
22/2 2023
Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Nefertiti)
Förhållningssättet ”Art for Art´s Sake” är standard inom livejazz, vilket brukar resultera i befriande eskapism. Ytterst sällan kopplas musiken till tillstånd i samhället, istället kan en parallell skönare värld uppstå. Ibland bestämmer sig emellertid erfarna konstnärer för att sätta samman ett program vars syfte är att skildra livets ups and downs utifrån ett positivt grundackord. Någonting åt det hållet är vad eminente Peter Asplund gör med sitt Aspiration i en enastående konsert, centrerad kring hyllade albumet All My Septembers (recenserades med uttryck som ”distinkt världsklass” av undertecknad i JAZZ (OJ) . Prator vilka blandar insiktsfulla reflektioner, poetiska formuleringar (bland annat på beställning lysande text av dramatikern Magnus Nilsson) och fakta införlivas intelligent; i en repertoar bestående av bedårande kompositioner och lika bedårande framförda inför en sittande publik på cirka 50 personer.
Prisade trumpetaren, låtskrivaren och croonern Peter Asplund har framgångsrikt drivit konceptet Aspiration under 2000-talet. Det omfattar barndomskamraten Johan Löfcrantz Ramsay på trummor, basisten Hans Andersson och alternerande pianist. Inte sällan ackompanjerar de våra mest framstående sångerskor. På sistone har samarbete skett med eminente Lars Jansson. Minns att jag tidigare sett Asplund med Lars Jansson, fast då med dennes dynamiska trio. Och de fyra fantastiska musikerna har sannerligen hittat en vägvinnande formel för ljuv musik, både i studio och i det nu som existerar på scen. Förundras över hur dessa män fixar att leverera på en så här svindlande hög nivå, hur de helt manövrar sig bort från tankar på spelning på autopilot. Trots att jag är insatt i vad de ägnar sig åt på jazzparnassen hävdar jag att konserten, inklusive inramning, bör betraktas som en sällsynthet.
Noterar föga förvånad fördelaktigt ljud med huvudpersonen i obestridlig framkant. Första set utgår från nämnda lysande album. Möts av minst sagt vital öppning. Trumpetstötar som direkt går till hjärtat avlöses av Lars Janssons fräcka löpningar. Följs upp på flygelhorn i mollbetonad ballad där kontrabasist Hans Andersson får träda fram i sekvens. Titlarna är Celebrate The Fall jämte nytt arr på September Song. Förunderligt sammanhängande jazz framkallar rikligt med bilder och känslolägen genom stimulerande gränsöverskridanden. Spelningen är redan högklassig!
Ytterligare ett utmärkt exempel på Asplunds förmåga att komponera melodier är hans hommage till Michel Legrand, den store franske filmkompositören. Låten skriven för Blue House Jazz Orchestra (storband Asplund driver tillsammans med Magnus Lindgren), har draperats i drömskt sound. invirat i bitterljuv melankoli som äger omisskännlig doft av Legrand-soundtrack. Njutningen fortsätter i mjukt vindlande dialog flygelhorn – piano i titellåten. Kanske inte klockren koppling, men associerar till skivan Chet Baker gjorde med Paul Bley på danskt skivbolag. När den tas vidare ser rytmsektionen med Löfcrantz i förarsätet, till att den pulserar som avsett.
Första avdelning avrundas genom överlägset mest accentuerad rytmik i Made By Man, ett original av Asplund vars harmonik utvecklas till makalös uppvisning. Inspirerad batterist ökar gradvis intensiteten medan frontande artist låter oss bli översköljda av genomträngande fraser på sitt blåsinstrument. Svänger kopiöst!

Att samtliga fyra på scen agerar likt ödmjuka auktoriteter, understryks med lika stort eftertryck av ett skimrande andra set. It Might As Well Be Spring glider fram i mediumtempo, raffinerade mönster vävs. Musikern som erhållit såväl Grammis-nomineringar som Gyllene Skivan x två berättar en tankeväckande anekdot om fel tajming, i samband med att ha blivit glatt överrumplad av fint pris.
Asplund övergår sedan till en vokal sektion, något som så ledigt behärskas. Pennis From Heaven smyckas ut delikat av pianotrion med pådrivande basgång. Spänstiga stämband går vidare med My Shining Hour där rytmtillverkaren bakom sitt trumset excellerar. Lars Jansson lägger elegant ackordföljder som gör en upprymd. Det blir förstås begåvad scatsång och ett fenomenalt crescendoparti. Mel Tormé-referensen var mest uppenbar. I det härliga segment hyllades också Asplunds hjältar med efternamnen Sinatra respektive Thuresson (sett många gånger live, uppskattat varje framträdande).
Framhålls med rätta hur stort det är att Lars Jansson (antagligen hört live cirka ett dussin gånger senaste sju-åtta åren) ingår i denna upplaga av Aspiration som extra krydda. Pianisten och kompositören som tituleras professor och fått medalj av Karl XVI Gustaf spelar på pianotrio sin To The Little Man från 1991. Tilltalas oerhört av ett uppsluppet, oavbrutet flöde med fängslande instick. Dynamiskt är bara förnamnet och därför fröjdas man av att följa med. När huvudrollsinnehavaren återvänder kulminerar en konsert utan transportsträckor. I innerliga It Never Entered My Mind (släpps som singel) rörs jag av tacksamhet över tonerna trumpetaren och hans komp sprider. Ofattbar skönhet framställs när Miles mixas med Bosse Broberg, Jan Allan, Donald Byrd med flera. Finns åtskilliga formidabla trumpetare i landet. Peter Asplund visar denna skenbart ordinära vardagkväll att han är en mästare.
Nu är man på upploppet. Standardlåten On Green Dolpin Street introduceras på pukor och cymbaler. Detta soundtrack är ju en läckert snärtig sak vars tema exempelvis Miles broderat ut. På sluttampen attackerade enormt taggade Johan Löfcrantz Ramsay sin vana trogen hämningslöst, vilket gick ut över Janssons underbara anslag. Kul utbrott och att volymsvaga instrument kommer till korta får man tugga i sig. Bandledarens skojar om inställningen hos dem: ”Så hysteriskt som möjligt”. Annars ska sägas att trumslagaren höll balansen, uträttade stordåd på hisnande nivå. Som extranummer spelas ny låt av Lars Jansson. Harminken tycks mig influerad av Bill Evans. Förtrollas av ljuvliga övergångar, fabulösa skiftningar. Den för mig okände fotografen vars foto jag fått tillåtelse att använda sammanfattar spelningen på följande vis: OVERKLIGT BRA! Tekniska briljansen, melodierna och individuella färdigheter i all ära. Det är känsloruset som stannar kvar i mig.