• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: La Belle Époque – en förföriskt vacker feel-good-berättelse

2 februari, 2020 by Rosemari Södergren

La Belle Époque
Betyg 4
Svensk biopremiär: 14 februari 2020
Regi: Nicolas Bedos
I rollerna: Daniel Auteuil, Fanny Ardent och Guillaume Canet

En förföriskt vacker film om att lära sig acceptera livets flöden. La Belle Époque fick strålande kritik från sin världspremiär på Cannes filmfestival och i hemlandet Frankrike har filmen varit både en stor kritikersuccé och publiksuccé.

Det är inte alltid franska filmer som gör succé hemma passar en internationell publik, men det tror jag denna kommer att göra. Den har det är filosofiska, eftertänksamma, resonerande kring existentiella frågor som många franska filmskapare är så skickliga på att gestalta. Ibland blir det för rörigt men i La Belle Époque tycker jag det fungerar underbart.

Handlingen kretsar kring en Victor (Daniel Auteuil), en uttråkad man i 60-årsåldern. Han är en duktig tecknare och illustratör som blivit av med sitt jobb då tidningen han jobbat för bara kommer ut digitalt. Victor känner sig utanför utvecklingen. Allt är för digitalt. Hans son gör stora pengar genom att skapa spel digitalt. På kvällen när Victor ligger i sängen bredvid sin fru har hon glasögon för att se något digitalt spelas upp. Victor vill ha en fysisk kram eller puss, men hon har inte tid för hon är så engagerad i ditt digitala äventyr.

Victors fru blir så förargad på hans motstånd mot allt nytt att hon slänger ut honom och då vänds hans liv upp och ned. En stenrik entreprenör, Antoine (Guillaume Canet), erbjuder honom att gratis få pröva på en helt ny typ av underhållning. Med hjälp av en kombination av teaterrekvisita och historiskt återskapande ger hans företag kunderna en möjlighet att åka tillbaka till önskad tidsperiod. Victor bestämmer sig för att återuppleva den mest minnesvärda veckan i hans liv, 40 år tidigare, då han träffade sitt livs kärlek.

Det är en underbar berättelse om hur Victor får återuppleva sitt första möte med sin fru. Vad är minnen? Vad är äkta i vårt liv?Filmen ger många frågor kring vad livet är. Och med underbara franska skådespelare. Kanske årets feel-good-film. Filmen handlar om så mycket kring vad är minnen och kärlek är. Hur kan vi lära oss att acceptera att inget förblir som det är, att allt, inklusive människor, förändras. Och vad griper vi till för flykt undan verkligheten för att slippa se livets förändringar. Vad är underhållning, vad är kultur, vad är nöje? Och vad är de nya digitala medierna i förhållande till de gamla?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: We Hear You – Greta Thunbergs tal – Klimatångest deluxe på Dramaten.

1 februari, 2020 by Petter Stjernstedt

Pressbild

We Hear You – Greta Thunbergs tal
Dramaten
Medverkande
Danilo Bejarano, Mia Benson, Electra Hallman, Thomas Hanzon, Per Mattson, Ingela Olsson, Maria Salomaa, Tiril Wishman Eeg-Henriksen med flera.

Bearbetning för scenen och översättning: Jacob Hirdwall
Regi: Ada Berger, Jacob Hirdwall
Scenografi: Alexander Mørk-Eidem
Kompositör: Fredrik Söderberg
Ljuddesign: Johan Adling
Ljus: Patrik Angestav

”Ni säger att ni älskar era barn över allt annat på denna jord ändå förstör ni förutsättningarna för deras framtid. Mänskligheten befinner sig i en kris. Det är den största existentiella kris människan någonsin har sett ändå agerar ni som om allting var som vanligt. Vår jord lider och ni har mage att prata om evig ekonomisk tillväxt. Ni kan omöjligen förstå vilken kris det här är. För gjorde ni det och inte gjorde någonting åt saken då vore ni rent onda.”

Dramatens We hear you – Gretas tal är en plågsam påminnelse om att vårt hus brinner. För drygt två år sedan bestämde sig Greta för att skolstrejka för klimatet och satt sig varje fredag utanför riksdagshuset. Planen var att sittstrejka varje fredag fram till att någon av våra politiker börjar lyssna och faktiskt anpassa sin politik utifrån vad forskningen säger, att hen ser på vår situation som inget annat än ett faktiskt nödläge.

Världen lyssnade och Greta blev ett viralt fenomen. Om du lyckats missa Greta Thunberg måste du senaste tre åren nog legat under en sten. Efter den stora uppmärksamheten blev den unga aktivisten från Sverige bland annat inbjuden till FN, Klimatkonferensen i Paris och USA för att tala om krisen. Hon är sextonåringen som skuldbelägger de vuxna och uppmanar oss att ta vårt gemensamma ansvar. Senast om tio år måste vi ha vänt den negativa trend med uppåtgående koldioxidkurvor och med ständigt ökande utsläpp och där och då ha ett noll-utsläpp. Dramatens performance sammanfattar det väl. In på scen kommer hundratals människor, gamla som unga, känd som okänd och från olika klass och med olika bakgrund och hudfärg. Det är ett utsnitt av mänskligheten. Från taket hör vi högtalarna dåna likt en gud som talar från ovan till oss homo sapiens sapiens. Kända röster som Thomas Hanzon och Ingela Olsson talar med övertygande stämma och förmedlar Gretas ord.

Själv är jag en miljövän som tycker mig dra mina strån till stacken men det var länge sedan jag kände sådan klimatångest. Välbehövligt då vi måste få en wake up call och trycka på politiker och makthavare att förändra och tillsammans se till att förändra vår samhällsmodell i grunden. Antal flygresor måste minskas och köttkonsumtionen måste ner. Detta vet vi. Varför går allt då som långsamt framåt? Greta på Dramatens scengolv har en teori. För att det är ingen liten förändring vi talar om. Det är en förändring som handlar om att i grunden ändra på hur vi lever, beter oss och livnär oss.

Och Dramaten drar med sitt kraftfulla performance här sitt strå till stacken. De rycker i våra händer och ropar till oss att det är nu det gäller, inte sen. Glaciärerna smälter och miljontals arter utrotas i rapid fart. Utmaningen är stor. Klimatet är samtidigt den enklaste och svåraste kris mänskligheten stött på. Enkel för att vi vet vad vi måste göra, minska alla utsläpp. Och svår för att det kräver orimligt mycket av oss alla och det innebär en omställning av alla delar av vårt samhälle. Men det går om vi vill. Det är kvällens budskap. Och också att vi kan om vi vill. Frågan är – vill vi det tillräckligt mycket för att avstå från flygande och den obligatoriska biffen till fredagsmiddagen?

Arkiverad under: Krönikor, Kulturpolitik, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Takida på Cirkus – ett bildspel

30 januari, 2020 by Petter Stjernstedt

Takida firar 20-års jubileum och turnerar landet runt.

Igår, onsdagen den 29 januari, intog Takida huvudstaden med en spelning på anrika Cirkus i Stockholm. Bandet Takida firar 20 år som band och turnerar nu landet runt med ett flertal spelningar. Även Norge och Danmark får besök från Ånge-bandet.

Takida har hunnit släppa sju album och det är nu med senaste albumet, enkelt kallat för 7, som de turnerar. Det var med singeln Curly Sue som de slog igenom stort i hela Sverige.

En utsåld scen på Cirkus stod för underhållningen. Med mycket ljus trollband de publiken sin och drog av låt efter låt för oss.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Toppnytt

Anomalin språkdräkt vs rollfigurer en virtuos fullträff – Sysslolösa unga män med tillgång till vapen på Göteborgs Stadsteater

26 januari, 2020 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av Annika Nyman

Koncept: K.Polyfon

Regi: Gustav Englund

Scenografi & kostym: Annika Tosti

Ljus: Mira Svanberg

Komposition & ljud: Niclas Anderstedt Lindgren

I rollerna: Johan Hafezi, Emil Ljungestig och Askan Ghods

Urpremiär på Lilla Scen Göteborgs Stadsteater 24/1

Spelas till och med 28/2 2020

Skådespelartrion i snarlika peruker med meterlångt hår gör entré från ena sidan, inte genom befintlig dörr. Kliver upp på scenen som föreställer ett rum med vita kala väggar. Två av dem verkar bo där, skulle kunna vara bröder eller rent av tvillingar. De har enligt ingånget avtal fått sällskap av yngling med bar överkropp, försedd med en Kalashnikov förvarad i en grön bag. (Emil Ljungestig). Utan att det för publiken blir särskilt explicit, har man samlats för att planera ett dåd på en skola. Dramatiken under enaktaren i en enda lång tagning – uppdelad av sekvenser fyllda av rök, stroboskop samt dronemusik med omskakande bas – består i en ständig omförhandling: vem ska utföra gärningen? Vem ska offra sig likt Abraham och vem synes vara rädd och svag? Titeln är ett citat av Ebba Witt Brattström från ett debattprogram, där hon ringade in ett av våra största problem.

I den nyskrivna pjäsen jobbar för femte gången K.Polyfon tillsammans. Det konstnärliga teamets motto är att ge publiken möjlighet att ompröva ställningstaganden. Uppsättningen har definierats som brutalkomisk, vilket kan förefalla både magstarkt och cyniskt. Lyckligtvis har alla involverade med regissör Englund i spetsen, åstadkommit ett fascinerande formexperiment, varken exceptionellt brutalt eller överdrivet komiskt.

foto Ola Kjelbye

Det anmärkningsvärda är att ganska löjeväckande karaktärer, utrustats med ett akademiskt språkbruk. Just för att filosofiska resonemang framstår som så osannolikt i deras munnar, blir jag alert av dessa vindlande monologer, denna överflyttning av akademiskt tugg, ofta tillräckligt extremt för att kallas snömos. Ett oändligt teoretiserande pågår hos figurer som främst av allt vill vårda sitt hämndbegär. Och i dialogerna växlar man repliker och pratar förbi varandra, som om man vore ett gnabbande par, vilket onekligen erbjuder befriande skratt. En lustig detalj var den feminina approach som tas fram hår kastas tillbaka. En smula otäckt blir det när de konfronterar varandra, omväxlande befinner sig i underläge eller som herre på täppan.

Många begrepp är i omlopp i existentiella haranger. Flertalet av dem för oss alla värda att ägna tid åt, fundera kring. Rör sig om sådant som tillhörighet och utanförskap, anpassning och motstånd, samstämmighet/ konsensus kontra individens frihet samt lojaliteten mot uppdraget. Det vidriga här är förstås syftet, männens perversa syn på medmänniskor och samhälle. Utan sin snedvridna ideologi och en diffus fanatism, hade de inte kunnat motivera sitt gemensamma projekt. För den mer eller mindre trosvissa trion x, y och z skrämmer tystnaden, därför levererar de smattrande replikflöden. I en fördjupande text diskuterar det konstnärliga teamet vad det innebär att leva i sanning och göra etiska överväganden, tro på det rätta i en kapsejsad kapitalism. Eftersom vi har att göra med förvirrade farliga hjärnor, irrar de uppjagade männen bort sig när de ska berättiga planerat attentat. Samtidigt yttras en bärande tes av en gestalterna: ”Språket räcker inte hela vägen”. Vilket bara göra dem ännu mer oberäkneliga och farliga. Nu är de förvisso så spända och snacksaliga, att själva dådet hamnar i periferin.

foto Ola Kjelbye

Har ofta anledning att använda ett omdöme som virtuos i musikrecensioner. I sysslolösa män med tillgång till vapen finns tre skådespelare, vars interaktion och replikhantering är formidabel. Den otroligt samtrimmade trion är verkligen virtuos. Att Ljungestig, Ghods och Hafezi införlivat en omfattande textmassa som bombarderar publiken är imponerande. Blir inte mindre imponerande av att det sker i furiöst tempo. Och bara ibland hängs orden upp på vad som försiggår i rummet. Kan inte nog understrykas att skådespelarna är lysande. Annika Nymans märkvärdiga text dribblar stundtals nästan bort åskådaren, väcker frågor utan att leverera lösningar. En lyckad produktion som omintetgjorde en på förhand ofrånkomlig skeptisk hållning.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: Äta djur på Kulturhuset Stadsteatern – makabert med hånskrattar på fel ställen

26 januari, 2020 by Lotta Altner

Äta djur
Av Nadja Hjorton, Lisa Berkert Wallard, Danoiel Nyström
Regi Nadja Hjorton
Scenografi, kostym, ljus Lisa Berkert Wallard
Ljuddesign Teodor Sydbom Kourkoulis
På scen Daniel Nyström
Från 8 år
Urpremiär den 24 januari 2020 på Kulturhuset Stadsteatern, Skärholmen

I föreställningen Äta djur ges god problematik om kostvanor, men satir hör inte hemma i barnteater. Det blir makabert med hånskrattar på fel ställen.

Föreställningens titel, ”att äta djur” är mycket intressant i sig och gör mig omedelbart nyfiken. Ingenstans avslöjar man, ifall man är för eller emot det faktum att mänskligheten och djur, äter djur för att överleva. Inga stora frågetecken eller utropstecken förbereder mig för föreställningens val. Villkorslöst får jag därmed tänka efter själv, vilket jag uppskattar.

Så länge det funnit bevis för vår mänskliga existens har proteiner varit en naturlig del av jordens kretslopp. Naturligtvis kändes det, med uppsättningen, mest troligt att vi i dessa tider skulle serveras dramatik med inriktning råkost. I värsta fall var man förberedd på försök till s.k. blame-shame-ande. Att ge direkt ångest på hemma plan är ju en självklar ingrediens i hur vi framöver ska rädda oss själva, sägs det. Därför är det mycket intressant att vi genom ett bräkande och humoristiskt litet får faktiskt gavs utrymme för mer än enbart en synvinkel på köttets lustar.

I en dragshowsliknande personlighet går vårt fåraktiga får in på skilda faktamässiga detaljer kring vad som kan och icke kan ätas i vår frodiga värld av kött och grönt. Barnen tyckte han var lustfylld och skrattar både med och åt honom. Fåret bjöd på sig själv och påvisade att han absolut kunde förstå att man kan vara sugen på både kebab och smarriga såser till sina måltider. Dessutom går fårkaraktären in på kroppsdelar hos sig själv och skrattar exempelvis åt att det heter fårfiol utan att vara ett instrument. Det blev en intressant blandning gentemot den vanliga aggressiva skulden som ofta läggs på köttätare. Kanske mjukare takter lockar till vegetarism? Eller en bukett morötter? Fåret har ett underbart samspel med barnen och närmar sig dem på ett sätt som är magkittlande och busigt. Många barn jublar över att fåret kommer och sitter nära dem. Närvarande- och sprallig energi finns sannerligen i den rollkaraktären.

Det som är mest hjärtskärande i föreställningen är tyvärr att jag som vuxen upplever att manuset innehåller pedagogiska blunders och att viktiga budskap i debatten går förlorade till en ny generation. Allvarliga budskap kanske inte kan göras om till fluffigt grisskära scener i tyll? Det förekom också med jämna mellanrum kraftig satir, skrämselscener och sarkasm som inte alls är vinnande gentemot barn. Jag blev illa berörd av att jag upplevde att man skriv kidsen på näsan. Dolda budskap är inte något yngre förstår och som man bör akta sig för om man ska uppfattas som seriös med dramapedagogik. Barnen skrattade på makabra ställen där man borde vilja gråta och var helt tysta när någon form av pollett borde trillat ner med en häftig applåd.

Föreställningen hade ingen rak berättarform med självklar början och slut. Det är olika korta berättelser från fårets sinnevärld, med flashiga uppvisningar, dans i högt energiskt tempo och makalösa kläder som glädjer ögonen. Barnen rycks med och håller takten och förundras över det glittrigt glammiga och ljus/ljud effekterna. När det talande kolhuvudet kommer fram som fårets måltid (pizzasallad) och bli hackat i småbitar under gallskrik, känner jag att jag har fått nog med undertryckta associationer. När barnen dessutom omedvetna om dubbeltydigheterna i de valet, gapskrattar åt kålets plågor, är jag glad att jag åt en mycket lätt vegetarisk frukost. Min känsla och tolkning är att jag undrar om någon vuxen kommer att förklara för barnen att skämtet blev på deras bekostnad.

Föreställningen slutar i god tid/ton med berättelsen kring hur ett får förlorar sin mamma inne i ett slakthus. Det känns som en berättelse med tydliga associationer från ett koncentrationsläger där barn och föräldrar skilts åt med olika öden på sin lott. En kort stund av smygmoralism infinner sig på både gott och ont. Jag vet inte om det är helt rättvist att göra dessa jämförelser, även om jag hör deras poäng. Förintelseläger och slakthus, är det verkligen samma sak?

Föreställningen har sina poänger för en vuxen. Budskapen är trots allt ganska snyggt övervägd och ger självklart nödvändiga frågor att ta ställning till. Är det nödvändigt att äta djur? Om vi ska äta djur är det då viktigt hur slakten går till? Är kretsloppet av ätande i vår värld naturlig? Vilka val behöver vi göra nu för att ha en framtid?

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 533
  • Sida 534
  • Sida 535
  • Sida 536
  • Sida 537
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in