• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Tankar om levande musik framförd till stumfilmen Metropolis

23 september, 2023 by Pernilla Wiechel

Stumfilmen Metropolis med levande musik framförd av Stockholm Concert Orchestra vid Skandiateaterns 100-årsjubileum
Scen Skandiateatern
Film Metropolis, Fritz Lang
Föreställning som recenseras 22 september 2023)

När Skandiateatern firar 100 år och arrangerar filmvisningar med en hel symfoniorkester är det svårt att avböja om det finns en chans att få vara med. Särskilt som succén med samma koncept i Berlin blivit något av en snackis i musikerkretsar. Det här är ändå inom räckhåll och billigare än en resa till Berlin, funderar jag. Asplunds lokal stod allstå färdig 1923, och det vore också att ljuga om man inte tillstår att det är en kulturhistorisk fröjd bara få komma in i den.

Under de dagar som jubileet firas är det Stockholm Concert Orchestra under ledning av George M Morton som framför originalmusik till Nosferatu – en symfoni i skräck (1923) som är inspirerad av Bram Stokers roman Dracula och Fritz Langs storfilm Metropolis (1927) som visas. Jag ska se Metropolis, vilket också är första gången för mig. Den anges vara två timmar och 55 minuter lång. Stockholm Concert Orchestra är en symfoniorkester som grundades i syftet att möta en bredare publik (kommersiellt). Av deras hemsida framgår att de framför både filmmusik, pop, musikal, klassisk och opera. Många har sett och uppskattat musik de gjort till Star Wars-filmerna och Harry Potter Live in Concert.

Från min läktarplats, försedd med popcorn och smågodis, ser jag väldigt bra och har även en vy över orkestern. Välkomstorden från biomaskinisten gör att man ännu mer inser det unika tillfället, som ju inte så många har möjlighet att ta del av. Lokalen används ofta till lite speciella föreställningar men även till Stockholms filmfestival.

När den oerhört proffsiga och ödmjukt hållna filmmusiken flödat en stund till den stiliserade svartvita kultfilmens inledande scener går mina tankar ganska direkt till det som just skett i Norrköping. Ödet som drabbat den kommunala symfoniorkestern där blir en snabb jämförelse, även om orkestern jag hör är privat. Det njutbara lugnet i lokalen här och nu får en helt annan tyngd. Nästan obegripligt lyxigt känns det att så många musiker gör denna insats i nästan tre timmar bara för oss. Men är det riktigt bra att det ska vara en lyx enbart för vissa få? Såklart får jag skuldkänslor och mina tankar flyger iväg till de många musikskolor som finns i Ryssland. Är det inte så att tillgången till levande musik länge ansetts vara något av folkets rättigheter där? Med sådana tankar som krockar i huvudet – har jag ju just nu i alla fall möjligheten att bara luta mig tillbaks och njuta.

Hur var det förr i Sverige? Visst var det mestadels bara ett piano som stod för musiken till stumfilmerna som vanligt folk gick på ändå, tänker jag. Nog var det vanligt med mer mediokert spel.

Men nu sitter jag här och låter mig ledas in i handlingen. Musiken är så väl tajmad, och ledmotiv följer karaktärerna. På sekunden synkas dramatiska inslag i filmen med taktslagen. Instrument byts för att kraftfullt följa filmens dova smällar eller gestalta sirlande vattenfontäner. Filmskådespelarnas rörelser och karaktärer är ledsagare de komponerade tonerna och till de närvarande musikerna.

En gammal stumfilm som denna blir – till skillnad från nutida filmer – snarare något av spelad tyst teater. I sin övertydliga mimik och utförliga handling leds vi att följa varje detalj utan alls några snabba klipp. Känslorna hinner med och dopaminkickarna kommer av sig. Scenografin är så väl genomtänkt som mängder av små tavlor i pärlband efter varandra. Det går att sjunka in i estetiken. Maffiga masscener av arbetare ger en upplevelse av människomängder man inte är van vid. När sist ansåg jag att jag tillhörde en grupp, funderar jag.

Att bilda en symfoniorkester med den här digniteten inser man kräver flera hundra år av övande på instrument sammantaget. Hur värdesätts ett sådant hantverk med övningstid idag? Och vem ska få lyssna? Musikaliskt stödda tänkvärda kultfilmer som den här borde skrivas ut på recept, i en tid som denna, tänker jag vidare.

Handlingen i Metropolis (som Kulturbloggen tidigare skrivit om) är följande: Under jorden uthärdar arbetarna sina liv. De sliter vid maskinerna tio timmar, sover tio timmar och arbetar i tio timmar, i oändliga enformiga cykler. Aldrig får de komma upp över jord, aldrig får de se solen och ljuset. På jorden lever de fria, de utvalda som får tillbringa sin tid med nöjen och där finns också Joh Fredersen, härskare, diktatorn över allt och hans älskade son Freder. Den unge sonen Freder har träffat en kvinna i drömmen och nu letar han efter denna kvinna. När han efter mycket besvär hittar henne visar det sig vara den färgstarka Maria som samlar arbetarna för att förändra, för att få slut på förtrycket och Freder lovar att bli hennes utvalde mäklare som ska hjälpa till att förhandla med den enväldige härskaren. Vad varken Freder eller Maria vet är att Joh Fredersen spionerat på dem och därför hittar en briljant idé för att kunna stoppa deras planer, utan att hans son ska förstå att fadern ligger bakom. Vetenskapsmannen Rotwang är snart klar med att ha skapat en maskinvarelse, en robot. Joh Fredersen ger Rotwand order att roboten ska få Marias ansikte. När hon sedan samlar arbetarna är hennes budskap förändrat, alltmedan den rätta Maria är fångad, undangömd.

Som Kulturbloggen tidigare också angivit är romanen av Thea von Harbou, som kom ut 1925, den som filmen bygger på. Den filmatiserades senare av författarinnan tillsammans med Fritz Lang. Romanen liksom filmen är färgad av den tidens stora strömningar, av expressionism, dadaism, surrealism, konstruktivism och marxism och har en hel del religiösa symboler. De avgrundsdjupa klyftorna mellan samhällsklasser var starkt närvarande i det Berlin som var den tidens storstad för kulturfolket. I jazzsalongerna fanns överdådig lyx som stod i kontrast till de utfattiga, invalidiserade människospillrorna på gatan utanför, de människor som fått sina kroppar och liv förstörda under först världskriget.

Arkiverad under: Film, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Romantiken – träffsäker och uppdaterad med ödesmättade frågor

22 september, 2023 by Pernilla Wiechel

Romantiken
Av Johanna Malm och Olof Runsten
Medverkande Johanna Malm och ett pälsdjur
Scenografi och kostym: Tove Dreiman
Ljus Maja Lindström
Musik Elize Arvefjord
Animation Maja Korpi
Premiär 3 mars 2023 Folkteatern Göteborg
Föreställning som recenseras: 21 september 2023 på Kilen, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm (gästspel)

Pjäsen Romantiken är en enda lång monolog – eller envägsdialog – framförd av en milt målmedveten ung kvinna i klarblå mjuka sockor med silverdetaljer, öppen blick och mycket korta shorts. Ett steg utanför scenen och dess glimrande rosa bakgrund ser Johanna Malm var och en i ögonen – med en fjär men sökande blick – när vi intar våra platser. I handen har hon ett stycke rått kött – ett hjärta – som har sin roll mot slutet. Det är ett av de två objekten av äkta natur som förekommer. I slutet uppenbaras även en lugn o fin vargliknande hund.
Hon ser hoppfullt sökande ut över läktaren: ”Du är bara så….Du är bara så….!”, ”När det uppenbarar sig något sådant här är bara att ge sig hän!” tänker hon högt.
Publiken används som låtsas-partners när hon som en örn letar efter kärleken. Bara något extraordinärt, bättre än allt, gäller. En ärlig vilja känns, men samtidigt växer det fram en kvävande känsla av kontroll: ”Är du vid god vigör? Är du i kontakt med dina känslor? Är du knasig och kreativ eller vild och skild?”. Hon vill undvika misstag…
Meningen som lyder ungefär ”du har ingen aning om hur djupt du kan såra mig” upprepas med viss intervall. Smärta verkar inte vara bra. Hon mäter allt, söker och definierar egenskaper, orden haglar. Slutligen tar intellektualiserandet helt över. Om någon liten gnista till romantik eventuellt kunnat uppstå blir den nu helt nermald. Hennes önskan övergår till beställning och ödmjukheten försvinner: ”Var är du om tio år? Hur gullig var du när du var liten? Hur skulle du beskriva dig? Är du konflikträdd?”
Monologen är skickligt skriven och startar som en trevande inbjudan. Sedan övergår den till virtuost intellektualiserande och problematiserande, därefter paus i en intim stund då vi omsluts i mörker. Men så fortsätter den i otålighet och vrede. Under allt känns ett allvar. Slutscenen – som är märkbart utdragen – uppmanar till eftertanke. Ordval och formuleringar är färskt nutida och flera skratt hörs särskilt hos de unga i publiken – då otrohet och polyamorösa lösningar kommer på tal.
Vår skörhet och människors oundvikligt bristfälliga natur hamnar i fokus. Är detta egentligen önskvärt? Hur tycker vi i publiken? Det långa ödesmättade slutet, som smått framkallar illamående, bli en slags logisk följd av tesen.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Expend4bles

22 september, 2023 by Elis Holmström

Expend4bles
Betyg 1
Svensk biopremiär 22 september 2023
Regi Scott Waugh

För att göra processen kort, för läsare, filmskaparna, alla iblandade, men framförallt min egen mentala hälsa, kommer detta vara en kort recension. Detta för att tillåta mer tid åt – livsnödvändig, rehabilitering efter upplevelsen som är Expend4bles.

Alla har rätt till en advokat och en rättegång. Oavsett vad man tycker, tror eller önskar krävs det att mått av professionalism och att jobba aktivt med sin subjektivitet då det kommer till att recensera film eller något annat kulturellt uttryck. Hur erbarmligt, förkastligt eller samkört något må vara, har en film – samt de inblandade, rätt till en recension som oavsett slutgiltig betyg erbjuder en så opartisk analys som möjligt. Men i fallet med Expend4bles kan ingen, och jag menar INGEN, försöka visa någon som helst repsekt, framförallt eftersom alla inblandade inte har hyfs nog att göra detsamma.

Det har sagts förut men kan lika gärna sägas en gång till. Actionfilmer behöver inte skämmas för sina strukturella problem med brist på djupa berättelser. Även kritikerfavoriter som Mad Max Fury Road har fler problem än som kan listas i ett helt bibliotek vad gäller berättande och personregi. Men det är irrelevant, de bästa actionfilmer är spektakulära åkturer med stort hjärta och passion. De kan engagera och drabba lika hårt som filmer som anses höra hemma i finrummet. Expend4bles är dock antitesen mot allt som hjärta, passion eller anständighet innebär.

Från att ha börjat som ett vansinnesprojekt, där maximalt antal actionhjältar skulle sammanstråla – likt Marvels egna Avengers, har Expendables nu blivit något som endast kan finnas i internets mörkaste och mest motbjudande hörn. Att påpeka att de rent hantverksmässiga aspekterna knappt går att bedöma vore ursäktat om regissören Scott Waugh hade besuttit någon mikroskopisk respekt för organiskt liv på jorden. Expendables har alltid velat flirta med det förgångna och leva i en tid av toxisk maskulinitet, linjen mellan ont och gott är bredare än avståndet mellan Haparanda och Tokyo. Saker och ting som kunde accepteras förut har dock trappats upp till en sådan nivå att det är omöjligt att inte kräva att portabla duschar installeras utanför varje salong. Stanken, smutsen och de intellektuella vidrigheterna vet inga gränser. Hur tolerant och sansad tittaren må vara väljer Scott Waugh att konstant provocera genom att dränka publiken i ren och skär idioti, som givetvis kryddas med en förkastlig världssyn på precis allt. Om det inte är halvnakna kvinnokroppar är det diskussioner om perverst sex, som bäst har vi att göra med toaletthumor. Vad som tidigare varit hjärndöd trams-underhållning är nu så pass outhärdligt att en rotfyllning utan bedövning framstår som ett attraktivare alternativ. Actionscenerna är en ren fars med bedrövliga specialeffekter, de rent tekniska aspekterna går inte att nämna utan att drabbas av en allergisk reaktion. Waugh regisserar dessutom filmen med makaber självgodhet, självdistans går inte ens att hitta i en närliggande galax. Sedan har vi skådespelet…

Inte ens den mest grymma människa skulle kunna kunna skratta åt Andy Garcia som nu befinner sig i filmvärldens motsvarighet till rännstenen. Jason Statham har – i och med sin medverkan här och i The Meg 2, tagit titeln som filmvärldens kanske största skämt jämte Steven Seagal. Sedan får vi – ännu en gång, brottaren Randy Couture, rapparen 50 Cent och Megan Fo….

Nej, jag är ledsen det går inte… Bara att lista filmens ensemble rubbar sinnesfriden. Finns det mer att säga om Expend4bles? Svaret på den frågan är ja, men det är inte av den positiva sorten och då filmen drar sitt femte skämt som grundar sig i gubbsjuka sexfantasier, rinner bägaren över. Samtliga inblandade – bakom och framför kameran, bär med sig ett skandalöst förakt mot publiken. Oavsett toleransnivå för det osmakliga, är det som erbjuds så chockartat uselt att det hela känns som ett rent bedrägeri. Även seriens mest hängivna anhängare förnedras av den vedervärdigt låga nivån på precis allt. Till och med naturlagen om att ingenting kan vara hundraprocentigt har överträffats. Ni får ursäkta språket, men vi har att göra med etthundra procent skit.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Lyssna: Ane Brun – Rarities 2

22 september, 2023 by Redaktionen

Ane Brun har släppt samlingen ”Rarities 2” och startar sin 20th Anniversary Tour.

Ett pressmeddelande berättar:
Hela året firar Ane Brun sitt 20-årsjubileum som artist, och hon gör det på flera olika sätt.
Coversamlingen ”Portrayals” och ”Songs 2013–2023” med hennes bästa låtar från det senaste decenniet följs nu upp av uddaspårssamlingen ”Rarities 2”.
Skivan släpptes den 22 september 2023 då Ane även har premiär för sin 20th Anniversary Tour.

Arkiverad under: Musik, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Fritt Fall

22 september, 2023 by Elis Holmström

Fritt Fall
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 september 2022
Regi Justine Triet

En tanke vägrar att lämna under hela visningen. Hade någon höjt ett ögonbryn för Fritt Fall om den inte hade kunnat titulera sig som vinnare av Guldpalmen? Med detta sagt är Justine Triets film inte något misslyckande eller menlöst nonsens. Det är ett professionellt verk som för samman en rad olika genrer utan att kännas som ett kaotiskt lapptäcke. Men det går inte att undkomma att filmen har en relativt modest gräns vad gäller att slå publiken med häpnad.

Lovorden och superlativen efter visningarna i Cannes jämförde Fritt Fall med de största och mest älskade av thrillers, men även med lågmälda filmfestival-favoriter som grottar ned sig i komplexa relationer. Fritt Fall är en hybrid mellan ett mer traditionellt mordmysterium och ett mycket intensivt relationsdrama, dödsfallet är endast en katalysator för att undersöka de olika relationerna mellan de inblandade. Inspirationen från Ingmar Bergmans legendariska Scener Ur Ett Äktenskap och Noah Baumbachs moderna tolkning av den – Marriage Story, är märkbara. Filmen besitter en tydlig struktur med tre akter som alla tar sig an en specifik genre. Den första sektionen är något som skulle kunna vara taget ur en skandinavisk kriminalroman av den sena Henning Mankell. Mittpartiet är ett rättegångsdrama, slutet en tvetydig reflektion som låter publiken sammanställa informationen som delgivits under två och en halv timme.

De olika sektionerna – och viljan att blanda genrer, fungerar utan större problem. Men som ofta är fallet då en rad olika ting förs samman, blir ingen av komponenterna lika bearbetade och potenta som då de förekommer i enrum. Brottsutredningen är endast funktionell men långt ifrån så medryckande – eller laddad, som i en renodlad thriller. Rättegången är också fullt kompetent vad gäller skådespel och iscensättning men kan inte mäta sig med – exempelvis, den förbisedda Förolämpningen från 2017 som var ett inferno av genialisk juridisk retorik.

Och ungefär så fortskrider det vad gäller Fritt Fall. Det finns inga större invändningar men inte heller någon aspekt som förtrollar eller bränner sig fast i minnet. Det oerhört omtalade skådespelet från Sandra Hüller stöter också på ett sorts glastak. Hüller gör en otroligt god insats som är närmast klanderfri, men det finns inga punkter för rejäla avstamp och några potentiella toppar vad gäller sublimt skådespel nås aldrig.

Något Trier skall berömmas för är att den – minst sagt, rejält tilltagna speltiden på två och en halv timme, inte känns onödig eller överdriven. För trots att Fritt Fall inte når några extatiska höjder är det en film som har ett påtagligt flyt och ett förvånansvärt gott tempo. Väldigt lite tid ägnas åt utfyllnad, Triet låter inga samtal eller exkursioner vara utan betydelse. Men det är föga behjälpligt då kraften eller artisteriet aldrig kan lyfta sig över ribban för bra men inte genialt.

På sätt och vis kan detta vara en av de mest tillgängliga och breda Cannes-favoriterna på länge, till och med överlägsen Parasit vad gäller att appellera till en bred publik. Filmens tunga tematik presenteras rättframt och med förvånansvärd simpelhet. Förvisso finns det möjlighet att grotta ned sig och bryta isär filmens många beståndsdelar, men det är inte nödvändigt för att få ut essensen och det finns inget som fascinerar tillräckligt för att en sådan ansats skall göras. I kombination med den ganska alldagliga kvalitén är det svårt att se hur Fritt Fall överhuvudtaget hade fått svensk biodistribution om det inte vore för möjligheten att titulera sig som Guldpalmsvinnare, detta i tider då ett flertal utmärkta filmer skickas rakt ut i vardagsrummen genom streaming-tjänster.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 286
  • Sida 287
  • Sida 288
  • Sida 289
  • Sida 290
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in