• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Foto: Behemoth på Annexet

6 november, 2022 by Redaktionen

European Siege Tour: Behemoth
Annexet 4 november 2022

Behemoth är på turné, The European Siege tillsammans med Arch Enemy, Carcass och Unto Others.

Bandet gjorde en stark insats och publiken var mycket engagerad.

Behemoth bildades 1991 i Gdansk, Poland. Den ende originalmedlemmen som är kvar är sångaren och gitarristen Nergal (Adam Darski) som backas up av Inferno (Zbigniew Prominski) på trummor och Orion (Tomasz Wroblewski). Under turné ha de även gitarristen Seth med sig.

Bandet spelade en stor roll i att bilda den polska extrem-metal-scenen. Det har varit mycket kontroversiella och har hamnat på en lista över band som promotar satanism och mord. Listan skulle göra att bandet inte skulle få spela men de har bara blivit stoppade från en spelning hittills. Sångaren Nergal har även blivit åtalad flera gånger för att ha rivit upp en bibel på scenen 2007.

Under 2021 firade bandet 30 år, och i september i år släpptes tolfte studioalbumet ”Opvs Contra Natvram” som bandet nu turnerar för tillsammans med Arch Enemy och förbanden Unto Others och Carcass. Touren skulle dock ha genomförts förra hösten men blev fram flyttad på grund av Covid19-pandemin.

.

Arkiverad under: Musik, Scen

Teaterkritik: Arv på Dramaten – lysande

6 november, 2022 by Rosemari Södergren

Nils Wetterholm, Maurits Elvingsson, David Fukamachi Regnfors, Per Öhagen, Johan Holmberg, Samuel Astor, Markus Berg och Christopher Lehmann. Foto: Sören Vilks

Arv
Av Matthew Lopez, inspirerad av E. M. Forsters roman Howards End
Översättning Jonas Brun
Regi Carl Johan Karlson
Scenografi Magdalena Åberg
Kostym Jasminda Asplund Blanco
Peruk och mask Frita Ottosson, Johan Lundström
Premiär i Målarsalen, Dramaten, 5 november 2022
Medverkande Samuel Astor, Markus Berg, Kicki Bramberg, Maurits Elvingsson, David Fukamachi Regnfors, Thomas Hanzon, Johan Holmberg, Christopher Lehmann, Razmus Nyström, Simon Reithner, Nils Wetterholm, Per Öhagen

En lysande, totalt uppslukande berättelse om relationer bland homosexuella män. Allt om livet finns med: känslor, humor, sorg, kärlek, vänskap, svek. Berättat och gestaltat med en effektivt enkel scenlösning där alla i publiken sitter nära scenen och ett ensemble som har ett fantastiskt samspel.

Majoriteten av alla skildringar av relationer runt om i världen berättar om relationer mellan man och kvinna och den som är homosexuell får själv översätta och tolka in berättelsen till sitt liv. I Arv är det tvärtom. I denna föreställning får den som inte är homosexuell man göra denna tolkning. För visst är det tydligt att människor är människor och män som har relationer med män kan både vara ömsinta mot varandra och destruktiva och såra varandra – precis som i relationer mellan män och kvinnor. Hur människor beter sig är mänskligt. Det känner vi igen i alla relationer. Men det blir självklart annorlunda att vara homosexuell när den är förbjudet eller inte fullt accepterat. Därför är det viktigt med skildringar som denna.

Morgan, en av karaktärerna i föreställningen säger:
– De flesta av oss gavs aldrig några sunda homosexuella förebilder. Ingen lärde oss hur man visar kärlek. Eftersom vi inte fått några exempel från kulturen, har vi varit tvungna att lära oss allt av varandra. Inte sant? I smyg och i rädsla, ibland med glädje.

Det är temat för denna heldags-föreställning där en yngre generations homosexuella män får tillsammans med några ur äldre generationer berätta sina historier. I dagens västvärld börjar det komma flera filmer, tv-serier, romaner och teaterföreställningar med teman kring kärlek och relationer mellan homosexuella. Men det var inte så länge sedan det i stort sett var omöjligt. Som den roman, The Price of Salt, <a href=”https://kulturbloggen.com/?p=159375″>Patricia Highsmith</a> skrev om en lesbisk kärlekshistoria, den vågade hon inte ge ut i sitt eget namn. E.M. Forsters roman Maurice, om en homosexuell man, gav ut först efter hans död.

Den äldre generationen homosexuella män levde under AIDS-epidemin och har upplevt förlust av vänner och älskade medan den yngre generationen homosexuella lever ett liv i relativ frihet. Handlingen utspelas framför allt på Manhattan i New York, under 2010-talets slut. Det jag kan sakna är ett klassperspektiv. Männen är antingen från trygg medelklass eller stenrik överklass. En enda av karaktärerna, Leo, tillhör de utslagna. Men å andra sidan kanske det skulle bli ett gigantiskt projekt att skildra också klassperspektivet. För berättelser om homosexuella män i lägre klasser med sämre ekonomi skulle kanske bli en helt annan berättelse. Men föreställningen har flera djup. Författaren E.M. Forster dyker upp själv och interagerar med de unga nutida männen. Ett sätt att förmedla tankar kring och förstärka budskap om kulturens roll i våra liv och hur vi formulerar vår bild av oss själva.

Regissör och scenograf har valt en enkel, perfekt fungerande scenlösning. Oftast är det endast några bord som skådespelarna står på. Ljussättningen ändrar effektivt intrycket av de olika scenerna, en del blir rosa, mjuka andra är etonghårda bruka, mörka. Skådespelarna och deras klädsel bär föreställningen. Kläderna säger mycket om rollerna. Eftersom salongen är liten sitter alla i publiken nära skådespelarna och det är en styrka i föreställningen. Det känns som att jag är med där, som att jag är en fluga på väggen som ser och upplever allt. Skådespelarna är makalöst duktiga och trovärdiga.

Razmus Nyström och Simon Reithner. Foto: Sören Vilks

Pjäsen är inspirerad av E.M. Forsters roman Howards End och paralleller dras till Tony Kushenrs drama Angels in America. Medan Angels in America utspelas under AIDS-pandemin utspelas Arv ett par decennier senare. Arv hade urpremiär i London 2018 och belönades med en rekordlång rad priser, bland annat för bästa nyskrivna pjäs. 2019 hade den premiär på Broadway, där den bland annat belönades med fyra Tony Awards.

Arv ges på Dramaten som en heldags-föreställning på åtta timmar drygt, med sex akter och fem pauser. Ett annat alternativ är att se den som två separata föreställningar på vardera tre timmar och femton minuter. Om du kan: ta heldagsföreställningen. Jag rekommenderar den. Allt fungerar perfekt, varje akt är cirka en timme och en kvart, vilket är alldeles lagom. Tiden bara rinner iväg och det som berättas är fängslande. Oavsett vilket sätt du väljer att se den är det en stor upplevelse, I detta längre format kan regissören låta oss tränga in mer i de olika karaktärerna och få oss att förstå dem. Det är på samma sätt som bra tv-serier kan fördjupa skildringen av karaktärer till skillnad från en långfilm som måste gå mer på ytan.

Fakta om regissören:
Carl Johan Karlson, född 1984, ser tidigare varit husregissör på Riksteatern. Han har nyligen satt upp Amadeus på Helsingborgs stadsteater och Älskad, saknad på Uppsala stadsteater.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Teaterkritik

Recension av tv-serie: The Crown säsong 5 – mörkare och mer kritisk

6 november, 2022 by Rosemari Södergren

The Crown säsong 5
Betyg 4
Premiär på Netflix 9 november 2022

Den femte säsongen av The Crown är troligen en av höstens mest efterlängtade tv-serier. Denna tv-serie om brittiska kungahuset och dess drottning Elizabeth II och hennes tid som monark för det brittiska samväldet har många tittare. Alla säsonger har varit välgjorda draman, delvis fiktiva och delvis byggda på verkligheten. Vi har fått en inblick i den brittiska monarkin på gott och ont. I denna femte säsong ändras stämningen och vrids om och blir mörkare och mer kritisk. Säsongen har tio avsnitt som utspelas under 1990-talet, ett decennium då den brittiska monarkin hade en många problem och dess popularitet var låg med ett undantag: folket älskade prinsessan Diana som var gift med tronföljaren prins Charles.

Redan i fjärde säsongen skildrades hur populär prinsessan Diana var hos folket och hur obesvärat och naturligt hon kunde möta människor. Något som tycktes väcka viss avundsjuka och missunnsamhet hos framför prins Charles.

Denna femte säsongen tar upp en opinionsundersökning som en brittisk tidning publicerade som visade att folket tyckte att drottningen var gammaldags, för konservativ. En majoritet ville se en monarki som följde med i tiden, som anpassade sig till moderna tider. Denna opinion visade sig också i det politiska valet några år senare då Labour gick mot en storseger. Vi får följa hur prins Charles tar fasta på detta och försök få gehör för sina idéer om hur den brittiska monarkin skulle kunna förnyas. Han försöker till och med förmå drottningen av abdikera till förmån för honom.

Den brittiska skådespelerskan Judi Dench har uttryckt skarp kritik denna femte säsong:
Den brittiska skådespelerskan Judi Dench skriver i ett öppet brev publicerat i The Times att hon tycker att serien skildrar den brittiska kungafamiljen på ett grymt och orättvist sätt och att det i början av varje avsnitt borde poängteras att det är ett fiktivt verk.

Jag kan förstå vad Judi Dench menar. Skildringen av drottningen och hennes hov är inte särskilt smickrande. Denna säsong är mer ett drama och fiktiv än tidigare säsonger, i alla fall uppfattar jag den så. Men för mig gör det serien bättre och starkare. Den fjäskar inte för monarkin men svartmålar inte totalt heller utan visar på ett realistiskt sätt hur människor agerar och som får mig att se monarkin ur olika perspektiv.

Drottningen (spelas av Imelda Staunton) skildras mer förstelnad i sin position är tidigare säsonger. Hon har alltid skildrats som traditionell och konservativ men tycks blivit mer stel i denna säsong. Det är lätt att känna antipati mot hennes karaktär då vi ser hur otrevlig hon är mot den egyptiska mångmiljardärer Mohamed Al-Fayed, pappa till Dodi som omkom tillsammans med Diana i en bilolycka i Paris 1997. Bilolyckan är inte med i denna säsong, jag förmodar att den kommer i säsong 6.

Imelda Staunton är ganska porträttlik och likaså Elizabeth Debicki som Diana liknar originalet. Däremot är inte Jonathan Pryce som Prins Philip, drottning Elizabeths make, särskilt lik sitt original, fast sminkad till viss likhet. Dominic West som prins Charles, har inga likheter alls med prins Charles. Dominic West gör nog aldrig någon dålig rolltolkning och han är mycket stark i rollen som prins Charles som skildras mer energisk och självsäker än i tidigare säsonger – också hans flickvän Camilla och deras förhållande skildras mer positivt är jag sett någon annanstans. Det blir begripligt hur nära Camilla och Charles står varandra. Fruktansvärt tungt för Diana, förstås, som upplever att de varit tre i deras äktenskap från första början.

Diana framställs som väldigt skör och så ensam. Jag får nästan ont i magen när jag ser hur ensam och isolerad hon tycks vara. Jag blir lite skeptisk till hur realistiskt det är. Hon syns i stort sett aldrig tillsammans med sina två söner. Hennes ensamhet utnyttjas samvetslöst av BBC då hon luras till den numer kända/ökända intervjun där hon får häva ur sig kritik av den brittiska monarkin.

Det är en starkt säsong och jag tycker det är viktigt att se den som ett drama som bara delvis bygger på verkligheten.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Netflix, Recension av tv-serie, The Crown, TV-serie

Dansrecension:  Alexander Ekmans Hammer – allvarligt om gemenskap och interaktion i en tid fylld av egon

3 november, 2022 by Pernilla Wiechel


Plats: Göteborgsoperan, 
Tid: 2 nov, urpremiär 29 okt (återstående datum nov: 4,8, 9, 27, dec 1,3,10)
Koreografi, scenografi, ljus: Alexander Ekman
Musik: Mikael Karlsson
Dramaturgi: Carina Nildalen
Kostym Henrik Vibskog
Ljus: Joakim Brink
Medverkande: Göteborgsoperans danskompani
 
De många associationerna som Hammer väcker samlar alla väldigt aktuella nutidsfenomen och mängden gör att man skulle kunna se föreställningen mer än en gång. I korthet kan sägas att den ställer hippie-erans kollektiva glädje och täta interaktion i livet mot dagens mer vilsna, ödsliga och hårdnackade individualism.
Efter att ha sett både storslagna och vackra Eskapist skapad för operascener, nutidsförankrade intimare Kuckel (på den mindre scenen Orionteatern) och allvarsamma performance/utställningen Vanmakt på konsthallen Artipelag, är mina förväntningar höga. Recensionerna efter premiären nyligen, spär på i samma riktning. Det är tydligen 12 år sedan Alexander Ekman framförde något på Göteborgsoperan, då föreställningen La La Land. Åren har gått och han har blivit världsberömd. 

Att han vill säga oss något allvarligt om vår tid märks redan i första scenen, med den ödemättade musiken där fokus riktas mot en enda röd hammare. Den bärs och placeras i ett glasskåp och får en liksom övervakande position över hela scenen. Utöver de totalt två akterna blandar sig stumma dansare även in bland publiken i pausen. Verket igenom färgas dessutom av en dov puls präglad av ofta tunga slagverk och känsliga stråkar. En flock avklädda kroppar som unisont utför rörelser och förflyttar sig över scenen – kan anas representera en bild av människan som väsen. Formationen upprepas i slutet av verket och knyter ihop hela berättelsen. 

Första akten övergår vartefter till en scen fylld med dansare i levande glada kläder i 60-talsfärger och hippie-tyger. Olika scener ur livet spelas upp. Vi ser par som vänslas och bråkar och försonas, vänslas bråkar och försonas igen. Ett vackert samspel har paret klädda i vardagliga bruna lösa kostymer. Man ser hur de omslingrade löser allt som uppstår i deras tvåsamhet och landar återkommande i värme hos varandra. Det livfulla dansandet och personernas sociala interagerande väller så i slutet över till oss som sitter och betraktar allt, då dansarna klättrar ut över publiken. Det känns först härligt, men här förbyts snart stundens nu till ett krav om förevigande i mobiltelefoner. Publiken uppmanas att spela med och fota de nu krävande karaktärerna. Som en kommentar till spektaklet som just skett i publikhavet – riktar gruppen dansare – som nu återgått till scenen – brutalt skarpa stålkastarmobiler mot offer som fotas och lider.

Andra aktens scenografi är fylld av mörker. Dansare agerar separerade vid kalla spegelkuber, strikt svartklädda, med ryckiga rörelser som tycks minska deras kontakt med omgivningen. Ljudet av råttor tycks höras, och så kommer ett ljud som av en fågel som ökar. Dansarna ses kämpa mot varandra, vilsna, i vad än de tar sig för. I nästa scen förbyts det mörka till en glättig ytlig TV-show där influensers intervjuas och temat är ”about me”. ”You are totaly different!” hörs basuneras ut, som avslutas med frågan ”Or, am I?” I klarblått och vitt går dräkterna, läpparna är knallröda och ALLA är GLADA. Glädje är måttot som gäller.

Scenen därefter sker mot en svartvit film i bakgrunden där bland annat en lerklump syns omvandlas av händer. Det arbetas och något tar form även på scenen med hjälp av de svarta ensamma stressade gestalterna som bär byggstenar. Disharmoni råder. Plötsligt tar någon ner hammaren och slår hårt, hårt på gång-gången. Allt upphör… dansarna försvinner… Nu syns istället gruppen nakna människor i flock återvända…som på sitt speciella sätt unisont vandrar över scenen. Men mitt emellan dem kommer en ensam gestalt… maskerad till något som roar barn. Vartefter försvinner alla andra dansare, den maskerade blir ensam kvar. Symboliken är här tät och blir för mig som ett slag i hjärtat… Associationer om ”roas eller handla, roas eller agera”… dyker upp för mig.

Ekmans tidigare verk Eskapist är till storleken och antalet dansare likt Hammer. Och Göteborgsoperans dansteam utför väldigt levande, drivet och samstämmigt alla verkets delar. Men ändå, om något kritiskt ska sägas om detta i allt levande, berörande, samtidsaktuella verk, så hade det också kunnat fungera i ett mindre och mer intimt format. Temat hade inte nämnvärt tagit skada, men såklart vissa vackra dräkter och scenografi. Men distansen till dansarna och de mängder spring-steg den stora scenen kräver tillhör på ett sätt kanske mer äldre tiders dans, där visuell tjusning eftersträvas till större del. Med fördel hade Hammer kunnat ha en annan balans mellan intim dansupplevelse och scenografiska intryck, såsom Ekmans tidigare verk Kuckel hade. En önsketanke är därför att en turné med färre dansare, kanske sker, något resten av Sverige verkligen skulle glädjas av. Hammer ger en grund till samtal att enas kring i vår tid.
 
 
 
 
 


 
 

Arkiverad under: Scen

Filmrecension: Film för nybörjare

3 november, 2022 by Rosemari Södergren

Film för nybörjare
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 november 2022
Regi Orit Fouks Rotem

En hänförande film om hur människor kan växa och ge stöd åt varandra genom kultur, genom att samarbete om en film. Filmen skildrat åtta kvinnor, några arabiska och några judiska, som aldrig mött varandra tidigare och som går en kurs i att skapa film tillsammans. De har föreställningar om varandra, ibland fördomar, och de konfronteras med varandras tankar om varandra. Men genom att skapa något tillsammans börjar de förstå varandra och inser att de har mycket gemensamt.

Det är en berättelse som skulle kunna utspelas i vilka sammanhang som helst där människor med olika kulturell bakgrund träffas regelbundet och gör något tillsammans. Det är ett av skälen till att det finns många fördelar med att människor inte bor segregerat utan istället bor integrerat med olika kulturer i samman bostadsområde. Då kommer barnen i samma dagis, samma fotbollslag med mera och föräldrar får mötas och göra saker tillsammans.

Men hur väl syftet med filmen är så känns det lite väl tillrättalagd. De konflikter som kommer till ytan är mer som en lätt bris.

Regissören: Orit Fouks Routem

Regissören om filmen:
*– För mig ger filmen en sällsynt glimt in i djupet av judiska och palestinska kvinnors liv, där de sammanstrålar i det som förenar dem: att vara kvinna. Det visade sig vara starkare än religion och kultur. Jag hoppas att filmen ger upphov till samtal som både stärker och för närmare, och att skillnaderna i bakgrund inte måste vara ett hinder för att skapa vänskap och samhörighet. Kvinnor som vill berätta sin historia men inte kan eller vågar berätta i första person. På så sätt handlar det också om filmens makt.

Eftersom filmen inte är en dokumentär utan är en spelfilm hade den vunnit på att vara lite yvigare, lite mer dramatisk istället för småputtrigt mysig. Den är filmad väldigt realistiskt så det känner som om det vore en dokumentär. Den är absolut värd att se, det är en varm film som sprider glädje och hopp. Men om den varit mer drama skulle den kunnat bli väldigt spännande. Under eftertexterna rullar en del roliga bilder som inte finns med i filmen och som visar att filmen skulle kunna blivit en toppfilm. Nu är regissörens långfilmsdebut så det kommer säkert fler filmer av denna begåvade regissör som blir ännu bättre.

Om regissören:
Regissören Orit Fouks Routem är född 1983 i Israel. Sedan filmutbildningen på Sam Spiegel School i Jerusalem har hon gjrto prisbelönad kortfilm och arbetat med dokumentärfilmsproduktion på den israeliska TVkanalen YES Docu. Film för nybörjare är hennes långfilmsdebut.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 368
  • Sida 369
  • Sida 370
  • Sida 371
  • Sida 372
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in