribland Hedda Gabler och Tre systrar.

Morbror Janne – Scener från livet på landet
Av: Anton Tjechov
Regi och bearbetning: Alexander Mørk-Eidem
Scenografi: Erkend Birkeland
Kostym: Jenny Ljungberg
Ljus: Ellen Ruge
Ljud: Daniel Rejmer
Mask: Carina Saxenberg

Medverkande:
Alexander Serenius: Peter Andersson
Helena, hans fru: Lina Englund
Sonja, hans dotter: Isabella Kyed
Mariann, hans svärmor: Sissela Kyle som
Janne, Sonjas morbror: Jörgen Thorsson
Micke, läkare: Björn Bengtsson
Hawaii, inneboende på gården: Jan Mybrand
Nazanin, Marias assistent: Susan Taslimi

Premiär 6 maj på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Filmrecension: The Lost City – ett roande äventyr utan hjältar

19 april, 2022 by Birgitta Komaki

The Lost city
Betyg 3
Svensk biopremiär 20 april 2022
Regi Aaron Nee och Adam Nee
Regi: Adam Nee & Aaron Nee
I rollerna: Sandra Bullock, Channing Tatum, Daniel Radcliffe, Brad Pitt, Da’Vine Joy Randolph, Oscar Nuñez, Patti Harrison, Bowen Yang m fl.

Ett roande äventyr utan hjältar.

Loretta Sage (Sandra Bullock) skriver romantiska äventyrsromaner med historiskt innehåll. Omslagspojke för romanerna är Alan (Channing Tatum) en muskulös ung man som kvinnorna dyrkar. Nu skall de ut på promotionturné med Lorettas sista roman, men innan turnén börjar blir Loretta kidnappad. Det är en excentrisk miljardär (Daniel Radcliffe)som vill ha hennes hjälp att hitta den förlorade staden och dess skatter. Trots sina protester blir hon fängslad och förd till en vulkanö. Då dyker Alan upp för att rädda henne. Han vill visa att han är lika hjältemodig som i romanerna.

Med många stjärnskådespelare , är Sandra Bullock den klaraste stjärnan i glittrande paljettkostym och Channing Tatums kroppsbyggare matchar henne perfekt. De har ett skönt samspel och filmen är superbra och spännande från början. Känns som båda trivs i sina roller. Bra filmat, bra skådespelare även runt dessa två. Men, och det finns ett men och det är humorn. Det som man från början tror skall bli en äventyrsfilm blir i stället en komedi. För sämre hjältar har man sällan sett. Det mesta går snett trots goda intentioner. När Jack Trainer (Brad Pitt) dyker upp som värsta Hulken stiger spänningen för ett tag. Den första timmen är rolig och underhållande men när misstagen blir för många börjar jag längta efter lite mer spänning och inte bara skratt. För det är ett supergäng och det är fint filmat i en fantastisk miljö. En underhållande och rolig film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Sammansvetsad ensemble i sorglig rapsodi över sammanträffanden och omintetgjorda möjligheter – 100 sånger på Göteborgs Stadsteater

18 april, 2022 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av Roland Schimmelpfenning (översättning Ulf Peter Hallberg)

Regi: Michael Cocke

Scenografi & videodesign: Henrik Ekberg

Ljusdesign: Max Mitle

Kostymdesign: Josefina Gustavsson

Maskdesign: Ingela Collin

Koreograf: Jimmy Meurling

På scen: Hannah Alem Davidsson, Lasse Carlsson, Johan Hafezi, Eline Höyer, Victor Ståhl Segerhagen, Maria Hedborg, Emil Ljungestig

Premiär 14/4 2022

Spelas på Lilla scen Göteborgs Stadsteater till och med 21/5

Tänker på påskens ursinniga upplopp med anledning av en turné kring att bränna koranen, händelser som distraherade skrivandet av denna text. Skrämmande i lika hög grad som det extremt besinningslösa våldet inkluderande systematisk vandalisering, är åtskilliga kommentarer i sociala medier. Förfärande många opinionsbildare med status skuldbelägger inte förövarna, vilka istället ursäktas och inbringar förståelse. Ansvaret läggs helt på provokatören och regionala tillståndsgivande chefer. I upploppen verkar lyckligtvis ingen ha dött, fast många skadades och några utsattes för mordförsök, vilket medförde att underbemannade styrkor beordrades retirera. Värsta tänkbara utgång för en demokratisk rättsstat.

I Hjällbo häromåret mördades en affärsidkare efter ett par dagars kravaller. En bok om terroristens dåd på Drottninggatan har utkommit, ett dåd till synes avfört från samhällsdebatten. Det läskiga är att vi, eller åtminstone media, vant sig en ohållbar utveckling med klanstrider, våldsbejakande extremister och gänguppgörelser, som också drabbar tredje man. Och varje gång utbrister ministrar att det inträffade är ”oacceptabelt”, utan synbar effekt.

Regissör Michael Cocke – foto Jonas Kündig

Ämnet för Roland Schimmelpfennings enaktare från 2019 (beställning från Örebro Länsteater och regissör Michael Cocke), är stunden före en bombexplosion på en tågstation. Dylika terrorattentat har ju utförts i huvudstäder som Madrid, London och Bryssel. Den tyske ansedde dramatikern hävdar att det är utmaning att skriva om slump och död, hopp och besvikelse. Ändå är det precis vad han gjort i 100 sånger. Kanske för att jihadistisk terror blivit en realitet genomsyras uppsättningen av en bitterljuv uppgivenhet.

Och kontexten känns väldigt tysk, sakligt torr. Vi matas med ideliga tidsangivelser i ett spann på drygt fyra minuter. Under denna tämligen korta sekvens hinner resenärer och människor i tjänst kring stationen flyktigt mötas, iaktta omgivningen, tänka på allehanda företeelser eller lyssna på sin favoritmusik. Emil Ljungestig utrustad med tumstock föreställer helt logiskt en lantmätare, försöker beräkna korrekta tiden för en kaffekopps fall till marken.

foto Ola Kjelbye

Min ytterst teaterrutinerade mor frågade mig efteråt vad man ville säga. Schimmelpfennings estetik kräver således mycket av publiken. Likt lekande barn uppmanas åskådarna att ingå en överenskommelse med dramatiker och skådespelare. Utan förklädnad eller avpassat tonfall propsar Lasse Carlsson – reslig skådespelare i övre medelåldern – i återkommande glimtar att han är en sjuttonårig tjej, tillika frisörelev. Anspråk på trovärdighet måste ge vika för förmågan att föreställa sig också det orimliga, Vissa blixtporträtt hade dock fungerat bättre om man ansträngt sig mer med sannolik gestaltning. Fast dramatikern är betydligt mer förtjust i att antyda med grov expressionism än att förmedla realistiska porträtt.

Under halvannan timme redovisar ett myller av offer från andra sidan, vad de sysselsatte sig med, vad de funderade på, de utsträckta ögonblicken innan bomben detonerade. Pjäsens drivkraft är dess ständiga omtagningar, upprepningar med smärre variationer. Framställningen av slumpens inverkan är dess främsta styrka, även om manus stundtals frestar på tålamodet. 100 sånger kan ses som en hyllning till livets teoretiskt sett gigantiska utbud. Jämför med hur toner kan kombineras i det oändliga. Kontentan blir indirekt fördömelse av självmordsbombaren, vars ondskefulla handling inte kan kallas för något annat än omänsklig.

foto Ola Kjelbye

Slås på trumman av offren och vittnen för att ta tillvara på glädjeämnen i tillvaron, om möjligt uppskatta vardagen lite mer. Ur det perspektivet regerar en anda snarlik romcom eller carpe diem-filosofin i Döda poeters sällskap. Bortsett från pallar finns så gott som ingen rekvisita på scenen, belägen ett par decimeter upp från golvet för att publiken ska ha förhållandevis god sikt. Underifrån kommer periodvis rök. Väggen täcks av grå dekor med avsatser för diverse attiraljer, ska nog föreställa bagageutrymme. Skådespelarna byter ideligen formationer, riktar sig till oss. När det dansas och sjungs i kör är vi måltavlan.

Vissa bilder etsar sig fast. Caféservitrisen (Eline Höyer) blir sedd och önskar sig samma glansiga ögon som Kim Carnes sjunger om, kvinnan som missade sin anslutning, bröderna alltför fokuserade på att lyssna på Deep Purple (Emil Ljungestig porträtterar), tack vare bra sex en bekymmerslös man (Victor Ståhl Segerhagen), femtioårig kvinna (Maria Hedborg) anställd inom abstrakt vida branschen förvaltning vars absoluta favorit visar sig vara Iggy Pop och en mystisk individ som förklarar för intresserad vad han läser. Utan att man får reda på varför definieras mytologiska hästar, bland andra islams Al Buraq och Sleipner. Skådespelarna håller inte fast vid samma figurer, persongalleriet är avsevärt större.

foto Ola Kjelbye

Ser en heterogen ensemble vars identiska sammansättning troligen inte skådats tidigare. De är beundransvärt sammanlänkade, vet exakt när repliker ska levereras och fogas ihop med nästföljande utsaga. Sannerligen imponerande teamwork! Lasse Carlsson kompletterar sin stadiga framtoning med uttrycksfulla toner på trumpet. Den sju skådespelarna ger oss extatisk livskänsla i form av sprudlande sång och självständig dans.

Kanske orättvist att lyfta fram några specifikt ur ett väldigt tajt arbetande kollektiv. Mest bestående intryck kom från välartikulerade Johan Hafezi, veteranen Maria Hedborg samt Eline Höyer. Den sist nämnde sjöng med stor övertygelse verser ur Betty Davis Eyes. Satte sig vid ett tillfälle vid scenkanten, hade bokstavligt och bildligt talat exakt tonträff i röst och agerande. Och hon hade glänsande ögon, precis vad som eftersträvades.

Musikens betydelse utgör en slags essens, en röd tråd i 100 sånger. I väntan på att sju personer ska göra entré hörs väl valda låtar, exempelvis Good Vibrations. Flera av melodierna det anspelades på i pjäsen har jag, eller har haft på skiva. Nämndes eller hördes musik från bland andra Bacharach/ David, Händel, Schubert, Brahms, far och dotter Sinatra, Pixies och Talking Heads.

I brist på fördjupad gestaltning ligger behållningen snarare i lovsången till livets möjligheter, tematikens poetiska allvar, kraften i emotionellt betingad musik samt den enormt synkade ensemblen.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Innovativ korsbefruktning exalterar – Mr Burns på Göteborgs Stadsteater

15 april, 2022 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av Anne Washburn i översättning av Sisela Lindblom

Musik: Michael Friedman

Sångtexter: Ann Washburn

Regi: Nora Nilsson

Scenografi och kostymdesign: Julia Przedmojska

Maskdesign: Linda Goncalves

Koreograf: Ambra Succi

Ljusdesign: Sofie Gynning

Ljuddesign/ kompletterande musikarrangemang: Tommy Carlsson

Medverkande: Daniel Nyström, Fredrik Evers, Victoria Olmarker, Mia Höglund-Melin, Karin De Frumerie, Caroline Söderström, Mattias Nordkvist

Sverigepremiär 9/4 2022 på Studion Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 14/5

Strax före premiären meddelades att teamet på grund av sjukdom inte kunnat förbereda sig enligt plan, varför man undanbad sig recensioner på premiären. Ändå publicerades sådan av en av landets största tidningar. Lyckligtvis för Stadsteatern i hyllande tonläge att döma av rubrik. Jag hänvisades till nästkommande föreställning (13/4). Kunde då absolut INTE iaktta någon oönskad osäkerhet på scen, tvärtom.

Och för att så att säga gå händelserna i förväg, lämnade också undertecknad byggnaden vid Götaplatsen upprymd. Visst kan den amerikanska nutidspjäsen (2012) i händerna på Nora Nilsson, anklagas för att vara både rörig och mastig. Mr Burns – en postelektrisk pjäs utvecklas emellertid till en teaterfest, i lika hög grad som ungdomsinriktade Slottet Valentins Mysterier på Backa.

Publiken kastas in i tre väsensskilda akter, vilka på samma gång stimulerar och gör mig konfys. Dystopiskt dramatisk stämning blandas med kvick satir av nöjesindustrin och märkvärdig musikal. Greppet underlättar koncentrationen i en stundtals förvirrande pjäs som pågår i närmare tre timmar. Åskådare som nördigt kan sin Simpsons och avsnittet Cape Feare har förmodligen betydligt enklare att orientera sig. Vi andra får vissa rudimentära nycklar av dramaturg, wikipedia och från Kristoffer Leandoers essä. Vidare ges av sufflören anvisningar textade på skyltar innan ridån dras åt sidan.

foto Ola Kjelbye

Nästan ogörligt att redogöra för den invecklade intrigens förlopp, dess olika lager. Pjäsen blev till efter en direkt beställning. Prisade dramatikern Anne Washburn började tänka på vårt behov av sedelärande berättelser, arketyper som följt människan sedan antiken, bestämde sig för att skildra ett katastroftillstånd utifrån en populär teveserie. Att Homer Simpson jobbar på ett kärnkraftverk i fiktiva Springfield utgör en direkt koppling till vad som utlöst apokalypsen i Mr Burns. Denne groteskt förmögne person är tydligen ägare till ovan nämnda kärnkraftverk.

Som i en första lång tagning ges dels brottstycken av katastrofens enorma omfattning när främlingen Gibson (Fredrik Evers) gör entré, dels underhåller ett gäng överlevare varandra. Kring lägerelden återges episoder ur Cape Feare (parodi på thrillern Farlig främling och den våldsamma remake Scorsese filmade, ett par år före ovan nämnda avsnitt ur tecknade serien). Mansplainande Daniel (Daniel Nyström) suffleras av ivriga Jenny (Mia Höglund-Melin) och i viss mån av inställsamma Maria (Victoria Olmarker). Misstänksamhet råder med osäkrade vapen som följd.. Liknande ödesmättad handling från ett mytiskt vildmarks-USA har exponerats i åtskilliga verk, utgjort arketypiska konfliktladdade bilder man matats med. Refereras i denna del till omtalade filmsekvenser på temat skräck – antal fingrar och inte minst ikoniska dikotomin på Robert Mitchums knogar i Trasdockan. Alla involverade – ensemble, regissör, scenograf, kostymansvarig, ljud- och ljusläggare – har åstadkommit exakt tonträff. Styvt gjort!

foto Ola Kjelbye

Andra akten genomsyras av motsatt estetik. Ingenting är längre på riktigt sju år senare i en prålig tv-studio. En illusionens fasad ska upprätthållas till varje pris. Eskapism är vad som gäller när sitcom och reklaminslag tillverkas, för tittare som måste ingjutas livsmod, efter att förkrossande många dukat under för radioaktiv strålning.

Regissören (Karin De Frumerie) rör sig runt i salongen, bedömer om inspelade scener duger. I soffan tronar en make (Mattias Nordkvist), i en hastig sekvens i sällskap med sin kringfladdrande vampiga hustru (Caroline Söderström), Har roligt åt klassiskt metaperspektiv, när somliga scener ur Cape Feare ska produceras inklusive allusioner på exempelvis Psycho. Vi serveras också utläggning av Mattias Nordkvist om hur många cola-light (en dryck Washburn avskyr) som måste ha tillverkats för att möta efterfrågan. Vidare klagomål om att mat stulits ur arbetsplatsens kylskåp, trist incident jag själv upplevt.

Antar att det är tacksamt att överdriva uttrycket, skenbart testa tillvägagångssätt. Ensemblen grejar med glans att skruva till situationer, vilka de i sin gestaltning som av tv-kanalen anlitade aktörer passionerat ifrågasätter. Stor humor när Fredrik Evers figur står i spetsen för protesterna.. Regissören bemöter invändningar genom att inskärpa förutsättningarna: Säger (inte ordagrant) att ”vi sysslar för fanken med tecknad serie, Hur kan ni hävda att det ska vara äkta? Verkligheten finns redan, Inget av vad vi gör betyder något, får konsekvenser.” Hennes insiktsfulla utlåtande kan ses som en nyckel.

I detta segment serveras också den så kallade topplistan, då målet är att låtsas att någon mörk flod inte existerar (också en tes). Begåvat och med ironisk knorr framför den sjuhövdade ensemblen ett potpurri av Lady Gaga, Madonna med flera. Eloge utfärdas både till koreograf och Tommy Carlsson som gjort kompletterande musikarrangemang.. Uppenbart att skådespelarna, genom Karin De Frumeries instuderingar, frapperande väl behärskar att unisont ge ton, om än med muntert anslag.

foto Ola Kjelbye

Sista akten utspelas i och omkring den husbåt familjen Simpson tagit sin tillflykt för att undkomma Sideshow Bob (Fredrik Evers). När läget är som värst plockar Bart fram sin sista livlina. Vad Sideshow Bob ombeds är att framföra höjdpunkterna ur opera av Gilbert & Sullivan, vilket verkställs av en lika domderande som smickrad psykopat. Den erfarne skådespelaren visar framgångsrikt upp ett delvis nytt register. Hela akten genomförs i musikalform. Scenograf, mask- och dekortillverkare har varit uppfinningsrika. Anslaget är lika utflippat som i teve-studion, med den avgörande skillnaden att man inte gör avbrott i berättandet. De överdrivna gesterna roar och sånginsatserna imponerar.

De flesta vokala bedrifterna utförs a cappella, vilket måste ha varit en utmaning. Ensemblens samverkar förnämligt i gemensamma sångnummer. Överraskande nog får Mia Höglund-Melin förtroendet att framföra ett par avgörande solistpartier, jämte att fäktas med Evers. Och går verkligen i land med uppdraget. Skälmskt dominerande Fredrik Evers är i obestridligt fokus, njuter av att ta ut svängarna med den ondskefulla aura rollen utstrålar. En tacksam roll exekverad med utstuderad finess. Att äga scen, i brist på synonymer en ofta förekommande klyscha , är just vad han gör genom kombinationen av diaboliskt och löjligt avtryck. Garvade skådespelare har ett rikt register, något som bekräftas med råge i Mr Burns.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 414
  • Sida 415
  • Sida 416
  • Sida 417
  • Sida 418
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in