• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Teaterkritik: Mandomsprovet – laddad men smakfull attraktion

17 september, 2022 by Lotta Altner

Foto: Sören Vilks

Mandomsprovet
Dramatisering Pamela Jaskoviak
Regi och scenografi Suni Munshi
Manus efter Charles Webbs roman och Calder Willinghams uruppförande (originaltitel The Graduate)
Ljud och scenografi Linus Fellbom
Kostym Ann Bolander Loof
Ljud Johan Ehn
Mask Susanne von Platen
Regiassistent Julia Hackman
Rollista Rasmus Luthander (Benjamin Braddock), Marie Richardson (Mrs Robinson), Nina Rashid (Elaine Robinson), Göran Ragnerstam (Mr Robinson), Leif Andre (Mr Braddock), Lena Nilsson (Mrs Braddock) och Carlos Romero Cruz (Miranda la Magia, Hotellportier, Psykolog, Präst)
Premiär Stockholms stadsteater den 16 september 2022

När en uppsättning baserar sin tolkning på en Oscars nominerad film och en klassisk bok, blir det naturligt att det finns utrymme för jämförelser från båda håll. Fast den allra största frågan kvarstår, d.v.s finns det utrymme för kraftig attraktion, förförelsen och är den trovärdig/möjlig mellan Mrs Robinson och Benjamin. Det har nog inte undgått någon som sett filmen från 1967 att ålderskillnaden dem emellan till och med kan få en liberal att höja något på ögonbrynen. Både karaktärerna i föreställningen och skådespelarna på scen har en ålderskillnad på ca 30 år. Mystiken måste därmed grunda sig på att vi blir övertygade om handlingens drivkraft, den förbjudna sexuella relationen och följderna av detta.

Marie Richardson, foto Sören Vilks

Tolkningen av manuset uttrycker att Ben måste vara tillräckligt vuxet förvirrad, uttråkad, pressad kring sina framtidsplaner och familjens förväntningar, för att kunna förföras av en kvinna som är mycket målmedveten, vacker, olycklig och är desperat i behov att bli bekräftad som kvinna. Båda skådespelarna lever upp till dessa förväntningar och det blir inte svårt att förstå att de på någon nivå behöver varandra, om än tillfälligt. Attraktionen mellan karaktärerna ska vara chockerande men trovärdig – det är den också. Kärleksscenerna dem emellan är passionerade, smart genomtänkta och gör ingen av oss åhörare obekväma. Luthander och Richardson är dessutom mycket vackra tillsammans och lever upp till alla förväntningar kring karaktärernas möjlighet till samvaro.

Men tanke på hur djärvt temat ändå är, kändes det något förvirrat över att både Mrs Braddock- och Elaine Robinsons rolltolkningar upplevdes väldigt platta, ointressanta och ibland lätt fördomsfulla. Bens mamma är allt för hysterisk, gnällig och för tantig för sin ålder. Vid varje konflikt är hon enbart högljudd och kategorisk – varför måste hon enbart vara det och varför är det så roligt med neurotiska kvinnor? Många i publiken skrattade och jag blev enbart beklämd. Dessutom är Elaine Robinson mestadels bara liten och söt. Även om Bens relation med Mrs Robinson kanske inte kan anses som ”normal”, är det svårt att förstå varför Ben blir så enormt förälskad i Elaine, när hennes personlighet knappt gör något avtryck alls. Även om Mrs Robinsons karaktär är den som står ut i mängden, så hade jämförelsen med henne ändå klarat av, att övriga kvinnliga karaktärer fått mer kött på benen. Det skulle ha varit bra om uppsättningen som ville förtydliga transsexualitet/transvestism genom rollkaraktären Miranda la Magia, också hade kunna kosta på sig mer nyanserade kvinnliga rollkaraktärer i just Bens mamma och hans förälskelse. Jag blir personligen ointresserad av kvinnliga karikatyrer på scen. Manuset gör dessa två rollkaraktärer en björntjänst.

Scenografin i föreställningen var mycket enkel och barskrapad men tillsammans med ljuset, genomtänkt rekvisita, så fyllde den full funktion för scenbytena. Att scenerna blev trovärdiga berodde också på att skådespelarna var mycket duktiga på att återge mer rymd och detaljer i sig själva.
Ett intressant perspektiv i föreställningen är att Ben mestadels får skulden för den s.k. ”otrohetsaffären” med Mrs Robinson från samtliga andra karaktärer. Det är han som får bära hundhuvud trots att det är han som är ung, oerfaren och ogift. Min uppfattning är ju dessutom att det är han som blir förförd. Det skulle kanske i en föreställning 2022 ha kunnat få smyga in en mer nyanserad och bredare tolkning av det hela, där män inte alltid automatiskt är drivkraften till skamligheter enbart för att de är just män. Det känns väldigt förlegat. Det är inte enbart män som förför kvinnor. Sexuell utsatthet berör alla människor.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Mandomsprovet, Teaterkritik

Filmrecension: Joyce Carol Oates ”A Body in the Service of Mind” – en underbar filosofisk vandring

15 september, 2022 by Rosemari Södergren

Joyce Carol Oates ”A Body in the Service of Mind”
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 september 2022
Regi Stig Björkman

En ovanligt nära skildring av ett möte med en av världens stora amerikanska författare. Stig Björkmans dokumentär om Joyce Carol Oates känns som en ynnest att få uppleva. Oavsett om du läst alla hennes böcker eller bara en eller ingen alls lär du bli nyfiken på att läsa om det du redan läst eller läsa det du inte läst. Hon är så fascinerande och Stig Björkman har lyckats att få henne att berätta väldigt öppet och som det känns ärligt om hur hon tänker.

För mig är denna dokumentär mycket, mycket mer än en skildring av Joyce Carol Oates. Det är en filosofisk vandring genom vad en författare är och vad litteratur är.

Filmens distributör skriver:
Hon delar frikostigt med sig av sitt liv och sin kreativa process, och trots hennes vänliga men bestämda markering av hur långt vi får komma in, lyckas filmen ta oss till ett innerligt, insiktsfullt och kärleksfullt möte som lämnar oss både uppfyllda och lustfyllda. Och lite klokare.

Jag håller med helt. Efter att ha sett filmen studsar jag fram av ny energi och en djup glad känsla inombords, en tro på litteraturen och vad den kan betyda. Hennes bakgrund är så fascinerande. Hon är född och uppväxt i fattiga förhållanden med föräldrar som bara gått åtta år i skolan och hon blev den första i familjen som kunde studera vidare på college. Hennes känsla och förståelse för utsatta människor lyser igenom och ger hopp, även om det inte alltid slutar så lyckligt för dem. Men att de får betyda något och att ljuset faller på dem, att de blir uppmärksammade, ger ett hopp om att vi kan förändra världen och samhället, eller åtminstone förstå något av vad det är att vara människa.

Hennes romaner är djupt grundade i såväl hennes egen bakgrund, arbetsliv och relationer som i samtiden. Hon har skrivit om sorg och förlust, om kvinnoförtryck, om segregation, om våld och polisbrutalitet, om rasism. Och hon gör det på ett sätt som engagerar och gör att vi kan identifiera oss och känna att vi är där. Samtidigt är hon oerhört filosofisk och kan många gånger med en kort mening säga så mycket om livet och om att vara människa.

Hur många eller få romaner du läst av henne: Gå och se denna dokumentär om du är intresserad av litteratur.

Filmaren och författaren Stig Björkman lärde känna Joyce Carol Oates i samband med hennes roman Blonde. Han kontaktade henne för snart femton år sedan med sin idé om en porträttfilm, men det kom att dröja åtskilliga år innan hon slutligen gick med på hans förslag.

STIG BJÖRKMAN, författare och regissör, uppmärksammad för sina biografier om Antonioni, Lars von Trier, Ingmar Bergman & Woody Allen. Björkman har bland annat regisserat Jag är Ingrid (2015), Bakom jalusin (1984) och Bilder från lekstugan (2009).
STINA GARDELL, producent och regissör, grundade bolaget Mantaray Film 2005 och har sedan dess producerat 26 dokumentärfilmer för biograf & TV, bland annat Världens vackraste pojke (2021), femfaldigt guldbaggenominerad inklusive ”Bästa film”. Gardell har även samproducerat 10 internationella filmer.
DOMINIKA DAUBENBÜCHEL, klippare och manusförfattare. Hennes insatser som klippare inkluderar filmer som Nunnan, Flotten och Jag är Ingrid. Daubenbüchel har skrivit manus till både filmen om Ingrid Bergman och filmen om Joyce Carol Oates tillsammans med Stig Björkman och Stina Gardell.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Tusen timmar -imponerande musikfilm

15 september, 2022 by Rosemari Södergren

Tusen timmar
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 september 2022
Regi Carl Moberg
I rollerna Anders Manley, Anders Manley, Alba August, Kenneth M Christensen och Jesper Lohmann.
Senhösten släpps filmen på AppleTV, Youtube store, SF Anytime med flera.

En film fylld av bra musik och handlar om Anna, en ung dansk kvinna från Köpenhamn som drömmer om framgång med sitt band. Musiken är lika viktig i filmen som bild och handling. Musiken är en del av handlingen. Filmen är fylld av skandinaviska band och artister som medverkar med antingen sång eller skådespel. Utöver det är filmmusiken kryddad med stora band som Noah & the Whale och The Gaslight Anthem.

I centrum för handlingen står Anna som hinner fylla trettio under berättelsens gång. Hon jobbar inom någon form av hemtjänst eller personlig assistent och på fritiden satsar hon stenhård på bandet, på drömmen om att jobba med musik. Just nu bandet är på väg att få en stor chans att få vara förband till en stor artist här något tragiskt som tar bort möjligheten.

Under ytan handlar filmen också om kärlek och relationer. Ett tag bor Anna i ett kollektiv i Berlin där hon är tillsammans med Robert, en man som verkar vara något äldre än henne och som är etablerad musikproducent. Han vill dock inte hjälpa Anna med hennes karriär. Där får vi ingen förklaring till varför, egentligen. Vi får tolka det som vi vill. Och hur hon träffade Robert och vad som hände sedan får vi inget svar på heller. Det är ett ovanligt sätt att berätta på som gör mig nyfiken på att se mer från filmens regissör Carl Moberg.

Filmens styrka är också dess svaghet. Berättelsen är långt ifrån övertydlig. Tvärtom. Ibland gör den stora hopp och jag som tittare får fylla i vad jag tror har hänt där emellan. Det kan jag ofta tycka är bra, vi som tittare blir delaktiga i berättelsen. Men samtidigt är det flera luckor som man gärna skulle sett ifyllda.

Filmen är producerad utan stöd från filminstituten och bygger istället på passion och idealism och är skapad med små medel. Trots de små resurserna har filmmakarna verkligen ribban högt och har duktiga skådespelare i rollistan med bland annat Alba August. Musiken är en av filmens stora styrkor och gör att jag kommer att se denna film fler gånger. Imponerande.

Tusen timmar hade premiär i officiella sektionen på Roms internationella filmfestival i oktober 2021. Den har därefter visats på ett flertal filmfestivaler runt om i världen, bland annat Tallinn Black Nights. Senast vann den priset bästa spefilmfilm på Barnes filmfestival i London.

Tusen timmar – officiell svensk trailer from Carl Moberg on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Musikfilm

Sista Matchen med Jens Hultén har premiär 19 oktober

15 september, 2022 by Redaktionen

Det repeteras just nu för fullt inför Jens Hulténs soloföreställning ”Sista Matchen” skriven av Benny Haag och Jens Hultén i regi av Rickard Günther. Premiär blir det den 19 oktober i Stockholm och turnén gästar totalt åtta större städer runtom i landet från Ystad i söder till Gävle i norr, berättar ett pressmeddelande:

Jens har genom åren medverkat i några av de största Hollywoodfilmerna (”Mission Impossible”, ”Skyfall”, ”Alpha” och i svenska succéfilmer som ”Hundraåringen” m.m. och blivit rikskänd som Seth Rydell i filmerna om ”Johan Falk”).

-Jag är så tacksam för att nu få möjligheten att berätta en historia som jag tror kommer att vara allmängiltig. Det är en ytterst personlig föreställning som tar upp frågor och funderingar kring utanförskap, föräldraskap, rädslor, tillhörighet, missbruk, tankar om livet och döden. Tunga ämnen kan tyckas men det är skrivet med humor och perspektiv. Säger Jens Hultén.

Soloföreställningen ”Sista Matchen” utspelar sig i ett omklädningsrum där en man är redo för att gå sin sista match. Är det i kampsport? Är det mot missbruket? Är det mot döden? Är det mot sina demoner? Pjäsen tar upp alla dessa frågor som går från den enskilda människans missbruk till hela mänsklighetens missbruk.

En svidande betraktelse över mänskligheten med en svart humor där vi även får en inblick i det ofta påhittade utanförskapet med offerkoftan som verktyg. Vi vill ju alla bli älskade till vilket pris som helst, eller?

Turnéplan: Jens Hultén ”Sista Matchen” 2022:

19 okt Stockholm, Scalateatern

20 okt Stockholm, Scalateatern – EXTRAFÖRESTÄLLNING INSATT!

21 okt Växjö, Växjö teater

22 okt Ystad, Ystad teater

27 okt Gävle, Gävle teater

28 okt Eskilstuna, Teater

29 okt Nyköping, Teatern

30 okt Karlstad, Scalateatern

3 nov Göteborg, Lisebergsteatern

6 nov Örebro, Hjalmarbergman teatern

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Operarecension: Norma på Folkoperan – blir helt absorberad

15 september, 2022 by Pernilla Wiechel

Norma
Musik Vincenzo Bellini
Libretto Felice Romani
Översättning Tuva Lisa Rangström
Dirigent och musikaliskt arrangemang Henrik Shaefer
Regi Eirik Stubø

Ljus Ellen Ruge

Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Premiär på Folkoperan 14 september 2022

Roller 14 sept:
Norma: Julia Sporsén
Pollione: Daniel Svenson
Adalgisa: Ann-Kristin Jones
Oroveso: Johan Schinkler
Flavio Polliones vän: Mattias Gunnari
Clotilde, Normas förtrogna: Rebecka Elsgard.
Därutöver barn, kör och orkester, scenarbetare med mera.

Med en avskalad scenografi, vackert skurna nutida kläder, konsekvent och stram regi och lågmält stödjande kör blir den målande belysningen och den imponerande tekniska skickligheten i sången det man fastnar för inledningsvis. Smart scenografi där orkestern sakta hissas upp och skapar själva scenrummet ger också musikerna med samtida instrument en hedersam position och ödmjuk närvaro. Övertygande redan från början är dock Johan Schinkler i rollen som Oroveso vars varma, men allvarsamma mörka röst lägger hela grundstämningen till dramat. Daniel Svensons Pollonius och Julia Sporséns Norma som initialt inte riktigt blir levande bakom den tekniskt mycket bärande och skickliga sången tar dock igen det med råge.

Från och med den första duetten mellan Norma och den yngre prästinnan Adalgisa, vackert och mjukt ungdomligt sjungen av mezzosopranen Ann-Kristin Jones, blir man som publik helt absorberad. Sången är så stilla kraftfull, så tajt framförd träffsäkert i avancerade stämmor, med en så fin inlevelse, att det känns som att bli inbjuden till ett intimt samtal. Bel canto-stilens slingrande förförande melodier och Bellinis vilja att inlevelsen i gestalterna både ska synas i agerandet och sången, uppfylls verkligen. Efter halva första akten är det som om kontraktet med publiken håller i sig ända till slutet. Vissa scener känns sjungna med en så pass samtida text och dröjande musik att ens egna livsberättelser blandas samman med handlingen på scenen. Man värjer sig lite mot det som sätts i svallning, vilket ju måste anses vara ett mycket högt betyg.

Applåderna tar inte slut när Julia Sporsén, som kraftfullt bärande föreställningen igenom sjungit Norma tar emot hyllningarna från den stående publiken. Ann-Kristin Jones med sin lite mjukare gestaltning av Adalgisa får liknande varma applåder. Den mindre rollen som Pollione som Daniel Svenson väl genomfört tycks också uppriktigt ha nått ut. En premiärkväll ska väl vara lite festligare och publiken är ofta välvilligt inställd, men här handlar det nog om stor succé och ingen artighet.

Eirik Stubø har i sin debut som operaregissör lyckats modernisera, förtäta, och göra berättelsen om Norma giltig för vår tid. Kluvna mellan krig och klimatkris känner vi med henne när hon tar ställning i svåra existentiella frågor.

Bakgrund: Bel canto-peran Norma kom, enligt Wikipedia, till efter att den berömda operasångerskan Giuditta Pasta önskat sig en specialskriven intressant kvinnoroll av Vincenzo Bellini. De var vänner och han flyttade till och med tillfälligt in hos Pasta för det intensiva arbetet. Tillammans med Romani som skrev librettot, skapad de vad som idag anses vara ett av operahistoriens stora kvinnoporträtt. Premiären 1831 på Teatro alla Scala i Milano innebar först inte en omedelbar succé, då publiken tolkade in Italiens samtida politiska spända läge i handlingen, utan succén kom först senare. Alexandre Soumets tragedi utgjorde grunden men Romani och Bellini utvecklade Normas komplexa karaktär till att bli mycket mer inkännande. De tog bland annat bort barnamordet i handlingen inspirerat av Medea. Soumets tragedi hämtade inspiration från den mytologiska gestalten Niobe och Medea samt Lady Macbeth av Shakespeare och druidprästinnan Velléda från Les Martys ou Le Triomphe de la religion chrétienne av Chatueaubriand.

Handlingen: Översteprästinnan Norma står inför ett komplext dilemma. Hon, som dotter till druidernas överstepräst Oroveso, tillbes av det ockuperade folket i Gallien som lyder hennes råd i svåra tider. Men i hemlighet lever hon ett dubbelliv och har två söner med ockupationsmaktens romerske konsul Pollione som hon älskar. Förskräckt upptäcker hon att Pollione är otrogen med den yngre väninnan och prästinnan Adalgisa. Först reagerar hon som en uppriven rival och vill hämnas, men landar efter överväganden i en gränslös kärlek till Pollione samt i en djup kärlek till barnen. Vänskapen till Adalgisa värderas också högt, nästan högre än kärleken till barnens far. Med sin hållning lyckas hon påverka både Pollione och Adalgisa. Det dramatiska slutet är menat att ses som en följd av hennes samvetes inre konflikter och inte som ett osjälviskt offer. Slutscenen anses vara en av operalitteraturens mest gripande scener och är uppbyggd på en enda storslagen melodi.

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 384
  • Sida 385
  • Sida 386
  • Sida 387
  • Sida 388
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in