• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Avskalat broderande av garvad jazzgitarrist – Springtime In New York med Rolf Jardemark Trio

7 februari, 2020 by Mats Hallberg

Coverdesign Peter Wetteus

Rolf Jardemark Trio

Springtime In New York

4

Inspelad i studio Epidemin Göteborg 16/1 2019

Mix och master: Åke Linton i Svenska Grammofonstudion

Producent: Rolf Jardemark

Guitarlandrecords

21:10

Releasedatum: 13/12 2019

Rolf Jardemark är något av en institution i musiklivet på Västkusten. Den vänlige mannen som sällan är utan hatt på scen, har varit yrkesverksam sedan mitten av 80-talet. Han har växlat mellan orkesterjobb i musikaler på Göteborgsoperan till spelningar på jazzfestivaler, jamvärd och anspråkslösa kroggig. På meritlistan finns tio album i eget namn, varav jag har två. Har ofta hört honom live i fräsiga, alternativt eftertänksamma melodier på sin Gibson i flera decennier. Vid ett par tillfällen har det resulterat i positiva recensioner, exempelvis konserter med Gilbert Holmström och med Margaretha Evmark. Av samarbeten kan nämnas Michael Ruff, Per Hovensjö, John Stowell och Bohuslän Big Band. Duoskivan Cosmology (2016) med amerikanske gitarristen Stowell är en lågmäld pärla. Minns också med glädje en ”strängbändarorgie” på Nef när Rolf var medlem i Guitars Unbelieveable.

Den välutbildade musikern är aktuell med en ep bestående av fyra egna låtar. I Rolfs trio ingår Olli Rantala på akustisk bas och unga stjärnskottet Adam Ross på trummor, två förnämliga musiker jag frapperande ofta kunnat lyssna på live. För att ringa in gitarristens stil kan nämnas att han i uppväxten influerades av tungviktarna Larry Carlton och Pat Metheny (honom såg jag sent 80-tal). Vill lägga till ikoniska namn som Rune Gustavsson och Joe Pass, vilka förmodligen utgjort förebilder för en fin instrumentalist som lämnat fäblessen för fusion bakom sig.

Tror att varje ackord, varje grepp på gitarrens hals, går att urskilja för lyssnare som behärskar noter. Rolf spelar både elektriskt och akustiskt. Låter genomgående väldigt snyggt, oftast eftertänksamt. Titelspåret tycks mig inledningsvis ha påverkats av As Times Goes By. Hantverkskunnandet märks! Jardemark har knåpat lagom mycket med att få snits på melodierna. Expanded Play heter en småstruttig sak med hit-potential. Den medryckande slingan accentueras av det ypperliga ankaret Rantala.

foto Rolf Ohlson okänt årtal

Att skriva låtar med tillräcklig substans och egenart är en utmaning. En av de fyra låtarna lyfter aldrig, stannar vid att vara en trevlig och anonym skapelse. Adam Ross charmanta spel är här den största förtjänsten. Lyckligtvis är avslutande Togetherness ännu en presumtiv hit, om inte i radion så åtminstone live. Uppfyller förutsättningarna. Blir stimulerad av en vilsam, avskalad ballad, vars komp beter sig strålande när de backar upp sin solist Finns något mycket sympatiskt i Jardemarks sätt att portionera ut sin utomordentliga teknik, jämte förmågan att hitta rätt sammanhang.

Ska medge att jag inte sprungit benen av mig för att höra göteborgaren lira. Han har ändå förnöjt mig och andra med god smak, genom att dyka upp lite överallt under årens lopp. Dessutom tillhör han den skaran som gärna går ut för att höra på kollegor. Och viktigast av allt: musikern och låtskrivaren Rolf Jardemark har aldrig gjort mig besviken.

Arkiverad under: Recension, Skivrecensioner

Filmrecension: Lassemajas detektivbyrå – Tågrånarens hemlighet

7 februari, 2020 by Birgitta Komaki

Lassemajas detektivbyrå – Tågrånarens hemlighet
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 februari 2020
Regi Moa Gammel

En krystad detektivhistoria utan spänning eller igenkännande.

I filmen Lassemajas detektivbyrå – Tågrånarens hemlighet har tiden stannat någonstans på 50-talet. De populära detektivböckerna har filmats förr och lånas fortfarande mycket på biblioteken. Tågrånarens hemlighet kommer nog att hitta sin publik eftersom efterfrågan på spelfilm för barn är stort.

Intrigen är den vanliga från Lassemaja-böckerna. När telefonen ringer på den lilla detektivbyrån är Lasse och Maja alltid redo att rycka ut. De hjälper polismästaren i alla svårlösta fall. I den här historien är handlingen enkel och de vuxna lika enfaldiga som tidigare. Lite moderniserat med en kvinnlig polischef, en färgad fångvaktare och erbjudanden om förstoringsglas med GPS. Men historien känns som mossig 50-talsnostalgi, mer för vuxna än för barn. Barn är barn och många tycker om mysterier men filmen känns väldigt omodern. Det samhälle som detektivbyrån verkar i är 50-talets småstad, där tågen ännu stannade vid de små stationerna och alla visste vem stinsen och polischefen var.

Men jag saknar charmen och sammanhangen i historien.

Synd på fina skådespelare , Tomas Norström, Thmas von Brömssen, Alexej Manvelov, Ulla Skoog med flera som deltar i den här träiga historien. Roligaste rollprestationen har faktiskt autopiloten som styr tåget med jämna mellanrum. Och som vuxen kan jag uppskatta det fina landskapet och att barnen alltid får rätt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Familjefesten – en dramatisk och komisk historia

5 februari, 2020 by Birgitta Komaki

Familjefesten
Betyg 3
Svensk premiär 7 februari 2020
Regi Cédric Kahn

Ingen släktfest utan att konflikter kommer upp till ytan. Här kommer de inte bara upp till ytan utan hela havet stormar.

När Andréas (Catherine Deneuve) skall fira sin 70-årsdag kommer sönerna hem. Vincent (Cedric Kahn) är civilekonom med läkarhustru och två söner i 10-årsåldern och Romain (Vincent Macaigne) är en emotionell fotograf med hälften så gammal flickvän i släptåg. Miljön är fantastisk med ett stort hus och fin prunkande trädgård. Med maten i centrum, ankan som ska trancheras och med barnbarnens inrepeterade pjäs samlas familjen för att festa. Allt skall filmas av sonen Romain som enligt honom själv är berömd skapande fotograf. Det hela artar sig till en trevlig fransk familjemiddag tills Claire (Emmanuelle Bercot) dyker upp efter tre års bortavaro. Naturligtvis blir glädjen stor över återseendet men festen och middagen urartar snart. Claire varvar sina utbrott av moderskärlek för sin övergivna dottern med våldsamma angrepp på allt och alla. Dessutom äger Claire en stor andel av huset som hon inte fått betalt för och nu vill hon sälja huset.

Cathrine Deneve är matriarken som tröstar och förstår, slätar över och jämkar. Hon bara finns där utan att ta stor plats. Jag älskar när hon försöker klämma fast grillen med händerna på bilen som Romain kvaddat. Hon lämnar stor plats för övriga skådespelare och Emmanuelle Bercot är den som allt snurrar kring. Hon gör Claire till den mest instabila, provocerande och gränslösa familjemedlem man kan tänka sig. Och då är det ändå en intensiv familj med skämt och retsamma samtal som urartar i gräl och där stämningen skiftar snabbt.

Den här filmen har mycket av allt. Lite för mycket för två timmars film men den är underhållande. Jag har inte tråkigt en sekund men efteråt känner man sig ganska övermätt. Det ständiga skeendet och snabba intensiteten , liksom orden som flödar snabbt gör att man skulle vilja stoppa för att smälta allt. Emmanuelle Bercot gör en fantastisk prestation och henne vill jag gärna se mer av. En dramatisk och komisk historia som kunde vara sann.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av tv-serie: Ragnarök – hoppas på en andra säsong

4 februari, 2020 by Rosemari Södergren

Ragnarök
Betyg 4
Premiär på Netflix 31 januari 2020

Norrmännen är ofta bra på att skapa tv-serier i kategorin coming-of-age, om unga människor som söker sin plats i livet i dagens samhälle. I Ragnarök hamnar vi i ett norskt samhälle där miljöförstörelsen och klimathotet med smältande glaciärer, varma vintrar och våldsamma regn är illavarslande men alla larm trycks ned av ortens mäktigaste företagarfamilj. Som underliggande tema bubblar också de fornnordiska myterna om asagudarna Tor och Oden. Eller främst guden Tor och de jättar han enligt den fornnordiska Eddan kämpade mot. Passande till detta heter samhället just Edda.

Serien är en blandning av realism och fantasy och vi får möta nutida versioner eller tolkningar av asar, jättar och völvor. Den som läst Snorres Edda kommer att känna igen paralleller från mytologin.

I centrum för handlingen står de två tonåringarna och bröderna Magne och Laurits som flyttar till Edda tillsammans med sin mamma. Mamman har sina rötter i Edda och bodde där med sönernas pappa, som dött.

Skådespelarna är duktiga och jag tycker seriens skapare fått till en spännande nutidstolkning av de fornnordiska myterna. Det är djup i karaktärerna också, inget är enbart svart eller vitt, utom kanske en av karaktärerna. Personerna är trovärdiga och det går nog inte att se serien utan att leva sig in i livet i bygden. Men låt oss inte gå händelserna i förväg och plantera någon spoiler.

Den som läst Snorres Edda vet också att även om Ragnarök sågs som världens undergång var den samtidigt en början på något nytt. Jag tänker att denna första säsong säkert följs upp av en andra säsong.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Fornnordisk mytologi, Ragnarök, Recension, TV-serie

Filmrecension: Waves – kryper under huden

4 februari, 2020 by Rosemari Södergren

Waves
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 februari 2020
Längd: 2 tim 15 min
Censur: 11 år i vuxens sällskap (annars 15 år)
Regi: Trey Edward Shults. I rollerna: Taylor Russell, Kelvin Harrison Jr., Alexa Demie, Bill Wise, David Garelik m fl

En film som berör och som handlar om hur vi möter svåra tragedier i livet. Hur går vi vidare? Hur lever vi med de känslor av skuld som alltid finns med? Människor har en förmåga att känna skuld också när man inte kunde förhindrat en fruktansvärd händelse. Hur kan en familj som drabbats av en svår tragedi hitta till något sätt att fungera på?

Filmen kretsar kring en svart medelklassfamilj i södra Florida och framför allt sonen uppfostras med det amerikanska idealet/filosofin att det viktigaste av allt är att vinna, att alltid träna stenhårt och planera och sikta på att vinna. Att endast vinnaren räknas. En livsfarlig filosofi som på många håll genomsyrar det amerikanska samhället och som skapar många tragedier. Alla kan inte vinna. För varje segrare finns en lång rad förlorare och då det inte är själva kampen och viljan som räknas utan bara segern blir det ett livsideal som för med sig att många människors liv förstörs.

Pappan i familjen kräver stenhård disciplin av tonårssonen Tyler. Till och med när Tyler vinner sina matcher på brottnings-arenan har pappan gnäll och klagomål för att han vill att sonen ska vinna matcherna ännu snabbare och vara ännu mer överlägsen.

I beskrivningen av filmen från filmbolaget står:
Från den hyllade regissören Trey Edward Shults kommer Waves, en hjärtskärande berättelse om människors förmåga till medkänsla och om att växa som människa även i de mörkaste tider.
Filmen följer en afrikansk-amerikansk förortsfamiljs episka, känslomässiga resa – ledd av en välmenande men dominerande pappa – där de upplever kärlek, förlåtelse och att komma varandra närmare efter en förlust.

Nja, jag tycker inte det träffar helt rätt. Beskrivningen haltar. Filmen är mycket bättre och starkare än vad den beskrivningen säger och handlar om mer än så.  En av filmens många styrkor är att den ibland säger mycket och gör det tydligt men också säger en hel del mellan raderna. För mig är de bästa filmerna de som låter mig tänka och känna själv.

Vid ett tillfälle säger pappan att han har så höga krav på sonen för att som färgad i det amerikanska samhället räcker det inte att vara medelmåttig. För att en svart man ska kunna lyckas krävs det att han är vinnaren.

Intressant är skillnaderna mellan sonens och dotterns uppfostran, hur dottern inte alls har dessa skyhöga förväntningar och krav på sig och därför kan utvecklas till en bättre människa och hitta sig själv medan sonen går bort sig och inte kan hantera motgångar.

Ett stort plus får filmen för ljud och musik. Musiken är en stor del av handlingen och det är inte många filmer där musiken på  liknande sätt genomsyrar filmens berättande.

Ett stort plus också för skådespelarna bland annat duktiga Lucas Hedges som Oscarnominerades för sin roll som Patrick Chandler i Manchester by the Sea.

Waves är en film som kryper under huden och jag har svårt att tänka mig att någon kan se den utan att tänka på livet och våra relationer. En stark film och mycket skickligt filmskapande bakom på många nivåer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 532
  • Sida 533
  • Sida 534
  • Sida 535
  • Sida 536
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in