• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Gustav Lindh debuterar på Dramaten som Raskolnikov i Brott och straff

2 november, 2022 by Redaktionen

Europas kanske mest omtalade och provokativa regissör, Oliver Frljić, sätter upp en av den moderna litteraturens viktigaste romaner – Fjodor Dostojevskijs Brott och straff. I rollen som Raskolnikov syns Gustav Lindh som debuterar på Dramaten. Premiär på Stora scenen 24 november 2022.

Ett pressmeddelande:
Fjodor Dostojevskijs psykologiska roman gavs ut 1866, och har sedan dess aldrig upphört att fascinera. I Dramatens uppsättning kastas publiken in i Raskolnikovs febriga sinnevärld, i en bearbetning som även är inspirerad av Dostojevskijs dagbok.

Det handlar om rätt och fel, om huruvida våld kan vara berättigat, om ekonomiska faktorers påverkan på oss människor och om samtidens paradoxala budskap om människolivets värde.

Oliver Frljić är en bosnisk-kroatisk regissör med hela Europa som arbetsplats. Han har bland annat varit teaterchef för nationalteatern i Kroatien (ett uppdrag han lämnade av politiska skäl) och har arbetat mycket i Tyskland. Han ligger bakom en rad uppmärksammade uppsättningar, bland annat Klatwa (The Curse) i Warszawa som kritiserade den katolska kyrkan och möttes av stora demonstrationer. Läs mer om Oliver Frljić här.

Brott och straff gavs senast på Dramaten 1936 i regi av Alf Sjöberg.

Medverkande: Danilo Bejarano, Nina Dahn, Gunnel Fred, Andreas Grötzinger, Electra Hallman, Gustav Lindh, Torkel Petersson, Magnus Roosmann, Nemanja Stojanović, Kristina Törnqvist.

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

Filmrecension: Peter von Kant

2 november, 2022 by Elis Holmström

Peter von Kant
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 november 2022
Regi François Ozon

I en tid då filmbolag ifrågasätts för brist på fantasi gällande en myriad uppföljare och nyversioner av klassiker verkar regissörer som François Ozon vara helt isolerade från den kritiken. Även om Rainer Werner Fassbinder urpsrungligen skrev Petra von Kants Bittra Tårar för en teaterscen är det uppenbart att Ozon vill göra en regelrätt rekonstruktion av Fassbinders filmversion, inte en egensinnig nytolkning.

Förutom könsbytet av protagonisten är det mesta sig likt. Att Ozon har stor respekt för förlagan råder det inget tvivel om, den klaustrofobiska och ogästvänliga lägenheten som är centrum för dramat är lika kvävande och obekväm som i ursprungsversionen. Visuellt har vi många gånger att göra med rena hänvisningar, inklusive fotnoter, där kameravinklar och inramningar är närmasts identiska.

Oavsett hur stor vördnad och respekt Ozon har för Fassbinder måste det finnas ett syfte och en personlig vision för att skapa relevans. Inledningsvis är denna brist på personlig tolkning smärtsamt uppenbar. Hela introduktionen är slavisk och utan någon som helst unik vision. Det är som att Ozon är skräckslagen inför att ens ta ett andetag i närheten av materialet, detta skapar en första akt som känns mållös och död. Det är först då den vitala relationen mellan Kant och hans älskare inleds som Ozon återfår modet och fattningen att regissera aktivt.

Genom att byta kön på de två mest centrala karaktärerna skapas andra frågor och scenarion som inte var framträdande i originalpjäsen. Att berömda och mäktiga män förför de unga, bländar med materialism och framgång, är alltför bekant då vi har rubrikerna om en ’’specifik filmproducent’’ som står inför sin andra rättegång just nu. I det ögonblicket lusten och passionen tar överhanden börjar Ozon hitta nya infallsvinklar vad gäller berättelsen. Det skapas en spänning som inte var närvarande i originalfilmen och snart framträder också en elektrisk laddning som lyfter flera scener.

Där konflikten samt den kollapsade relationen avhandlades relativt rumsrent 1974 är detta en smutsig, våldsam och hämningslös verbal strid. Kraften och energin i konfrontationerna är utan tvekan filmens absoluta höjdpunkt. Intensiteten i de högljudda grälen förädlas också av Denis Ménochet i huvudrollen. Där Margit Carstensen – som gestaltade Kant i originalet, hade en mer återhållsam och bräcklig framtoning trots sin giftiga tunga, finns inga sådana reservationer hos Ménochet. Denna Kant är en burdus, bufflig och totalt hänsynslös översittare som är villig att ta till vilka medel som helst för att förnedra och klä av de som står i hans väg. Ménochet skapar en briljant balans mellan det gräsliga och ömkliga, vilket gör de många utbrotten och utspelen otäckt fascinerande.

Dessa utbrott av giftiga kommentar kan dock inte dölja det faktum att Fassbinders berättelse har uppenbara brister. Det finns flera scener som hade kunnat expanderas och skänkt karaktärerna ett nytt djup. Om Ozon vågat ta ut svängarna, fylla de tomrum som berättelsen har, hade en betydligt mer personlig och distinkt film kunnat framträda. För hur mycket energi och kraft som än injiceras från Ménochet lyckas Peter von Kant aldrig skaka av sig känslan av att kännas överflödig och aningen menlös. Trots den uppskruvade volymen är filmens patos inte mer drabbande än det var för nästan femtio år sedan. Något som understryker att hela projektet känns som en onödig tangent.

François Ozon har en gång för alla tydliggjort att det inte räcker med respekt och vördnad för att förvalta ett arv. Det krävs en idé, samt ett mod, att våga förnya och tolka det ifrån ett eget perspektiv för att på så sätt lyfta en nyversion.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Maya Nilo (Laura) – överspänd och överdriven dramatik

2 november, 2022 by Elis Holmström

Maya Nilo (Laura)
Betyg 1
Svensk biopremiär 4 november 2022
Regi Lovisa Sirén

Att kräva alltför mycket av regissören Lovisa Sirén, som endast varit verksam som kortfilmsregissör och som nu långfilmsdebuterar, vore inte rättvist. Dessutom är premissen – en roadmovie, oftast bestämd och traditionsenlig vad gäller dramaturgin. Men Sirén lyckas med konststycket att underminera hela projektet genom usel personregi och oförmåga att kontrollera ett besinningslöst manus.

En roadmovie är – strukturellt, bland det mest enkelspåriga man kan göra, det är i grund och botten en resa från A till B. Under färden brukar karaktärerna genomgå en intern resa som ger dem ett annat perspektiv på livet. Men istället för att vara en resa genom ett regnigt Europa skapar Sirén en hopplös kakafoni som överöser tittaren med pinsamt ansträngd dramatik.

Givetvis kan en resa inte vara utan fartgupp och andra hinder. Men strapatserna som demonstreras antar snart komiska proportioner. Antalet motgångar staplas på varandra i sådan takt att man kan fråga sig om Sirén försöker iscensätta en humorlös version av Kjell Sundvalls Vi Hade I Alla Fall Tur Med Vädret?

Flera gånger verkar apokalypsens ryttare stå bakom varje vägskylt, det får Michael Douglas dåliga dag i Falling Down att framstå som en spa-dag i jämförelse. Denna överdrivna och eviga domedag blir inte bättre av att karaktärerna har utrustats med hönshjärnor. Rationalitet eller den mest rudimentära form av eftertanke saknas helt. På rekordtid blir tillbakadragna civilister till biltjuvar och hemfridsförbrytare, många gånger kan man bara gapa över den galenskap som demonstreras av filmens huvudpersoner.

Den här dramatiska härdsmältan skapar snart en virvel som suger in precis allting. I ren panik kastar Sirén in ett par livbojar som träffar publiken rakt i huvudet. Snart inleds verbal pajkastning med karaktärer som tvingats ta på sig clownskor och röda näsor. I en situation där moderation hade varit det bästa väljer Sirén istället att dränka publiken i psykiska sammanbrott, otrohet, rattfylla, skilsmässor och trafikbrott med mera. Till slut kan man fråga sig om tomtar och troll också kommer göra entré i detta vansinne?

De få inslag som hade kunnat blomstra begravas av denna totala brist på disciplin. Den trassliga syskonrelationen undermineras av usel personregi och dialog som skrämmer mer än någon Halloween-dekoration. Sirén behandlar också sina karaktärer som rena köttstycken, de formas om utan förklaring och flera gånger är de rent schizofrena, allting för att passa den okontrollerbara berättelsen.

Visuellt lämnas åskådaren också mållös, av fel anledning. Nog för att filmer kan vara jordnära och befriade från retuschering och pastellfärger. Men fotografen Lisabi Fridell väljer att presentera hela filmen som någon avlägsen släkting till Danny Boyles 28 Dagar Senare. Med ett grynigt och färglöst foto verkar Europa stå inför en annalkande zombie-invasion. Inte ens bilfärden genom Europa lyckas inspirera vad gäller utseende, det kan bero på att vi uteslutande får se EU-vägskyltar, gråsuggor och jämngrå asfalt.

När filmen når sin slutdestination tänds dock ett hopp om att lite genuin och välmenande dramatik kan framträda. I ett kort ögonblick lyckas Sirén skapa en scen som känns genuin och okonstlad. Men detta förtas snart av mer helvetisk dialog och ett slut som är så pass abrupt att det känns som ett slag i ansiktet.

Trots sin enkla premiss kör Maya Nilo rakt in i en bergvägg. Med en helt överspänd och överdriven dramatik blir ett enkelt syskondrama på motorvägen till en seriekrock som inte ens den mest cyniska vill titta på.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Maigret – en hänförande hyllning till femtiotalets filmkonst

2 november, 2022 by Rosemari Södergren

Maigret
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 november 2022
Regi Patrice Leconte

En hänförande hyllning till femtiotalets filmkonst. Kommissarie Maigret var en av de stora tv-deckarna under 1950- och 1960-talets tv-sändningar. En fransk polisman som var filosofisk och mjuk och löste deckargåtor med envishet och med förmågan att lyssna. Filmskaparna följer skickligt denna tradition.

Filmens handling bygger på Den unga döda av Georges Simenon och har den franske skådespelaren Gérard Depardieu i rollen som Maigret. Gérard Depardieu är inte alltid bra i de senaste årens filmer. Men här har han helt klart anpassat sig efter regissörens anvisningar och fungerar perfekt. Allt är så välgjort i denna film: fotot med stark känsla av 1950-talet, kläderna, dialogerna. Den är stark och berättar om hur människor samvetslöst kan utnyttja fattiga unga kvinnor. En av filmens många styrkor är att den inte berättar allt övertydligt utan lämnar en hel del åt oss som tittare att förstå och dra slutsatser av.

En ung kvinna i aftonklänning hittas mördad på ett torg i Paris. Vi får följa Maigret genom 1950-talets glamourösa nattliv i Paris med tjusiga människor med vackra kläder. Men allt hr en baksida. Många unga kvinnor utnyttjas grovt. Maigrets utredning avslöjar en mycket tragisk historia och den väcker tragiska minnen till liv.

Detta är andra gången regissören Patrice Leconte tar sig an en av Simenons romaner. Den förra, Monsieu Hire, nominerades till César för bästa regi och film 1990.

Fakta om författaren till böckerna om Maigret:
Simenon hoppade av skolan vid femton års ålder och spillde ingen tid efter det. Under en lång författarkarriär skrev han hundratals böcker. Sjuttiofem romaner och tjugoåtta noveller har kommissarie Maigret i huvudrollen. Merparten av dem finns översatta till svenska.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Loving Highsmith – en resa under skalet på Patricia Highsmith

2 november, 2022 by Rosemari Södergren

Loving Highsmith
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 november 2022
Regi Eva Vitija
Skådespelare Patricia Highsmith, Marjane Meaker, Monique Buffet, m.fl.

En resa under det hårda skalet på författaren Patricia Highsmith. En lågmäld dokumentär som känns väldigt äkta och nära. Den är baserad på tidigare opublicerade dagboksanteckningar från den bästsäljande författaren Patricia Highsmith bakom böcker som The Talented Mr. Ripley och Carol. Tillsammans med hennes familj, vänner, arkivmaterial och framförallt hennes egen röst får vi spännande insikter om en av litteraturens mest profilerade kvinnliga röster.

Hennes andra roman, The Price of Salt, bröt mot den tidens sociala regler genom att den skildrade en lesbisk relation som slutade lyckligt. Den publicerades 1952 under pseudonymen Claire Morgan. 1990 gav dens ut igen, nu med titeln Carol och Highsmith berättade att hon var författaren till boken.

Flera filmkritiker runt om i världen skriver om denna dokumentär att det blir tydligt att en annan Patricia Highsmith träder fram än den hon brukar beskrivas som. Hon visar sig vara väldigt mycket mer romantisk och känslig. Den hårda, tuffa ytan verkar mest ha varit ett skal för att skydda sig.

När Patricia Highsmith dog 1995 (då var hon 74 år) hittades 200 tidigare opublicerade manus och 8.000 sidor av hennes personliga dagböcker, som varit till stöd för filmen. Det är en mycket vacker och finstämd dokumentär som gör mig nyfiken på att läsa mer av Patricia Highsmith. Det är så fascinerande när människor som levde under andra epoker blir så levandegjorda i en film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 369
  • Sida 370
  • Sida 371
  • Sida 372
  • Sida 373
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in