• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Innerlig silkeslen vokaljazz – Estuary av Cajsa Zerhouni

11 oktober, 2019 by Mats Hallberg

foto Magnus Klackenstam

Cajsa Zerhouni

Estuary

4

Inspelad Av Otto Wellton i Kingside Studios i Gnesta 2019

Mix och master: David Carlsson i Gula Studion, Malmö

Producent: Cajsa Zerhouni

Do Music Records

47:36

Releasedatum: 11/10 2019

Fullängdsdebut av en sångerska jag hört på Stockholm Jazzfestival för några år sedan, vilket hon lagt på minnet. Häromåret spelade kvinnan med rötter i Skåne, in en homage till Billie Holiday. Efter universitetsutbildning i Lund och Frankrike har Zerhouni försörjt sig som översättare. Beträffande jazzkarriären har finlirare som Carl Orrje och Mathias Algotsson varit ackompanjatörer.

På Estuary har det utvidgade uppdraget gått till pianisten Mattias Lindberg. Kan inte med bestämdhet säga att jag hört honom tidigare. Tagit reda på att vi har hundratals gemensamma fb-vänner och att han examinerades från KMA (Kungliga Musikaliska Akademin) 2012. Fått fram att han spelat med Linus Lindblom, Erik Tengholm och Niklas Fernqvist. Att jag ovan skrev utvidgat uppdrag, beror på att samma kvartett som exekverade releasespelningen på Fasching, återfinns på skivan. Lindberg har sällskap av den tyska tenorsaxofonisten Birgitta Flick, stora talangen Arvid Jullander på bas samt allestädes närvarande trumslagaren Peter Danemo.

Sångerskan lanseras som en raritet, tack vare intimt tilltal, en ultraslät röst och förmågan till storytelling. Omdömen som i stora drag överensstämmer med vad jag hör. Alltid lockande att spekulera i influenser. Hittar inte på rak arm vokalister att jämföra med. Tänker på en sval röst som Julie London och i viss mån Eva Cassidy. Av tio låtar är två original skrivna av Cajsa plus ytterligare kompositörer. Resterande låtar som ingår i American Songbook har skiftande tempo, även om förkärleken för låtar av eftertänksam natur lyser igenom. Sångerskan ansvarar för samtliga arrangemang, vilka är väldigt genomarbetade och varierade. Hav och natur har varit viktiga influenser för Zerhouni.

Man inleder symptomatiskt, innerligt och långsamt i en behaglig standard, vars fina features på flygel och sax förtjänar extra beröm. I Let´s Face The Music And Dance hörs kvicka löpningar över klaviaturen, basisten får svettas och Danemo lägger in ett kortare energiskt solo. En ihärdig låt som bryter av. Det slingrande, nedtonade formatet passar debutanten med föredömlig frasering. Titellåten (ett av originalen) inte enkel att definiera, något av en kammar-jazz pärla. Noterar smeksamt vackra fraser från saxofonisten Birgitta Flick, en master-student på KMA och remarkabel musiker involverad i flera internationella projekt.

foto Magnus Klackenstam

På ett album där ljudet är superbt och lyssnaren blir omsluten av musikernas avspända attityd och en betagande röst, återfinns i följd ett knippe glimrande ädelstenar. En ballad av Irving Berlin görs ömsint stretchande, består av flera faser. Utsökt musicerande inriktas på att ha skiftande fokus vad beträffar instrumentering. I Humdrum Blues omvandlas kompet också till förnämliga melodileverantörer. Den vokala färdigheten är här anslående. Örhänget You Don´t Know What Love Is berör. Smärtan och sorgen konkretiseras i varje stavelse, utan att det blir becksvart. Dialogen mellan saxofon – piano låter lysande. Vilken subtil tolkning!

Plattans andra original, döpt till Contemplating Moon kan avgjort uppfattas olika. Antingen ses som spännande formexperiment eller konstig komposition utan riktning. Definitivt mest bångstyriga låten. Som framskymtat är det synnerligen angenämt att höra på pianisten Mattias Lindberg. I Dearly Beloved släpper han loss, briljerar elegant när temat broderas. Blir lika exalterad av prestationen i I Only Have Eyes For You. Visserligen gör melodin ett anspråkslöst intryck, gränsande till det bagatellartade. Dock, sången imponerar genom att obehindrat glida omkring och ta plats. Och utmärkt spel med vispar förhöjer.

Avslutande ballad av Levant/ Heyman förmedlar fullskaliga känslor. Det vokala inslaget existerar sida vid sida med flygelns toner på ett fulländat sätt. Alla låtar kopplar inte samma grepp om lyssnaren, utstrålar inte samma närvaro. Därför plockas klyschan ”en aning ojämnt” fram. Slutklämmen efter ett par hängivna lyssningar i hörlurar, blir att Estuary är till stor belåtenhet, innehåller mycket värt att uppmärksamma.

  

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Vägvinnande samarbete över gränser – Båten av RIM

10 oktober, 2019 by Mats Hallberg

foto Nadia Caroline Andersen

RIM

Båten

5

Inspelning och mixning: Petter Berndalen i Playing With Music Studio, Stockholm

Master: Claes Persson CRP Mastering, Segeltorp

Producent: Petter Berndalen och RIM

Playing With Music

37:22

Releasedatum: 10/10 2019

Har besökt många festivaler, men aldrig någon spelmansstämma eller festival inriktad på folkmusik, även om jag på samma biljett sett Fläskkvartetten feat Freddie Wadling, Groupa och Hedningarna. Renodlad fiolmusik med polskor och dylikt är generellt sett inte min grej. Krävs något mer för att göra mig upphetsad. Gärna musiker som vågar utforska och experimentera, även om de tar avstamp i traditionen. Vilken lycka då att ha fått ett recensionsex, med en svensk/ norsk kvartett som uppfyller kriterierna på sin andra skiva.

Rim består av Elin Jonsson på fiol och sång, Sunniva Abeli på nyckelharpa och sång, Hilde Fjerdingöy trakterar durspel (dragspel modell mindre) och sjunger samt Jo Einar Jansen som bidrar med fiol, oktavfiol och sång. Gemensamma studier förde dem samman Elin har tilldelats priser, Hilde innehar en masterexamen i nordisk traditionell musik och flera av dem spelar i andra konstellationer. Gruppen förtjänar absolut ett genombrott i större kretsar då de har ett brett register, erbjuder såväl minimalistiska mästerverk som dansanta tongångar.

Att döma av omslagets vyer av fjäll och hav, verkar naturen ha stor betydelse. Rim gräver med ena foten i välbekant mylla, geografiskt hemmahörande i Jämtland, Västerbotten och angränsande regioner på norska sidan. Den andra foten går på upptäcktsfärd, plöjer nya fåror utanför folkmusikgenren. Deras innovativa drag kan i sitt sound påminna om Polarpristagare som Kronos Quartet eller Steve Reich. En sensationell jämförelse som ändå kan motiveras. Musikerna växlar framgångsrikt mellan olika roller, uppfyller ambitionen att ge varandra lika mycket frihet. Av skivans nio spår är det endast tre som inte är komponerade av någon i gruppen. Dessutom står de för arr till de traditionella låtarna.

Första takterna på Båten tar direkt lyssnaren i besittning. Hisnande vackert gravallvar. I förgrunden en fiol som hypnotiskt upprepar melodislingan. Doppolskan avlöses av klämmig polka, en virtuos låt traderad av en finlandssvensk professor. Oklanderlig men i min bok aningen färglös. Titellåten, komponerad av Sunniva Abeli och med text av Catarina Abeli, är lika rörande som charmerande. Det vemodigt hoppfulla temat präglas av skör sång. Hon som står för det vokala inslaget, tycks kämpa för att komma rätt, lyckas precis med uppdraget. Pizzicatopassage skapar fin atmosfär varefter ett instrument tar över (vill inte spekulera) vars ton påminner om cello.

Mittsektionen skulle kunna betecknas som en formidabel svit. Först en låt skriven av Hilde Ferdingöy, ett elegiskt mästerverk med tonartshöjning. Visserligen inte identiskt tempo, men tankarna går till Lars Hollmers instrumentalhit Boeves psalm. Sedan Protestpolka som lyckligtvis undgår sedvanlig hurtfrisk attityd. Pinnar av korresponderande stämmor kastas in i brasan, vars glödheta beat sprider smittsamma toner omkring sig. Fantastisk låt som sprudlar av spelglädje! I en arr baserad på visa från 1800-talet associerar jag till Kronos Quartet. Utforskande intro övergår i suggestivt driv. Ett signifikant exempel på gruppens vilja och förmåga att spränga genren folkmusik. Nytänkande med genialiskt resultat som följd. Man befinner sig ljusår ifrån det klämmiga och stundom glättiga, som ofta häftar vid den dansanta spelmansmusiken. Det hedrar Rim, gör dem spännande. Får ibland LISAS-vibbar, vilket innebär högsta betyg.

I Kråka Laus är Jo Einar Jansen försångare på norska, medan kvinnorna bildar kör. Det är en intrikat konstruerad melodi med ekvilibristiskt durspel. Raffinerat inkorporeras kören Avslutande Vesper binder samman skivans stämningar elegant. Förunderligt nog blir det aldrig gnälligt, trots anhopningen av instrument med dominant diskant. Albumet är istället en skönhetsupplevelse.

Heltäckande omdömen är knepigt. Har lyssnat uppmärksamt och attraheras av vad jag hört. Skönhetsfläckarna är ringa. De bländande, berörande titlarna desto fler. Spelglädjen manifesteras i sofistikerade stråkdrag och dito fingersättning. Mixas med betagande repetitiva strukturer. Tillsammans bildar komponenterna stommen, i en till lika delar svängig och lyriskt cd som stärker lyssnarna.

Obs releaseturnén omfattar Sverige, Norge, Tyskland och Belgien.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Filmrecension: En komikers uppväxt

10 oktober, 2019 by Birgitta Komaki

Betyg 4
Premiär 11 oktober 2019
Regi Rojda Sekersöz

Alla bär med sig minnen av skoltiden men många kämpar för att glömma.

Jonas Gardells roman är en gripande  skildring om uppväxten.  Den har tidigare filmats som serie,  nu har den blivit en långfilm. Huvudpersonen Juha (Johan Rheborg) har blivit äldre men minnena från skoltiden finns kvar.  Filmen varvar den vuxne komikern Juhas tankar och känslor med berättelsen om skoltiden.  Regeln som verkar gälla i alla skolsammanhang med stenhård hierarki bland eleverna och att  alla vet exakt sin plats och rang styr livet bland långbenta 12-åringar.  Den regeln verkar vara universell. När den unge Juha (Loke Hellberg) balanserar på gränsen mellan att bli godkänd och att bli utfrusen blir han klassens clown. Han skrattar med mobbarna fast han egentligen inte vill. Det blir ett sätt att klara sig. När den vuxne komikern Juha kåserar om sin skoltid och tiden i 70-talsidyllen Sävbyholm använder han bara de dråpliga historierna men allvaret och svärtan blundar han envist för. När den gamle klasskamraten Stefan Jakob Eklund) dyker upp kommer minnena från skoltiden tillbaka.

Filmen har mer av svärta än komedi. Den lyckliga skoltiden skildras med magnifik ironisk träffsäkerhet. När barndomen tar slut och tonårstiden närmar sig. När man gör allt för att inte vara barnslig  och allt för att tillhöra de populära. Man inser precis vad det innebär att sitta ensam vid bordet i matsalen etc. Att svika sina vänner för att få vara med de andra.

När filmen varvar skildringar av den unga Juhas liv med den äldres känslor blir det glasklart hur vi alla påverkas av vår barndom.

Den komiska delen står de vuxna för.  Lite för mycket karikatyrer för att vara trovärdiga men en komiker måste ju ta ut svängarna. Roligast är Juhas finska mamma (Maria Sid) som svär så det osar på finska men har ett gott hjärta under den rosa velourdressen. Skämten om TV:ns ankomst och intresset för testbilden är väl inte helt nya.  Teckningarna av lärarna (Klara Zimmergren

och Ulla Skog)  känns väl mycket schablon även om man minns gymnastiklektionerna med fasa.

Johan Rheborg är fantastisk och med små medel får han fram Juhas dolda ilska och osäkerhet. Loke Hellberg gör den unge Juha med bravur.  Bland övriga skådespelare minns man Jakob Eklund som en obehaglig påminnelse.

En film som engagerar och berör.  En mycket sevärd film för den tänkvärda historien men också för att den får dig att minnas och både le och gråta.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Fraemling – resultatet sådär

9 oktober, 2019 by Redaktionen

Fraemling
Betyg: 2
Svensk biopremiär 11 oktober 2019
Regissör: Mikel Cee Karlsson

Efter att Anna Odell slagit igenom i konstvärlden i och med kontroversen i examensutställningen Okänd kvinna 2009–349701 gav hon sig in på mer traditionell spelfilm med Återträffen – även omvjust formen var allt annat än traditionell. Dokumentära inslag blandades med spelad fiktion och gränsen var ofta oklar. Ännu längre gick hon i sin andra film X&Y där hon med Mikael Persbrandtvoch andra skådisar utforskade sig själva och könsnormer på ett sätt som var lika mystiskt som nyskapande och reaktionärt. Till en början får jag känslan av att samma experiment försökt utförasvhär, för att sudda ut gränsen mellan det dokumentära och det mer gestaltade. Resultatet blir sådär.

Med det inledande citatet ”Ingenting är så svårt som att inte bedra sig själv” av den kända filosofen Ludwig Wittgenstein vet jag inte riktigt om filmen försöker slå ton till kvasi-intellektuella tonåringar som just påbörjat studier vid universitetet eller en mer vuxen publik som kanske ser en eller två filmer om året och därför vill se någonting av vikt när så väl sker. När filmen väl drar igång och en långsam och släpig berättarröst tar ton blir jag inte mycket visare. En slags programförklaring över vad som lett fram till filmen vi ska se, samt en idépitch för huvudrollsinnehavarens föräldrar – och i förlängningen oss i publiken – berättar mer om regissörens förhållningssätt till filmen än filmen faktiskt berättar om dess ämne. Det blir mestadels ofokuserat och sladdrigt.

Faktum är att de första 40-50 minutrarna egentligen är helt överflödiga. ”Show, don’t tell” brukar det heta när filmpedagogik kokas ned i en mening. Det är en lektion i filmskapande Mikel inte verkar ha närvarat vid under sin tid på Valand. Att han träffade producenten Erik Hemmendorf och regissören Ruben Östlund där, och därmed blev en del av Plattform produktion var nog av större vikt för denna films tillkomst. Få andra hade nog satsat så fullt ut på detta projekt annars.

Men som dokumentär kortfilm, i ett mer snävt format där ämnet behandlas mer effektivt utan att hamna i skuggan av sin egen programförklaring, hade den också varit starkare. Likaså om den
struntat i att leka konstprojekt och istället bara varvat dokumentära bilder med gestaltningar och intervjuer. Att sudda ut gränser kan vara effektfullt, men inte när det drar ned på kvaliteten såhär.

Istället är det en annan film, även den från Plattform produktion, som ni bör se. Säsong. Där blandas vackra naturbilder med händelser som utan massa förklaringar och utvecklingar ändå drivs framåt av sin egna dramaturgi. Det gråts inte ut i scener som mest inte tycks ha någon plats i filmen utöver att skapa medömkan. Istället förlitar sig narrativet helt på brinnande bilder. Som det bör vara.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Kriminalitet, Recension, Scen

Teaterkritik: Strange Development är en blandkostnärlig upplevelse som ger fler spännande frågor än konkreta svar

8 oktober, 2019 by Lotta Altner

Foto: Lena Rammi

Strange Development
Urpremiär på Teater Giljotin 4 oktober 2019
Regi och koncept Tana Maneva
Regiassistent Alice Ilmenska
Kompositör och live elektronik Rikard Borggård
Videoanimation Lena Rammi
Ljusdesign Anders ”Shorty” Larsson
Scenografi Youlian Tabakov

Uppsättningen är ett s.k. performanceverk (handling som ska upplevas där och då, och är mer konstverk än ren teaterform), som skapats och utvecklats genom ett scenkonstlaboratorium under teater Giljotins flagg. I en blandad konstform får vi ta del av fysisk teater, butoh (en svårdefinierad konstform , som mest påminner om Japansk dans som vill provocera på ett groteskt och provokativt sätt), poesi och transgression (höjning av havsytan över landytan)

Kvällens urpremiär är således en blandning av många skilda konstformer och uttryck. Ibland är det svårt att avgöra om det är dans, teater eller bildkonst. Det är inget lättsmält eller entydigt, men ger en fascinerande magkänsla om fysisk och psykisk kritik på en provokativ nivå. Ingen lämnas oberörd, även om man inte direkt kan sätta fingret eller orden på vad det är som har påverkat en. Det är som känslor som sitter i väggarna som kan göra dig illa berör utan att du egentligen vet varför, eller leda dig att ta en annan väg hem genom skogen enbart för att den känns mer vettig eller utstakad just för dig.

Föreställningen är till för att chocka, tänja på gränser och lämna publiken med fler frågor kring vad som hände än konkreta svar. Ofta slås du av så många intryck och händelser samtidigt att du är fullt medveten om att du inte kommer att kunna få med dig ett helhetsperspektiv. Man suger in det man hinner med och får räkna med att hela sanningen kan man ändå aldrig få.

Inledningsscenen är redan igång när man kommer in i lokalen och inte hunnit sätta sig. Samtliga skådespelare går i olika rörelsemönster, som upprepas, och är kläda i svart underkläder och är sminkade i vitt för att likt en butohdansare påvisa skillnaden mellan det mörka och det ljusa. Ständigt är de stridsmönster mellan det som är födande och dödande, men i det eviga kretsloppet. När något förstörs lämnas det ju öppet för något annat att födas och ta plats. För visst är det så att utvecklingen (Development) tar sina offer, men ger också nya möjligheter genom sin död. Ständigt och gång på gång upplever jag känslan i rörelserna som att aktörerna hela tiden får välja mellan att äta eller ätas. 

När halva föreställningen har gått, kommer uppsättningens första ordväxling mellan två. Det gör nästan ont i öronen eftersom dina ögon varit totalt fixerad efter att förstå någon form av handling i de intensiva rörelsemönsterna. I mina ögon handlar Strange Development om hur varje människa på individuell plan både vill ge, ta och vara en del av samhällsordningarna. Vi går dock över alla gränser på ett sådant sätt att vi ofta blir vår egen värsta fiende. Det finns inga restriktioner i oss, utan vi klättrar gärna över, under och på varandra helt obegränsat för att ta oss fram och upp i ordningen. Vi förvrider oss och gör oss till för att leva upp till andras och egna önskemål om vad vi borde utvecklas till. Satiren och provokationerna ligger nära och jag känner mig manad att hånskratta mig själv i ansiktet när jag tänker på vilket fjuttigt litet liv vi har och vem f*n tror vi människor att vi är som driver jordens resurser till dess bristningsgränser. Ungefär lika smart som att tugga på sin egen svans. Det mättar en stund, men för eller senare kommer smärtan och vi får blod i munnen. 

Ofta för sig aktörerna som skyltdockor utan inre liv och enbart med yta. Det är som om de är världsligt programmerade och inte har något att säga utan enbart följer dem som varit före dem. Det finns inget djup i dem och de faller ständigt på sina egna dumheter, samtidigt som de letar nya enkla vägar att gå vidare på.

Jag kan inget annat säga än att föreställningen var unik och egen i sin konstform på ett berikande sätt. Det är inte alls något lättsmält eller lättförståligt. Men vill man bli sondmatad kan man gå någon annanstans, tänker jag. Det här är en föreställning för den intellektuelle och den som vågar forska runt i sig själv och blottlägga sin egen mänsklighet.

Ensemble Tana Maneva, Maria Rostotsky, Elise Sjöberg, Simon Edman, Max Lapitsky, David Mörner, Lina Lundberg, Aya Glaser

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 557
  • Sida 558
  • Sida 559
  • Sida 560
  • Sida 561
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in