• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Habilt utan gastkramande tendenser – Lång dags färd mot natt på Göteborgs Stadsteater

14 september, 2019 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Manus: Eugene O´Neill

Översättning: Sven Barthel

Regi: Emil Graffman

Scenografi och kostym: Julia Przedmojska

Ljus: Tobias Hagström – Ståhl

I rollerna: Claes Månsson, Anna Bjelkerud, Eric Ericson, Fredrik Evers och Josefin Ljungman.

Spelas till och med 22/11 på stora scen på Göteborgs Stadsteater

Premiär 13/9 2019

O´Neill, den mycket produktive 1900 tals -dramatikern, fick som bekant Nobelpriset i litteratur för kraften, ärligheten och den starka känslan i sina självständiga tragedier. Självbiografiskt modellerade familjetragedin Lång dags färd mot natt skrevs några år senare, gavs när den testamenterades till Dramaten (som ofta och med omsorg, enligt dramatikern, satt upp hans verk), förbehållet att spelas först tjugofem år efter hans död. Men den omtalade premiären skedde redan 1956. Och resten är som man säger historia. Numera tillhör den uppslitande uppgörelsen inom en teaterfamilj fast i beroendets bojor, vår tids mest ikoniska tragedier. För tredje gången sätts dramat upp på teatern vid Götaplatsen. I den produktion jag såg 2005 medverkade Fredrik Evers som en av sönerna. Återigen spelar han Edmund, vars gestalt är ett slags alter ego.

Lars Noréns drabbande självbiografiska triptyk – Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud samt Stillheten – har åtskilliga likheter med Lång dags färd mott natt, vilket påpekas i programhäftet. Den oberäkneliga atmosfären genomsyrad av lögner går igen, fast en avgörande skillnad är att det inte går någon nöd på Tyrones. En av Noréns främsta egna dramatiseringar på senare år (Ge oss skuggorna), visar med skrämmande skärpa, att nobelpristagaren på ålderns höst inte lyckats avbörda sig, de destruktiva drag, som genomsyrade familjen under hans uppväxt.

Handlingen utspelar sig i familjen Tyrones sommarhus ett dimhöljt dygn i augusti 1912. De vuxna sönerna tillbringar sommaren med sina föräldrar. Antagligen för att de har problem att försörja sig, lever de i denna klaustrofobiska miljö på pappans bekostnad. Den äldre (Eric Ericson) är en rumlare och misslyckad skådespelare, medan den tio år yngre och vekare med ett förflutet som sjöman, ägnar sig åt journalistik och poesi. Familjepatriarken James (Claes Månsson) är välbärgad efter husaffärer och en formidabel kassasuccé i sin teaterkarriär, vilket gjort att de kunnat anställa tjänstefolk.

foto Ola Kjelbye

Männen brottas med demoner och missbrukar sprit. Vidare förenar de sig i konstant uppmärksamhet gentemot Mary (Anna Bjelkerud), vars bedrägliga förnekande innebär att hon dukar under, som slav under morfinets välbehag. Den sorg hon känner efter att ha förslösat sin tid på att självpåtaget stötta sin man på andlösa turnéer kan hon inte hantera, en sorg som förstärktes när hon förlorade ett barn. Att hon fick smak på giftet i samband med förlossningen av Edmund, blir som en vansinnig anklagelseakt, som tränger igenom, raserar moraliska barriärer av anständighet.

Det är en krävande pjäs vars längd uppgår till drygt tre och halv timme inklusive paus. Stark tilltro tillmäts texten och aktörernas kvalitet. Interiören är densamma i samtliga fyra akter, ett spatiöst vardagsrum mörkt tapetserat och med skjutdörrar, möblerat med soffa, skrivbord samt bokskåp och i fonden hall med lampkrona och viktig trappa. Mycket försiggår utanför scen, relateras till som händelser utanför publikens synfält. Tiden går långsamt särskilt efter paus, även om konfliktytor blottas i hack med obönhörlig eskalerande rytm. Från fjärde rad ser jag en smärtsam naturalistisk skildring, som jag i förväg gjort nedslag i (Yale University Press 1979).

Blir mest, överraskande nog, en intellektuell bearbetning. Det omskakande uppstår alltför sällan. Har tidigare sett Emil Graffman (även han sprungen ur teaterfamilj) framgångsrikt regissera vid fem tillfällen på Studion. Anser att han får bekymmer när han ska fylla upp Stora scen, vars emotsedda förtätade stämning ibland saknas. Diskreta ljudeffekter, dimomsluten hall, för betraktaren genanta kyssar, kavat husa, utspädd spritflaska, klädombyten i grälla färger jämte reciterande ur Ondskans blommor balanserandes på spiselhällen; är goda men otillräckliga ”knep”. Den svarta humorn fungerar som ventil i en annars vidrig miljö. Dock fattas en avgörande ospecificerad pusselbit för att få mig totalt indragen i skeendet.

foto Ola Kjelbye

Skådespelarna behärskar sina uppgifter väl, vilket innebär att både hålla fasaden och snärta till i plågsamma avslöjanden. Repliker avfyras med trovärdig intensitet. Strimmor av eftertänksam klarsyn fogas till lakonismer och längre utbrott. Frapperande många reaktioner framställs genom miner, stirrande blickar och upprörda ifrågasättanden, reaktioner som föregår vresiga replikskiften. Flera dialoger är lysande! Anna Bjelkerud glänser som själva navet i intrigen, den nervösa som inte klarar av att vara en sammanbindande kraft, utan istället någon som tvångsmässigt upprepar osunt beteende. Ofta är hennes trasiga mamma och maka frånvarande, såväl bokstavligt som bildligt talat. Några gånger har jag besvär med att höra vad hennes rollfigur yttrar. Den exceptionellt reslige Claes Månsson, ett välkänt ansikte från komiska huvudroller, poängterade gång på gång under säsongspresentationen hur jätteroligt det hade varit att få hugga in på Lång dags… Han är duktig på att upprätthålla såväl pondus som förtvivlan hos snåljåpen, den sextiofemårige icke-praktiserande katoliken.

Eric Ericson behärskar att göra olika typer i sitt mångsidiga register, fast som opålitlig, dominant gamäng känns han klippt och skuren. Mest komplicerad ur psykologisk vinkel är otvivelaktigt alter egot Edmund. Fredrik Evers gestaltar med fingertoppskänsla en sårbar, sjuklig individ uppfylld av hävdelsebegär. Han vet precis hur dessa ångestladdade bråddjup ska exponeras.

Kanske har regissören inte varit riktigt mogen att ta sig an detta mastodontverk, den arketypiska förlagan till liknande verk av senare datum om krisande familjer. Även om jag bespetsat mig på en än större upplevelse, är uppsättningen värd att ses.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Omväxlande nydanande tonsättningar – I kväll har himlen ingen skrud av IMAGO

13 september, 2019 by Mats Hallberg

Omslag Fanny Petersen

IMAGO

I kväll har himlen ingen skrud

4

Inspelad 2018 på Dalbacka Studios i Piteå av Evelina Kyrk

Mix och mastering: Frida Claeson Johansson på Svenska Grammofonstudion

BD Pop / DigiNorth

Releasedatum: 13/9 2019

34:06

Karin Boyes tidlösa författarskap har fått en renässans senaste decenniet, vilket inkluderar intresset för hennes persona. Hon är en av nyckelpersonerna i praktverket om ikoniska tidskriften/ förlaget Spektrum (boken finns i min ägo). Har med stor behållning läst en s.k litterär fantasi av Jessica Kolterjahn om en livsavgörande vistelse i Berlin. Pjäs med premiär senare i månaden på Folkteatern i Göteborg tar sin utgångspunkt i samma stoff. Johanna Nilsson har skrivit en uppföljare till Kallocain. I samband med att Lindelöws gav ut roman Kris, kom på samma förlag en essä i bokform av psykoterapeuten Peter Jansson, vars intressanta genomgång jag hörde på i Göteborgs Stadsbibliotek. Vidare publicerades den definitiva biografin häromåret om författaren som står staty utanför nämnda bibliotek, skriven av litteraturprofessor Johan Svedjedahl.

Pratar vi aktuella tonsättningar finns först och främst Fredrik Jonssons. Stjärnornas tröst blev titeln på såväl förträfflig skiva som succéuppsättning på Göteborgs Stadsteater (premiär nov. 2016) med Daniel Lemma vid sångmikrofonen. och i våras släppte Aida Jabbari ett album där hon med patos sjunger dikter av Karin Boye och Forough Farrokzhad. Och nu är det dags för en albumdebuterande trio att lämna sitt bidrag. Har några av Boyes dikter valts ut till samtliga tre produktioner? Ja, I mörkret jämte Jag vill möta…

IMAGO består av Siri Wallentén, William Bengt Nordlund samt Julia Sandberg. De sammanstrålade på Piteå Musikhögskola och har spelat en del live med sitt material, som mixar ”svensk folkvisa, karg americana och vemodig pop.” I mina öron överväger det snyggt poppiga, även om beskrivningen har täckning. Håller med om pressutskickets formuleringar att plattan varvar lättsamma och jordnära kompositioner med stämningsfulla och värdiga dito.

Instrumenteringen skiftar markant på cd:ns elva spår. Grundkonceptet är Nordlunds gitarr (kompletterad med lapsteel och banjo), pianospel från Wallentén medan Sandberg trakterar tvärflöjt. På Jag vill möta… spelar Viktor Anundi Börlin violin och Philip Crawford cello. Basisten Emil Johansson förekommer på fyra låtar. Slagverk adderas av Ludwig Aronsson på flera spår och i Evighet av Mårten Hillbom. Stråkarna som så subtilt inramar Jag vill möta… har arrats av Alva Stern.

från trions facebooksida – foto Blanka Mebius

Vad som börjar med vad jag uppfattar som tio sekunders tystnad, är i själva verket kyrkklockor i fjärran. Märker omgående att det i och med stark stämsång och akustiska klanger, lämpar sig att dra en parallell till First Aid Kit. IMAGO har, möjligen influerade av biografikern Svedjedahl, sett bortom gängse bilden av den ångestridna poeten. Sturskt temperament indikeras med eterisk tvärflöjt på singelsläppet Sköldmön. Skivan är av det ombytliga, oförvägna slaget. Nästan varje spår varierar i uttryck, enda gemensamma nämnaren handlar om att framhäva, de mer eller mindre, välkända orden i dikterna. Det tar ett tag att vänja sig vid banjo i förgrunden (Blomman bitterhet) eller rytmiska ornamentiken i Evighet. Poängen är trions nyskapande visioner vinner i längden, även om måste påminna sig ibland att en lyssnar på tonsättningar av Boye-dikter. Vispuritaner avskyr nog somliga stilistiska grepp. Vi andra applåderar trions oförutsägbara tilltag. Tänker att vissa låtar är som gjutna för Musikradion, medan de mer traditionellt hållna alstren hör hemma i P4.

Å ena sidan tramporgel, fartfyllt knäppande på gitarr, suggestivt spel på elektriska instrument, närmast svulstigt komp och sånginsatser som tar i för att växla upp i köttiga refränger. Å andra sidan avskalat sound i snabbare eller stillsamt tempo, utgångslägets instrumentering – det vill säga gitarr, piano och accentuerade flöjttoner – samt slingrande stämningsmättad sång som bär fram textens innehåll. Sannerligen hisnande kontraster! Storvulna arrangemanget på Efter döden är i lika hög grad annorlunda som genialt. Åtföljs av titelspåret, vars mäktiga avslutning (där jag associerar till nämnda Aida Jabbari) sätter punkt för ett debutalbum som är allt annat än försynt.

Kvinnorösternas frasering är beundransvärd, liksom den vokala energin. Siri och Julia behärskar perfekt konsten att betona, i verser som ju inte präntats ned för att sjungas. Man har tagit fasta på det okuvliga och angelägna i orden från Boye. i kväll har himlen ingen skrud är vackert formgiven och texthäftet i konvolutet har illustrerats av Petter Wallentén och Fanny Petersen.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: High Life – en besvikelse, tyvärr

13 september, 2019 by Rosemari Södergren

High Life
Betyg 2
Svensk biopremiär 20 september 2019
Regi Claire Denis

Ett tiotal mördare och grova brottslingar har sluppit undan dödsstraff i utbyte mot att delta i en rymdfärd. De har gått med på att skickas ut i rymden för att ta sig igenom ett svart hål och på så sätt hjälpa vetenskapen. De flyger nästan i ljusets hastighet, vilket gör att tiden nästan står still för dem, de åldras inte alls i samma takt om människor på jorden.

Filmen nuddar vid stora, spännande existentiella frågor och har duktiga skådespelare i rollistan, som Juliette Binoche och Robert Pattinson. Men även om vissa scenbilder är oerhört suggestiva och konstnärligt vackra tappar filmen fokus. Handlingen haltar och är allt för seg. Det kunde blivit ett mästerverk men nu blir det alldeles för långsam och utan något riktigt drama eller handling.

Det är som om regissören inte litar på kraften i de existentiella frågorna utan måste krångla till historien. Regissören har valt att låta det mesta vara mystiskt och obegripligt för oss från början och sakta förstår vi vem som är vem och vad som har hänt. Det blir mer som ett upplägg liknande thrillers av Agatha Christie, vi som tittare ska undra vad allt är istället för att låta det spännande frågorna kring universum och oändligheten bära filmen.

Juliette Binoche spelar en läkare som är med på rymdskeppet. I början av filmen är det lätt att tro att hon är med för att som läkare utföra experiment. Efter ett tag visar det sig att hon är besatt av idén att få fram barn genom att ta sperma från männen och ägg från kvinnorna. Hon framstår som mer och mer galen allt eftersom. Det känns som att den skildringen får ta över för mycket.

Jag är besviken eftersom temat för filmen lockar mig, jag hade höga förväntningar. Den är fotomässigt mycket snygg, rent av konstnärligt, men som film blir den för seg och för spretig och oklar.

I ett pressmeddelande om filmen står:
Ikoniska franska regissören Claire Denis (White Material, 35 Shots of Rum) frammanar i High Life ett kammarspel om föräldraskap och sexualitet i en inhuman miljö, och driver sina skådespelare till mästerliga prestationer.

Nja, det är synd att det blev fokus på sexualitet i en inhuman miljö istället för frågorna om universum, tid och mörka hål.

I rollerna: Juliette Binoche, Robert Pattinson, André Benjamin (André 3000) och Mia Goth.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Existentiella frågor, Filmrecension, Recension, Scen

Teaterkritik: Gemenskapen med Teater Trixter – Otäckt nära sanningens riktiga möten

13 september, 2019 by Lotta Altner

Gemenskapen – Uppstartsmöte
Manus Petra Revenue i samband med ensemblen
Regi Petra Revenue Lars Andersson
Musik Björn Knutsson
Scenografi och teknik Ger Olle Monnikhof Miranda B Wikström Kim Lech (praktikant)
Teater Trixter i ABF huset i Stockholm tisdagen den 10 september 2019

Vi kommer in i ett öppet glasrutan på ABF. Min första tanke är att jag missuppfattat att det är en föreställning jag ska gå på, eftersom jag enbart får känsla av att det är ett öppet möte av något slag. Jag är på väg att fråga om det verkligen är en föreställning, när jag i ögonvrån på en skådespelare ser en glimt av scenkonst. Därmed ett mycket spännande gränsdragande mellan scen och verklighet. Att med tiden också räkna ut vilka som var skådespelare och vilka av publiken som var med för egen skull, gav en kittling.

Föreställningen går ut på att i AA-modell diskutera ensamhet och människans starka behov av att inte vara själv, även om relationer är svårt. Tanken i föreställningen var nog att försöka ge en teologisk och historietyngd berättelse kring hur det inte var så bra att vi genom kunskapens äpple fick valmöjligheter. Den ”förbjudna frukten” är mer lockande före än efter. Man slänger sig dock med många floskler kring vad religion och Gud eventuellt är. Jag hade gärna sett lite fler nya tankar än enbart ”religion är ett opium för folket”. Däremot gick det inte att låta bli att le åt det faktum att en av skådespelarna berättar att han talade med Gud, vill göra slut med för att han inte finns.

Föreställningen saknade en markant röd tråd och diskussionerna skådespelarna emellan blev ibland något pompösa. Däremot fanns det spännande livsöden att berätta om och som säkert kan falla in under en och en var. Jag hade också gärna sett att föreställningen inte var drygt en timme lång, utan enbart 45 minuter som lektioner vanligtvis är. Annars hade man fått lov att ha en fikapaus som gärna hade kunnat få lov att vara inom spelets gång och utan att skådespelarna tappade sina roller. Nu blev man rastlös och kände att ”nu kan jag det här”.

Aggressioner på scen gör alltid publiken orolig. Osämja och våld är alltid obehagligt på scen för publiken eftersom man inte har full kontroll. Den ilska som var på scen i den här föreställningen var ibland så genuin att man inte visste om det var rollkaraktären eller skådespelarens egna känslor som gick över styr för att det gick fel på scen. Skrämmande, men nyttigt och annorlunda.

Skådespelare Hans Brorson (Sören), Ingvar Örner (Kurre), Karin Blixt (Eva), Lars Andersson (Vilgot), Lena Nordberg (Inez)

Gemenskapen trailer v1 from Teater Trixter on Vimeo.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Teater, Teater Trixter, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Ifigenia i Aulis på Dramaten – visar hur de odödliga tragedierna talar genom seklerna

13 september, 2019 by Rosemari Södergren

Ifigenia i Aulis på Dramaten
Författare/dramatiker: Jon Fosse, efter Euripides
Översättning Marie Lundquist
Bearbetning Nadja Weiss, Irena Kraus
Regi Nadja Weiss
Scenografi John Engberg
Kostym Kajsa Larsson
Musik Philippe Boix-Vives
Ljus Raimo Nyman
Peruk och mask Moa Hedberg
Video Emil Klang
Premiär på Dramaten, Lilla scenen den 12 september 2019

Det är fascinerande hur ett drama som är 2.400 år gammalt kan tala till människor idag – och lär kunna tala till människor om ytterligare 2.400 år, om nu jorden och mänskligheten fortfarande existerar (men det är en annan diskussion vilket jag inte tänker vidareutveckla här).

Dramatens uppsättning av Ifigenia i Aulis i regi av Nadja Weiss är avskalad, vacker och kryper under huden. Den går inte att värja sig emot. Duktiga skådespelare i varenda roll, snygg scenografi med stora videoprojiceringar och musik som känns och kompletterar, fördjupar handlingen.

Jon Fosse, den norska dramatikens förgrundsgestalt, har moderniserat texten till den klassiska tragedin Ifigenia i Aulis som Euripides uppförde för 2.400 år sedan och som Nadja Weiss och Irena Kraus bearbetat för Dramaten. Ett extra stort plus både för Jon Fosses modernisering och bearbetningen av Nadja Weiss och Irena Kraus för att de inte försökt sätta in handlingen ni en modern kontext. Att föra över dilemmat till nutid klarar vi som publik alldeles utmärkt själva. Det är snarare så att när regissör och manusförfattare anstränger sig för mycket för att peka på vad ett drama kan om nutiden kan detta pekande bli övertydligt och dessutom förminska möjligheter till tolkning.

Ifigenia i Aulis handlar uppenbart om krigets oskyldiga offer, om barns maktlöshet. Den handlar om hämnd också och om grupptryck. Den kan tolkas som en skildring av vad människor är kapabla att göra för en religion eller en ideologi. Den skildrar också de meningslösa skäl som ligger bakom krig. Den har flera nivåer – och kan tolkas och förstås på flera sätt, som alla stora mästerverk inom drama kan.

Berättelsen bygger på den grekiska mytologin som inspirerat många författare och dramatiker. Euripides tragedi hade urpremiär för 2.400 år sedan och berättelsen om Igigenia som offrades av sin pappa finns också som en opera (Tragédie opéra) i tre akter av Christoph Willibald Gluck med text av François-Louis Gand Le Blanc Du Roullet efter Jean Racines skådespel Iphigénie (1675). Opera-versonen uruppfördes på Parisoperan den 19 april 1774.

Dramatens uppsättning börjar med stor videoprojektion av ett barn och dess röst och på scen kommer Kung Agamemnon (mycket bra spelad av Christoffer Svensson) som berättar för sin slav (Sten Ljunggren) att han gett order om att hans dotter Ifigenia ska sändas till dem. Agamemnon sitter fast i hamnen i Aulis med hela den grekiska hären, som är redo att slå till mot Troja för att hämnas att Paris, en man från Troja, fick den vackra kvinnan Helena att överge sin man Menelaos (Erik Ehn). Helena följde med Paris till Troja och nu ska den grekiska armén hämta henne och hämnas den skymf Grekland utsatts för då Paris tagit med sig Helena. Men Agamemnon och den stora grekiska hären sitter fast i Aulis. Vinden som ska föra deras skepp till hämnden har lagt sig till ro. En siare har gett budskap till kungen: om kungen offrar sin dotter Ifigenia ska vinden komma och föra dem till Troja.

Agamemnon har skickat bud till sin hustru Klytaimestra att skicka Ifigenia till Aulis för att gifta sig med den berömda kämpen Akilles. Agamemnon kan ju inte säga sanningen till sin fru, att dottern ska offras. Nu har Agamemnon ångrat sig och vill skicka ett bud med slaven till Klytaimestra att inte skicka dit dottern. Slaven blir dock stoppad av Menelaos under sitt försök att nå fram med brevet.

Det finns en fälla att åskådare ser föreställningen som något som bara skulle kunna ske under en tidigare epok, då patriarkala strukturer härskade. Men det finns många strukturer också idag där människor kan offra andra för något som de menar vara större.

En av många genomarbetade detaljer i uppsättningen är klädseln, där Ifigenia är klädd i vitt, Klytaimestra i lysande rött och Ifigenias lillebror Orestes som i föreställningen är en pojke i tioårsåldern har militärmönstrade kläder. En signal om hur pojken redan som liten fostras in i hämnd- och hederskulturen. Den som känner till mytologin vet också fortsättningen, hur Orestes kommer att döda sin mor när hon har dödat Agamemnon. Klytaimestra förlåter aldrig Agamemnon för att han lät Ifigenia dödas. När Agamemnon kommer hem igen efter att hären besegrat Troja blir han dödad. Men det är en annan föreställning. Hoppas det finns planer på Dramaten att sätta upp också den tragedin.

Från ett pressmeddelande om föreställning:
Regissören Nadja Weiss berättar om pjäsen:
De grekiska dramerna är som sagor som försöker hantera krigssituationens monstruösa verklighet med hjälp av fantasi och låtsasgudar.

Nadja Weiss tillhör Dramatens fasta ensemble men har på senare år även regisserat. Bland uppsättningarna märks Mannen utan minne och Rannsakningen.

Med rollen som Ifigenia i Ifigenia i Aulis debuterar Frida Argento Abrahamsson på Dramaten, direkt efter att ha gått ut teaterprogrammet på Kulturama gymnasium.

Ifigenia i Aulis i regi av Nadja Weiss är bland det snyggaste, mest berörande och starkaste jag sett på en teaterscen på länge. Den visar hur de odödliga tragedierna talar genom seklerna och visar människor på gott och ont, fångade i livets dilemma.

Medverkande
Frida Argento Abrahamsson Ifigenia
Erik Ehn Menelaos
Christoffer Svensson Agamemnon
Ellen Jelinek Klytaimestra
Hamadi Khemiri Akilles
Sten Ljunggren Den gamle mannen
Leonard Eriksson Igou, Jack Bergenholtz Henriksson (barnstatister) Orestes

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Teater, Toppnytt Taggad som: Agamemnon, Dramaten, Euripides, Grekisk mytologi, Ifigenia, Orestes, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 565
  • Sida 566
  • Sida 567
  • Sida 568
  • Sida 569
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in