• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Scen

Filmrecension: Miséria – ett historiskt magplask

14 september, 2024 by Elis Holmström

Miséria
Betyg 1
Svensk biopremiär 13 september 2023
Regi: Liam Norberg

Egentligen borde en recension vara överflödig. Det där illavarslande betyget som svävar ovan borde säga allt, men då det kommer till Miséria, regisserad av Liam Norberg, slutar regler, logik och sunda antaganden att fungera.

Under filmens hiskeliga två timmar slutar den analytiska förmågan att fungera. Vad som utspelar sig framför publiken är bortom mänsklig förståelse. Det spelar ingen som helst roll att det finns ambitioner att göra en film som vill adressera ett ytterst viktigt ämne, den rådande gängkriminaliteten i Sverige. Tanken är att demonstrera att det finns människor av kött och blod bakom rubrikerna som blivit alltmer obegripliga, där mänskliga liv endast blivit till kall statistik och slagord för politiker.

Aspirationerna är därmed inte att avföra, men vad spelar det för roll när allt som omger dessa förhoppningar är fullkomligt bedrövligt. Slutresultatet är detsamma som ett soppkök som serverar generösa portioner, det enda problemet är att de innehåller stora doser arsenik.

Man kan ursäkta det hiskeligt fula fotot som orsakar klåda i ögonen. Man kan ha överseende med att skådespelet lämnar det mesta att önska. Vad som däremot är oförlåtligt är filmens manuskript som måste klassas som det sämsta som kan ha skrivits under 00-talet i hela Skandinavien. Den dialog/verbala tortyr som spys ut är inget annat än livsfarlig. Och då Ola Rapace gör ett plagiat på Tom Hardys Bane från The Dark Knight Rises, med en av de mest pinsamma utläggningarna som någonsin yppats, börjar publikes hjärnor att rinna ut ur öronen.

I och med att Miséria inte fått finansiering eller stöd från Svenska filminstitutet borde det innebära ökat mod, en rebellisk vision som demonstrerar varför fristående filmproduktioner kan bidra till ett mer vågat svensk filmklimat. Men Miséria är istället provocerande feg och slapp. Filmen är den mest patetiska pastisch på klassiska gangsterfilmer som Gudfadern, Maffiabröder och – givetvis, Scarface. Att kalla det skrattretande vore bara början. För en film som vill ta sig an ett av samhällets viktigaste ämnen är det ynkligt att använda sig av en urvattnad och förutsägbar Hollywood-dramaturgi som får det hela att kännas trivialt och djupt oseriöst.

Inkompetensen är fullkomligt impregnerad i Miséria. Vart man än tittar väntar något apokalyptiskt uselt, personregin är giftig, bildspråket hårresande fult. Men det är filmens klimax som skapar akut andnöd. Där knyts säcken ihop genom att påpeka att lösningen på problemet hittas i Jesus och ett par bibelverser. Någonstans där har tålamodet inte bara sinat utan utplånats. Då blir det uppenbart att Miséria inte är ett genuint försök att adressera ett kolossalt samhällsproblem utan en förvriden reklamfilm för valfri svensk frikyrka.

Miséria saknar motstycke vad gäller ren och skär uselhet, den gör Staffan Hildebrands G ypperligt sällskap som en pekpinne-pekoral som kommer gå till historien som ett historiskt magplask. Det är så pass uselt att det stör både sinnesfriden och matsmältningen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Vem fan säger “emba”? – Pinsam och befriande humor i nyskriven musikal

14 september, 2024 by Dante Wiechel

Vem fan säger “emba”?
Av Klas Abrahamsson
Regi Hedvig Claesson
Scenografi Linn Henriksson Strååt
Kostym Linn Henriksson Strååt
Ljus Stuart Bailes
Musik Jan-Erik Sääf
Dramaturg Anton Elmgren
Medverkande Ida Knapp Drougge, Sasha Becker, Vincent Pellegrini (elev från Teaterhögskolan i Malmö)
Premiär på Malmö stadsteater den 13 september 2024

Någon har byggt en trappa i plywood och flätat håret på en av skådespelarna. Så visst väntas det barnteater när vi går in på den allt för avlånga scenen långt upp i Studion på Malmö stadsteater. Tre skådespelare välkomnar oss med ett leende, de presenterar sig: Hej! jag heter det här och jag spelar den, den och den. Gud vad kul att ni är här! Då sätter vi igång.

Lova (Ida Knapp Drougge) och David (Vincent Pellegrini) stöter på varandra av en tillfällighet och det var länge sedan sist. Fem år har gått sedan de gick på högstadiet. Ändå fryser de till is när de ser varandra. Vad som hände senast, då under den där episoden i 8:an, har båda försökt begrava. Men med dans, musik och en berättande adidas-ängel (Sasha Becker) ska allt grävas upp. Nu förflyttas vi till högstadiet igen där alla bevakar varandra med uppspärrade ögon, där små felsteg skändas och gäckande pinsamheter studsar mellan väggarna i korridoren. Kommer Lova och David lyckas bryta isen?

Jag blir avundsjuk på de ungdomar för vilka denna föreställning är deras allra första. Skådespelarna sjunger och spelar skickligt och generöst. Det blir inbjudande men ändå inte för mycket. När det är slut vill killarna i klassen ta en bild med han som spelade David (Vincent) – ett bra betyg om du frågar mig. Samtidigt tycker jag synd om dem när deras verklighet behandlas så hopplöst tematiskt som det så ofta blir med barnteater. Ibland känns det som att vi hoppar från det ena viktiga ämnet till den andra som om det var kapitel i en av deras läroböcker. Allt måste tydligen komma med. Samtycke, mobbning och ”allt det där som ungdomar ser på nätet” är i och för sig väldigt viktiga saker att prata om men frågan är om det inte blir en påtvingad ram i Vem fan säger ”emba”? Teater fungerar kanske bättre när den behandlar människan inifrån och ut. Det kan ha varit ambitionen i det här fallet, men den lyser inte igenom i berättandet! Hur som helst tror jag alla som ser Vem fan säger ”emba”? tar med sig något från föreställningen.

Det är en välgjord, välspelad och otroligt rolig musikal som ändå lyckas vara underhållande och viktig på samma gång. Nog behövs det för att bryta isen.


…

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Speak No Evil – ett erbarmligt slut, tveksamt skådespel och ett manus som är långtifrån genomtänkt

13 september, 2024 by Elis Holmström

Speak No Evil
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 september
Regi James Watkins

Produktionsbolaget Blumhouse fortsätter att vara en av de mer fascinerande sagorna från landet i väst. Producenten Jason Blum har skapat ett imperium med mycket enkla medel, där en minimal budget och temat skräck lett till otroliga succéer. Med det sagt har kvalitén på de olika projekten signerade Blumhouse inte varit särskilt konsekvent.
Bolaget och dess filmer har rört sig mellan högt och lågt, med höjdpunkter som Get Out till horribla fiaskon som Fantasy Island.

Och bortsett från Jordan Peeles diverse projekt under studion har majoriteten av skräckfilmerna signerade Blumhouse lutat sig mot enkla koncept med övernaturliga inslag. Det har sällan varit någon diskussion om att försöka följa i Ari Asters fotspår och utveckla svårmodiga och diffusa filmer där mänsklig psykologi står i centrum lika mycket som det rena chockvärdet.

Speak No Evil har dock aspirationer att inte vara ytterligare en dussinfilm från Blumhouse. Istället har den danska filmen med samma namn nu gjorts i en engelskspråkig version. Förhoppningen är att göra en återhållsam, laddad och krypande obehaglig film som inte måste ta till tröttsamma hoppa-till effekter för att appellera till publiken.

Ambitionen må vara god och flera gånger om måste projektet klassas som intressant om än inte hundraprocentigt lyckat. Regissören James Watkins har uppenbarligen tagit stor inspiration ifrån mer cerebral skräck som exempelvis Michael Hanekes omåttligt effektiva Funny Games eller då Yorgos Lanthimos känner för att lamslå tittaren i rent och skärt obehag.

Det nyttjas långsamma och krypande kameraåkningar samt bisarr och oroväckande musik som innehåller stapplade trummor. Flera inslag känns igen och har gjorts bättre hos mer kunniga och rutinerade regissörer. Men den uppenbara viljan att göra det hela till något annat än den mest fabricerade och likgiltiga sortens skräckfilm måste applåderas.

Watkins frammanar spänning och obehag genom att ständigt vilseleda publiken vad gäller ögonblicket då vi förväntar oss att det skall explodera i form av mord eller obehag. Det kan jämföras med det djupa andetaget som tas innan man kastar sig utför en hög trampolin.

Men ett djup andetag och en försiktig – men beslutsam, spänningskonstruktion måste också ha avkastning, något som Speak No Evil fullkomligt fallerar i. För där individuella ögonblick är spända och skapar genuint obehag är de faktiska avslöjandena rent miserabla då de är alltför telegraferade och uppenbara, även för den som inte sett den danska förlagan.

Den vändning som Watkins vill chockera publiken med – då alla kort läggs på bordet, är tandlös och inte ens i närheten lika skrämmande som de moment då han leker med tittarens förväntningar. Speak No Evil är inte heller befriad från skräckfilms-karaktärer som agerar likt fullkomliga idioter, de fattar ständigt usla beslut och självbevarelsedriften är densamma som hos en drös lämlar som rusar mot ett stup.
Hela filmens tredje akt utvecklas också till något som endast kan beskrivas som ett fullkomligt praktfiasko. Istället för den totala nihilism som återfanns i originalfilmen får vi ett vandrade skämt. Den täta stämningen är bortblåst och vi får utstå en ren och skär pajas-festival.

Sedan har vi skådespelet som rör sig någonstans mellan det knappt acceptabla, det rent repetitiva och slutligen det fullkomligt anskrämliga. James McAvoy är solid men gör mestadels en ganska själlös återupprepning av sin roll från Split. Mackenzie Davis fortsätter att vara en av filmvärldens sorgligaste aktörer med en god förmåga att agera men en minst lika urusel kapacitet att välja vettiga projekt. Denna gång får Davis den fantastiska uppgiften att glo, flåsa, vrida på nacken och inte så mycket mer. Unga Alix West Lefler får tyvärr alltför mycket på sin tallrik och levererar ett genuint uruselt skådespel, inte blir det bättre av att hennes unga tolvåring skrivits med samma varsamhet som då ett generellt sprängarbete pågår.

Det finns både ett och annat att uppskatta i Speak No Evil, men i och med ett erbarmligt slut, tveksamt skådespel och ett manus som är långtifrån genomtänkt kan man inget annat än skaka på huvudet då allt är klart.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Konstbluffen – med fingertoppskänsla för såväl det estetiska, det personliga och det konstnärliga

13 september, 2024 by Linou Gertz

Konstbluffen
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Rémi Bezançon

På ett franskt café träffas två vänner – en gallerist och ”hans” konstnär – och genast målas två vitt skilda karaktärer upp; den fjättrade och vältaliga säljaren, samt den mer introverte och deprimerade konstnären som inte vill ha med allmänheten att göra. Det är närmast klichéer och självklara uppdelningar som görs, men ändå känns det inte sökt eller opersonligt. Tvärtom är de väldigt levande och unika personligheter som visserligen vilar på igenkänningsbara karaktärsdrag men ändå är som livs levande karaktärer som hade kunnat vara medverkande i en dokumentär.

Dramat påminner nästan om en buddy cop-komedi där deras klaschande personligheter också är det som för dem samman och gör att de fungerar så väl tillsammans. Inte ens prat om död och depression blir för tungt och allvarligt utan mer skämtsamt, någonting som lockar till skratt utan att göra det alltför lättsamt helt utan tyngd. Det är en välbalanserad regi, skriven dialog och fint skådespelande som lyckas bära det, som en bricka med glas vin fyllda till ytspänningen utan att någonsin tappa en enda droppe. Därmed följer vi dramat, i väntan på att se om de någonsin tappar det och råkar spilla ut lite. Vilket aldrig riktigt händer utan fungerar genom hela speltiden.

Galleristen, som försöker hålla sin vän till konstnär som tycks ha passerat sitt bäst-före-datum som skapare aktuell, möts av ständiga utmaningar – oftast självskapade av den självdestruktive konstnären som sörjer sin sedan länge bortgångna fru genom att förstöra för sig själv och alla runtomkring sig. Han betalar heller ingen skatt eller hyra, vilket gör att han vräks och ställs mot en kall och hård verklighet som är lätt att vifta undan i teorin men inte lika i praktiken. Vilket han blir varse om. Men det är också i den nedåtgående spiralen som absurditeterna börjar och tar vid. Genom dark web och livsleda, diskussioner om skapande och lidande, om konstnärligt skapande som formulerande av det svåra men också ett sätt att förstå och hantera det, genom en briljant twist som ställer marknadskraftens logik om den döda konstnären som värdefullare vara än den levande – men också frågan om konstens personliga detaljer och historia är mer av värdet än vad den kan säljas för. Samt om det är värre att måla på uppdrag av företag än för egen skull.

Filmen har helt klart flera filosofiska dimensioner och perspektiv att begrunda, diskutera och levandegöra långt efter filmens slut. Vilket är passande då bra konst ofta kännetecknas så. Det är dock ingen svårförstådd film i varken form eller ämne så, utan bara en tänkvärd dramakomedi med viss absurda inslag och visst ställningstagande som tittaren lätt kan hänga med i, skratta åt, positionera sig med eller emot – utan att riskera att gå vilse i ett alltför introvert berättargrepp. Vilket både är till dess förtjänst och lite tapp av udd faktiskt; jag hade gärna sett lite mer konstnärligt drabbande bilder med kanske drömska inslag som komplement till skapandekrisen som också dryper över på deras bådas liv – och död.

Ett vanligt berättartekniskt grepp, i såväl kreativt skrivande som filmiskt berättande, är att inleda med en bild eller händelse som senare också väver samman berättelsen och det visuella på ett vackert och smart sätt. Här görs det med fingertoppskänsla för såväl det estetiska, det personliga och det konstnärliga. Allt som filmen varit och vågat blöda sig öppet för publiken går igen på ett väldigt vackert sätt som lämnar en nästintill för en stående ovation – men så lämnas en lite för upptagen med att skratta åt de galna vännerna som in i det sista käbblar om det kommersiellt gångbara kontra det personliga konstnärliga skapandet. Om det fina kontra det fula. Som livet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Konst

Filmrecension: A New Kind of Wilderness

12 september, 2024 by Linou Gertz

A New Kind of Wilderness
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 september 2024
Regi Silje Evensmo Jacobsen

På den norska landsbygden bor familjen Payne på sin gård med sina djur nära till naturen. Skogspromenader och den nära kontakten med både djur och natur står som kontrast mot det moderna och stressiga storstadslivet, och barnen blir hemskolade istället för att indoktrineras i den moderna skolinstitutionen som mest försöker forma alla efter en och samma mall. I en tid när klimatångesten och krisen ständigt växer och påverkar allt fler runtom i världen är det fullt förståeligt att de väljer att leva så. Ett val inte bara för dem själva utan hela planeten.

Allt är dock inte frid och fröjd i familjen då modern blir sjuk och tillslut avlider. Filmen kommer mångt och mycket att handla om effekten utav det, både i att behöva acceptera det svåra och emotionellt påstridiga men också i hur omöjligt och ohållbart det blir för pappan att behålla gården de bor på då han nu ensam måste betala på lånet och ha råd med att leva. Det slår hårt när idealism krockar med verkligheten och det inte blir hållbart att kunna leva som en vill. Här börjar också filmens problem uppenbara sig; den är nästan för privat och närgången, och ger känslan av att tittaren tränger sig på i svåra stunder när familjen kanske hade mått bättre av att bearbeta sin sorg och sina problem för sig själva. De flesta känner ändå igen sig i att förlora någon nära, och filmen ger föga nya perspektiv eller erfarenheter som tittaren kan känna att kan reflektera kring eller utvecklas i sitt tänkande från. Det blir mer av en privat dagbok jag undrar om jag ens har någon rätt att läsa i, eftersom jag inte känner familjen privat. Det blir för introvert så.

Men visst, delar av sorgen och tankarna är ju rätt allmängiltiga och något de flesta kan känna igen sig i och finna behov av att prata om. Problemet är bara att de stunderna är för korta och för få. Vidare känns det som det desperat försöker skapas friktion mellan familjemedlemmarna, som när ena dottern vill utöka sin skolgång från tre till fem dagar i veckan efter att ha börjat komma in i den nya skolan och fått vänner och så, eller när hon får med sig en iPad hem och både vill använda den både till studier och underhållning som att spela på den. Pappan är lite besviken över hur tekniken och moderniteten sipprar in i deras liv men konflikten känns ändå sökt då utveckling och teknisk integration är närmast omöjlig att komma ifrån nowadays. Kanske hade det varit viktigare att prata gränsdragningar för begränsat användande av tekniken istället för att konservativt motarbeta den.

I England har pappan en släkting som också har gård, men dit kan de inte flytta då de dels lovat den döda mamman att bli kvar i Norge men också för att en syster som ändå inte bor med dem skulle få långt i avstånd till dem. Ännu en märklig och något sökt ”konflikt” – speciellt som de inte pratar med dottern om detta eller ens försöker att diskutera det utan bara utgår att det inte går. Sen är de plötsligt i England, vilket känns lite förvirrande då de inte diskuterar resan eller visar hur de gör sig redo eller genomför resan utan plötsligt bara är där. Vilket känns lite dåligt både i klippning och berättande. Meningen med materialet är också oklart då det mest pratas om att han längtar hem och inte alls kan bo där. Barnens skolgång känns senare mest som en undanflykt senare snarare än en förklaring – men återigen: det är väldigt privata frågor och inte så allmängiltiga som faktiskt rör andra än familjen, vilket gör att jag har svårt att relatera till deras problem de ställs inför, speciellt som de inte ens integreras i större frågor som världen runtomkring oss eller att leva efter naturen och dess både möjligheter och begränsningar. Det används som slogan men visas väldigt lite i själva filmen. De borde lyft blicken från navelskådandet till att prata om hur världen och klimatet tycks gå mot allt dystrare framtid. Och jag blir än mer besviken när jag inser att filmtiteln också är en rubrik på en av mammans bloggpost och inte ett statement de väljer att leva efter och försöka förmedla i filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 192
  • Sida 193
  • Sida 194
  • Sida 195
  • Sida 196
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 2141
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in