• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: The Exorcist: Believer

6 oktober, 2023 by Elis Holmström

The Exorcist: Believer
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 oktober 2023
Regi David Gordon Green

Lagom tills att den bortgångne William Friedkins mest klassiska film Exorcisten fyller femtio år har det blivit dags för ytterligare en uppföljare. Att det överhuvudtaget går att skriva ytterligare en uppföljare är närmast absurt. Trots sin status som en av filmhistoriens mest ikoniska filmer – oavsett genre, har Exorcisten inte behandlats med någon större respekt vad gäller att lämnas ostörd. Istället har den överösts med fortsättningar, spin-offs och tv-serier. Oftast har resultatet var förfärande uselt, alltifrån den – ökänt, gräsliga Exorcisten II: The Heretic och Exorcisten Begynnelsen, vars inspelning var så kaotisk att det resulterade i två filmer, en av Renny Harlin och den andra signerad Taxi Driver-författaren Paul Schrader. När det nu blivit dags för produktionsbolaget Blumhouse att ta sig an serien används samma modell som för nyversionerna/uppföljarna till John Carpenters Halloween. Endast den första filmen behålls som berättarmässig grund, allt annat kastas överbord.

Dock spelar det ingen roll vilka narrativ knep och knåp som plockas fram. Faktum kvarstår att Exorcisten förblir en engångsföreteelse, dess element och unika berättande lämpar sig inte alls för att bli något publikfrieri med nostalgiska och regelmässiga inslag. Det finns flera anledningar till varför så få – om någon, kunnat skapa en liknande film som originalet. Sättet filmen väljer att skapa en av de mest utdragna och syrefattiga förspelen är en fullkomlig mästerklass. Och då chockmomenten väl träffar publiken är det – än idag, med en sällan skådad kraft, detta då dramatiken och den visuella chocken går hand i hand.

Att kräva samma kapacitet till att begeistra och traumatisera vore rent absurt, men samtidigt uppstår den ständiga frågan, vad är egentligen poängen med detta ? Regissören David Gordon Green genomför inledningsvis en vördnadsfull charad, upptakten och startsträckan pågår i en smärre evighet och skräcken förekommer endast genom kraftiga ljud. Den långsamma och systematiska uppbyggnaden ger aningar om samma strukturella briljans som Friedkin erbjöd, att skräckutbrottet kan komma när som helst finns som en inneboende laddning. Det finns fler paralleller med originalet, även här står en ensamstående förälder i centrum. Relationen mellan far och dotter, som spelas av Leslie Odom Jr. och Lidya Jewett, är både genuin och trovärdig. Men när det blir åka av blir det uppenbart att substansen och existensberättigandet är lika med noll.

Då skräcken gör entré – med den obligatoriska demoniska terrorn, börjar filmen implodera. Från att ha varit en – knappt, kompetent imitation blir det hela mållöst och fullkomligt förvirrat. Det finns en svag ansats att närma sig tematik om förlorad och återvunnen tro, vikten av sammanhållning och tolerans mellan spirituella och religiösa uttryck, men någon fullkomlig vision går inte att hitta. Istället blir det en uppsjö tafatta och ointressanta vinkningar till klassiska repliker och scener. De många religösa uttrycken som peppras in stup i kvarten känns rent artificiella och har ingen som helst bäring på berättelsen.

Chockfaktorn är också tragisk, istället för att försöka innovera och – med modern teknik, ärra publiken, får vi en rad förkastliga repriser som inte ens förtjänar att putsa originalets smutsigaste skor. Visuellt är det lika spännande som en vägg av grå betong. Till och med den kontroversiella ’’tredje filmen’’ av William Peter Blatty bar med sig samma visuella DNA som Friedkins original, med ett kornigt och jordnära foto, som fick det osannolika på duken att kännas helt autentiskt. Här presenteras allting med en själlös färgpalett och en lika oinspirerad komposition, det känns inte som någon vördnadsfull hyllning, endast ett jobb, en regnig måndag i november.

Filmens totala irrelevans summeras bäst av Ellen Burstyns återkomst, tänkt att vara än mer triumfartad än den gången Jamie Lee Curtis återvände till Halloween 2018. Tyvärr är Burstyns insats indikativ för hela filmen. Det är trött, irriterat och sövande trist, den totala tristess och desperation som Burstyn utstrålar får publiken att känna det enda minimala obehaget under speltiden på drygt 100 minuter. Än mer komiskt blir det i och med Burstyns ärliga uttalande att den enda anledning till hennes medverkan var substantiell ekonomisk kompensation som skall gå till att finansiera ett stipendium. Det faktumet är det enda anmärkningsvärda och minnesvärda som The Exorcist: Believer har att erbjuda.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Stop Making Sense – den bästa konsertfilmen någonsin

5 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Stop Making Sense
Betyg 5
Nypremiär på bio 6 oktober 2023
Regi Jonathan Demme

David Byrne, sångaren i Talking Heads, kommer släntrande in på scen i ljus kostym med vida byxor. Han bär på en gitarr och ställer ner en bärbar kassettbandspelare och säger att han vill spela ett band och så drar han igång Psycho Killer. Kassettbandspelaren spelar ingenting egentligen, i verkligheten börjar en Roland TR-808 trummaskin spela från mixerbordet.

Musikdokumentären Stop Making Sense spelades in tre kvällar på Hollywoods Pantages Theater 1983. I år är firas fyrtio årsjubileet med att filmen restaurerats och spelas runt om i världen. I Sverige har den nypremiär på bio 6 oktober men den 12 september hade den en första visning på biografer runt om i världen och originalsättningen av Talking Heads, David Byrne, Jerry Harrison, Tina Weymouth och Chris Frantz, återförenades under en livesänd utfrågning som simultansändes.

Talking Heads, rock och/eller new wavebandet kultförklarades för 40 år sedan och var ett av de hetaste amerikanska banden. Deras enorma energi går fram både på scen och på skivor. Deras musik blandar rytmer från både funk och postpunk. Det går inte att kategorisera deras musik. Inspelningen gjordes när bandet var som mest kultförklarade och var på sin absoluta topp.

Musikfilmen Stop Making Sense har av många kallats ”den bästa konsertfilmen någonsin” – och det är svårt att hitta någon konsertfilm som når upp till samma storslagna upplevelse. David Byrnes kropp och ansikte uttrycker så mycket, musiken går inte att sitta stilla till. Det är en helhetsupplevelse att njuta av denna konsertfilm. Utan tvekan är Stop Making Sense en av filmhistoriens mest omtalade konsertfilmer.

Bandet och dess medlemmar och körsångare är förstås ett stort skäl till succén för filmen men regissören Jonathan Demme har också en stor del i slutresultatet. Hemma som bland annat skapat När lammen tystnad och Philadelpia är en skickligt regissör.

Filmen blev invald i National Film Registry 2021. National Film Registry är ett amerikanskt register över filmer som valts för att bevaras i landets kongressbibliotek. Alla filmer som väljs in ska ha haft en en estetisk, kulturell eller historisk betydelse som visar upp omfånget och mångfalden inom det amerikanska filmarvet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: This World is Not My Own – en film som strålar av energi och fantasi

5 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

This World is Not My Own
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 oktober 2023
Regi Petter Ringbom och Marquise Stillwell

En fantastisk film och berättelse som låter som en saga men handlar om verkliga händelser, verkliga kvinnor. I centrum för filmen står konstnären Nellie Mae Rowe som var dotter till slavar och som aldrig fick gå i skola men alltid målade, tecknade, skapade – för hon kunde bara inte låta bli. När hon en dag mötte en annan kvinna som var lika originell fast på annat sätt så blev hennes konst upptäckt.

Två av hennes konstverk kommer från hösten 2023 att ingå i Moderna Museets samlingar i Stockholm. Genom en gåva från Judith Alexander Foundation kommer verken Nellie Mae Rowe’s House och Untitled (Big Brown Dog) att finnas där. Verken presenteras hösten 2023 i samband med premiären av filmen This World is Not My Own.

Nellie Mae Rowe föddes troligen år 1900. Folkräkningen i USA var inte så noga med att notera svarta barns födelser. Berättelsen om hennes liv och hennes konst speglar samtidigt den
amerikanska segregationen och rasismen men också medborgarrättsrörelsen i 1900-talets Atlanta.

Nellie Mae Rowe gjorde konst av allt hon kunde hitta. Som vuxen fyllde hon sin stuga med teckningar, dockor, skulpturer och massor olika föremål. Hon var en urkraft som vara måste skapa. Hon var född konstnär. Stugan blev som en lekstuga där släktingarnas barn älskade att vara.

Sex år före sin död upptäcktes hon av en förmögen gallerist, Judith Alexander, som introducerade hennes verk för konstvärlden. Vi får följa Nellie Mae Rowes liv men också Judith Alexanders uppväxt och liv, en vit kvinna med helt annan bakgrund, från en välbärgad övre-medelklass familj med en far som ledde upplopp mot svarta. Ett tag kändes filmen lite splittrad då vi får följa deras olika uppväxt men när de möts förstår vi varför vi fått följa Judiths liv också. De två tillsammans blev ren kreativ dynamit.

Denna dokumentär strålar av energi och fantasi och lekfullhet. Jag känner det som att jag är med där och jag vill vara nära både Nellie och Judith, de var två unika individer som vågade stå för vem de var.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension

Teaterkritik: Balladen om bröderna Grimm – jag vara älskar dessa bröder

5 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Matilda Rahm

Balladen om bröderna Grimm
Manus, regi och scenografi Filip Alexanderson
Scenografi och ljus Jonatan Winbo
Kostym Frida Hultcrantz
Ljud Robert Larein
Mask Carina Saxenberg
Musik Eric Rosse
På scen Fredrik Meyer och Patrik Hont
Premiär på Soppteatern, Kulturhuset stadsteatern i Stockholm, 5 oktober 2023

En fascinerande resa till 1700- och 1800-talets Europa och till Tyskland i synnerhet och till de två äldsta bröderna Grimm, Wilhelm och Jacob, och hur de blev två av världens största sagoberättare. Deras sagor har nått till barn världen över men hur dessa två bröder levde vet nog de flesta av oss inte så mycket om.

Rödluvan och vargen, Snövit, Rapunzel, Mästerkatten i stövlar, Törnrosa är några av de många sagor de två bröderna lämnat åt eftervärlden. De skapade inte sagorna själva utan reste runt och samlade in folksagor. Det gör att en del sagor finns i olika versioner i andra samlade sagoverk också.

Föreställningen är en ballad om de två bröderna som blev två av världens stora sago-farbröder. Men det är inte en skildring av hur de olika sagorna kom till utan det är en berättelse av två bröder som var mycket olika men hade stark samhörighet och tack vara sina olikheter lyckades samla massor av sagor och sprida dem. De växte upp under fattiga förhållanden bland annat eftersom deras pappa dog när de var tio och elva år gamla. Jacob som var äldst, elva år då fadern dog, måste ta ansvar för familjens försörjning. En tuff börda för en pojke som fortfarande var ett barn. Jacob och Wilhelm var både bokmalar. De hade läshuvud och läste mycket. Den äldre av de två bröderna gav ut böcker om språk och grammatik också, fast de sålde inte särskilt bra.

Ett starkt skäl till att de samlade in sagor och gav ut dem i samlingar var att de vill bevaka en tyska kulturen. Deras land var attackerat och ockuperat av Frankrike.

Det märktes att premiärpubliken var mycket nöjd. Applåderna var kraftiga. Ett högt betyg till Fredrik Meyer och Patrik Hont som gör rollerna som Jacob och Wilhelm Grimm. Det går inte att låta bli att tycka om dem både, storebror som är mer seriös och noga och lillebror som är dramatisk och vill sprida sagor och fantasin. Helheten i föreställningen är mycket bra genomförd med scenografin och kläderna som hänger på scen och de två skådespelarna kan byta kläder medan vi ser på, det ger en lekfull känsla. Föreställningen är rolig och samtidigt känslosam med nyskriven musik av kompositören Eric Rosse som fungerar mycket bra. Eric Rosse har jobbat med bland andra Tori Amos och Maroon 5 samt skrivit musik till TV-serier som Grey’s Anatomy och Private Practise.

Regissören Filip Alexanderson berättar om sina tankar kring föreställningen:
– Bröderna Grimms sagor har kommit att bli en självklar del av vår barndom, men de hade inte funnits om inte dessa två maniska sagosamlare hade trotsat krig och fattigdom för att länsa bibliotek och folkberättelser på jakt efter en hotad tysk kultur.
– Men det är sättet de gör det på som är så spännande. Den ena nitisk och fyrkantig, den andre öppen och känslosam. En forskartyp och en konstnär, båda i närmast passionerad symbios med varandra.

De två brödernas olikheter blev deras styrka och gav dem framgång. Det är något som borde spridas till alla chefer och mellanchefer och personalchefer runt om i landet. Genom att vi är olika kan vi skapa mer tillsammans än om alla vore lika. Olikheter är bra. Det går inte att låta bli att älska dessa två bröder.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: bröderna grimm, Kulturhuset stadsteatern, Soppteatern, Teaterkritik

Rörelsebaserad utsvävande symbolik med fragment från Strindberg – Ett drömspel på Folkteatern

5 oktober, 2023 by Mats Hallberg

foto Mats Bäcker

Av August Strindberg

Bearbetning: Magnus Lindman

Regissör och koreograf: Örjan Andersson

Scenograf och ljuskoncept: Crisander Brun

Ljusdesigner: Christoffer lloyd

Kostymdesigner: Jenny Nordberg

Mask- och perukdesigner: Suz Åberg

Kompositör: Franz Edvard Cedrins

Medverkande: Jernej Bizjak, Kevin Foo, Takuya Fujisawa, Javier Perez, Sofia Sangregorio, Anna Lundström, Jonas Sjöqvist, Sara Wikström, Emilia Roosmann, Sanna Hultman/ Lisbeth Johansson

Urpremiär 23/9 på stora scen Folkteatern i Göteborg

Spelas till och med 8/11 2023

En ursäkt är på sin plats för senfärdig recension. På grund av krock med annan premiär grundas denna text på föreställningen efter premiären (27/9). Får skylla på datorkrångel, skrivkramp, tidsbrist och viss utmattning. Minns en sevärd uppsättning på Göteborgs Stadsteater 2005. Tänker i övrigt på Strindbergs österländskt influerade vandringsdrama i samband med rogivande slutscenen hos farmodern som efter hemska upplevelser pustar ut och planerar i Fanny och Alexander. Citerandet av dramatikerns ord som ger oss förutsättningarna, upplösningen av tid och rum. Mest klassisk har ju repliken om livet som ett skådespel där vi spelar våra roller med skiftande resultat blivit. Så som den uttalades av Gun Wållgren och på scen av exempelvis Carina Boberg, i hennes sista stora roll på teatern vid Götaplatsen. Pjäsen vars urpremiär ägde rum 1907 med Harriet Bosse i huvudrollen, publicerades i bokform fem år tidigare under en högst kreativ period, som samtidigt var ytterst påfrestande. Sedan dess har ett otal produktioner sett dagens ljus, till och med en komiskt interaktivt verk i närtid av 1 2 3 Schtunk.

På Folkteatern sätter den framgångsrike koreografen Örjan Andersson tänderna i detta mystiska världsberömda drama där Indras dotter nedstiger till människorna för att ta reda på deras villkor. Och vad Agnes kommer fram till behöver inte påpekas, konstaterandet tillhör allmänbildningen. Andersson som turnerar globalt och har över 30 verk på sitt cv, fusionerade i egenskap av regissör dansare och skådespelare på motsvarande sätt i Hamlet på samma scen 2017. Av ett originalmanus på ett hundratal sidor har Magnus Lindman skalat bort en avsevärd andel. Kvar återstår kärnan i uppdraget, tilltagande förvirringen som följer när undersökningen försöker räta ut ständigt uppkomna frågetecken. Det tar halvannan timme för Agnes (Anna Lundström) och hennes dubbelgångare på jorden (Sanna Hultman) att komma fram till den episkt bistra konklusionen. Om pjäsens cirkelrörelse som ständiga loopar och hur dess kalejdoskopiskt upplösande form fascinerat regissörer, orienterar dramaturg Klara Ejeby publiken om i en upplysande text i programhäftet.

foto Mats Bäcker

Scenen placerad inuti i en kub med avsevärt djup badar i vitt. I mitten finns en lucka ansluten till en stege under golvet, som en förbindelse till en annan värld, en annan dimension. I denna scenografi finns varken slott eller spiraltrappor. Däremot ideliga ansträngningar att forcera en osynlig dörr. Franz Edvard Cedrins nykomponerade orkestermusik fungerar som preludium i mörker, samme tonsättare som satte musik till ovan nämnda Hamlet.

Upptagenhet av fenomenet déjà vu är vad öppningsscenen består av. I Ett Drömspel identifieras problem och det famlas som bekant efter förnuftiga lösningar. Gåtfulla existenser förmår inte enas. Deras åsikter, jämte beskrivningen av en tillvaro som flyter, skiljer sig hela tiden åt. Fraktioner bildas vilka argumenterar med emfas för sin ståndpunkt. Grumlig analys skapar ständiga omtagningar. Förvirringen betonas maximalt när regissören låter ensemblen hetsigt uttala repliker på främmande språk, främst från flerspråkiga dansarna. Har noterat att ett flertal kollegor i dagspressen omfamnat estetiken med hull och hår, vilket inte förvånar. Uppsättningen är annorlunda, för att inte säga otroligt pretentiös på ett förutsägbart sätt. En smaksak om man går igång på detta gåtfulla äventyr eller stöts bort av den fysiska, teatrala leken.

foto Mats Bäcker

Att integrera rutinerade dansare med erfarna skådespelare har blivit på modet senaste decennierna, inte minst på Dramaten och Folkteatern. Minns särskilt lyckade samarbeten med Art of Spectra och koreografen Peter Svenzon. Blir intressant när de olika professionerna delvis kliver in på varandras områden. Skådespelarnas rörelsescheman kan basalt påminna om dansarnas. Dansarna i sin tur yttrar åtskilliga korthuggna repliker, agerar med dramatisk laddning. Verket utmanar därtill i vissa sekvenser könsnormer. Både spanske dansaren Javier Perez och Folkteatern-veteranen Jonas Sjöqvist svassar runt i blå respektive gul aftonklänning med krinolin.

Skärpan hos Sara Wikström och Anna Lundström som lika ivriga som desillusionerade Agnes gjorde störst intryck. Fast avgjort mest remarkabla prestationen utfördes under några minuters uppvisning, som om vi vore på cirkus. Syftar på meriterade Sofia Sangregorios extraordinära, oförglömliga solodans. Kan känna sympati med de som finner produktionen alltför tillgjord. Å andra kan uppsättningen rekommenderas för den underhållande kreativiteten och underfundiga sättet att fritt tolka Strindbergs mest gåtfulla pjäs. En pjäs där det hejvilt leks med språk och logikens lagar utmanas.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 281
  • Sida 282
  • Sida 283
  • Sida 284
  • Sida 285
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in