• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Andra akten fullbordar teaterfest – Fanny och Alexander på Göteborgs Stadsteater

15 december, 2018 by Mats Hallberg



  

Foton Ola Kjelbye

Av: Ingmar Bergman

Bearbetning: Stefan Larsson, Eva Bergman

Regi: Eva Bergman

Scenografi: Tofte Lamberg

Kostym: Ann-Margret Fyregård

Mask: Elisabeth Wigander

Orkester: Bernt Andersson (kapellmästare), Anders Bladh, Daniel Ekberg, Per Melin, Stefan Sandberg och Bo Stenholm (kapellmästare)

Spelas till och med 2/3 2019 stora scen Göteborgs Stadsteater

Premiär 14/12

 

Förväntningar kan utgöra en hämsko, vara en besvärande omständighet. De riskerar att förstärkas när dessutom förhandskunskap och känslomässig bindning existerar. Så är fallet med  flerfaldigt Oscars-belönade Fanny och Alexander. Oförglömliga prestationer från den tidens crème-de-la-crème av skådespelare ställer sig i vägen, åtminstone långt in första akten. På näthinnan från filmen/ tv-serien kampen mellan gott och ont, den avgrundsdjupa skillnaden i att bejaka eller försaka.  En obeveklig strid en högborgerlig teaterfamilj tvingas genomlida – med Alexander som främsta revoltör vars motstånd skapade identifikation  Biskopen förnekar människor deras frihet och glädje, en inte ovanlig tematik hos ”demonregissören”.  Ska sägas att berättelsen har en särställning hos mig, då jag annars alla dagar i veckan föredrar Bergmans motpol Bo Widerberg, 

När Eva Bergman för första gången tagit sig an något av sin fars verk, har hon flyttat fram det till 30-talet. I övrigt bygger scenversionen på den bearbetning Stefan Larsson gjorde för Dramaten. Detta är fjärde uppsättningen Eva Bergman gjort enligt samma koncept, det vill säga med samma mångsidiga sexmannaorkester på scen.  Orkestern är lysande, oavsett om de illustrerar dramaturgin i helfigur eller understödjer och förstärker. Man står för egna utomordentliga arrangemang, växlar instrument raffinerat och framför med bravur  en brokig blandning av musik. Allt ifrån svensk folkvisa, jazz och julsånger till judiska tongångar, klassiskt samt tyska schlagers (Ulla Skoog stilsäker vokalist). Daniel Ekborgs sordinerade, brännheta trumpet i en central scen där Alexander tillrättavisas och Bernt Anderssons bedrift att ruska om publiken i Toccata; är två av åtskilliga toppnoteringar.

Vridscenen används inte, istället forslar scenarbetare in och ut rekvisita. Scenografin är osedvanligt sparsmakad.  Sammetsröda draperier och julgran, tafflig portal utgör dekor på Ekdahls familjeteater, kristallkronor hos affärsidkaren Jacobi och  asketisk grå interiör i biskopens hem. Greppet synes vara att arbeta med symbolladdad rekvisita. Dock, krämar man på avsevärt med omskakande effekter under upplösningen, vars både otäcka och magiska dimension åskådliggörs  med ackuratess. Kostymavdelningen har varit igång en lång period, provat ut kläder redan före sommaren. Självklart är resultatet anslående. Att Ann-Margret Fyregård för trettiosex år sedan var med och sydde kläder inför filmpremiären, är anmärkningsvärd kuriosa värd att lyftas fram.

Finns fler kopplingar till auteuren Bergman.  Jakob Eklund vet hur det är att bli regisserad av mannen med upphöjd status, han som kollegor runt om i världen beundrade. Eklund som jag på senare år sett i Mästaren och Margarita och Gösta Berlings saga, har blivit expert på diaboliska karaktärer. Ingen överraskning således att denne återvändande Göteborgare levererar ett ruggigt porträtt. Många skådespelare imponerar rejält, Ulla Skoog vars tyska bespottade maka försöker vara tapper, lyckas frapperande nog ta sig an ett tragiskt öde.   Carina M Johansson tillhör de som dubblerar, klarar galant  att antingen vara obekymrad ”ihoplappare” eller påstått nödvändig bestraffare. Dubbelarbetande Tomas Nystedt är stringent i vad han än företar sig, har en avundsvärd förmåga att engagera genom att dra ut på sina repliker. Johan Hafezi  i två viktiga biroller, är självklar på ett sätt som inte tidigare skådats på Stadsteatern. Bravo! 

Emilie Strandbergs minspel och koreografi är kongenialt. Lars Väringer som Isak och Johan Gry som äldste sonen, har vinnlagt sig om precis den pondus och den humanistiska värme som genomsyrar deras tacksamma roller. Den elake och olycklige i brödraskaran, som inför avgörande sammandrabbning visar sällsynt resning, gestaltas underhållande och gripande av Sven-Åke Gustavsson. Mia Höglund gestaltar skickligt och trovärdigt Emilie, vars liv ju lika mycket handlar om passionen till teatern som till sina barn. Tre grabbar alternerar som Alexander och dito gäller för Fanny-rollen. Premiärens Alexander är övertygande, råder ingen tvekan om hans vrede och desperation.

Synd att rangordna, men två förnämliga bedrifter återstår, förtjänar  rättmätiga positioner i rampljuset. Eric Ericson gör helt enkelt en enastående tolkning av en  orerande, fryntlig gamäng med hedonistiska böjelser. Monologkonsten på sluttampen  ömsom rakbladsvass, ömsom hjärtknipande. Allra fetast beröm utdelas till Carina Boberg, vars prestation måste betecknas som fenomenal. Med varje nyanserat tonfall och specifik gest äger hon scen. Att vi påminns om familjeöverhuvudets karriär, jämte hennes mantra om att vi alla spelar våra roller, bidrar till den mångbottnade karisma hon förmedlar i sitt bländande spel.

Eva Bergman har en vägvinnande estetik, behöver inte  kliva ur berättelsen och blinka till publiken. Metaaspekten finns denna gång inskriven i manus.  Far och dotter Bergman har åstadkommit en kärleksförklaring till teatern och skådespelarna, även till entusiaster som saknar talang. Bergman d.y har med sin enorma rutin och sitt team,  konstruerat en  emotionell berg och dalbana. Konfliktytor och stup reflekteras rytmiskt koordinerat mot den ”lilla världens” skenbara trygghet och förtretligheter. Första akten är habil, känns för mycket som att den prickar av betydelsefulla moment. Efter paus faller allt på plats. Karaktärer utmejslas medan dramatiken  fördjupas. Att skådespelare jag flitigt sett senaste decenniet inte alls framstår som utslitna, är ett mycket gott betyg. På många händer är de till och med kapabla att mäta sig med  legendariska aktörer från filmen anno 1982, vilket måste betraktas som ett strålande överbetyg.

 

 

 




Arkiverad under: Teaterkritik

Bokrecension: Vild eld av Ann Cleeves

15 december, 2018 by Rosemari Södergren

Vild eld
Författare: Ann Cleeves
Utgiven: 2018-09
Översättare: Jan Järnebrand
ISBN: 9789100176518
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Serie: Andra Shetlandskvartetten (del 4)

Detta ska vara den sista deckaren i serien Shetland om polismannen Jimmy Perez från Shetland, som många med mig följt på SVT eller streaming-tjänster där den också finns. Det var med viss bävan jag började läsa. Jag var lite rädd att författaren skulle ta död på Perez för att det garanterat skulle vara den sista romanen i serien. Men gissa om jag blev överraskad när jag snabbt upptäckte att handlingen utspelar sig flera år före de avsnitt jag sett på tv av Shetland.

Jag har inte läst deckarna som Shetlandsserien bygger på. Så de kanske alla utspelar sig medan Jimmy Perez dotter Cassie är liten. I tv-serien är hon en ung kvinna. I den här romanen är Cassie i yngre skolåldern. Åldern nämns inte men som hon beskrivs är det tydligt att hon är någonstans kring sex-sju år.

Handlingen utspelar sig kring en familj, Helena och Daniel Fleming som flyttat med sina barn till den avlägset belägna orten Deltaness på Shetlandsöarna för att få en nystart. Sonen Christopher har autism och föräldrarna hoppas att en mindre skola ska ge honom bättre stöd än han fått på sin förra skola i London.

Men det lilla samhället på Shetland är fullt av snokande, skvallrande, missunnsamma och trångsynta människor. Helst vill folk att sonen Christopher inte går i den allmänna skolan. Dessutom har Helena lyckats bli ett stort namn inom modedesign och gjort succé med stickade tröjor inspirerade av Shetlands-motiv. Att någon utomstående utnyttjar Shetland på det sättet sticker i ögonen på de som inte lyckats själva i sitt liv. Ann Cleeves är skicklig på att fånga människors beteenden, det är mer vad deckaren handlar om är själva kriminalgåtan.

Den man som Helena och Daniel köpte huset av hängde sig i ladan som tillhör fastigheten. Det har också en del av ortsbefolkningen svårt att förlåta, de menar att det är de nya ägarnas fel. Någon skickar Helena små teckningar av en streckgubbe i en snara.

Men så inträffar ett ännu värre dödsfall. När Emma Shearer, barnflicka hos traktens läkare, hittas hängd i samma lada rubriceras dödsfallet som mord, inte självmord. Inom kort sprids skvallret om hennes förhållande med Daniel som en löpeld, och fallet hamnar på Jimmy Perez bord.

En stor skillnad mot att se tv-serien var att jag tyckte jag kom närmare både Jimmy Perez och hans kollega Sandy. Jag fick en annan bild av dem än jag fått i tv-serien.

Jag undrar hur de som gör tv-serien kommer att göra med den här boken. Kommer de att förlägga den tidsmässigt senare med Cassie som vuxen eller kommer de att låta den utspela sig i tiden flera år före övriga avsnitt?

Ann Cleeves har som de flesta storsäljande internationella deckarförfattarna ett enormt driv och flyt i språket och ändå tycker jag att jag kommer ganska nära många av människorna. Jag vet inte om jag tror på själva upplösningen av mordgåtan men jag ska inte vara någon spoiler och säga mer om det. Men romanenhar en intressant skildring av livet på Shetlandsöarna med relativt trovärdiga karaktärsskildringar.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Litteraturkritik: Camino Island av John Grisham – en annorlunda Grishamroman som helt klart kommer att bli en film

15 december, 2018 by Rosemari Södergren

Camino Island
Författare: John Grisham
Utgiven: 2018-12
Översättare: Kjell Waltman
ISBN: 9789174297423
Förlag: Bonnier

En sak är säker, John Grisham själv har nog haft rejält roligt när han skrev den här romanen som inte är någon av hans vanliga juristdeckare. Långt ifrån. Hans lättsamma språk som flyter på finns kvar men i de flesta av hans deckare finns det någon som strider för de svaga och som ofta också lyckas vinna över de mäktiga som missbrukar sin makt. Här finns det inte någon glasklar indelning av vem som kämpar för de goda och vem som kämpar för det onda.

Handlingen börjar med att vi hamnar mitt i en brott:
Några ovärderliga originalmanuskript till den amerikanske författaren F Scott Fitzgerald stjäls från ett bibliotek. Tjuvarna tror att de gjort ett perfekt brott men det är alltid någon som gör ett misstag och de flesta av tjuvarna fångas snabbt. Men manusen är spårlöst försvunna.

Sedan kastas vi in i vad som verkar vara två helt andra berättelser. Vi möter Mercer Mann , en ung kvinnlig författare, som fått skrivkramp inför sin andra roman. Hennes första blev hyllad av kritiker.

Vi får också lära känna Bruce Cable som av en slump äger en populär bokhandel på Camino Island i Florida. Han verkar vara en rätt rolig karaktär som brinner för böcker och ständigt ses läsande, iklädd kostym. Han arrangerar signeringsträffar i bokhandeln för författare och ser till att deras böcker blir sålda. Han arrangerar litterära samtal och överdådiga middagar.

Den stackars Mercer Mann som tvingats ta studielån och försörja sig som lärare får ett välbetalt uppdrag att infiltrera Bruce Cable och han bokhandel. En företag knutet till försäkringsbolaget misstänker nämligen att Bruce har köpt de stulna manusen på den svarta marknaden för att sälja vidare. Mercer lyckas infiltrera bra och blir god vän med Bruce Cable. Ja mycket god vän. Då hamnar hon i ett dilemma: om hon upptäcker att han verkligen säljer tjuvgods, kan hon medverka till att en sådan bra person och nära god vän hamnar i fängelse?

Det är en lättläst och rolig roman som har sina poänger och som driver med förlagsvärlden, amerikanskt rättssystem och rider på myter om författare. Jag tror inte det är någon roman John Grisham lagt ner massor av energi på research utan han har helt enkelt haft ganska kul när han skrev. Och jag hade kul när läste även om den inte kommer att gå till historien som något litterärt mästerverk. Den kommer helt klart att bli en bra film så småningom.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bok, Recension

Omskakande bladvändare – Döden är inte nog av David Ericsson

15 december, 2018 by Mats Hallberg

Lisa Zachrisson

Titel: Döden är inte nog

Författare: David Ericsson

Utgivningsdatum: november 2018

ISBN: 9789170379833

Förlag: Ordfront

231 sidor

För oss som läst samtliga böcker av författaren från Stockholm, känns motivkretsen igen. Slita för brödfödan, koppla av på lediga stunder och få förhållanden att fungera. Hans dugliga karaktärer råkar ofta ut för avgörande problem, hamnar i situationer de tappar kontroll över.  Att David Ericsson i sin fabuleringsförmåga framstår som klockrent autentisk, har sin naturliga förklaring.  Han har kört långtradare i flera decennier.  I nya romanen  berättar drygt tjugoåriga Sven om sitt liv när han sugs in i en stormig kärleksrelation. Ska man vara nogräknad håller han under en period, igång  ett förhållande till, vilket ger  inblick i ”rikingars” obekymrade värld

Som om han skrev dagbok följer vi honom i utförliga beskrivningar och koncisa reaktioner på vad han är med om.  Sven är praktiskt lagd, bor i en omodern etta på Söders höjder under tidigt 80-tal och dricker öl med kompisar på krogar de kan frekventera.  I sin syssla som tidningsutkörare till pressbyråer träffar han Annie, uppväxt i Köpenhamn och på flummigt kollektiv i Småland. Författaren planterar skickligt ett par incidenter, vilka markerar att det trauma hon bär på kan ta sig våldsamma utlopp. Och läsaren inser snabbt, medveten om bokens titel, att det destruktiva beteendet kommer eskalera. Gemensamt för paret med sin bräckliga kärlekshistoria, är deras missbrukande mammor. De klarar inte av att vara kapabla föräldrar.

Arbetarlitteratur må vara ett trubbigt begrepp med flytande gränser. Dock, David Ericsson uppfyller sannerligen genrens kriterier. Ingående refereras i Döden är inte nog till vad Sven gör på sina anställningar och den jargong som frodas i dessa stressiga och fysiskt ansträngande miljöer. Huvudpersonen vill inte stelna i rutiner, letar gärna efter nya utmaningar. Vara chaufför av längre eller mindre fordon är hans grej, fast i huvudparten av historien kämpar han i arbetslag med att konstruera höga byggställningar. Exteriörer från hans omväxlande uppdrag skildras exakt och detaljerat, på ett initierat sätt som nära nog kan gå till överdrift. Beträffande de ymnigt förekommande dialogerna och gruppsamtalen, har  formuleringarna en mycket naturlig doft omkring sig. Vi har att göra med en psykologiskt insatt berättare , vars genuina förankring i vardagen bland bred arbetarklass är en påtaglig tillgång. Konsten att vistas inne i den bubbla som tillhör romanens ”hjälte” och destillera fram ett trovärdigt språk för tankar och handlingar, den konsten klarar den 60-årige Stockholmaren galant.

Foto Patrik Pettersson

Intrigen levereras i korta märgfyllda kapitel, på sätt och vis uppbyggda som en rafflande tryckkokare,  gradvis tilltagande spänning likt en thriller. Dramatiken utspelas i gröna vågens efterdyningar, inkluderande new age,  självhushåll, droger och protester mot konsumtionssamhället; företeelser som Sven stöter på handgripligen. Tidstypiskt är också hur lätt man kunde hålla sig undan och inte vara anträffbar, i en era då mejl och mobiler inte var uppfunnet.  När det gäller manliga persongalleriets intressen kan en brist påtalas, nämligen frånvaron av snack om tips och fotboll. Vet av egen erfarenhet efter cirka 33 år av yrkesliv någorlunda snarlikt det i romanen, att  majoriteten män i olika generationer, rent av kan  bli besatta av sport. Vad som istället stimulerar dem i boken, är inte minst musik. Så väl Bob Dylan och Kebnekajse, som Chick Corea och Santana nämns. Och Annie som lirar på steel pans, skulle kunnat bli en fena på vibrafon, om hon haft tålamod. Dessutom överraskar Sven genom att ägna sig åt att översätta texter från engelska och att ha behållning av  besök på Moderna Museet. Författarens kunskap om och intresse för kultur lyser igenom.

Sven är driftig, exceptionellt händig och beter sig schyst mot sin omgivning, även om han behöver sjukskriva sig emellanåt för att komma på banan igen. Att han därtill verkar vara så erfaren avseende motsatta könet och vid varje samlag kan ge sin partner orgasm, känns inte helt realistiskt. När han och Annie har sex går det vilt till. Ömsesidig njutning uppnås genom att man triggar varandra. För henne går det som antytts brant utför.  Efter hemkomsten från en  tripp i Indien försämras tillståndet, medan Sven  i hennes frånvaro, till och med lyckas få en ”puma” från Handels på kroken.

Det är en prestation att kunna förmedla den skrämmande historien  ”naturtroget” från samma källa, samma inifrånperspektiv, utan att författaren röjer sig via kommentarer. Döden är inte nog är en stark läsupplevelse, en visuell roman som fogats ihop på varierad och smidig prosa. Författaren har verkligen bemödat sig om att undvika upprepa samma fraser  vid alldagliga konversationer,  formuleringsglädjen gynnar hans stil. En viktig aspekt som inte ska förbises är det resonemang Ericsson för om förövare och offer.  Hur bör vi  betrakta  en självdestruktiv förövare som inte förmått bearbeta övergrepp hon utsatts för?

Arkiverad under: Bokrecension

Litteraturkritik: Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg

11 december, 2018 by Rosemari Södergren

Socialdemokratiska noveller
Författare: Björn Runeborg
Språk: Svenska
Utgiven: 2018-05
ISBN: 9789177018438
Förlag: Modernista
Antal sidor: 159

Förlåt de kanske för ofta använda uttrycken men det här är en novellsamling som är helt enastående, helt mästerligt – det är noveller som i det stramt hållna språket både ger historia, magi och sätter igång fantasin och som är öppen för läsarens val hur han eller hon vill tolka berättelserna. Och noveller som tål att läsa om och om igen – och då kommer vi att hitta nya detaljer, varje gång. Socialdemokratiska noveller av Björn Runeborg var nominerade till Augustpriset 2018. Det var den definitivt värd. Enligt mig var det denna och lyriksamlingen Aednan (som vann) som var de två nominerade skönlitterära alster som utan tvekan borde vara nominerade.

Novellsamlingen har tre delar. Den första delen handlar om en ung Kata Dalström, i den andra delen möter vi de stora legendariska socialdemokraterna som Olof Palme, Per Albin Hansson, Tage & Aina Erlander, Ernst Wigforss och Gunnar Sträng. I den tredje delen möter vi några trasiga människor som har förlorat tron på socialdemokratin när Mona Sahlin hoppade av som partiledare. Visst går det att se novellsamlingen som en fantasifull skildring av socialdemokratins födelse, blomstring och fall, men jag tycker det är att göra det lite enkelt för sig. Det handlar om livet, om människorna och vårt förhållande till samhället och människor omkring oss. Och framför allt tycker jag det är en hyllning till språket och fantasin.

Fakta om BJÖRN RUNEBORG föddes 1937 i Visby. Han debuterade med romanen Utflykten 1962 och flera av hans böcker har nominerats till Augustpriset. För Dag [2007] mottog han Sveriges Radios Romanpris. För romanen Dödas kärlek [2011] tilldelades han De nios vinterpris. Senaste verket före Socialdemokratiska noveller är romanen Estonia (2016)

Sagt om novellsamlingen:
»Björn Runeborg är en sällsynt och sträng stilist. Efter bara några sidor var jag som vanligt magnetiserad av Runeborgeffekten. Varje novell är som ett upplyst rum där omgivande buller filtreras bort och uppmärksamheten skärps på varje liten detalj. Inte ett onödigt ord har släppts ut på papprets yta. Runeborgs bok är läskigt vältajmad. Den går nu att läsa samtidigt som Socialdemokraternas valrörelse verkar försvinna in i en dödsspiral, utlöst av en vansinnig spekulation i invandringsfientlig politik.« | Per Wirtén, Expressen Kultur

»Björn Runeborg är en av landets mest säregna författare.« | Jenny Aschenbrenner, SvDKultur

»Björn Runeborgs noveller är ett försvar för modet.« | Helsingborgs dagblad

»En samling lysande noveller som kommer i precis rätt tid.« | Norrköpings tidningar

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Augustprisnominerad, Bok, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 620
  • Sida 621
  • Sida 622
  • Sida 623
  • Sida 624
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in