• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Tankar om The Society of the Spectacle – den gör mig kluven

29 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

The Society of the Spectacle
Svensk biopremiär 3 november 2023
Regi Roxy Farhat och Göran Hugo Olsson
Medverkande Frida Beckman, Mikkel Bolt Rasmussen, Valerie Kyeyune Backström, Jyoti Mistry, Andreas Malm, Stellan Vinthagen

Klimatet havererar, demokratin är på nedgång och glappet mellan de fattiga och rika bara ökar. Varför gör vi inte uppror? Det är temat för frågan som denna film tar upp. Den väcker otroligt många tankar men den är också i hög grad en predikan, ja en order om vad vi ska tycka och tänka och göra. Den är så långt ifrån en öppen diskussion det går att komma.

Ett huvudtema genom filmen är att dagens religion, eller som jag vill uttrycka det: dagens styrande ideologi, är kapitalismens nästa steg, att konsumtionen är ideologin och vi alla, var och är handelsvaror. En riktigt nattsvart, skrämmande scen är kvinnan som först blivit känd på sociala medier genom bilder där hon filtrerat sitt utseende men nu gör kosmetiska operationer där hon får precis det utseende hon marknadsfört sig med, uppbyggt på filtrering. Det gör ont i mig denna fixering vid utseende. Men när då programledaren och flera av de andra experterna ser lika tillrättalagda ut får jag en besk bismak i såväl mun som i hela mig.

Att det finns problem, stora problem i vår värld och vårt samhälle, det tror jag många håller ed både filmskaparna och mig om. Filmskaparna har utgått från Guy Debords profetiska kultbok La Société du Spectacle för att visa upp tragiska och sorgliga situationer och människor i dagens värld. Bland annat har de hittar extremt skrämmande klipp från Youtube.

Filmens budskap är att idag är det viktigare hur vi presenterar oss, hur vi framstället oss med bilder och filmklipp är vad som är verkligheten. Ett talande klipp är där de visar en protestmarsch med världens makthavare som demonstrerar för Charles Hebdo och mot förtrycket av yttrandefrihet. Det smaklösa är ju att bland alla dessa makthavare går representanter för nationer som Saudiarabien som inte har yttrandefrihet och ingen fri press.

Det är många olika scener, starka scenen som sätter igång många tankar. Den starkaste scenen som får mig att gråta är när vi ser miljoner kycklingar kläckas på en fabrik och de lever en helt syntetisk värld, aldrig utomhus, bara ihopklämda i industrin och sedan mördas på löpande band, Kan vi inte förbjuda och stoppa industriell massdödande av kycklingar? NU.

Svaret filmen ger är: Sluta vara en individ – Organisera dig. Det enda sättet att förändra världen enligt filmens skapare, är att organisera sig. Men det finns en stor fallgrop i det svaret. Det blir alltid några ledare för de som är organiserade. En organisation är människor som organiserat sig. Varje organisation har ledare av något slag, annars skulle de inte kunna samverka mot något mål utan springa åt olika håll. Någon måste alltid sätta schema, datum, se till att saker genomförs. Och dessa ledare är människor. Och människor är kapabla till mycket, speciellt när alla ska följa en bestämt tolkning av vad som är rätt och fel. Hur det kan gå finns många exempel på genom mänsklighetens historia.

Regissörerna har valt att laborera med bilderna, att leka med fotot och utmana oss. De har i nästan alla intervju-delar (och de är många) valt att ha närbild på ansiktet på Roxy Farhat. Varför? Vill de provocera? Eller vill de visa hur vacker hon är? Intervjudelarna är väldigt många och det består av att det är några som är experter ska förklara allt för oss. De skriver oss på näsan allt, det är rena föreläsningen. Ja ännu mer: det är predikningar.

Ja filmen har ett gott syfte. Och den stör oss i vår bekvämlighet. Det är givetvis vad filmskaparna vill. I dagens samhälle, eller rättare sagt: i de länder som styrs av den västerländska konsumtions-ideologin, har vi blivit passiviserade genom välfärd. Som en romersk kejsare sade redan för flera tusen år sedan: Ge folket bröd och skådespel och du kan styra.
Så är det. Till viss del. Problemet är att lösningen aldrig är enkel och frågan är om det ens finns någon lösning.

Hur som helst: filmen sätter igång många tankar och bör ge upphov till många diskussioner. Det är ett gott syfte. Det jag misstänker är att just de personer som själva har mer makt kommer att hylla filmen, för de ser en väg att behålla eller öka makten.

Arkiverad under: Film, Krönikor, Kulturpolitik, Recension, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension: The Society of the Spectacle, Klimatutmaningen

Filmrecension: The Killer superbt foto, tight regi och påtaglig spänning – men ytligt

28 oktober, 2023 by Elis Holmström

The Killer
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 oktober 2023
Regi David Fincher

Även om det inte hade varit David Fincher som stått som avsändare hade det varit omöjligt att inte känna sig en aning snuvad på konfekten vad gäller The Killer. Trots att hämnd, lönnmördare och sammanbitna huvudpersoner är rena rama klyschor inom action-thriller-genren förblir det oemotståndliga ingredienser, i alla fall då de presenteras någotsånär professionellt. David Fincher kan i sina bästa och mest geniala filmer trollbinda publiken och ta dem vart han än önskar. Då han nått sina största stunder – i filmer som Seven och The Social Network, är upplevelsen obeskrivlig. Sättet spänning, intensitet och kompromisslöshet träffar tittaren – som en murbräcka av solitt stål, är i det närmaste omöjligt att förklara. Men då Fincher inte får tretton rätt på tipset blir resultatet oftast en stilig axelryckning. Tillskillnad mot de fabulösa topparna är filmer som The Curious Case of Benjamin Button och Gone Girl jättelika semikolon, snygga men med ytterst begränsad funktion.

Tyvärr är The Killer inte något utropstecken för Finchers karriär. Även om flera av de beundransvärda attributen är på plats; superbt foto, tight regi och påtaglig spänning, kan vi ha att göra med Finchers mest ytliga och ihåliga film hittills. Dock är detta inte ett resultat av tafatt regi, istället är det berättelsen – som bygger på en grafisk novell, som blir till ett hämmande ankare. Fincher har visat att han kan göra guld av de mest menlösa premisser, vem hade kunnat ana att en juridisk dispyt om en hemsida skulle kunna bli till en av det förra årtiondets mest nervpirrande filmer? Men i fallet med The Killer vägrar planet att lyfta, berättelsen är så pass mager att den är i behov av akut dropp för att ens överleva. Händelseförloppet och den övergripande dramatiken är så outvecklad och rudimentär att man kan fråga sig om vi har att göra med ett embryo. Det blir inte bättre av att Fincher själv inte tycks överdrivet inspirerad, förvisso sköts det filmtekniska med samma skärpa och kompetens som alltid. Det numera igenkännbara fotot – med en diskret grönton, och en skärpa som får en Gilette-fabrik att framstå som uddlös, är fortfarande på plats och lika slående som alltid.

Men det räcker inte särskilt långt då det narrativa gång på gång misslyckas med att imponera eller intressera. Den genomgående känslan av rutin och ointresse är närmast tragisk då filmens introduktion ger ett smakprov på en mer utvecklad produkt. Där vågar Fincher utmana tittaren genom ett chockartat långsamt tempo, det görs också en rad stiliga vinkningar till Francis Ford Coppolas mest underskattade film Avlyssningen. Här fångas en helt annan sida av de vanligtvis actionpackade lönnmorden, här tvingas publiken till väntan och tristess, något som må vara prövande att uppleva men samtidigt imponerande vad gäller att förmedla en känsla. Men när hämndturnén väl drar igång är filmen satt på räls och avviker inte en millimeter från en ohyggligt förutsägbar bana. Den enkla berättelsen kunde ha öppnat upp subtila möjligheter att skapa ett maskerat och diskret narrativ som – under ytan, hade erbjudit mer tuggmotstånd, men det är uppenbart att Fincher inte har intresse av några som helst subtila inslag. Allting lagas efter de mest standardiserade recept och överraskningar verkar vara tabu.

Kritiken ovan må låta hårdför, men då det kommer till en regissör som har briljerat är duglig alldaglighet inte tillräckligt. Vad som får The Killer att inte bli fullkomligt irrelevant är en ständigt närvarande spänning som gör det omöjligt att någonsin ha tråkigt. Detta är också Finchers mest actionpackade film och även om det inte är tal om revolutionerande action vad gäller koreografi finns det en rå brutalitet som imponerar. Men då eftertexterna väl rullar är det svårt att inte fråga sig vad som var poängen. I en intervju från 2014 då Fincher marknadsförde Gone Girl gjorde han en lång – och inte särskilt ödmjuk, utläggning om att majoriteten av de filmer som produceras kan liknas med industriell snabbmat som Big Mac, innehållslöst dravel. Fincher menade samtidigt att han aldrig skulle kunna tänka sig att servera något så pass menlöst eller likblekt. Därför är det ironiskt då The Killer i omgångar känns som den mest ytliga och karaktärslösa film Fincher någonsin gjort, och man kan sannerligen fråga sig om vi inte har att göra med en rätt smaklös frysburgare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: David Fincher, Fassbender, Filmkritik, The Killer

Teaterkritik: Pappas födelsedag – smart skrivet nutida kammardrama med värme, humor och träffsäker dialog

27 oktober, 2023 by Pernilla Wiechel

Pappas födelsedag
Av Alejandro Leiva Wenger
Regi Frida Röhl
Scenografi, kostym Charlotta Nylund
Peruk, mask Mimmi Lindell, Freja Stige
Ljus Carina Backman
Musik Joel Hammad Magnusson
Premiär på Dramaten 26 oktober 2023
Medverkande Ana Gil Di Melo Nacimento, Cécar Sarachu, David Fukamachi Regnfors, Omid Khansari, Pablo Leiva Wenger, Sanna Sundqvist,

När Alejandro Leiva Wengers pjäs Pappas födelsedag har premiär denna höstkväll i Sverige är det 50 år sedan juntan störtade president Salvador Allende. Wenger kom till Sverige som nioåring och har själv barn idag. Men i en DN-intervju inför premiären säger han att det chilenska spelar mindre roll i pjäsen. Den var också färdig redan före pandemin. Det rör sig om en familj – som alltid när han skriver – och denna gång om dolda hemligheter, såsom försvunna personers öden. För mig är det första gången jag ser ett verk av Wenger.

Handlingen kretsar kring tre vuxna syskon som samlas för att fira sin fars födelsedag. Pappan – som ensam uppfostrat barnen i det nya landet – har överlevt tortyr. Denna födelsedag upplever de att han beter sig lite extra märkligt. Han yrar om en hemlig gäst och en stol syns vid bordet. Förvirrat säger han att han träffat barnens mamma, men alla barn vet att hon försvann när de var mycket små. Barnen – vars minnen är vaga – har skilda versioner av hur allt gick till.

Innan pjäsens huvudscen avtäcks möter vi hastigt storasyster Marta, som också är konstnär. Det är innan hennes nya pojkvän dyker upp. Videon som visar Marta vid ett skrivbord – är ganska närgången och projiceras på en tunn ridå som senare rivs ner. Deras liv blir som en zoom-ruta mot publiken där skådespelarnas ansiktsuttryck tydligt kommer fram. Ana Gil Di Melo Nacimento gestaltar en trovärdig saklig storasyster med ett akademiskt sanningssökande som konstnär. Men varför har hon vågat så öppet skildra sin familj i sitt senaste konstverk, var det att gå över gränsen eller? Frågan hänger i luften i parets dialog, men får inget svar. En feministisk hint glimmar till när pojkvännen, levande och humoristiskt skildrad av Omid Khansari, syns komma in och störa henne mitt i arbetet. Vi ser henne besväras, men inte protestera. Han är ju man.

Därefter dras den flortunna ridån bort och allt utspelar sig i pappans vardagsrum. Att det är César Sarachu som är navet – som med värme och komisk träffsäkerhet gestaltar den något förvirrade pappan – bär hem mycket av föreställningen. Runt honom tvingas de anhöriga – trots mycket olika perspektiv – agera såsom det är möjligt i den lite skruvade familjesituationen. Att det är hans födelsedag tar alla hänsyn till. Lillasystern i familjen blir i Sanna Sundqvist tolkning ömsint och levande. I sin New Age- aktiga, men inkännande foliehatt-inställning till verkligheten är hon en total kontrast till storasyster. Den trassliga skyddsdräkten mot elektrisk strålning blir en varm kärleksgåva. Hur de pratar förbi varandra med skilda inställningar till vetenskap är en fröjd att se. Men frågan är vem som segrar.

Vartefter ökar oklarheterna när fadern plötsligt irrar ut – och Kristina Törnqvists kvinnogestalt träder in. Törnqvists stabila rolltolkning bär fram repliker som vrider familjens verklighet ett varv extra. Men pjäsens övergripande tema kring trauma ryms mot slutet i monologen som familjens unga – ganska uppenbart psykiskt störda granne – håller. Det är den unge mannen som har problem med att tala logiskt och klart – mycket balanserat spelad av David Fukamachi Regnfors – som på ett genialiskt sätt tar till orda. Han mumlar om ”en kula”, och pekar på kroppen. Kulan ”går inte att beskriva i ord” – men den förde honom samman med fadern och så blev han en nära vän till familjen. Här känns en fin koppling till det kända att det är från galningar och barn vi får höra det mest sanna.

Pablo Levia Wenger (släkting till Alejandro?) spelar den lite buffliga sonen i familjen som tidigare sysslat med något fuffens. Initialt bär han en hemlig väska in på scenen. I denna förenas minnet av mor, möjlig kriminalitet, men sedan något mycket mänskligt och förenande.

När spelet är slut går mina tankar både till Jonas Hassen Khemiris roman Ett öga rött och till Molières komedi Tartuffe. Värmd av föreställningens ordglädje och träffsäkra dialoger är det empatin och nutidskänslan samt överraskande och smarta vändningar i kompositionen som givit intryck. Det är en svart komedi som både underhåller och har djup.

Välskriven som ett klassiskt kammardrama med utmejslade karaktärer lär vi känna en familj. Även om handlingen dråpligt förs fram med finesser och humor anas deras mörka förflutna. Språkets roll hos exilchilenare – vikten av att behärska svenska såväl som modersmålet spanska – kommer med. Missförstånd kring ord blir roliga att ta del av – men vi känner samtidigt hur deras identitet påverkas av förbistringen. Men det mer övergripande temat är ur ett medmänskligt perspektiv – vad ett upplevt trauma gör med en familj. Vi ser de anhöriga ta extra hänsyn till sin pappa som i en lite galen karusell. Sanningssökande och tillfällig efterlängtad glädje – verkar ställas mot varandra. Är det så noga med ärligheten eller duger de sidor de orkar visa för varandra?

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Teaterkritik

Jonas Karlsson och Stina Ekblad gör sångdebut på Folkoperan i Hotell Vita hästen i Staffan Valdemar Holms regi

27 oktober, 2023 by Redaktionen

På Hotell Vita hästen råder god stämning trots att världen står på randen till en katastrof. Premiär på Folkoperan 19 mars.

Jonas Karlsson och Stina Ekblad gör sångdebut på Folkoperan i Hotell Vita hästen i Staffan Valdemar Holms regi.

Ett pressmeddelande berättar:
Den 19 mars 2024 slår Folkoperan upp portarna till Hotell Vita hästen. I en förkrigstid av kapprustning, politiska spänningar och nationalism checkar en grupp vilsna själar in för att vila nerverna i de österrikiska alperna. I ensemblen möter vi skådespelarna Jonas Karlsson, Stina Ekblad, Lennart Jähkel, Magnus Roosmann och Magnus Ehrner tillsammans med operasångarna Elin Rombo, Alexandra Büchel, Richard Hamrin, Klas Hedlund, Clara Gunge, Lovisa Huledal och Joakim Larsson. För regin står Staffan Valdemar Holm som ihop med scenografen Bente Lykke Møller tar sig an en operetternas operett där stämningen balanserar på gränsen mellan desperat munterhet och total katastrof. Premiär på Folkoperan den 19 mars 2024.

Åren före första världskriget präglas av nationalism, imperialism och kapprustning. Men vem orkar bekymra sig över det? Inte gästerna på alphotellet Vita hästen i alla fall. De ägnar sig i stället åt det ljuva livet med kärleksförvecklingar och champagne till lättsamma toner under den Habsburgska flaggan.

– Hotell Vita hästen är på ytan en tramsig operett med härliga sångnummer men det intressanta är kontexten i vilket det sker, och varför tramset kanske är livsnödvändigt. Hotell Vita hästen utspelar sig före det första världskriget men skrevs 1930. En tid då allt pekade mot ytterligare en katastrof. Där ser jag stora likheter med den tid vi lever i där katastroferna också avlöser varandra, säger regissören Staffan Valdemar Holm.

Ensemble:
Stina Ekblad (Josepha), Jonas Karlsson (Leopold), Lennart Jähkel (Wilhelm Giesecke), Alexandra Büchel (Ottilie), Magnus Roosmann (Otto Siedler), Richard Hamrin (Sigismund), Elin Rombo (Klärchen), Klas Hedlund (Piccolon), Magnus Ehrner (Professor Hinzelmann/Kejsare Franz Joseph II), Clara Gunge (Servitris), Joakim Larsson (Portier), Lovisa Huledal (Servitris). Ensemblen delar även på en mängd roller som joddlare, mjölkerskor, bergsguider, reseledare, utropare, hembiträden, turister, bröllopspar, barnkörer, herrkvartetter med mera.
Kapellmästarna Sofia Winiarski och David Wahlén spelar dragspel och leder ett Tyrolerband med klarinett, horn, piano, bastuba och flöjt.

Originaltiteln är Im Weissen Rössl och utspelar sig på det vackert belägna värdshuset med samma namn i St. Wolfgang am Wolfgangsee i Österrike. Musiken är skriven av Ralph Benatzky men manus och sångtexter har skrivits om och bearbetats många gånger av ett stort antal upphovspersoner. Magnus Lindman har gjort en översättning till svenska anpassat till Folkoperan som bottnar i originalet men som ihop med Staffan Valdemar Holm har bearbetats ytterligare.

Hotell Vita hästen på Folkoperan.
Efter Oskar Blumenthal och Gustav Kadelburgs lustspel.
Libretto: Hans Müller-Einigen och Erik Charell
Sångtexter: Robert Gilbert
Musik: Ralph Benatzky
Musikinslag av Robert Stoltz, Gilbert och Bruno Granickstädten
Teaterförlag: Nordiska ApS – www.nordiska.dk
Musikaliskt arrangemang: Henrik Schaefer
Översättning: Magnus Lindman
Kapellmästare: Sofia Winiarski/David Wahlén
Regi: Staffan Valdemar Holm
Scenografi och kostym: Bente Lykke Møller
Ljusdesign: Torben Lendorph
Mask och peruk: Therésia Frisk
Dramaturg: Tuvalisa Rangström

Arkiverad under: Scen

Maria Gripes Skuggan över stenbänken intar teaterscenen för första gången

27 oktober, 2023 by Redaktionen

felswe_002828_06 001

Maria Gripes sekelskiftesmysterium sätts nu för första gången upp på den professionella teaterscenen, i regi av Sara Cronberg. På scen ser vi bland andra Malin Karlsson, Ann-Sofie Rase, Malin Vispe och Bahador Foladi. Dramatisering av Gustav Tegby.

Ett pressmeddelande berättar:
– Maria Gripes litteratur är en kulturskatt som har fängslat otroligt många människor, både barn och vuxna. Nu får jag möjlighet att i ett nära samarbete med Helle Damgaard och Bombina Bombast, ge hennes unika berättelse ett nytt liv på scenen, säger Sara Cronberg, regissör.

Skuggan över stenbänken är den första av fyra böcker i den så kallade ”Skugganserien”. Här möter vi 14-åriga Berta som lär känna familjens nya husa Carolin som är karismatisk, självsäker och väldigt hemlighetsfull. Men vem är hon egentligen?

Regissören Sara Cronberg har varit verksam på teatrar runt om i Sverige och Danmark, nu senast på Malmö Stadsteater. 2019 blev Sara Cronberg och Bombina Bombast tilldelade Thaliapriset för föreställningen ”Ögonvittnen”. I Skuggan över Stenbänken samarbetar hon tillsammans med scenografen och kostymören Helle Damgaard samt scenkonstkompaniet Bombina Bombast.

Regi: Sara Cronberg
Konstnärligt koncept: Sara Cronberg, Helle Damgaard och Bombina Bombast
Scenografi och kostym: Helle Damgaard
Videodesign: Stefan Bexell Stanisic
Ljus: Johanna Svensson
Komposition och ljud: Toni Martin Dobrzanski
Bildmanus: Helle Damgaard, Emma Bexell Stanisic
Mask: Nina Lagnefeldt

På scen:
Malin Karlsson
Malin Vispe
Johan Marenius Nordahl
Ann-Sofie Rase
Bahador Foladi
Elisabeth Wernesjö
Pierre Tafvelin
Hedvig Sahlin
Billie Höper Edfeldt
Leopold Lilja
Malcolm Zerpe

Arkiverad under: Scen, Teater, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 274
  • Sida 275
  • Sida 276
  • Sida 277
  • Sida 278
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in