• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Genrefria förnyare går framgångsrikt vidare – Dom ensammas planet av Franska Trion

15 augusti, 2019 by Mats Hallberg

foto Jacqueline Hellman

Franska Trion

Dom ensammas planet

4

Mixad och mastrad av Mattias Glavå i Kungstens Studios

Grafisk form: Maria Kask (vinylutgåva)

Border Music

Release: 26/7 2019

Tionde skivan för en synnerligen produktiv grupp från Göteborg, vars releasespelning på Liseberg jag bevistade. Tajt, inspirerad konsert som rönte berättigad uppskattning. Man bildades 2002 och förgrundsfiguren heter Matti Ollikainen bördig från by utanför Gällivare, en eminent musiker som i vanlig ordning skrivit all text och musik. Medlemmarna i Franska Trion är och har varit verksamma i andra konstellationer. Sedan ett antal år tillbaka spelar Viktor Turegård kontrabas. I vintras dog hastigt deras färgstarka trumslagare Thommy Larsson, en fruktansvärd förlust. Dom ensammas planet tillägnas honom. Vi hejade på varann när vi sågs på Nef. Thommy var en oförliknelig trummis med sin attack och spontana koreografi en publikfavorit med spjuveraktig framtoning -intimt förknippad med Franska Trion. Officiell ersättare är inte utsedd. På Liseberg och flera andra gig spelar Christopher Cantillo ( Nils Berg Cinemascope, Viva Black med flera). På skivan delar han sysslar med Erik Fastén, Pontus Torstensson samt Anton Johnsson.

Trion uppträder ofta på jazzklubbar, kanske för att deras mycket personliga stil – boogie, blues och drabbande ballader- har ett anarkistiskt drag över sig som passar i jazzens inkluderande hägn. För cirka tolv år sedan var jag med när de tog Nef med storm och många år senare gjorde de lika outplånligt intryck på Scandic Europa. Dessa extatiska glädjechocker är nästintill omöjliga att återge i skrift, påminner om lika oöverträffade livesekvenser på YouTube med Jerry Lee Lewis, Cream eller The Who. För mig är således Franska Trion främst en liveföreteelse, har inte lyssnat på skivorna.

Vid en jämförelse märks en avgörande skillnad. Live har trions medlemmar jämbördigt utrymme, medan Dom ensammas planet domineras av den sjungande låtskrivaren. Basist och trummis intar sedvanliga roller som kompmusiker. ( märks extra väl vid lyssning i hörlurar). Följdriktigt hörs Matti på egen hand inledningsvis genom naket pianospel och viskande, reciterande röst förmedla en oerhört sorglig text. Svidande stark öppning som adresserar utan pardon. Svartsynen, galghumorn och de omväxlande harmonierna är Franska Trions unika adelsmärke, även om låtskrivarens betraktelser sagts likna Kjell Höglund. Med tanke på att bandledaren enligt uppgift, bara marginellt lyssnat på svensk musik, förunderligt att han uteslutande uttrycker sig på det svenska språket.

foto på Matti Ollikainen och Viktor Turegård från Franska Trions hemsida – Kristian / headstomp.com

Sången måste kommenteras då den är nära förbunden med deras sound. På skivan framför Ollikainen sina texter med antingen passionerad lågmäldhet eller uppsluppen charm. Han ligger längst fram i ljudmixen, även om stavelser inte hela tiden är tydligt urskiljbara. (Att rösten live i extatiska överslag kan te sig svajig och rent av ful, är en annan historia.) Poängen är att Franska Trion besitter ansenliga kvaliteter, stundom trots, inte tack vare vokala insatsen. På Lättare körar Elina Ryd, ett klokt initiativ som gärna fått förekomma fler gånger.

Upphovsmannen blottar sig i mångordiga verser, genom pendlingar mellan uppgivenhet och tillkämpat tillstånd av livsvilja. Ledsna känslor som bottnar i sorg, tristess och saknad skiner igenom. Någonstans kan lycka och längtan skönjas, från en särling och magnifik klaviaturspelare, vars tidigare alkoholmissbruk och resignerade läggning inkluderas i textskrivandet. I sina långsamma gripande alster framstår han emellanåt som svensk motsvarighet till dystra snillen som Nick Drake och John Martyn. Ett lysande exempel är Hägringen, vars starkt berörande desperation nära nog framkallar en tår i ögonvrån.

Viktor Turegård jämte alternerande rytmläggare tillför förstås sitt gedigna kunnande, accentuerar finkänsligt somliga låtar. Tre av trummisarna har jag hört live på skilda håll och den duktige Cantillo känns igen på sin teknik. De gör avtryck, markerar närvaro här och var. I Fallna änglar och Lättare tar de upp tempot i bubblande, medryckande melodier, klatschig pop som påminner om Jakob Hellman. Några gånger hörs paradoxalt nog sprittande refräng. till mörk melankolisk text.

Ljudet på vinylen är tungt, motsatsen till futtigt. Så pass massivt att det kan anses på vippen till alltför starkt vissa sekvenser. Fordom kultförklarade trion har successivt blivit upptäckt av alltfler. Inte förvånande, då de är en sällsynt kreativ konstellation, vars vandringar mellan genrer är en stor tillgång. Ytterst få band i landet är i närheten av att vara lika förstklassiga, på att gripa tag i lyssnaren, för att därpå släppa loss ett sjusärdeles sväng. Detta varumärke är intakt på Dom ensammas planet, även utan the one and only Thommy Larsson.

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

Filmrecension: Fisherman´s Friend – mysig och söt feelgood att bli glad av

15 augusti, 2019 by Rosemari Södergren

Fisherman´s Friend
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 augusti 2019

Fisherman´s Friend är en mysig och söt romantisk berättelse från verkliga livet. Eller delar av handlingen bygger på verklighet men den romantiska historien är däremot påhittad.

Det är en riktig feelgood-film. Vem kan se filmen utan att bli glad och känna hopp om människor? Det är kanske det som gör att filmen inte får ännu högre betyg. Regissören och producenten drar lite väl tydligt i känslospåren med musikval och en del scener. Det blir övertydligt vad vi ska känna.

Filmen handlar om en sånggrupp av fiskare i den pittoreska kustbyn Port Isaac i Cornwall i Storbritannien som blir upptäckta av av en ren slump av storstadskillen och skivbolagskillen Danny som hänger sina arbetskamrater på en svensexa till Port Isaac.

Danny och hans kollegor stöter på fiskare som sjunger i hamnen och av sin chef får Danny order att få till ett avtal med fiskarnas kör för att spela in en skiva. Fast chefen drev med Danny och gav uppdraget på skoj, vilket Danny inte insåg. Danny stannar och kämpar för att få till ett avtal med fiskarna, vars centralfigur Jim är svårflörtad.

Att det blev ett avtal mellan Danny och sånggruppen med fiskare vet vi ju från verkligheten. Verklighetens Fisherman’s Friends stammar liksom filmens från Cornwall-byn Port Isaac, och har uppträtt tillsammans sedan 1995. De upptäcktes 2009 av en semestrande DJ från BBC och våren 2010 fick de skivkontrakt med Universal Music.

Fisherman’s Friends har sedan de upptäcktes framfört sin repertoar av klassiska ”sea shanties” (arbetssånger för sjömän) och annan folkmusik på musikfestivaler som Glastonbury, för engelska drottningen samt varit på turné i flera länder.

Sånggruppen uppträder fortfarande till förmån för välgörenhet i Port Isaac om somrarna. De nio sångare som idag finns med i Fisherman’s Friends har alla gästroller i filmen och deras inspelningar som hörs där har även inslag av skådespelarnas röster.

I Storbritannien blev filmen en stor succé och en efterföljare är på väg: Fisherman’s Friends 2: Bound For South Australia som följer gruppen på turné ”down under”.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Ystad Jazzfestival – Svensk kvalitet gör avtryck

13 augusti, 2019 by Mats Hallberg

foto Anna Rylander

Ystad Sweden Jazzfestival

31/7-5/8 2019

MIMI TERRIS med sextett är en raritet på landets mångförgrenade jazzträd. Hon berör genom personligt färgade sånger. Vi som fått bevittna kvinnan från Göteborg live, kommer alltid ihåg händelsen Med operautbildning i bagaget har Mimi på sina tre album, ägnat sig åt skenbart lättsam musik, ofta med äldre tiders genuina schlagers som utgångspunkt. Lyssnar en noggrant upptäckter man att de egentillverkade låtarna innehåller raffinerade arrangemang och spänner över både visa, swing, blues och tango. Hur hon relaterar till livet och sin bipolaritet framkommer inte bara i texterna, utan är något som förstärks i minnesvärda mellansnack. I formfulländad stil och oklanderlig frasering, leder en guldstrupe ett ypperligt band på innergården hos Morten Café: Johan Ohlsson (piano/ dragspel), Mattias Carlsson (diverse blåsinstrument), Måns Persson (gitarr), Mats Ingvarsson (bas), Kristoffer Rostedt (trummor) samt Mårten Lundgren (trumpet). Somliga av herrarna är kända från andra sammanhang. Inspirerade insatser toppas av solon på klarinett, dragspel och Django-influerad gitarrist. Det är om vartannat vemodigt och sentimentalt, gladlynt och snärtigt. Bandet sprider en vänlig mild mentalitet, ett par gånger fräser det till med vitala solon och dito tempostegring. Faller pladask för flera ”hits”, såsom en cirkusblues om kvinnans oavvisliga rätt till självständighet, balladen om Göteborg, Päronträdet, Paradvåning, Här kommer Natten (Pugh) i New Orleans-stuk och slingrigt repetitiva extranumret Flytta hemifrån. Sammantaget en genommusikalisk bitterljuv tillställning!

foto Harri Paavolainen

RONNIE GARDINER SEPTET genomför en mycket lyckad utomhuskonsert utomhus vid lunchtid. Drivkraften består i att rekonstruera den nerv som fanns i husbandet under Blå måndag på Skansen, (vet att jag sett dem ) när nestorn Gardiner var kapellmästare. Tre plattor har det blivit. 88-årige amerikanen som bosatte sig i Sverige på 60-talet, måste betecknas som ett unikum till rytmgeni, vars program för strokepatienter ingår i bilden. Publiken bjuds på tillgänglig svängig jazz, rotad i korsningen swing – bebop. Hantverket är proffsigt på avslappnad nivå, utfört med kärlek till såväl beat som det lågmälda. Satsas friskt och framgångsrikt i en räcka solon. Vill lyfta fram trumpetesset Karl Olandersson, Claes Brodda på sax och stilfulle Mathias Algotsson vid flygeln. Med bibehållen finess drar man på så att det står härliga till. Utomordentligt synkat ensemblespelet i oantastliga standards, vilket bidrar till att den välvilliga publiken blir upprymd. I en blues beter basisten Hasse Larsson fräckt som en shouter, medan gitarristen Claes Askelöf adderar ett coolt tema i Lars Sjösten-melodi. Rytmens mästerliga frambringare, tillika sympatisk bandledare, en hipp pådrivare, inte minst när det vankas gungande shuffle. I slutet mår vi prima av hans långa urladdning. Energipåslaget (Caravan en toppnotering) och kunnandet från dessa förvaltare är beundransvärt i kompositioner av J. J Johnson, Benny Golson, Quincy Jones, Duke Ellington, Ray Brown, Mathias Algotsson med flera. Förvisso utan att vara djupverkande en synnerligen givande stund!

Karl Olandersson – foto Harri Paavolainen

SOUNDSCAPE ORCHESTRA gör intressant, egensinnig musik. Nyligen kom debuten, en dubbelvinyl betitlad Nexus. Gruppens medlemmar: Thomas Wingren (elektronik/ percussion och gruppens talesperson), Anders Åstrand (vibrafon), Joel Lyssarides (rhodes, keyboards), Peter Fredman (klarinett, sax o flöjt) samt Calle Rasmusson (trummor). Att Lyssarides vikarierar är smått sensationellt, då han är en prisad stjärna under eget namn. Soundscape inriktar sig på att inkorporera teknik med akustiska tongångar, sfäriska klanger med pulserande beat. De lanseras av arrangörerna som en extraordinär upplevelse, i DN som framåtskridare.. Spårar referenser till Miles 70-tal, Return To Forever, Steps, Headhunters, Weather Report med flera. Tar in fängslande musik, vars sublima sound jag skulle tillgodogjort mig i än högre grad vid inomhuskonsert, inte minst för att deras intelligent formade originallåtar, ofta kräver koncentrerad lyssning. Dessutom blev vädret efterhand ett problem, obarmhärtigt ösregn tog vid när sista tonen klingat ut. Deras signum att måla med breda penseldrag, skriva låtar vars karaktär ändras mitt i, från exempelvis mjuk flöjt till hårt markerat beat av taggade Rasmusson och tillbaka igen. Resulterar i ett äventyrligt, dynamiskt sätt att komponera. Öronen registrerar hur Åstrand glänser när han hamnar i framkant, hur utdragna takter på basklarinett ger mustig klangfärg och hur eggande friktion uppstår utifrån suggestiva tillstånd.

foto Anna Rylander

RIGMOR GUSTAFSSON har jag senaste åren sett i exempelvis Slottsskogen, Kungsbacka, Lerum och på Nef. Har därtill i OJ strött beröm över nya albumet Come Home. Måste emellanåt kännas tufft att leva upp till förhoppningar om succé sa jag till sångerskan, efteråt på Saltsjöbad då hon signerade. Trots att hon stördes av krånglande ljud i vissa skeden, förmedlar värmländskan ihop med ordinarie utsökta pianotrion, ånyo en högtidsstund i paritet med ovan nämnda konserter. Snillrike pianisten Jonas Östholm, mångsidige trumslagaren Chris Montgomery samt underskattade basklippan Martin Höper håller var för sig avsevärd standard. Tillsammans med en leading lady slår det gnistor om dem, helheten blir större än summan av delarna. Öppningen sensibel, stegvis upptrappning via härlig puls. Gillar bluesiga inslagen i Big Yellow Taxi (Mitchell), magnifika stämman bländar i The Lightyears utan att det blir tillgjort. Östholm dekorerar melodier genom flera läckra löpningar, anspråkslöst sväng levereras av Montgomery, vars kaskader i Enjoy The Day renderar i välmotiverade applåder. Konsertens centralgestalt bekräftar en passionerad vokal förmåga som tagit henne till högsta höjd, gett henne status som gigant. Love Make The Changes (Legrand) och Fire And Rain (Taylor) blev till gyllene tolkningar. Och fragila Over The Rainbow gav mig ståpäls, åstadkom oförglömligt känslorus. Publiken var som i en bubbla av njutning, lyssnade andaktsfullt på hur varje nyans fraserades.

foto Kenny Fransson

Cirka tre mil från Ystad ligger Sövde Amfiteater, som drabbas av skyfall strax före showen med JILL JOHNSON, ANDERS BERGLUND & MONDAY NIGHT BIG BAND. Hade möjlighet att se ungefär 75 minuter av konserten. I jämförelse med Rigmor Gustafsson musik med annan inriktning, begåvad underhållning som roar för stunden. Välfyllt fast inte fullsatt, när festivalen för första gången huserar på denna natursköna plats. Jill däremot, berättar att hon uppträtt här tidigare. Tillställningen präglas av kvalmigt uppehållsväder, perfekt ljud, klös i ensemblespelet, exklusiva arr och smidig, naturlig sång. Här och var märks att Johnson har en fäbless för pråliga schlagers och klämmig country. Samtidigt ska inte förnekas att hon absolut går i land med uppgiften, glad som hon är över att ha ”släppts in i finrummet”. Samtliga alster hade arrangerats av Anders Berglund, en ruggigt rutinerad yrkesman med halvsekellång karriär. Berglund kunde inte avhålla sig från att sjunga Frank Sinatra, ett onödigt bagatellartat inslag, när stjärnan var upptagen med spektakulärt byte av aftonklänning.

Professionella MNBB utförde sitt uppdrag med bravur, även om framstående solister saknades. Vokalisten med eget teveprogram har haft långvarigt samarbete med orkesterkungen. Dock första gången Berglund dirigerar organiskt spelande MNBB. Festen i storbanstappning tillkom för att fira pappa och hans skivsamling. Kan flika in att när jag ”bevakade” hennes krogshow That´s Life i Göteborg, medverkade blåssektionerna i Bohuslän Big Band. Johnsson är således inte nybörjare avseende jobb med storband. Sammanfattningsvis: Att nå idealet Linda Ronstadt och Nelson Riddle Orch. visar sig vara en ouppnåelig utmaning, även om Moon River är en fullträff. Jill Johnson har inlevelse, textar utmärkt, tar fasta på linjer i melodierna, integrerar snyggt med orkestern och bjuder på självironi. Gott så!

foto Harri Paavolainen

Utomhuskonserten med HAYATI KAFE & ROGER BERG BIG BAND flyttas på grund av ihållande regn till Ystad Teater. Kafe kom till Sverige från Turkiet tidigt 60-tal, turnerat i Europa och Asien, sjungit på flera språk och 2015 på Stockholm Jazzfestival gjorde han en stark prestation som crooner. Nu är han tyvärr ojämn, hittar inte alltid rätt bland tonarter. Storbandet som existerat och frodats utan min vetskap imponerade desto mer. Under ledning av trumslagaren Roger Berg framstår de som exceptionellt vitala herrar, flertalet i äldre årgångar. Samordningen sitter som smäck modell klassiska Basie-harmonier. Man är förbluffande väl synkroniserade. Vi hör enbart material ur The American Songbook introducerade av Kafe, åtskilliga låtar från musikaler. När det stämmer för 77-åringen demonstrerar han mer än skaplig kapacitet, prov på den kapaciteten noteras i röjiga Ella-hyllningen All Of Me och ömhudade balladen The Very Thought Of You. Olika arrangörer har satt tänderna i de standards som står på programmet. Croonern har len timbre, tämligen god intonation, men för dagen inte önskvärt sting. Påstår inte att jättesprakande solon förekommer i storbandet. Min poäng är att de totalt sett gör intryck och i somliga nummer överträffar vokalisten. Roger Berg själv besitter smittsam energi, överger ett par gånger trumsetet för att dirigera. Av medlemmarna känns Lasse Lundström (bas), Olle Tull (trombon) samt Mats Nilsson (piano) igen. Håll utkik efter Roger Berg Big Band hemmahörande i Öresundsregionen.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

WOW: Amason – Sidoprojekt med avsevärd substans

11 augusti, 2019 by Mats Hallberg

foto Peter Birgerstam

Amason

10/8 2019

4

Sista dagen bråkade fruktade vädergudarna som förutspåtts. Hällregn bröt ut cirka sju gånger. Gjorde att jag var på väg att tappad humöret och att festivalen hyste färre besökare än vanligt. Innebar därtill att jag inte grejade att anteckna. Vill ändå förmedla intryck av ett för mig nytt, kul band med i indiesammanhang mycket cred, som jag tror medverkat två tidigare upplagor av WOW. En yngre man jag kom konverserade med i blötan, meddelade att Amason var det band han lyssnade mest på under 2015 på Spotify.

Finns en väldigt enhetlig prägel över ”supergruppen”, vars analoga attraktiva sound kan definieras som en blandning av progressiv boogierock och poppiga electronica-ballader. Stilmässigt mycket retro över dem. Man botaniserar gärna i 70-talet, både musikaliskt och utseendemässigt och de fyra manliga medlemmarna – bröderna Pontus och Petter Winberg, Nils Törnqvist samt Gustav Ejets – har inte bara likadana scenkläder som sångerskan Amanda Bergman. Uppvisar också gemensamma drag beträffande hårväxt, vilket ger kvartetten hippieframtoning. Märklig detalj!

Första albumet kom 2015, för en spännande grupp som gör sommarens enda gig i Slottsskogen. Man är produktiva, omsätter sina idéer i egen studio. Om knappt en vecka släpps en dubbel-skiva betitlad Galaxy. Utgår från att somligt ur det materialet framfördes live. Identifierade deras fräckt avskalade cover på smöriga I Want To Know What Love Is (Foreigner / 1984) och förstås tredje singeln Ålen.

foto Peter Birgerstam

På Flamingo framgår att frihet och originalitet är ledord för kollektivet. I likhet med Titiyo några timmar tidigare på samma scen, tillhör gruppen de få som växlar mellan sång på engelska och svenska. Daniel Boyacioglu (dubbel svensk mästare i poetry slam) hade engagerats för att deklamera rolig nonsenspoesi. Och två kvinnliga musiker gästade i Amasons show, bland andra den flitigt anlitade Lisen Löve Rylander på tenorsax. Hon tillför kvalitet. Bakom dem syntes lekfulla animationer med mycket himmel, klippor och flygande ting.

Blev förtjust i deras melodibyggen färgade av keyboards och tungt dovt beat. Tyckte om Amanda Bergmans svävande säkra sång (inte förvånande att hon samtidigt håller igång en solokarriär), liksom några instrumentala utflykter, även om gitarrsolot kändes mest utflippat. Apropå vokal förmåga sjunger Gustav Ejets (känd från Dungen) charmigt och nöjaktigt, men jag föredrar Bergman på den positionen.

Ljudet överlag till belåtenhet, men vid några tillfällen tyvärr grötigt och murrigt. Gruppen besitter ett magnifikt personligt sound och skriver låtar av exceptionellt hög kvalitet. Amason, som i princip var ett blankt blad för mig, motsvarade med råge mina förväntningar.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

WOW: Daniel Norgren – Två vägvinnande koncept

11 augusti, 2019 by Mats Hallberg

foto Peter Birgerstam

Daniel Norgren

9/8 2019

4

Daniel Norgren började spela som enmansorkester. Senaste tioårsperioden har han etablerat sig på allvar, skulle kunna påstås att en kult uppstått kring honom och hans osvenska kompromisslösa musik. En räcka skivor har släppts och många uppmärksammade gig har det blivit. Har inga plattor, däremot hört honom live utan att ha recenserat tidigare. Sitter i behaglig väderlek ganska långt ifrån Flamingo för att vila benen, vilket inte hindrar mig från att se och höra utan besvär.

36-åringen bosatt utanför Ulricehamn öppnar sin akt genom att på piano spela en vers ur, hör och häpna, Idas sommarvisa. Visan ramar in en frapperande försynt första fas. Uppriktiga, eftertänksamma känslor överförs till åhörarna. Med piano, trummor, ståbas och nedtonad gitarr görs americana, med drag av sorgsen country i Harvest Moon –anda. Uttrycksfulla, lagom skitiga ackordföljder på gitarr, är vad som avviker från det mallade soundet. Efter några låtar lämnar sångaren och låtskrivaren pianopallen, för att lira på en röd telecaster(?). I mina anteckningar har jag skrivit: tillbakalutat är bara förnamnet.

Från musikern med bohemisk framtoning och hans komfortabla manskap, noteras ett eget, stundtals aningen introvert universum. Den vackra vilsamma musiken lunkar på. Visserligen taktfast med många refränger, men ljusår från up tempo partystyle. Snarare drömskt i omgångar.. Kritikerrosade multiinstrumentalisten säger att det är ära att ånyo få spela på WOW. Tyvärr ges inga låttitlar. Vi får nöja med att han tackar för applåder. Beträffande trummisens Erik Berndtssons input, behövde han än så länge inte anstränga sig över hövan.

foto Peter Birgerstam

Dock, ett radikalt omslag sker. Berndtsson får svettas när han ligger i framkant i ett opåkallat crescendo. Ett spännande stilbrott inkluderar rundgång, tempohöjande stampa takten-låt, boogie och en hård vals. Det blir både Steve Earle-aktigt röj och New Orleans vibbar. Man öser på i Whatever Turns You On. En annan absolut höjdpunkt infaller i och med att skarpt blänkande Moonshine Got Me broderas utanför sin skrivna form.

Övriga livemusiker heter Andreas Filipsson (gitarr) och Kristian Ågren på shaker. Det tajta självmedvetna bandet, med sina två differentierade stilar, belönas med rungande bifall när de spelat klart. Sannerligen en injektion att ta emot deras utlevelse, respekt för traditionen och smått osannolika variationen i uttryck.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 572
  • Sida 573
  • Sida 574
  • Sida 575
  • Sida 576
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in