• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

TV-kritik: Sällskapet – Smärtsamt och roligt om blinda, vita män och den fantastiska porrindustrin

9 mars, 2020 by Petter Stjernstedt

Tempo dokumentärfestival

Sällskapet – Intervjuer från alltings mittpunkt
Betyg 3
Visas på SVT i år (2020)
Regi: Malin Erixon

Malin Erixon synliggör de blinda fläckar vi alla bär med oss. Vita män, alla i 35-40-års ålder med utbildning, bra jobb och familj, träffas för ett samtal om manlighet och privilegier. Regissör Malin Erixon träffar sällskapet vid ett flertal tillfällen. De utfrågas om manlighetens baksidor, kvinnliga förebilder och hudfärgens betydelse för de utrymme man tilldelas i samhället. Responsen är häpnadsväckande. Miniserien i sju delar Sällskapet- Intervjuer från alltings mittpunkt visar med all önskvärd tydlighet hur män i grupp inte alltid ser de privilegier man bär på.

Det är tryggt att kunna sitta där längst upp på pyramidens topp, att aldrig behöva frånsäga sig någon makt för att lyfta upp andra. För de lyckligt lottade att hamna i samhällets toppskikt är det svårare att se strukturer runt omkring en. Det signalerar i alla fall Sällskapet. “Har man aldrig behövt flytta på sig, då gör man inte det”, säger Malin i en intervju om serien. Chocken kommer när männen öppnar svalget och en inser hur blinda de faktiskt är. “Feminismen har kidnappas av arga kvinnor som vill ta över makten i samhället”, säger en. En annan menar att den mest jämställda bransch han kan komma på är förstås porrindustrin.

Man skrattar gott åt alla absurda uttalanden som ibland får en att sätta chipsen i halsen. Malin drar ner kalsongerna på de vita, allt för bekväma männen genom att nämna ordet geni. “ Hur skulle du beskriva ett geni?”, frågar en Mark Levengood som låtit lånat ut sin varma, fördomsfria röst till serien. “Ja, typ som Einstein, en sån man med spretigt hår eller en finnig, spinkig datanörd kanske”. Inte en kvinnlig förebild kommer männen på. Ändå inser man inte hur det hänger samman med gruppens ställning som vit man. Sällskapet är en fascinerande inblick i samhällets mittfåra med förekomster av såväl incell-liknande säg som transfobi. Fascinerade är bara förnamnet och detta ska vara välutbildade personer med familj.

Malin Erixons animationer gör mycket därtill, inte minst skapar de förvirrade blickarna mellan de nervösa männen och de pinsamma tystnaderna en ofrivillig komik, välbehövligt för att vi tittare ska kunna ta in de absurda uttalandena. Flera scener förstärker och ramar in de verbala. Att vara bäst och prestationshungrig kan gestaltas genom att en hoppar från badhusets högsta trampolin.
Med största respekt och utan yvigt plakatviftande låter Malin männens tankar skönjas. Se, begrunda och ta lärdom för att sedan rannsaka dig själv och rätta till tillkortakommanden.

Arkiverad under: Recension av TV-serier, Toppnytt, TV

Övertygande skådespelare ger kropp åt strålande manus – Sommarnöjen av Teater Bauer

9 mars, 2020 by Mats Hallberg

från Teater Bauers facebooksida

Manus: Håkan Johnsson

Regi: Erik Ståhlberg

Ljus, ljud och teknik: Otto Båth

Musik: Pelle Bolander

Kostym: Frida Dufwa

Skådespelare: Anna Persson, Josephine Bauer, Pelle Bolander, Patrik Dufwa och Lars Magnus Larsson

Gästspel på Kulturhuset Vingen, i Göteborg (Torslanda)

Teater Bauer bildades 2015 i Göteborg på initiativ av Josephine Bauer, leds av henne och Erik Ståhlberg. Man har gett sig själva i uppdrag ”att bredda och fördjupa teaterkonsten i en samhällelig och social kontext”. Deras ledord är texten, skådespelare och publiken. Sommarnöjen – en mörk komedi hade premiär i Höganäs i februari och pjäsen har varit på miniturné. Textleverantören Håkan Johnsson har bland annat skrivit för SVT, Lisebergsteatern, Gunnebo Slottsteater och Folkteatern i Göteborg. Där har också regissören och Lars Magnus Larsson haft långa anställningar. Av Johnsson har jag tidigare recenserat revyn RÖVA och den mindre lyckade komedin Liljebrinks, båda på Folkteatern.

Sitter på fullsatt läktare, blickar ner mot scenen som går i vitt, liksom skådespelarnas kläder. Sparsamt med scenografi. Fyra klädda stolar och några tillhörande avsatsbord. Två systrar befinner sig med sina respektive i det ärvda sommarhus som den ena av dem äger, efter att ha köpt ut sin syster. Bea (Josephine Bauer) har blivit förmögen genom att vara varumärkesexpert, medan Frida (Anna Persson) är ett matematiskt snille. Det är kanelbullens dag, 4 oktober. Att vistas utomhus låter sig inte göras, vore fatalt då temperaturen stigit till 65 grader. Mantrat från karaktären Mats lyder: ”snart vänder det”. Även om paren är utrustade med stor vana att umgås, tär det förstås på relationerna att klimatet temporärt(?) helt ballat ur. Vattenransonering, hamstring av konserver och ac utgör nödvändiga överlevnadslösningar. Mentalt är man inte lika väl rustade, när det såriga förborgade förflutna avslöjas. Skissade förutsättningar skapar ett lika underhållande som thrillerbetonat driv

Fem ytterst erfarna skådespelare – kända från film, tv och betydande teaterscener – håller publiken i sitt grepp. Låter oss njuta av förmedlad yrkeskunskap, av att iaktta rollfigurers irritation och rädsla, sturskhet och bekännelser. I rätt bråkdel levereras repliker. När giftpilar viner undras om situationen kommer eskalera till handgripligheter. Regissör Ståhlberg har renodlat rollfigurernas absurda beteenden, skickligt tagit fasta på den dråpliga tonen. Ändå rymmer satiren en rad spänningsmoment.

Från premiären – foto från Teater Bauers facebooksida

Duktiga skådespelare får oss att byta fot, ta ställning för eller emot. Drastiskt sker ständiga omförhandlingar av maktförhållanden. En böljande process som är en avgörande styrka i berättelsen. Handlingen är framflyttad mer än fyra decennier, vilket gör att vår tid kan ses i backspegeln. Dramatikern tar givetvis chansen att predika om missförhållanden, främst i form av utläggningar från den lätt hysteriske Anton (Pelle Bolander). Han svänger sig med ord som extrapolera. Domderar om såväl missnöjespolitik som ekosystemets kollaps och angriper sin vinsamlande svåger (Patrik Dufwa). Någon gång ägnar sig dramatikern åt att slå in öppna dörrar, men helheten imponerar kolossalt.

Anna Persson och Josephine Bauer

Sällsynt med nya svenska pjäser som inte entydigt låter sig inordnas i bestämd kategori. Visserligen blir publiken i stora stycken snuvade på det utlovade roliga, även om snobben och bohemen inbjuder till flera skratt. Systrarna framstår som mer beklagansvärda, trots stolt hållning. Josephine Bauer och Anna Persson (tidigare verksam vid Göteborgs Stadsteater) fyller pricksäkert sina karaktärer med uppblossande stingslighet. Håkan Johnssons begåvade pjäs fungerar på flera plan. Hetsiga uppgörelser från par som hör ihop, ställer väsentliga frågor om altruism och överlevnadsinstinkt. Hotfulla tendenser dras ut till drastiska, rent av brutala konsekvenser i denna vassa dystopi. Inte minst när Lars Magnus Larsson roll i andra akten får symbolisera det diffusa hotet utifrån. Han excellerar i ett resonerande uttryck, en spelstil han ofta anammat.

Pelle Bolander har gjort musiken som inleder båda akter, vars sound förespeglar konflikthärdar. Till elektronisk bakgrund ses violinisten gnida stråken så att det knyckfullt slutar i kär barnvisa. Roas av välspelat och sammantaget riktigt bra manus. Teater Bauer klarar galant att vara dråpliga, dramatiska och angelägna.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: Kollision på Soppteatern är en gott-och-blandad påse

8 mars, 2020 by Lotta Altner

Kollision
Regiöga Fredrik Meyer
Soppteater/öppen bar på Under Fontänen, Kulturhuset Stadsteatern
Premiär den 7 mars 2020

Kollision är en gott och blandad påse, där man försöker ge olika bitar av skratt och allvar. Vissa bitar är klockrena, andra hade jag valt bort

Kollision är en dansföreställning med inslag av teater, musik och sång. Det är också en föreställning om förutfattade meningar kring professioner, kulturer, framgångar och vänskaper. Dessutom är det ett försök till parodier och ironi om det som en publik utsätts för och aktörerna låtsas vara med om i samma stund. Man skämtar exempelvis om dansföreställningar när man sitter där som dansare och om dålig sångröst medan man sjunger lite falsk.

Dansarna ritar inledningsvis bilder med krita på en vägg bakom sig, förklarar därmed sina morgonrutiner och hur deras morgnar därmed varierar. Bilderna och dansen går mycket bra ihop och det är en berättarform som fungerar gynnsamt. Ett koncept som jag gärna hade sett mer av genom hela föreställningen. Att kasta sig in i vanliga skådespelar roller var jag inte helt förberedd på att de skulle. Jag påminns tydligt under föreställningen om att regi och koreografi inte är samma sak och att man inte kan förvänta sig det heller. Ett regiöga känns inte som tillräckligt.

Dans behöver inte bäras upp av någon annan profession än sin egen. Jag känner att jag längtar efter att vilja ge dem mer utrymme på scenen för mer kroppslig rörelse, som det bemästrar på ett helt annan nivå. Idag känns det som om musklerna och farten stoppas på för få kvadratmeter. Det är som guldfisken som simmar rak in i akvarieglaset gång på gång, men sedan måste ge upp och vända eftersom det inte finns mer plats att få. Varför har man valt platt agerande framför avancerad dans, frågar jag mig.

Rekvisitan utnyttjas maximalt i föreställningen och är inte bara fyndig, utan genomtänkt med starka syften. Varje liten vinkel eller användningsområde nyttjas för att skapa nya miljöer . Framförallt är jag enormt imponerad av hur ett draperi kan skapa så många känsloyttringar och funktioner med aktörerna på scen. En skodans förekommer exempelvis bakom ett förhänge och en hel historia i pantomimversion ger härliga bilder till vår fantasi. Det går att skratta åt det gulliga, men också det makabra i den påtvingade tvåsamheten. För vad är det för fel att känna trygghet med en hamster eller en död mormor?

Att olikheter kan bidra till utveckling och inte enbart är ett hinder, är ett gott syfte som jag upplever att föreställningen i klarspråk förmedlar. Lika barn behöver inte leka bäst, så länge man öppnar upp för ett gemensamt äventyr. Bara man mötas och respektera några grundläggande platåer att stå på, är man i hamn. När Jangfeldt och Rydman ger sig ut i salongen och vill inkludera publiken i sina samtal, blir det en större öppenhet kring dialogerna och en inkluderande gemenskap. Vänskapen kan vara så befriande enkel. Publiken reagerar mestadels med förtröstan när konventionerna mellan scen och publik bryts. Ibland räcker det dessutom med att höra vad som sägs bakom ens rygg.

Det är däremot alltid uppfriskande och uppmuntrande att se smart, klatschig och genomtänkt dans, speciellt när det är två jämna och professionella dansare på scen. Båda går från explosivt samarbete, till långsamma rytmer var och en för sig. Ofta lyckas de sammanfläta budskapen och humor till funktionell rörelse framåt, även om det ibland är något ojämnt. Fläckvist haltar handlingen i genuinitet och språket går från högtravande till ”coola” uttryck. Publiken skrattar dock mestadels och med lättsamheten rycks vi ändå med utav. Det är ju inte fult att bara ha lite kul.

Av och med Sara Jangfeldt och Fredrik Benke Rydman

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen

Teaterkritik: Ett frö i rymden på Marionetteatern – gör dig hejdlöst förälskad i vår planet

7 mars, 2020 by Lotta Altner

Foto: Markus Gårder

Ett frö i rymden
Av Eva Brise och Helena Nilsson
Regi Helena Nilsson
Scenografi och kostym Märta Fallenius
Ljusdesign Olle Axén
Mask Petra Göransson
Dockmakare Kay Tinbäck Du Rées
I dockmakarverkstaden Hedvig Bergman, Anette Fredriksson, Timothy Johansson, Tomas Lundkvist, Karin Magnusson
Urpremiär: Marionetteatern Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen den 6 mars 2020
Föreställningens längd är ca 60 minuter utan paus
Från 5 år

Att gå på teater där majoriteten är i 5 årsåldern, gör en förberedd på det mesta och man får som vuxen för en gångs skull leva lite på undantag – föreställningen är i första hand till för de små. Därmed kan någon bli rädd, glad eller högljudd över något som du som vuxen inte är förberedd på. En sak är också väldigt säkert när det gäller kids, de fjäskar inte inställsamt för varann, skådespelarna eller övriga i rummet. Det är därmed en befrielse i sig själv att vara där, kan jag som kritiker tycka. Dagens urpremiär gav också villkorslösa skratt, suckar och frågor kring varför man inte fick gå upp på scen och vara med (en helt rimlig fråga om man inte förstår teaterns konventioner).

Det är alltid en ”back to base”, universal och genuin glädje i magtrakten med marionetteater tycker jag, eftersom den i sin uttrycksform ofta sker utan någon typ av verbal kommunikation. Det gör att du lyssnar efter annat än ord och ögonen fokuserar på helheter och detaljer utöver det vanliga. Dagens urpremiär är sannerligen en fröjd för ögonen och jag kan förstå barnen som ville gå upp och få försöka vara med i känslan av havsdjup, fiskar, blommor, insekter, fåglar och djur.

Man rå inte för att man redan vid ingång till föreställningen slås av hur utomordentligt vacker, smidig och smart rekvisitan är. Jag stämmer in i barnens ”åh så fint” och blir nästan gråtfärdig av hur stämningsfullt allt är. Vi har blivit insläppta i en överdimensionerad naturupplevelse som nästan känns som tecknad film. Jag blir direkt blixtförälskad i luftbubblorna och maneterna som är så underfundiga och färgskalorna gör att jag vill hem och måla. Jag vill flytta in och aldrig lämna. Jag lovar att hålla mig hel och ren bara jag blir accepterad i kretsomloppet.

Dagens föreställning ger en underbar insikt i hur skådespelare överför och lever sig in i en karaktär utanför sig själv. Gestaltningen och motoriken från människa till docka och djur var utöver det vanliga. Tempot var hela tiden någon sekund långsammare än om det varit verklighet, vilket ger en härlig vilan i din upplevelse.

Föreställningen ligger helt i tiden eftersom man ärligt förklarar djurens och naturens behov av samspel och hänsyn. Människans snabba tempo och önskan av ständig utveckling tär på klimatet. Människan tar för sig och smutsar ner på ett ohållbart sätt. När nu allt är så vackert skapat på scen får man ett obehagligt konstaterande av hur möjligt det, på riktigt är, att vi människor kan förstöra världen så mycket som vi gör. Men den tydligt uppmålade bilden får en 5-åring att begripa att naturen mår dåligt av en massa skräp och utsläpp. Jag frågar mig när övriga mänsklighetens sunda bondförnuft försvann och hur ska vi få det tillbaka.

Om du ska ta ditt yngre barn på någon föreställning just nu, så ska ni se den här föreställningen. Om du som vuxen vill slappna av i en tydlig, behaglig och vacker scenbild ska du följa med någon av den yngre generationen och dessutom passa på att glädja dig åt deras spontana reaktioner på färg och form i föreställningen. Här finns det utrymme för alla.

På scen Magnus Erenius, Hui-Han Hu, David Sigfridsson, Ida Steén

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset Stockholm, Marionetteatern, Recension, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Filmrecension: Waterproof – peppigt om kvinnlig frigörelse i Jordanien

7 mars, 2020 by Petter Stjernstedt

Tempo dokumentärfilmfestival

Waterproof
Betyg 3
Svensk biopremiär
Visas på Tempo dokumentärfilmfestival
Regi: Daniela König

Khawla är Jordaniens första kvinnliga rörmokare. Och hon utbildar fler kvinnor att laga rör och dra vatten- och rörledningar i hemmet. Det går bra för Khawla. Pengarna rullar in. Därmed bestämmer hon sig för att sadla om och med sina dinarer köpa sig ett kontor. Men mitt upp i alltihop blir hon stämd, anklagad för korruption. Hennes närmsta kollega Aisha får uppdraget att ta över den tidigare verksamhet för blivande och nuvarande rörmokare. Först tvekar Aisha, men hon bestämmer sig till slut för att pröva. Waterproof är en film om kvinnlig frigörelse och självständighet i ett Jordanien som ligger långt efter i den feministiska kampen. Hur kvinnor som inte kunde något om rörläggning plötsligt har självförtroendet att besöka en man på egen hand och hjälpa honom med ett praktiskt arbete han själv inte klarar av. Det är peppande att se hur kvinnorna växer och hur de så självklart tar plats i rummet. Befriande nog gör filmen ingen poäng av att männen är motiga till förändringen. Snarare är alla runt ikring Aisha stötande. Anklagelserna om korruption kan vara en patriarkal sak, män som känner sig hotade av en kvinna som tar plats. Men det är oklart. Just balansen mellan att berätta en stark historia om kvinnlig frigörelse utan pekpinnar gör detta feel-good-drama väl värt sin biobiljett.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 526
  • Sida 527
  • Sida 528
  • Sida 529
  • Sida 530
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in