• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

11-årings depression nervigt skildrad med tekniska finesser – Gudspartikeln på Masthuggsteatern

27 februari, 2023 by Mats Hallberg

foto Lina ikse

Av Johanna Emanuelsson

Regi: Helena Sandström Cruz

Scenografi och kostymdesign: Råger Johansson

Ljusdesign: Anna Wemmert Clausen

Animationer: Karin Drake

Musik och ljuddesign: Hannah Tolf

Medverkande: Li Molnár Kronlid (inspelade röster: Åsa Bodin Karlsson & Erik Lennblad)

För 10-13 år

Premiär 24/2 2023

Spelas bland annat 4/3 och som skolföreställningar, Masthuggsterrassen i Göteborg

Första anmärkningsvärda iakttagelsen görs redan innan pjäsen börjar. Visar sig nämligen att dagens andra premiär tidig kvällstid ses av nästan enbart vuxna, vilket onekligen känns lite udda. När vi trängt ihop på utplacerade låga bänkrader släcks ljuset. När det avgränsade lilla rummet tänds upp möts vi av krisande Sophia som befinner sig under sin säng. I behov av paus från livet utanför väggarna har hon barrikaderat sig i sitt rum. Råger Johanssons scenografi fokuserar finurligt på berättarens upptäckarglädje och vilja att skapa en ombonad plats.

Konkret förklaring till varför hon skolvägrar, eller inte ens öppnar dörren ges inte. Publiken får fundera på orsaker. Kanske har hon övergivits av bästa kompisen? Uppenbarligen har mer gått Sophia emot än vad som kan hanteras, varför en läkningsprocess krävs. Tänker på det uppmärksammade fallet med 11-åriga flickan med självskadebeteende som tog sitt liv. I det upprörande fallet hade valhänta vårdinsatser obegripligt nog inskränkts till medicinering. Lyckligtvis handlar Gudspartikeln om en ung person vars diagnos inte är av samma svårlösliga magnitud. Fast tillståndet fordrar likväl en förändring. Pjäsen följer fascinerande Sophias transformation. Ska hon lösa situationen på egen hand eller kommer mamman som ropar att ingripa?

foto Lina Ikse

Under cirka fyrtio intensiva minuter skildras hur en upprorisk och självständig tjej under trygga omständigheter tillför sig själv tillräckligt med energi och livsglädje för att att gå vidare. Vetgirigheten symboliseras att världen utforskas genom de digitala verktyg och sociala medier som styr oss, har makten idag över åtminstone uppväxande släktet. Tack vare greppet med tv-spel, chatkonversationer och dylikt, genomsyras pjäsen av lika fantasifulla som tankeväckande dialoger. En kontaktsökande röst på nätet innebär knuff i rätt riktning. Ömsesidig sympati uppstår och pjäsens spänningsmoment etableras.. Karin Drake respektive Hannah Tolf förtjänar stor eloge för vad de tillfört i form av sound och specialgjorda hänförande animationer. Animationerna är makalöst bra gjorda!

foto Lina Ikse

Li Molnár Kronlid gestaltar lidelsefullt flickan, vars utforskande av livets mening sker i en period av förvirring och ångest. Genom intensiv blick, impulsivt beslutsamt rörelseschema samt fängslande aktiviteter fångas publikens uppmärksamhet. I repliker och beteende har den för barnteater tydliga estetiken anammats framgångsrikt. Vi dras med in i en prekär situation som också innebär ett lustfyllt botaniserade i hur allt hänger ihop. Välkomnar att manus inte väjer för att konfrontera publiken med känslor av ilska, olust och frustration över att vara missförstådd. Titeln på pjäsen sägs vara lika med universums minsta beståndsdel. Det är en välspelad uppsättning vilken smart förlitar sig på teknikens möjligheter. Föreställningstekniker Amanda Clausens kompetens är en omistlig del av Gudspartikeln.

Arkiverad under: Scen

Originella instruktioner rappt illustrerade med komisk knorr – Lyckliga i alla våra dagar på Backa Teater

26 februari, 2023 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av: Emma Palmkvist (inklusive låttexter)

Regi: Lars Melin

Scenografi & kostym: Maja Kall

Komposition: Agnes Åhlund, Hilda Ekstedt

Ljusdesign: Christofer W Fogelberg

Maskdesign: Kerstin Olsen

Medverkande: Karin Andersson, Andreas Ferrada-Noli, Ulf Rönnerstrand, Ylva Gallon, Agnes Åhlund (musiker), Hilda Ekstedt (musiker)

Urpremiär: 24/2 2023 (från 10 år)

Spelas till och med 9/5 på Backa Teater Lindholmen i Göteborg.

Underrubriken lyder ”ett projekt dömt att misslyckas”. Vad som undersöks – stöts och blöts rapsodiskt i hög hastighet -. är hur man ska gå till väga för att att finna lyckan. Vilka möjligheter står buds för att känslan ska infinna sig? Tipsen är många och besynnerliga, delas ut likt en tokrolig checklista av musikerna. Det gagnlösa cirkulära förloppet sammanfattas sorglustigt i uppmaningen: ”När ni provat allt, börja om”. Nog kan man se denna exposé över bekymmer och glädjeämnen i livet som en både festlig och tänkvärd familjeföreställning.. Olika generationer tillägnar sig garanterat olika inslag ur manus. Vissa repliker hade avsevärda aha-kvaliteter. Primära målgruppen engagerade elever i mellanstadiet var dock i majoritet under premiären vid lunchtid och de verkade ta till sig kreativiteten framför dem.

Emma Palmkvist har ett dussintal pjäser på meritlistan, flertalet skrivna för en ung publik. 2021 recenserade jag hennes fantasifulla Färgen från den yttre rymden på Backa Teater. Tre av de som står på scen nu var med då. Lyckliga i alla våra dagar har tillkommit i en gemensam process mellan dramatiker, regissör (tillika Backa teaters konstnärlige ledare), ensemble, dramaturg, regiassistent, musiker och scenograf. Ska också nämnas att man tackar flera skolor som varit referensklasser och provpublik under repetitionstiden.

foto Ola Kjelbye

Föreställningen på drygt en timma inramas av nyskriven musik. Samtalade med den kvinnliga duon efteråt som rättmätigt inkasserade beröm från pensionerad trotjänare. Agnes Åhlund spelar mest klingande cittra, ett par gånger tas en tuba fram. Hilda Ekstedt framför dova fraser på barytonsaxofon vilka kompletteras med ukulele. Duon rör sig på individnivå fritt mellan världsmusik, visa och några droppar jazz. Tillsammans bildar man konstellationen Glitterfittan. För att återgå till vad som händer på scen utgör finurliga sångerna och musicerandet en inte oväsentlig del av behållningen. Dessutom ansvaras för den stora mängden scenanvisningar, ett bombardemang av instruktioner likt nya givar i ett kortspel. I egenskap av sångerskor fixar de att ha en massiv arsenal av befallande repliker i huvudet. Beundransvärt!

Inbjudande scenografi går i brunt med avgränsande pelare. Scenen flödar av ljus och kvartetten skådespelare med sina ideliga entréer har iklätts ledigt sittande klädesplagg, mestadels pastellfärgade. Syftet med pjäsen sägs vara att öppna upp till samtal om hur livet ska vara, hur vägen till lycka ser ut. Vill påstå att pjäsen fungerar enligt plan. Här finns flera skikt där somligt mest framstår som flamsigt skoj. Momentet där Ylva Gallon i yogaposition porträtterar en gråtande människa innesluten i sig själv och oförmögen att svara på omgivningens utsträckta hand tillhör de med förhöjd nivå. Förutsätter att denna förtvivlan ägnas stort utrymme i lärarhandledning. Frågan om att dela med sig eller att tillfredsställa egna behov tas till hysteriskt gränslös nivå av Andreas Ferrada-Noli genom hans inmundigande av karameller i olika smak.

foto Ola Kjelbye

Förmodligen tar sig duktiga skådespelarna an sin uppgift med skräckblandad förtjusning. Vana vid kräsen publik vet de vad krävs, att man kan behöva fånga upp reaktioner från barnen. Samtidigt torde det vara tacksamt att gå på i ullstrumporna, vara extremt tydlig i gester och tonfall. Uppdraget utfördes med bravur då förväntansfullt stirriga elever insöp vad som utspelades, yttrade endast några få kommentarer. En styrka med collaget är att de skänker hopp utan att skygga för att vi alla kommer gå på pumpen, tvingas uppleva sorg och ofta finner anledning till missnöje. Snappade upp ett uttalande som är för genialt för att inte sätta på pränt: ”Det är skitsvårt att vara människa, var något annat istället”. Vi uppmanas att se möjligheter och påminns om att ”du har bara ett liv”. Temat understryks träffsäkert i texterna Åhlund & Ekstedt sjunger.

Målgruppens förmåga att föreställa sig en helt annan tillvaro blir till en hejdlös övning i excesser. Uppräkningen som börjar med hur mycket bättre det var innan skärmar, letar sig tillbaka till tiden före forntiden. Vad fanns då? När uppstod livet? Uppskattar tilltalet i Lyckliga i alla sina dagar. Hur det absurt roliga matchas med filosofiska funderingar, får utlopp i eftertänksamma melodier. Vad beträffar enskilda insatser måste en särskild episod lyftas fram. Etsade sig fast mest hos mig gjorde Ulf Rönnerstrand i rollen som som hetlevrad förbittrad tomte. Går totalt loss i sitt agerande, blir en briserande bomb. Underbart underhållande överspel när han vräker ur sig att den skyldige måste städa upp sin skit, som vore det en sketch hämtad från en kolerisk John Cleese-karaktär.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

A tribute to Dire Straits på Växjö konserthus

25 februari, 2023 by Gästskribenter

A tribute to Dire Straits
Växjö konserthus
Betyg: 4
24 januari 2023

Foto: Maria Laakso Åman

Det här kan vara den svåraste recension jag tagit på mig att skriva. För hur värderar man egentligen ett coverband? Låtmaterialet är givetvis oklanderligt. Dire Straits är ett av de bästa band som existerat och Mark Knopfler är en av de mest begåvade sångförfattarna som finns. Varje ton som tas här i Konserthuset ikväll är nedtecknad av en kompositör och levererat av musiker som visste exakt hur varje not skulle spelas.
Framförandet är minst lika oklanderligt. På scenen står sex musiker som tränat på varje ton för att uppnå rättvisa till såväl kompositionen som originalbandet. 

Foto: Maria Laakso Åman

Jag inser att jag måste träna mig i att värdera konserten på rätt sätt.
Plötsligt kommer jag att tänka på Beethoven, Mozart och de andra klassiska kompositörerna. Ingen skulle väl komma på tanken att London Symphony Orchestra inte är huvudsaken när de spelar Tjajkovskijs Stormen för fullsatt Royal Albert Hall, trots att de inte heller skrivit stycket eller förändrat en ton.

Så jag återkommer till nuet och frågar: Har jag kul?
Ja det har jag, jag har väldigt kul. Musiken är precis så bra som jag vill ha den, det är hur trevligt som helst. Bandet är skitbra och publiken har roligt. Mer än så behöver man kanske inte grubbla. Gitarristen Stefan Jonsson är verkligen en mästare på sitt instrument. Jag blir nyfiken på bandet True Act som sångaren Totte Rajamäki har tillsammans med Jonsson. Så skickliga musiker kan säkert snickra ihop egen musik som också är bra.

Foto: Maria Laakso Åman

Jag vill också speciellt lyfta multimusikanten Martin Lindqvist som utöver keyboard och percussion. körar med den äran och spelar saxofon (sopran, alt & tenor) utöver det vanliga. Ett sjuhelsikes sväng helt enkelt. 

Men sen kommer nästa svåra fråga. Är det värt pengarna? En biljett till den här tributeföreställning kostar 530 kronor. Som jämförelse kan jag nämna att biljetter till Depeche Mode, Robbie Williams och Roger Waters går att hitta för ungefär samma pris. Men då behöver man förstås åka en bit från Växjö.
De omkring 400 åhörarna i Christina Nilsson-salen i Växjö konserthus verkar helt nöjda med upplevelsen. Jag kan förstås ändå inte låta bli att undra om det kanske hade varit 800 lika nöjda personer i publiken om biljettpriset legat på hälften?

Foto: Maria Laakso Åman

Sammanfattningsvis är det hur som helst en väldigt lyckad konsert med ett grymt bra band som förvaltar en låtskatt på allra bästa sätt. Ta chansen att se dem när de kommer i din närhet. Nästa konsert är i Kalmar den 24/3.

Foto: Maria Laakso Åman

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Toppnytt

Livets skiftningar speglas med vidunderlig värme och kraft – Peter Asplund Aspiration featuring Lars Jansson på Nefertiti Valand

24 februari, 2023 by Mats Hallberg

foto Tobbe Hinas

22/2 2023

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Nefertiti)

Förhållningssättet ”Art for Art´s Sake” är standard inom livejazz, vilket brukar resultera i befriande eskapism. Ytterst sällan kopplas musiken till tillstånd i samhället, istället kan en parallell skönare värld uppstå. Ibland bestämmer sig emellertid erfarna konstnärer för att sätta samman ett program vars syfte är att skildra livets ups and downs utifrån ett positivt grundackord. Någonting åt det hållet är vad eminente Peter Asplund gör med sitt Aspiration i en enastående konsert, centrerad kring hyllade albumet All My Septembers (recenserades med uttryck som ”distinkt världsklass” av undertecknad i JAZZ (OJ) . Prator vilka blandar insiktsfulla reflektioner, poetiska formuleringar (bland annat på beställning lysande text av dramatikern Magnus Nilsson) och fakta införlivas intelligent; i en repertoar bestående av bedårande kompositioner och lika bedårande framförda inför en sittande publik på cirka 50 personer.

Prisade trumpetaren, låtskrivaren och croonern Peter Asplund har framgångsrikt drivit konceptet Aspiration under 2000-talet. Det omfattar barndomskamraten Johan Löfcrantz Ramsay på trummor, basisten Hans Andersson och alternerande pianist. Inte sällan ackompanjerar de våra mest framstående sångerskor. På sistone har samarbete skett med eminente Lars Jansson. Minns att jag tidigare sett Asplund med Lars Jansson, fast då med dennes dynamiska trio. Och de fyra fantastiska musikerna har sannerligen hittat en vägvinnande formel för ljuv musik, både i studio och i det nu som existerar på scen. Förundras över hur dessa män fixar att leverera på en så här svindlande hög nivå, hur de helt manövrar sig bort från tankar på spelning på autopilot. Trots att jag är insatt i vad de ägnar sig åt på jazzparnassen hävdar jag att konserten, inklusive inramning, bör betraktas som en sällsynthet.

Noterar föga förvånad fördelaktigt ljud med huvudpersonen i obestridlig framkant. Första set utgår från nämnda lysande album. Möts av minst sagt vital öppning. Trumpetstötar som direkt går till hjärtat avlöses av Lars Janssons fräcka löpningar. Följs upp på flygelhorn i mollbetonad ballad där kontrabasist Hans Andersson får träda fram i sekvens. Titlarna är Celebrate The Fall jämte nytt arr på September Song. Förunderligt sammanhängande jazz framkallar rikligt med bilder och känslolägen genom stimulerande gränsöverskridanden. Spelningen är redan högklassig!

Ytterligare ett utmärkt exempel på Asplunds förmåga att komponera melodier är hans hommage till Michel Legrand, den store franske filmkompositören. Låten skriven för Blue House Jazz Orchestra (storband Asplund driver tillsammans med Magnus Lindgren), har draperats i drömskt sound. invirat i bitterljuv melankoli som äger omisskännlig doft av Legrand-soundtrack. Njutningen fortsätter i mjukt vindlande dialog flygelhorn – piano i titellåten. Kanske inte klockren koppling, men associerar till skivan Chet Baker gjorde med Paul Bley på danskt skivbolag. När den tas vidare ser rytmsektionen med Löfcrantz i förarsätet, till att den pulserar som avsett.

Första avdelning avrundas genom överlägset mest accentuerad rytmik i Made By Man, ett original av Asplund vars harmonik utvecklas till makalös uppvisning. Inspirerad batterist ökar gradvis intensiteten medan frontande artist låter oss bli översköljda av genomträngande fraser på sitt blåsinstrument. Svänger kopiöst!

Att samtliga fyra på scen agerar likt ödmjuka auktoriteter, understryks med lika stort eftertryck av ett skimrande andra set. It Might As Well Be Spring glider fram i mediumtempo, raffinerade mönster vävs. Musikern som erhållit såväl Grammis-nomineringar som Gyllene Skivan x två berättar en tankeväckande anekdot om fel tajming, i samband med att ha blivit glatt överrumplad av fint pris.

Asplund övergår sedan till en vokal sektion, något som så ledigt behärskas. Pennis From Heaven smyckas ut delikat av pianotrion med pådrivande basgång. Spänstiga stämband går vidare med My Shining Hour där rytmtillverkaren bakom sitt trumset excellerar. Lars Jansson lägger elegant ackordföljder som gör en upprymd. Det blir förstås begåvad scatsång och ett fenomenalt crescendoparti. Mel Tormé-referensen var mest uppenbar. I det härliga segment hyllades också Asplunds hjältar med efternamnen Sinatra respektive Thuresson (sett många gånger live, uppskattat varje framträdande).

Framhålls med rätta hur stort det är att Lars Jansson (antagligen hört live cirka ett dussin gånger senaste sju-åtta åren) ingår i denna upplaga av Aspiration som extra krydda. Pianisten och kompositören som tituleras professor och fått medalj av Karl XVI Gustaf spelar på pianotrio sin To The Little Man från 1991. Tilltalas oerhört av ett uppsluppet, oavbrutet flöde med fängslande instick. Dynamiskt är bara förnamnet och därför fröjdas man av att följa med. När huvudrollsinnehavaren återvänder kulminerar en konsert utan transportsträckor. I innerliga It Never Entered My Mind (släpps som singel) rörs jag av tacksamhet över tonerna trumpetaren och hans komp sprider. Ofattbar skönhet framställs när Miles mixas med Bosse Broberg, Jan Allan, Donald Byrd med flera. Finns åtskilliga formidabla trumpetare i landet. Peter Asplund visar denna skenbart ordinära vardagkväll att han är en mästare.

Nu är man på upploppet. Standardlåten On Green Dolpin Street introduceras på pukor och cymbaler. Detta soundtrack är ju en läckert snärtig sak vars tema exempelvis Miles broderat ut. På sluttampen attackerade enormt taggade Johan Löfcrantz Ramsay sin vana trogen hämningslöst, vilket gick ut över Janssons underbara anslag. Kul utbrott och att volymsvaga instrument kommer till korta får man tugga i sig. Bandledarens skojar om inställningen hos dem: ”Så hysteriskt som möjligt”. Annars ska sägas att trumslagaren höll balansen, uträttade stordåd på hisnande nivå. Som extranummer spelas ny låt av Lars Jansson. Harminken tycks mig influerad av Bill Evans. Förtrollas av ljuvliga övergångar, fabulösa skiftningar. Den för mig okände fotografen vars foto jag fått tillåtelse att använda sammanfattar spelningen på följande vis: OVERKLIGT BRA! Tekniska briljansen, melodierna och individuella färdigheter i all ära. Det är känsloruset som stannar kvar i mig.

Arkiverad under: Scen

Recension av tv-serie: Murdaugh Murders: A Southern Scandal – en stark skildring av överklassen frisedel vid brott

23 februari, 2023 by Rosemari Södergren

Murdaugh Murders: A Southern Scandal
Betyg 3
Premiär på Netflix 22 februari 2023

En skarp och tydlig skildring av hur de mäktiga, rika personerna i det amerikanska samhället slipper undan sitt ansvar för brott. Men vi får också följa hur en sådan släkt till slut ändå får stå till svars. En true crime mini-tv-serie i tre avsnitt.

Familjen Murdaugh är traktens mäktigaste familj sedan flera generationer i ett litet samhälle i South Carolina. Den startade fem generationer tidigare med en driftig och framgångsrik jurist. I nutid har denna familj, Murdaugh, hand om bygdens rättskipning med både advokater och åklagare samt kontroll över poliser.

Alex Murdaugh är överhuvudet och representerar den fjärde generationen. Han har två söner: Buster och Paul. Paul som är den yngste sonen kör en båt rattfull en natt på väg hem från en fest. Han kör rakt in i ett brofäste och Mallory, en av de unga flickorna på båten dör. Normalt skulle Paul bli gripen direkt, men då han tillhör den mäktiga familjen får hans pappa till och med röja undan båten, som egentligen är bevismaterial.

Polisen kontaktar inte ens föräldrarna till den förolyckade flickan utan det är andra som kontaktar dem. Det är så tydligt att polisen står på den mäktiga familjens sida och hjälper dem att få bort bevis. Det här är alltså sådant som hänt ganska nyligen, det är inte ett hundra år gammalt patriarkaliskt samhälle utan USA idag. Det är otäckt.

Det slutar dock inte med denna olyckan. Fler ruskiga brott sker och snart blir det omöjligt för polis att blunda för den kriminalitet som Alex Murdaugh och hans söner utför.

Det är en true crime-serie med många filmklipp från mobiltelefoner. det gör att den känns mycket dokumentär, realistisk, som från verkligheten. Många nära intervjuer med människor som drabbats av dem eller varit vänner med familjen. Men då rättegången mot Alex Murdaugh inte är avslutad när denna tv-serie lanserad lite för tidigt, tycker jag. Det är lite gam-beteende av Netflix, kan jag tycka.

Seriens stora behållning är den tydliga beskrivningen av hur de mäktiga ofta kommer undan med grova brott. Alex är helt klart en drogmissbrukare med djupt beroende och sonen Paul är en alkoholist. Hade de tillhört underklassen skulle båda varit inom lås och bom långt innan de hunnit orsaka andra människor död, eller blivit mördad. Paul mördades samtidigt som hans mamma och hans far, Alex, står nu åtalad, misstänkt för dessa mord. Hur det slutar vet vi dock inte när detta skrivs.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 337
  • Sida 338
  • Sida 339
  • Sida 340
  • Sida 341
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in