• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Pockande röster omsluter lyssnaren – Upp av Irmelin

19 mars, 2020 by Mats Hallberg

foto Aron Mattsson

Irmelin

Upp

4

Inspelad I Kingside Studio Gnesta och i Playing With Music i Stockholm

Mix: Otto Wellton & Petter Berndalen

Producent: Irmelin

Playing With Music

42:68

Release: 14/3 2020

Vokaltrion bildades 1999 av studenter på Kungliga Musikhögskolan. Idag heter medlemmarna Eva Rune, Karin Ericsson Back och Maria Misgeld. På deras sjätte album i ordningen finns femton sånger, som bortsett från en psalm är egentillverkade. Irmelin har turnerat i Europa, Asien och Nordamerika, framträtt i tv, radio och medverkat i teaterföreställningar. Som bevis på hur de nått ut universellt kan nämnas pris i Taiwan. Trion har djupa rötter i nordisk folkmusik, inte minst vallmusik. Man pendlar mellan dess karaktäristiska vassa toner och lena fraser.

Låtarna framförs oftast a cappella, men man har också på somliga spår spartansk instrumental inramning. Vi hör piano, ocarinas (påminner om lergök), kropps-percussion samt flaskblåsning. Är du van vid beatbaserad musik kan du behöva ta sats för att komma in i musiken. Vill påstå att det lönar sig att kapa förtöjningarna, koncentrera sig och åka med i deras båt, vars farled beskrivs med rätta som udda. Upp är kanske ingen skiva som kommer gå varm i cd-spelaren, däremot idealisk att ha med sig när man vandrar i naturen. Blir också nyfiken på hur Irmelin organiserar sina konserter och huruvida stämningen antar trolska proportioner.

För att delvis nästan gå i polemik mot vad som hävdas ovan, lyfter jag på hatten för rytmiska ”excesser” i sånger som Du är din och jag är min, efterföljande Fan i båten samt Hamam. Här svänger det skönt suggestivt. Associerar till de finska passionerade systrarna i Hedningarna minus bandets tunga instrumentering. Kvinnorna använder sina exceptionella röstresurser optimalt. Ofta har de hand om olika stämmor, någon gång backas solosång upp av övriga.

Pressbild Aron Mattsson

Att skivan rymmer en stor dos vemod, är ett faktum som näppeligen kan förvåna. Musikens upphovsdamer spinner, enligt egen utsago, en väv av livets spår, vill spegla sin vardag och framtidens ovisshet genom en nyfikenhet på vokala uttryck. Existentiella, hoppingivande texter och feministisk approach korsas med visor formade i skillingtryck-tradition.

Ett sällsamt exempel på när rösterna ömsom tränger fram separata och ömsom raffinerat flätas ihop, är den passande nog lite bluesiga Blå. Studsande tonerna i finalnumret förtjänar också att särskilt framhållas. Ger mig härliga Mari Boine-vibbar. Och det finns överlag mycket finess över många vokala arrangemang.

Även om Irmelin har obestridlig auktoritet och bemästrar totalt vad de sysslar med, ska i ärlighetens namn skjutas in att två-tre låtar saknar nerv och kontur. Medför vid några sällsynta tillfällen att viss enformighet infinner sig. Därför är inte betyget självklart. Sammantaget tilltalas jag ändå av deras konsekventa attityd, lust att utforska och improvisera och av förmågan att skriva eggande musik. Deras nunor på omslaget utstrålar lika mycket stolthet som indianhövdingar eller shamaner, fast med feministiska förtecken förstås. Den utstrålningen har en musikalisk motsvarighet.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Filmrecension: Huset vid skogens slut – svensk skräckfilm som inte riktigt lyckas

18 mars, 2020 by Rosemari Södergren

Huset vid skogens slut
Betyg 1
Premiär: tillgänglig för streaming i hela Norden från den 23 mars 2020 på bland annat iTunes och SF Anytime
Regi Jonathan Katzeff

Det är lite sorgligt, det bär mig alltid emot att sätta ett lågt betyg på en film och speciellt en svenskproducerad. Jag vet ju hur mycket jobb och engagemang som ligger bakom en filmskapelse, på så många plan. Skådespelare, regissör, manusförfattare, ljussättare, ljudtekniker, producenter med flera, med flera. Huset vid skogens slut är en svensk skräckfilm och det är väl inte ofta svensk skräckfilm lyckas så bra. Men en svensk-skapad skräckfilm som i alla fall jag föll för var Koko-di koko-da som kom sensommaren 2019.

Koko-di koko-da påminner på flera sätt om Huset vid skogens slut. Båda är filmen som har en barnsång med i temat och som upprepas i filmen. Båda filmerna skildrar ett upprepande beteende, händelser som spelas upp med bara små skillnader för varje gång. Men då temat i Koko-di koko-da om föräldrar som förlorar ett barn och denna sorg som aldrig går över är ett berörande starkt tema är temat i Huset vid skogens slut grumligare att definiera.

Skräcken i Huset vid skogens slut övertygar mig inte. Tyvärr. I centrum för handlingen står två systrar. Den ena, Astrid, blir överfallen i sin lägenhet strax före jul. Hon överlever men har åtminstone ett psykiskt trauma efteråt. Hon åker till familjens stuga i skogen för att träffa sin syster och mamma för att bearbeta traumat. Men där är frågan vad som händer. Kommer förövaren tillbaka eller är det syner, drömmar? Eller är det som händer i stugan drömmar som Astrid har då hon ligger på sjukhuset efter överfallet? Det är högst oklart.

Lite fascinerande är hur vi inte vet vad som är dröm och vad som är verklighet. Med mer fokus på det och annan klippning av berättelsen skulle filmen kunnat bli mycket starkare och betydligt mer berörande.

Regissören och manusförfattaren, Jonathan Katzeff, säger om filmen i ett pressmeddelande:
— Tänk Eternal sunshine of a spotless mind möter Evil Dead så har du en idé om min film.

Han berättar också att han haft filmen i sitt huvud i många år. Den första versionen av manuset skrev han redan som elva-åring.

Jag skulle så gärna kunna ge filmen högre betyg. Men jag kan tänka mig att om man är ett stort fan av skräckfilm kan filmen ändå var värd att se. Och regissören kommer vi helt klart ändå att höra mer av i framtiden.

Om regissören
Jonathan Katzeff (1981) är född och uppvuxen i Skarpnäck söder om Stockholm. Film har varit hans stora intresse hela livet. Som tioåring fick han upp ögonen för skräck då han blev ett stort fan av Wes Craven. Han gick ut Stockholms filmskola 2003 och har efter det även pluggat tv-produktion på Medieinstitutet. ”Huset vid skogens slut” är Jonathans första långfilm med distribution.

Medverkande
Alexandra Alegren – Astrid
Andrea Larsdotter – Louise
Maria Grip – Stina
Minna Treutiger – Terese

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Kvalificerad och varierad jazz från tungviktare – In Ali´s Kitchen med Ali Djeridi

17 mars, 2020 by Mats Hallberg

Ali Djeridi

In Ali´s Kitchen

4

Inspelad december 2019 i Kulturcentrum Musikverket i Sandviken

Mixning: Daniel Lantz

Producent: Ali Djeridi och Daniel Lantz

Do Music Records

56:47

Release: 13/3 2020

Den 55-årige stockholmaren grundade orgeltrion Trinity som jag haft förmånen att höra live. I flera decennier har Ali Djeridis samarbetat med bland andra Nisse Sandström, Bernt Rosengren, Maria Schneider, Carl Orrje och backat upp självaste Barbara Hendricks. När trumslagaren beslöt sig för att göra en egen platta, valde han att sammanstråla med tre musikaliska bjässar vars meriter är hisnande

. Syftar på Lars Jansson vid flygeln, Krister Andersson på tenorsax och klarinett samt Palle Danielsson på kontrabas. Har förstås hört dem live var för sig flera gånger. Under 2000-talet har jag säkert varit på minst ett tiotal konserter av den i Bohuslän bosatta pianoprofessorn. Senaste åren har jag kunnat lyssna på och träffa Krister och Palle var för sig under Stockholm Jazzfestival. Ödmjuka giganter! Krister minns jag från gig på 80-talet tillsammans med Dompan och mästerverket Live At Fasching med Jazz Inc. Legendaren Palle hörde jag redan sent 70-tal med formidabla Rena Rama, medan jag upptäckte Lars 1976 i Egba. Sedan dess har de inkasserat Jan Johansson-stipendier, Jazzkatter, pris från Kungliga Musikaliska Akademin (Palle), Gyllene Skivan (Krister) etcetera.

Djeridi driver debuten med dubbelsidigt motto. Dels att ha modet att uppskatta skönheten omkring sig, dels att behandla andra som man själv önskar bli bemött. Märkligt nog är det först i andra halvan av In Ali´s Kitchen som det märks att han är ledaren för kvartetten och som sådan verkställer sina musikaliska intentioner. Uppskattar robusta, pådrivande rytmer såväl som spelet med vispar.

Den varierade repertoaren består av andras låtar, ett par standards, fem original och en inhemsk klassisk visa. Trevlig inledning i mediumtempo, dock utan större genomslag. Fullskalig bebop-nerv renons på slentrian hörs istället i flera andra låtar, exempelvis The First Stone och Whistlin´Driver (Djeridi). Kompet utgör med vital precision kittet, medan Jansson och Andersson excellerar som melodimakare. Sist nämnda komposition visar sig vara idealisk för trumslagaren att ta fram sin kvicka tajming. En fulländat snärtig bit, skriven ursprungligen för Trinity.

foto Kenth Wångklev

Skivan har flera ansikten. Mest finskurna detaljer hittas i balladerna och sällsamma versionen av Fjäriln vingad syns på Haga. Visan man pinades sjunga allsång på mellanstadiet, förtätas av yster klarinett, likt en fladdrande fjäril. Bassolot inte att förglömma!

Ett annat guldkorn är Blidö, släpig melodi med dynamiskt basintro, skriven efter att bandledaren tilldelats turnéstödet Pulsslag 2004. Krister Andersson omsluter lyssnaren med uttrycksfull fraseologi. Samtliga har inspirerade solon i en hit ur American Songbook, det vill säga It Ain´t Necessarily So (G. Gershwin). Fler eftertänksamma höjdpunkter är Lars Janssons innerliga Little Song och vemodiga fullträffen The Peacocks (J. Rowles) som vi förknippar med hjärtskärande filmen Round Midnight. I Rowles bedårande örhänge lyckas kvartetten förnämligt avhålla sig från överdrivet sentiment. Lars Janssons underbara stick måste framhållas.

Till avdelningen lyriska tongångar hör även ett spår signerat Kenny Wheeler (som jag hört live i Falkenberg). Noterar särskilt hur snyggt klarinetten knyter ihop melodin med ackord från pianot. Apropå olika ansikten, kan inte ett ganska svårsmält utbrott förbigås. Denna furiösa urladdning har Herbie Hancock (musikaliskt ansvarig för Round Midnight) som upphovsman. Ali Djeridi på duo med Krister Andersson spelar snabbt och avancerat. Först likt skalövningar i fri form-stil, vilka övergår till magnifikt trumspel i Tony Williams anda. Intensiteten från originalet 1964 kvarstår på bekostnad av den febriga pulsen.

Är nog lite kräsen, blivit bortskämd med vad musikerna uträttat genom sina långa karriärer. Hör en genomarbetad, varierad debut med ofantligt duktiga yrkesmän. Påminns om att Krister Andersson fullständigt behärskar sina blåsinstrument, eftersom han ges en huvudroll. Sammantaget en aningen ojämn skiva, ibland estetiskt ganska prydlig, i åtskilliga låtar slår det lyckligtvis gnistor om den mästerliga ensemblen.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Porlande beat och suggestiva stämningar – Karlavagnen av Emil Ingmar

16 mars, 2020 by Mats Hallberg

Cover Art Emil Ingmar, Anton Karlkvist & Manilla Team

Emil Ingmar

Karlavagnen

4

Inspelad i Kingside studio april 2019

Mixning: Pål Svenre

Mastring: Tomas Eberger, Stockholm Mastering

Producerad av: Calle Rasmusson och Emil Ingmar

Prophone Records (Swedish Jazz)

60:22

Release: 20/2 2020

Egentligen högst naturligt att jag inte hört talas om Emil Ingmar då detta är ett debutalbum. Han är uppväxt i Karlstad, vilket återspeglas i flera låttitlar. Efter avhopp från ”Ackis” företogs flytt till Uppsala och studier i psykologi. Ändå släppte han aldrig musiken, istället hela tiden frilansuppdrag som ackompanjatör och ”insyltad” i flera projekt. Allt material på Karlavagnen är skrivet av klaviaturspelande Emil, i en popjazzig ambient-anda med inslag av folkmusik plus stänk av brötigt beat. I pressutskick kallas musiken ”ömsint käftsmäll”, vars spännvidd sägs vandra från stiltje till storm. Oftast befinner den sig i ett mellanläge. Soundet beskrivs som akustisk klangbotten uppblandad med elektroniska, rent av råa ljud.

Den unge mannen omger sig av celebert sällskap. Medproducenten Calle Rasmusson är renommerad trumslagare och kompositör känd från bland annat Soundscape Orchestra. Basisten Fredrik Jonsson har jag sett med Ellen Andersson och Lisa Nilsson. Samtliga någorlunda bevandrade i folkmusik och jazz bör vara förtrogna med Jonas Knutssons namn, som har flera tongivande solon. På några spår urskiljs Markus Ahlbergs trombonspel. Vidare gästar ett par instrumentalister på diverse blåsinstrument.

Blir förtjust av öppningen. En inbjudande figur upprepas kontinuerligt i halvsnabbt tempo, vilket får mig att tänka på Penguin Café Orchestra. Den suggestiva ”lunken” påminner om Jacob Karlzons och Iiro Rantalas sätt att hantera klaviaturer, piano och keyboards. Karolinabacken innehåller också ett glimrande inpass på trumpet av Erik Tengholm, som gärna fått pågå längre. I nästa låt urskiljs successivt Knutssons signifikanta sopransax, basen och repetitiva rytmer. I ytskiktet glider kompositören iväg i en angenäm, spretig improvisation.

pressfoto Josefin Danielsson

Låter drömskt och genomgående rofyllt när värmlänningen använder sig av geografiska minnen, vilket ger en filmisk prägel. Som nämnts brusar det upp oväntat i somliga sekvenser. Grunderna är tämligen statiska och snarlika på flera spår, vilket illustrerar att Emil Ingmar antingen är konsekvent eller idéfattig.

Ur kvalitetssynpunkt hade det varit önskvärt med ett par egensinniga covers/ standards. Vad jag oreserverat gillar är däremot ett par kontemplativa stycken. Till exempel den varliga, nästan högtidliga, melodin betitlad Åtta och en avskalad ballad med romantiska förtecken döpt till Ellegatan, en ljuvligt stillsam melodi i trakterna av Europa-sviten (J:son Lindh/ Scheja).

Flera gånger märks en fäbless för sprittande energi. Kompositionerna genomsyras av en lager på lager – teknik. Calle Rasmussons betydelse för hur det låter kan inte överskattas i sammanhanget. Intelligent tassande spel berikar Emil Ingmars atmosfäriska bilder. Hans innovativa rytmer i dialog med Knutssons lekfullt ljusa toner på Gössa Anders Väg, framstår som skivans mest lössläppta fas. Åtskilliga av de tolv låtarna kan knytas till rymd och öppna nejder, ödslig bygd och med lite fantasi även bister väderlek. Noterar en hoppfull slinga som debutanten föredrar, ett antal takter han gärna improviserar kring med olika varianter.

Av blåsinstrument får vi minst ett ordentligt solo från Markus Ahlberg på trombon, ett intro på basklarinett av Peter Fredman som också trakterar flöjt. I övrigt ”rumsterar” bjässen Knutsson tämligen fritt i mellanrummen med sin sprudlande sopran. Framstår som mest otyglad i den utdraget eskalerande titellåten. Grandios avslutning med trombon i framkant, vars toner begrundar vår tillvaro vackert och hoppfullt.

För att lanseras som jazz är det osedvanligt lättillgängligt. Betyget är inte självklart, eftersom vissa låtar dipper en aning. Blir ändå uppenbart att Karlavagnen är ett ambitiöst, konsekvent och njutbart debutverk.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Bokrecension: Rooster Bar av John Grisham

14 mars, 2020 by Rosemari Södergren

Rooster Bar
Författare John Grisham
Utgivningsdatum 2019-11-11
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare Kjell Waltman
Originaltitel The Rooster Bar
ISBN 9789100174996

Rooster Bar är en mycket lättläst roman där John Grisham framför allt pekar på den vidriga behandlingen av papperslösa människor i USA och det sjuka rättsväsendet. Ett tredje ämne har skildrar på ett skrämmande sätt är hur det i USA finns stenrika personer som driver utbildningscentra och skolor där elever måste ta dyra lån för att bekosta utbildningen och samtidigt äger dessa utbildningsanordnare de banker och institut som beviljar eleverna lånen. Eleverna blir svårt skuldsatta och oftast är utbildningarna av undermålig kvalitet.

John Grisham som är bosatt i amerikanska södern och har ett förflutet som advokat, debuterade 1988 med Juryn och fick sitt genombrott tre år senare med Firman. Sedan dess har han skrivit ett trettiotal böcker, som utspelar sig i den juridiska sfären, bland advokater, åklagare och domare, den lilla människans kamp mot hänsynslösa myndigheter. Han har blivit en av världens mest lästa författare och hans böcker ges ut i mer än fyrtio länder.

Grisham vet hur han ska skruva ihop en spännande berättelse och hans färdigheter är tydliga i också denna, men den tillhör inte hans topp fem-romaner. Huvudkaraktärerna, Mark, Todd och Zola, är ovanligt ytligt skildrade och inte så trovärdiga. De går på en juristutbildning som lovade dem guld och gröna skogar efter examen men när nu sista terminen närmar sig inser de hur grundlurade de är, samtidigt som de har vidrigt höga lån som de troligen inte kommer att klara av att betala av. En av deras vänner har undersökt ägaren till utbildningen och visat hur ägaren driver flera liknande usla skolor och samtidigt äger låneinstituten som beviljar lånen, fast sitt ägande i dessa låneinstitut har han dold genom flera led av skalbolag.

Mark, Todd och Zola börjar undersöka hur allt ligger till samtidigt som de börjar jobba som advokater utan att ha examen. Den delen av romanen är rent av komisk där Grisham beskriver hur advokater springer runt och värvar kunder i domstolens lokaler.

Men även om romanen var rätt komisk emellanåt och Grisham pekar på några allvarliga fel i det amerikanska systemet, är det långt ifrån hans bästa roman. Speciellt det som handlar om hur hemskt immigranterna behandlas skulle jag vilja se mycket mer om. Kanske kommer det i en kommande roman?

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, John Grisham, Rättssystem, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 524
  • Sida 525
  • Sida 526
  • Sida 527
  • Sida 528
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in